Ett moget val

Pjäsen skulle översättas till italienska och spelas på en liten teater i Rom. Min skrivande flickväns framgång var sagolik. Det fanns bara en liten hake: Hon ville ha med mig på premiären. Alltså jag gillade pjäsen. det var inte det, och Rom skulle jag mer än gärna besöka. Det behövde inte bli särskilt dyrt heller, ett par dagar bara, och teatern hjälpte till med billigt boende. Men, då flygande innebär stora utsläpp vill jag helst undvika detta transportsätt och om det ska kunna räknas som en princip av någon som helst betydelse så var detta en flygresa att välja bort. Lyxsällskap åt min flickvän i Rom, en kort sejour, två flygturer, det höll inte. Men hur säga det? Jag riskerade att göra mig till moralistiskt åtlöje och eventuellt solka ner hennes val att flyga, vilket hon inte heller tog lätt på, visste jag. Jag mumlade något om att jag kanske inte kunde följa med…

En vecka senare undrade hon igen, det var frågor kring rumsbokning. Då förstod jag att hon ville åka tåg. Plötsligt blev det mycket enkelt.

Vi letade biljetter. Teatern skulle betala hennes resa, men underförstått per flyg, vilket var billigast. Vi sökte olika tågkombinationer för att få ner kostnaden men att begripa olika länders biljettsystem och hur eller om de är synkade var inte lätt. Resan skulle ta dygn och sammanlagt bli längre än vistelsen i Rom – och ändå vara mångdubbelt dyrare än flyget. Jag hade låga och hon osäkra inkomster. Det var inte fråga om att sitta på några höga hästar. Vi ville bara inte flyga. Bekymrena det medförde, tillsammans med att knappast någon vi kände skulle tvekat om att ta den bekväma och billigare luftvägen; det var något nedtryckande med det. Vi väsnades inte om det, som man annars kan göra, genom att klaga på världsordningen i sociala medier. Det hade knappast begripits alternativt tolkats som en attack på andras lättvindiga flygresor. För flyger, och kortare sträckor, när det finns likvärdiga alternativ, det gör ju alla!

EU värderar fri rörlighet. EU är för miljövänliga alternativ. Det har jag läst i tidningen. Om något, borde det 2015 finnas ett biljettsystem som gör tågresor genom flera länder enkla och priserna skulle vara överkomliga. Flygbränsle är befriat från skatt och flygplatsers dåliga ekonomi räddas igen och igen med hundratals miljoner. Fossila bränslen har subventionerats med biljoner skattepengar och är förknippat med otaliga våldsamma konflikter. I Sverige har SAS förluster täckts upp av staten i omgångar samtidigt som höga årliga avkastningskrav ställs på SJ.

Till sist flög vi. Självklart gjorde vi det.

Min utgångspunkt är att demokrati är något fint och viktigt. Den framställs ofta som naturlig, nödvändig och det högsta goda – och jag har svårt att tänka bortom en sådan hållning. Enorma insatser av olika slag görs för dess skull. Institutioner som media, skola och kultur backas upp av staten eftersom de anses nödvändiga för en välmående demokrati. De kostsamma byråkratierna växer och utreder hur demokratin ska bli mer demokratisk. Återkommande symbolhandlingar utförs för att stärka dess legitimitet. Bombande och krig motiveras med den.

Vårt samhälles förhållningssätt till demokratin gränsar till det religiösa – och så bör det kanske vara. Den religiösa aspekten blir särskilt tydlig i själva röstandet. Strikt rationellt är den egna rösten bara en röst och av så liten vikt att den är försumbar. Det spelar ingen roll för Sverige eller demokratin om just jag röstar. Men så bör man inte tänka. En röst är av största betydelse, för varje enskild individ, och som ett kvitto på ett ständigt pågående och förnybart kontrakt med staten-samhället. Varje medborgares relation till det demokratiska representativa systemet antas vara personlig och levande – påminnande om en individs tänkta relation med Gud.

Men det finns en viktig skillnad mellan en gudom och demokrati. Det senare har vi i någon mening valt och därför kan det aldrig vara en plikt att rösta. Systemet bygger på viljan att delta. Dess legitimitet är avhängig att en sådan vilja finns och är utbredd. Om någon inte tror på systemet men röstar för att de tycker illa om ett visst parti måste det ses som ett misslyckande. Likaså är taktikröstande problematiskt. I ett politiskt val bör röstaren välja det alternativ den sympatiserar mest med. Så tycker jag.

14 september 2014 var en stor dag för mig.

Mitt val att inte rösta går inte att förklara på ett enkelt sätt och det är logiskt att det är så. Om det varit enkelt hade det varit lätt att korrigera samhället (eller snarare: lätt att komma med lösningar) – eller också hade jag varit en enfaldig missnöjesidkare.

Det var exempelvis inte på grund av politikerförakt.

Jag inser att politik nödvändigtvis innebär kompromisser och att det är lätt att stå utanför och klaga, alltför lätt tycks det, då en politikers minsta uttalande betraktas som att det ska hålla för att ryckas ur sitt sammanhang och tolkas så illvilligt som någon förmår. Detta har lett till att de mer slipade av de folkvalda aldrig säger något som innebär ett ställningstagande – om det sagda överhuvudtaget har specifikt innehåll. Medias makt och attityd har vuxit sig stark och pressat fram ett osunt och orimligt förhållande till ord och talakter. Många har lätt att dela upprördheten en tidningsartikel är avsedd att väcka – väcker de inte känslor är de misslyckade. Sakta och på ett mycket grundligt sätt har befolkningen medialiserats. Politikers utrymme krymps då de tvingas lägga alltmer tid och kraft på hur de verkar, och hur de kan komma att framställas, snarare än att verka. Seriösa experter i media kommenterar partiers mediastrategier. Det är lätt att vara skeptisk mot den förda politiken (vilken den än är), och givetvis ännu lättare om man ser det som sin uppgift. Och om man slipper göra något själv.

Fri och mångröstad media sägs vara nödvändig för att en demokrati ska fungera. Det stämmer nog. Men istället för att granska makten har media kommit att forma, likrikta och förytliga den.

Jag ogillar starkt vad media gör med politiken. Det där är ett smakprov på hur jag menar att vårt rådande system blivit djupt dysfunktionellt.

Jag har alltid sett röstande som en självklarhet och aldrig varit närmare bekant med någon som inte röstar. Jag vet hur naturligt det är, för många. Demokratin i Sverige bärs upp av alla dem som betraktar frågan om att rösta eller ej som bortom diskussion. Det är oansvarigt, egoistiskt, obildat och skabbigt att inte rösta. Det luktar. Ett överväldigande motstånd har rest sig i min väg. Det har knutit sig i magen av blotta tanken på att ta detta steg. När jag yppat mina planer har reaktionerna blivit starka. En ung konstnärinna lämnade en middagsbjudning och vägrade återvända till bordet under hela kvällen. Senare fick jag höra att jag var en idiot och det var omöjligt för henne att vara i samma rum. Jag har på omvägar hört hur personer kallar mig ”bortskämd”. De behöver inte veta mina skäl eller hur jag ser på demokratins problem. De är så säkra på att det är rätt att rösta att de vet att jag är bortskämd – att det är för att jag är bortskämd som jag kan vilja göra detta val.

Då det varit så plågsamt att komma fram till mitt beslut har jag svårt att se mig själv som just ”bortskämd”, i synnerhet som jag alltid dragit mig för att ligga systemet till last, också då många självklart gör det, som vid arbetslöshet. Jag har repeterat och producerat teater med minimal eller ingen ersättning. De jag känner inom scenkonst jobbar inte under sådana förhållanden utan kräver att staten skjuter till medel för att de ska utföra de konster som skattebetalarna redan betalat dyrt för genom deras utbildningar. Eftersom staten är rättvis och förnuftig ska den betala för deras konstproduktion. Får de inte ”ja” från olika instanser gör de heller inget. (Eventuellt drar de slutsatsen att idén inte var värd att satsa på.) Men jag tror inte det är bra om den enda konst som produceras är den som får bidrag. På liknande sätt tror jag att en nätsida jag varit med om att driva har varit väsentlig, ur demokratisk synpunkt, eller åtminstone haft potential att vara det. Men den är givetvis en förlustaffär och jag lever billigt för att ha råd, trots mycket låg lön, att arbeta bland annat med den. (Min tro på sidan kan givetvis vara en missbedömning, men det är en annan sak.) Jag har vant mig vid att jobba för ingenting, för annars får jag inte skriva det jag vill.

Ja, det är genant att ge en bild av, och försvara, sig själv så här. Poängen är inte att läsaren måste tro mig eller hålla med, utan att vara tydlig med hur jag tänker. I vilket fall menar jag att reaktionerna på mina idéer också är intressanta. De visar på en ganska vanlig inställning till demokrati.

Är detta med ”bortskämd” snarare ilska över att inte också jag pytsar in i det system som andra övervinner sig själva för att sätta sin tilltro till? Vi vill vara överens, åtminstone om något. Vi vill tro på systemet, vi vill verkligen det, och staten utnyttjar det. Många diktatorer har haft brett folkligt stöd. Valet är jätteviktigt. Media kommer hävda det långt efter att det blivit tomt. Jag tror att det rådande oftare än inte verkar naturligt och stabilt. Som: Kungen av Guds nåde. Marxister talar om historiens oundvikliga utveckling. Båda statsskicken, monarki och socialism, är förankrade i något utanför sig själva. Om man inte tror på Gud eller är tveksam till den materialistiska historieuppfattningen blir systemen mindre legitima. Demokrati är så naturligt, eller tycks så naturligt, att det inte behöver förankras alls.

Vi vänjer oss vid vad som helst, accepterar det, eftersom det från vår horisont ändå är helt normalt. Tidigare: Varje gång jag stött på systemets groteska sidor har en annan kraft dragit mig in i fållan, en röst som förklarat: Det går att ändra på det som är fel. Vi har journalister som granskar och som får granska vilket är en garant för att maktmissbruket inte växer. Allt blir bättre hela tiden. Vi har också en byråkrati full av utbildade och långsiktiga människor – tror du att de inte gör sitt jobb? Det demokratiska systemet vilar tryggt mot en majoritet av medborgare med bergfast tro på dess legitimitet, och jag har varit sådan. Men jag kan inte längre uppmuntra eller bekräfta det. För mycket får mig att vilja utbrista: ”En barnunge skulle fatta att det där inte kommer bli bra!” Och jag tror inte längre att dumheterna är enskildheter och undantag utan snarare följder av systemet.

Är denna skepsis och misstro rimlig? Varför gör jag inte något åt det? Att avstå från att rösta, gör det något bättre? Jag ska försöka ge ett svar på första frågan. De övriga ger sig på vägen.

Vårt samhällssystem innehåller kontrollfunktioner. Media, byråkratins utredningar och utvärderingar, meddelarfrihet, oppositionspartier, domstolar och demonstrationsfrihet ska garantera att det inte kan gå helt fel. Vi har ju inflytande! Men de förändringar som är möjliga inom rådande system tycks minimala. Och om det är skevt i grunden spelar det ingen roll att byråkrater gör sitt jobb. Om journalister för att kunna skriva artiklar måste acceptera systemet i stort kan deras granskning aldrig bli särskilt djupgående. Om skillnaderna mellan socialdemokrater och moderater, de partier som dominerat svensk politik i tre decennier, räknas i promille finns inte längre något väsentligt alternativ.

Många saker hänger ihop. Om man tänker att den förda politiken är tveksam faller blicken på alternativen, på det runt om, man undrar: Vad kan vi göra för att ändra på det här? Rösta fram nya politiker. Men om politikerna är inneslutna i ett system som både stöttar och kväver dem?

Som reflekterande människa ska man inte ta något för givet. Det är först när man slutar göra det som man har chansen att värdera det man ser utan att resultatet är bestämt på förhand. Jag tänker numera att inte någon av de instanser som är viktiga för samhället fungerar särskilt väl. (Domstolarna vet jag för lite om för att förkasta rakt av, men det verkar inte lovande.) Eftersom de är tänkta att korrigera varandra är systemet beroende av att inte flera av dem är bristfälliga. Det är också önskvärt att de är relativt oberoende av varandra. Men med tid blir de sammanflätade och tappar kontakt med den utgångspunkt som är deras hela existensberättigande, att de är till för människorna, inte för systemet som sådant.

Få saker är statiska. Samhället förändras, liksom statens organisation. Och teknikens utveckling påverkar hur det är möjligt att bete sig. Regler som fungerade hyggligt eller bra för hundra år sedan kan vara recept för katastrof idag. En politisk reform som är funktionell inom en aspekt av samhället har dåliga följder på andra håll, och dessa förvärras med åren och till sist, i kombination med nya reformer och samhälleliga förändringar, har den första reformen blivit en del av ett problem som är större än det den initialt skulle komma till rätta med. Och myndigheterna korrigerar misstag med nya misstag. För ingen kan tänka sig att lägga ner sig själv, eller att tjäna mindre. Både vår form av stat och vår form av marknadsekonomi är beroende av expansion. Alltför många har satsat på hästen för att någon ska kunna säga att den är för gammal, intet värd. Istället pressas allt fler, helst alla, i hela världen, att satsa på samma häst, eller åtminstone samma spel. Så länge vi inte faller fortsätter vi växa.

Jag ska göra ett försök att omfatta samhället i stort genom att se på några centrala funktioner och hur de tycks omöjliga att räta ut inom rådande system. Tvära kast och byte av ämne är nödvändiga för att de större bilderna ska bli tillgängliga.

(politik o ekonomi)
Jag har fått intrycket att marknaden med bankerna i spetsen håller politikerna fångna, alternativt att politikerna gör nästan vad som helst för att marknaden ska fortsätta i samma riktning. Då undrar jag: Är detta den marknad vi vill ha? Eller är den helt eller delvis urspårad? (Jag ska här bara peka ut några företeelser, fem stycken, fetade, som fångar in en del av vad jag ser. Problemen finns utförligt beskrivna på otaliga håll.)

Väldigt många miljarder skattepengar har i omgångar pumpats in för att rädda storbankerna de senaste decennierna. (Enligt SvD: 34 miljarder bara sedan 2008.*) Ändå fortsätter cheferna att dra in skamlösa summor i lön samtidigt som de blåser på nästa bubbla. Bankerna har blivit kortsiktiga och vinstmaximerande och ointresserade av sådant som de inte behöver räkna i pengar och som utgifter, som trovärdighet, eller rim och reson. Detta är möjligt eftersom bankernas position är unikt privilegierad. Samtidigt som staten stramat åt i otaliga egna verksamheter tillåts de vara vinstmaskiner som räddas varje gång de gör bort sig. Ur demokratisk synpunkt är det särskilt problematiskt att det är skattebetalarnas pengar som möjliggör deras ansvarslösa beteende.

Höghastighetsspekulation, då algoritmer istället för människor köper och säljer aktier, är en fin illustration av en av marknadens centrala mekanismer – och hur ett en gång hyfsat system, aktiemarknaden, i slutändan blir monstruöst och förlorar inte bara sin funktionalitet utan också all mänsklig koppling. Det är inte ens ett spel längre. Aktier var från början underställda en produktidé och skulle hjälpa företag att få fart men har med tiden fått en överordnad ställning, så att aktieägare och börskursen kommit att bestämma över företaget. Nu är vi nära en situation då logaritmer styr spekulanter som styr kursen som styr företagen. Man måste vara snabbare för att tjäna mer, vilket i förlängningen är nödvändigt för att överleva. Alltså måste man vara snabbare för att överleva. Och man måste bli större.

Framväxten av multinationella företag har många olyckliga följder, förutom att de tenderar att kväva den konkurrenssituation de föddes ur. Nya aktörer är nära nog chanslösa mot dessa mäktiga motståndare. Storföretagen sätter agendan för politiken eftersom politikerna inte vågar eller kan eller vill gå emot dem. Deras storlek omöjliggör verkligt arbetarinflytande och överhuvudtaget hänsyn till lokala omständigheter. Även om myndigheter i enskilda frågor kan minska företagens inflytande är staternas regelverks sammanlagda effekt inte negativ för multinationella företag utan tvärtom: en komplicerad byråkrati gynnar de stora på otaliga sätt.

Både bankernas och storföretagens rikedomar är beroende av förekomsten av skatteparadis, liksom de kriminella nätverken är det.* I runda tal går omkring hälften av världens affärer genom skatteparadis som somliga menar är en nödvändig instans för att den rika delen av världen ska kunna behålla och utöka sitt försprång gentemot den fattiga.* Staternas försök att stävja deras betydelse har länge varit otillräckliga, eller obefintliga. Att de med inflytande själva tjänar på och är en del av systemet – kan det vara en del av förklaringen?

Slutligen: För dem som lever i ”utvecklade länder” är kanske den mest genomgripande följden av vår sorts marknadsekonomi den propaganda som genomsyrar media och stadsbilden – det vill säga det gemensamma utrymmet. Det som var ett verktyg för Europas fascistiska diktaturer att styra sina befolkningar med har helhjärtat anammats av företagssfären och får för varje år större räckvidd in i varje hem och psyke. Människotypen som odlas genom det sammanlagda reklamspråket är hurtig, vältrimmad, leende, kärnfamiljsälskande, romantiktörstande, konservativ, egocentrisk, teknikberoende (beroende överhuvudtaget), cynisk, svaghetsföraktande och givetvis konsumtionsinriktad. Ingen annons är, tagen för sig, av betydelse, men tillsammans är de svåra att värja sig mot, om man inte flyr till obygden och undviker media, vilket är att avsäga sig möjligheten att delta i samhällsprojektet. Det marknadsekonomiska systemet är blint för när en kvantitativ skillnad blir en kvalitativ. Byråkrati och juridik har samma problem.

Jag tror inte marknadsekonomi måste vara dåligt. Men de företeelser jag skisserat är så uppenbart problematiska, och inkonsistenta med vad de flesta påstår sig vara för, och ändå gör politiker och myndigheter lite eller ingenting. I själva verket är det tvärtom: politiken gör att dagens märkliga marknad överhuvudtaget kan existera. Det är missvisande att se denna marknad som endera ett höger- eller vänsterprojekt. Den är ett maktprojekt – präglad av utbildningssystemet och den utbyggda byråkratin såväl som av amoklöpande rovkapitalister. Vissa beteenden och företeelser premieras framför andra. Marknaden är ingalunda lämnad åt sig själv – den är toppstyrd och hårt reglerad, men bara på vissa sätt. Den är också accelererad i vissa riktningar. Det är inte nödvändigt att marknaden ska vara kortsiktig men vårt omgärdande samhällssystem skapar/uppmuntrar/tvingar fram just en sådan marknad. Aktörerna på den behöver vara hänsynslösa vare sig de är lagda åt det hållet eller inte. Vägen är utstakad: varje företag ska rikta in sig på expansion utan slut, vilket bör utmynna i världsherravälde. Det slutar antingen med det eller kollaps. (Ett tredje alternativ är att bli uppköpt och så uppgå i ett annat företags strävan efter dominans.)

Ett hyfsat enkelt sätt att klara livhanken är att driva frukost- eller caféverksamhet. I stora städer och i länder som Sverige och Danmark blir alternativen allt färre. När jag senast var i Stockholm sökte jag genom halva centrum för att köpa en frukostmacka och fann endast 7-Eleven. På Köpenhamns centralstation finns två butiker från samma kedja på den relativt lilla yta i ankomsthallen som servar resenärer. Espresso House är så dominerande i Malmö att de ligger mittemot varandra på gågatan. I utvecklade länder med omfattande byråkrati (en stark socialdemokratisk tradition är ingen nackdel) är det framförallt stora kedjor som kan göra sig gällande. Att det blivit nästan omöjligt att hitta alternativ visar hur starkt gynnade de är. Kontrasten mot andra platser jag besökt de senaste åren är slående. I Istanbul, norra Polen och södra Italien finns överallt små personliga ställen drivna av människor som inte är klädda i uniform och med egna och lokalt präglade menyer.

(ett dåligt system måste alltid motarbeta sig själv – en handfull exempel)
Detta är typiskt: Samma system som gör det möjligt för något att existera, som dagens storbanker, försöker förtvivlat reglera dem. Man kan byta ut storbanker mot andra företeelser, men det förnuftsvidriga och bakvända med operationen återstår. Nationalism är ett annat exempel.

Eller tänk på hur massmedia är nödvändigt för att upplysa oss om när storföretag missköter sig med avseende på miljö eller behandling av sina arbetare. Men media är också den viktigaste kanalen för dessa företag när de ska nå ut med sina reklambudskap.

Malmö stad började låsa in sina fotbollsplaner och det blev svårare för dem som ville spela oorganiserat. Några år senare blev tjänstemännen bekymrade av en rapport som visade att spontanidrottandet gick ner. En satsning gjordes, för att uppmuntra spontanidrottande. Jag vet inte vad utredandet av frågan kostade.

Samma apparat som uppmuntrar eller gör det möjligt för ett företag att flytta sin tillverkning till Kina gör insatser för att arbetarna där ska få bättre villkor. Bara denna mening visar hur systemet och dess aktörer inte förstår ens det mest grundläggande om sig själva. Det är självfallet så att när kinesernas standard höjts kommer tillverkningen bli dyrare och företagen inte längre vilja flytta dit. (I en Metro-artikel med rubriken ”’Otäcka saker’ på telefonfabrikerna” förklarar en man från TCO att de jobbar för att förhållandena ska bli bättre, så att svenskar kan handla telefoner utan oro. I den tillhörande minienkäten frågas folk på gatan: ”Tänker du på arbetsvillkoren?” En man uppger att han inte gjort det, ”men det är absolut någonting jag skulle vilja tänka på.” Svaret oroar nog inte dem som profiterar på försäljningen. (Marknadstroende brukar påpeka att på det här viset, med flytt av fabriker och förbättrade villkor, kommer hela världen att lyftas till vår nivå. Även om det var sant finns det många olika problem med en sådan idé.))

Då Diakonicentralen i Lund ville starta ett härbärge för att ta hand om det växande antalet tiggare gick kommunen in och åtog sig att stå för lokaler. Men teknikaliteter och juridiska hinder blev övermäktiga för tjänstemännen och en situation uppstod då ingen ville ta ansvar och inga lösningar fanns. Lagar och regler är till för att underlätta samhällets organisering men bakbinder dem som vill göra något som inte tillhör det vanliga.*

När myndigheter förutsätter och förutspår problem skapar detta i sig problem. Att låta stora grupper av ynglingar möta kraftfulla djur som de är ovana vid och som därför tycks okontrollerbara, och som dessutom väger tio-femton gånger mer än dem själva är ett stensäkert sätt att stegra upphetsningen och rädslan. Det är inte heller ovanligt att ordningsvakter och poliser är de som står för övergrepp. För att komma till rätta med situationen kallas fler poliser, hästar och ordningsvakter in.

Då skolplikt införs i ett agrart land tvingas barn bort från en livssituation där naturen och människan är intimt sammanlänkade, och får senare lära sig, som en abstrakt läxa, att människan är en del av det ekologiska systemet. Det anses viktigt att förstå.

På liknande sätt lyfts barn bort från ett lokalt präglat och personligt förhållande till det förflutna – förmedlat av äldre släktingar, gubbar och gummor – och måste istället lära sig om avlägsna kungar och maktapparater. Så som historieämnet lärs ut i skolan är det enda giltiga sättet att förhålla sig till historia. Samtidigt bekostas utredningar om hur historia ska göras levande för dagens unga.

Utan allmän skolgång skulle det varit svårt för nationalism att få fäste i många länder och 1900-talets folkarméer knappast gått att bygga. Nu påstår sig skolan motverka nationalism; till och med anses utbildning vara nödvändigt för att inte nationalism ska växa. (Vid sidan om skolan/staten är det framförallt media som haft nationalism och skapande av nationen på agendan, men också media framställs märkligt nog som ett vapen mot denna farsot. Media skapar dagligen föreställningen om nationen också idag.)

Elever tvingas sitta still och får till sist förklarat för sig att ett sådant stillasittande är skadligt.

(Tänk om det är så här: 1. I de flesta miljöer är det naturligt, inte konstigt, att ett barn lär sig förhålla sig till sin kropp under uppväxten. 2. Som varande ett djur är det självklart att förstå sin kropps signaler, då man är sin kropp. 3. Det går att klippa av detta band, denna förståelse med kroppen, om smådjuren sätts i fabriksliknande miljöer och tvingas att ständigt förhålla sig till regler och abstrakt kunskap. 4. Senare i livet får individen höra att det är viktigt att lyssna på sin kropp. 5. Att någon säger åt en att lyssna på sin kropp är inte detsamma som att lära sig och förstå – men skapar en föreställning om framsteg, om att vara på rätt väg. 6. Situationen då en terapeut eller pedagog säger åt en vad man ska göra är en fortsättning på det som från början skapade problemet. 7. Att tro att den situationen är en del av lösningen är att komma längre ifrån ett gott förhållande till sin kropp.)

Lagar stiftas för att komma till rätta med problem. Men många lagar fungerar dåligt. Och fler regler gör att folk letar efter kryphål. Extra personal måste anställas för att kontrollera att det utökade regelverket följs. Men lagarna fungerar ändå inte. Det måste inte vara så och det är inte alltid så. Men i grova drag är det så det har blivit.

Ovan gör jag en del klatschiga påståenden. Inunder exemplen finns inte en och samma formel men de har ändå en del gemensamt, som att lösningar sällan blir tillfredsställande då man isolerar ett problem, eller en del av det, och åtgärdar det utan att se situationen runtomkring. Fälten jag rör mig över är stora och jag kan inte gå in på eller belägga allt. Några godtyckligt valda exempel får duga. Det handlar inte om att belägga något visst utan att visa på hur systemet opererar. Eftersom allt hänger ihop måste jag uppehålla mig vid banden mellan delar i systemet och så byta ämne. Det räcker inte att titta på en sak grundligt och konstatera att den är dålig, för vi har så många andra institutioner som i allmänhet hyllas och någonstans menar vi att de kommer stå för lösningen till sist. Får vi bara mer kultur, bättre skola, fler och bättre utbildade byråkrater och så vidare… Eller hos ungdomen, där finns hoppet! Men jag menar att vår samhällsorganisation i grunden är dålig, riktigt dålig. De gängse metoderna är kontraproduktiva och tankesätten ytliga. Även om en del kanske var vettigt från början. Även om många vill väl. Och ungdomarna mår jättedåligt. De anses på något mystiskt vis själva vara orsaken till sitt mående. De tilldelas bokstavskombinationer och förstår att det är deras tillkortakommanden som gör att de inte passar in, inte är så praktiska och funktionsdugliga, i världen som vi gjort den.*

Mycket talar för att vi västerlänningar har kört planeten i botten och bränt ut oss medan vi gjorde det. De säger att analblekning ökar bland unga kvinnor. Det är förvånande att så många vuxna människor i Sverige drar sitt strå till stacken, och hyllar allt som de hyllar, när vår kulturs inflytande över världen innebär skövling och utplåning av natur, djur och alla levnadssätt som inte liknar vårt. Vi är de civiliserade, och ser oss som dem som har rätten att tala om för andra vad som är gott och upplyst. I världens rikaste land lider 16 miljoner barn av depression eller emotionella störningar och av dessa går en tiondel på två eller flera mediciner. Jag tror inte det kan rättas till genom utbildning för alla, eller att de får bättre tillgång till vår underbara kultur. Jag tror inte att barnteater är lösningen. Istället har jag kommit att undra om inte det dåliga måendet är en direkt följd av det som är centralt och outbytbart i vårt samhälle.

Mjuka värden påstås ofta vara ett motgift mot allt möjligt otäckt. Humaniora, det unikt mänskliga, har nedvärderats. Kulturarbetare klagar över sjunkande anslag. Men det har aldrig funnits så många välbetalda konstutövare som idag. Problemet är inte brist på pengar. Förhållandena för dem som producerar kultur verkar i många fall vara motsatt hur de borde vara för att deras perspektiv och idéer skulle kunna ha en livgivande effekt på samhället – om de nu har något viktigt att säga. Istället för mötesplatser präglade av öppenhet, undersökning och mod skapar myndigheterna kolossala institutioner som ska upprätthålla (konservera) konstformer för deras egen skull. Teatrarnas organisationer drar till sig fogliga praktiska typer, producenter som kan få något ”att fungera”, vilket är så långt deras visioner sträcker sig, men som inte är intresserade av det i konsten som är eget, som går på tvärs med samhällets dominerande tendenser. De anställda konkurrerar om chefernas gunst för en tryggad pension. Elitutbildningar spottar ur sig konstutövare som tar höga inträden av en välsituerad publik. Jag gillar massa sorters konst. Och jag har inget emot byråkrater. Men tillsammans blir det inte bra. På grund av något bortom dem båda. På grund av något i kombinationen och vilka sorts beteenden den skapar, över tid.

De som framför andra bygger tron på systemet är media, skolan och myndigheterna. Journalister, lärare och byråkrater är oftast övertygade, åtminstone så länge de är unga, om att grunden för deras egen verksamhet är god och att den bara behöver förbättras lite, till. De har en praktisk hållning till sitt eget fält. De tittar på nivån de har framför sig, och hur deras arbetes resultat ska bli bättre. (Detta gäller för de ambitiösa, de bästa av dem.) Men de ser inte vad verksamheten i stort har för effekt på ett samhälle, och inte hur den fungerar tillsammans med andra institutioner. Eller de ser det men vet inte vad de ska göra åt det, och tänker ändå inte säga upp sig.

(byråkrati)
Krävs det mer än bondförnuft för att se att byråkratin och dess regelverk har blivit ett problem i sig? Jag tror att systemets effekt på företeelser som det säger sig värna om eller uppmuntra, som kultur, integration och till och med företagsamhet (småskalig) inte ens är positiv. Ett sådant påstående är omöjligt att bevisa. En första fråga är förstås: Vilka alternativ går att jämföra med? Istället för att utforska dessa grandiosa politiskt-filosofiska öppningar vänder jag blicken mot något konkret.

För en konstutövare bortom institutionerna är det slående hur mycket pengar som läggs på administrationen av kultur i förhållande till det som hamnar hos dem som verkligen producerar. (Många byråkrater har varit inne i kultursvängen men tröttnat på otryggheten och sitter nu på kontor och åker ibland på konferenser för att bli bättre administratörer. (Kostnaderna för en enda sådan konferens kan jämföras med stödet tjugo fria teatergrupper får på ett år.)) Den som vill göra en föreställning om något som känns brännande märker att det finns blanketter för allt men att det är svårt att fylla i dem rätt och få tid att göra det där andra, det som man tänkt från början. Inom konstnärliga discipliner där pengar söks för enskilda projekt är det tydligt hur de som är duktiga på formulär premieras snarare än de med bäst idéer, eller annorlunda uttryckt: Endast de som prioriterar pappersarbete har möjlighet att lyckas. Och ansökningskonstnärerna vet precis vilka ord som ska fyllas i för att maximera chansen till ett anslag. Givetvis har detta effekt på vilken sorts konst som produceras – och det är både väsentligt och problematisk ur demokratiskt synvinkel. Men just nu var det hur byråkratin skapar mer byråkrati det skulle handla om. Situationen på skolor, för polisen och inom vården tycks ha likheter med den som en liten fri teatergrupp ställs inför. Den administrativa bördan blir stadigt tyngre. I tron på utvärderingar och formulär ges lärarna allt fler uppgifter som tar tid från det som var tanken att de skulle göra. Sverige har de lägsta talen i Europa om man ser till tiden en patient träffar sin läkare. Reinfeldt-regeringen satsade stora summor på polisväsendet, men poliserna ägnar allt mindre tid åt polisarbete och effekten blev därför liten. Inget land i världen lägger mer pengar per polis än Sverige. För ett par år sedan skrev Leif GW Persson i Expressen apropå en då aktuell förändring av polisen:

En fungerande polisorganisation har ett naturligt platt utseende. Den tål nästan ingen överbyggnad alls utan att det går ut över effektiviteten och att det är på det viset följer naturligt av hur riktigt polisarbete ser ut.

Ska det vara så jävla svårt att fatta? Det fattar alla, utom de politiker och höga polischefer som leder vår polisorganisation och hur det kunnat bli på det viset är det enda mysteriet i sammanhanget. Centralisering leder till ytterligare byråkratisering och i förening är de närmast dödliga bekämpningsmedel när det kommer till att befordra flit, arbetslust, kreativitet och personliga initiativ.

Jag är okunnig om både polisadministration och GW Perssons omdöme men formuleringarna kan utan större problem appliceras på fält jag har insikt i. Och förtvivlade doktorer och sjuksköterskor talar på liknande sätt om en dysfunktionell vårdorganisation. Man ser det i insändare eller hör den vanmäktiga ilskan när man träffar dem utanför jobbet. Varannan dag har en sjuksköterska sagt upp sig från universitetssjukhuset i Skåne under de senaste fem åren. Många säger att de till sist inte står ut med den dåliga patientsäkerheten. Sjuksköterskorna sliter ont för att kompensera bristerna. I tidningarna slår cheferna ifrån sig, hänvisar till en utredning kanske. Maciej Zarembas artikelserie i DN från 2013, om effekterna av den trendiga organisationsformen New public management inom sjukvården, var plågsam läsning, delvis på grund av de lidande patienterna. Men ännu mer plågande var att få insikt i det förnuftsvidriga system som skapar detta lidande i onödan och som gjort sjukhusen sämre för alla inblandade. De som slipper konsekvenserna är de friska och de med väldigt mycket pengar – exempelvis konsulter som hittar på dylika omorganisationer. Tio sjuksköterskor måste gå samman för att kunna drömma om liknande arvoden som de har. När konsulterna förstört en organisation får de nya uppdrag, på andra orter. Sveriges Radio, där jag jobbar som frilans, la ner enorma summor på en omorganisation som ledde till att också enkla saker, som att byta en glödlampa, blev svåra. Tekniker som jobbat i tio, tjugo och trettio år på radion, slog ut med armarna, bakbundna av en nyordning som krånglade till allting. Förändringen genomdrevs ett fåtal år efter att DAB-radiosatsningen lades ner – för första eller andra gången, jag minns inte, men det inte var den sista – vilken innebar att enorma summor kastades bort. DAB drevs på av entusiastiska chefer. Ingen annan förstod vitsen med att kunna sända på många fler kanaler – även om det beskrevs som ”framtiden”. Då jag första gången hörde talas om DAB nämnde dåvarande malmöhuschefen i förbifarten att lyssnarna skulle behöva köpa nya radiomottagare och att priset på dessa förväntades ligga en bra bit över tusenlappen. Det lät som ett seriöst självmordsförsök för radion som medium. Han tänkte att miljontals människor skulle vilja slänga sina gamla billiga apparater för att köpa nya som inte innebar någon förbättring, inte ens ljudmässigt. Invändningarna viftade chefen undan med en fantastisk nyhet: Det skulle gå att ta emot bilder med DAB-apparaterna! En nyhetsreporter kunde alltså lägga ut en bild till sin prata, som syntes på lyssnarens display. I min journalistklass, som var mottagare av detta DAB-evangelium, fanns en dalmas som på sitt lakoniska vis påpekade: ”Det där låter som något som redan finns. Fast bilderna är rörliga.” Denna analys bekom inte radiochefen. Precis som inom kulturbranschen är det stjärnkonsulterna, och cheferna som anlitar dem, som drar in ständigt högre löner medan de längst ner, på den lokala sporten exempelvis, som faktiskt producerar radio, och tvingas utstå storchefernas lingo, om hur påsar med pengar är slut, är kvar på samma nivå som för femton år sen.

Inom inte så få områden tycks de höga cheferna vara de som förstår minst av verksamheten. Kanske är det en förutsättning för att kunna genomföra förändringar som innebär besparingar men som en insatt inser inte kommer hålla i längden. (Att det finns stora slantar just för genomförandet av den besparande omorganisationen är en annan sak, liksom att den som varit med ett tag märker att det kommer nya omorganisationer, som river upp de gamla.) Det som utmärker dessa chefer är ett underskott på eget omdöme; de har inte kontakt med sig själva och står inte ut med osäkerheten i att ta kvalitativa beslut. Alltså värderar de satsningar på ny teknik, på ökad säkerhet och yttre glans, och sätter lika-med-tecken mellan kostnad och förbättring. Det finns alltid pengar, till vissa saker, till enskilda skrytsatsningar och till det som ger bättre mätresultat, men inte till svårare och för verksamheten viktigare saker.

Precis som idén om demokrati stipulerar är det tillåtet att kritisera mycket i Sverige. Men har det effekt, och i så fall vilken? Enskildheter förändras men underliggande strukturer är spöklikt intakta genom decennier. Och alternativ är ingen verkligt intresserad av. Eller: Alla är intresserade av alternativ. Så länge de är snyggt paketerade. Och inte hotar den ordning som finns. Och så länge de själva inte förlorar på det.

Men varför inte arbeta för förändring? Allting förbättras väl hela tiden? Myndigheterna kontrollerar ju sig själva för att kunna förändras och förbättras!

Jag menar att det finns en grundläggande övertro på ord och regler. En arkivarie jobbar som mellanchef, men hans arbetsgivare, som är en myndighet, kringgår reglerna och ger honom en annan titel. Om han officiellt kallades chef skulle de vara tvungna att ge honom högre lön. Jag har hört otaliga historier om hur regler som myndigheter varit med om att skapa systematiskt åsidosätts av desamma, och på goda grunder! En väninna inom äldreomsorgen säger att det skulle vara omöjligt att klara av jobbet om de följde alla förordningar. Ett hembesök som tar en kvart skulle ta två timmar. Verksamheter skulle kapsejsa om alla höll sig till det som är bestämt. Mycket skulle bli så dyrt och omständligt att det vore lika bra att lägga ner. Så används det också som en sorts protest, att följa reglerna till punkt och pricka. Då myndigheterna i Paris får för sig att införa regler som taxichaufförerna inte uppskattar tar de till ”grève de zèle” som förhandlingsknep. På given signal följer de plötsligt alla trafikregler varpå Paris gator kloggar igen på mycket kort tid.

I Sverige är det lagstadgat att skolor ska motverka all mobbning. Det fungerar inte. De högst ansvarigas reaktioner är alltid desamma: Vi måste se till att skolorna följer lagen. Vi måste skärpa reglerna. Detta är patentlösningen.

Jag tror att de individer som får ett företag att fungera, eller en myndighet, ofta är de som inte slaviskt följer reglerna utan använder sitt omdöme för olika situationer. Att det är så beror i sin tur på att vi har missuppfattat vad regler är och hur de appliceras och vad som blir följden av att de instiftats.

De engelska koloniala myndigheterna i Indien införde ett belöningssystem för varje död kobra som lämnades in. Näriga indier började då föda upp kobror för att göra sig en hacka. Myndigheterna drog tillbaka belöningen varpå kobrorna blev fler än någonsin. ”Kobraeffekten” visar hur byråkrati misslyckas och varför.

För att inte storleken på pappas plånbok ska bestämma vem som kommer in på universitet i USA finns gratis studieplatser, eller alltså, de är bekostade av olika organisationer. Platserna är vikta för särskilt begåvade och engagerade elever. När de väljs ut är fritidssysselsättning av betydelse och välgörenhetsarbete rankas högt. Tanken är att premiera människor med socialt patos – vilka antas kunna bibringa samhället nytta. Studievägledare har listor med välgörenhetsorganisationer som studenter uppmanas engagera sig i om de vill göra karriär. I samma ögonblick som regeln blir känd förlorar den sin funktionalitet. Skolbetyg fungerar väsentligen på samma sätt. Eftersom de finns är elever inte inriktade på att lära sig utan på att få bra betyg. På nästa nivå upprepas mönstret då myndigheterna pressar skolorna att förbättra sin utbildning: I Sverige ger fria gymnasieskolor flest glädjebetyg. De har en generösare rättning av de nationella proven. Alltså är de bättre, enligt mätsystemet. Sedan läggs krut på att göra om betygssystemet, igen och igen. Göra det hårdare, mer rättvist, mer utslagsgivande, mer si eller så. Men att ta bort det är inte aktuellt.

Återvinningsstationer är omistliga i en avancerad civilisation. För byråkrater är de tecken på ekologisk medvetenhet. Ju fler stationer och ju mer inlämning desto högre kommer landet i statistiken. Så möjliggörs ytterligare konsumtion. Slit-och-släng-samhället är inte längre ett problem. Medborgarna har fåtts att känna att om de kört till återvinningscentralen så har de inte slängt något på riktigt. Alltså kastas fullt fungerande grejer. Både företag och privatpersoner i min närhet konsumerar och slänger mer än tidigare på grund av återvinningsindustrin. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta bra för samhället. Försäljningen av tekniska nymodigheter kan fortsätta öka vilket håller hjulen igång. Sophämtningsbranschen växer stadigt och sysselsätter tusentals. Allt större mängder återvinns vilket ser bra ut i statistiken. Så alla är glada.

Att återvinna är säkert bättre än att inte återvinna. Men jämför man miljöbelastningen då någon köper nytt och återvinner jämfört med den som inte köper nytt alls är det sistnämnda alternativet skonsammare nio gånger av tio. Ändå uppmuntras det första av de goda krafterna i samhället, också i skolan. Vuxna människor blir rörda och glada när små barn lär sig detta med återvinning.

En nederländsk forskare studerade trafiken vid ett trasigt rödljus och märkte att den flöt på bättre än annars och att bilister visade stor hänsyn. På denne Hans Mondermans initiativ tog staden Drachten bort nästan alla trafikljus varpå olyckstillbuden sjönk drastiskt – dessutom minskade både avgaser och stopp för bilisterna. Den slumpartade upptäckten har lett till att trafikplaneringen lagts om i halva Europa. Detta går att tolka på olika sätt. Byråkratin kan bli bättre och göra saker bättre. Eller: Byråkratin kan åtminstone rätta till ett av tusentals misstag som bara försvårar mänsklig kommunikation. (Monderman jämför en hektisk trafiksituation med människor på en isbana då alla rör sig i olika riktningar och i olika hastighet men samtidigt tar in varandra och undviker kollisioner. Tesen är att frånvaron av regler leder till skärpta trafikanter som söker samförstånd med andra. Han vill därför se borttagande av många skyltar, markeringar och stoppljus.)

Mycket av den så kallat viktiga journalistiken är artiklar på temat: Reglerna åsidosattes. Politiker X har ätit Toblerone men det fick hon inte. Sjuksköterskan följde inte föreskrifterna. Upphandlingen gick fel till. De bröt mot lagen! Nyheterna skapar en evig loop då journalisten lär sig om regler och ansätter myndigheter som ansätter sig själva och skapar nya kontrollfunktioner samt anställer mediestrateger. Endast sällan påstår en tidningsartikel: Reglerna funkar inte. Och aldrig är vinkeln: Regler funkar inte.

I skötsamhetssamhället mäts människor efter hur väl de följer reglerna, inte efter hur praktiska eller omtänksamma de är. Det ideliga följandet av regler innebär ett åsidosättande av det egna omdömet, av det personliga.

(skolan och programledarmänniskan)
I våra dagar talas det ofta och högtidligt om mångfald och mångkultur. (Jag tar emot detta budskap dagligen via olika kanaler.) De som låter oss förstå skönheten i dessa ord är politiker, journalister, informatörer och lärare. Men det som växer fram av deras yrkesutövning är en monokultur. Utvecklingen drivs både från stat och företag, och både från höger och vänster. Skolsystemet som vi känner det idag skapades på 1800-talet, samtidigt med fabrikerna. Arbetarnas barn behövde passas samt skolas till att kunna ingå i industrin. Eleverna gjordes enhetliga och användbara enligt vissa begränsade normer som idag har upphöjts till ett knappast ifrågasatt ideal. I den mån skolan bör förändras ska den bli mer som förr. Det är åtminstone högerns politik. Röster från vänster vill ha mer av olika saker som redan existerar. Det finns skillnader i åsikter men de är allt annat än radikala och huvudsaken är politiker utan tvekan överens om: skolningens enorma värde. Budskapet sköljer över oss varje dag. Ser man på skolan som kolonialt projekt blir dess mål måhända tydligare. När engelsmännen tvingade sina annorlunda undersåtars barn att gå i skolan var det för att få dem att tänka och fungera som européer. Det var en medveten strategi uttryckt av ledande politiker och tänkare. Det som inte var europeiskt gångbart i vildarna skulle utplånas. Indianer över hela Amerika, och på närmare håll samer, har genomgått kuren. Liksom skåningar, jämtlänningar och hallänningar. Utan ett skolsystem blir det omöjligt att underordna folk allt som de måste underordnas. Samtidigt görs barn okunniga om grundläggande praktiska sysslor som är nödvändiga för att en människa ska kunna känna sig genuint självständig. Resultatet är en kultur- och rotlös individ i händerna på konsumtionssamhället. (Se filmen Schooling the World, läs Helena Granströms Det barnsliga manifestet.) Snart går alla jordens barn i skolor som är mycket lika varandra. FN, Världsbanken och McDonalds sponsrar denna utveckling genom enorma och prestigefyllda projekt. Därmed innefattas snart mänskligheten i sin helhet i den globala konkurrensen och marknaden. De som är gamla i systemet, som behärskar de centrala språken, som engelska eller vissa sociala koder, eller byråkrati och teknologi, har fördelar i konkurrensen, och deras rikedomar växer i och med att nya deltagare pytsar in, och försöker bli mer som dem. Ju större system desto mäktigare, och ju tidigare en individ, eller stat, hoppar in desto större chans att göra sig gällande. I en globaliserad värld blir skillnaderna i sätt att leva allt mindre och de gemensamma värderingarna allt starkare. Jag har grundläggande invändningar mot skolan men att få någon att förstå att det är en möjlig och till och med förnuftig hållning är minst sagt svårt. Jag betraktas som orimlig, barnslig eller verklighetsfrånvänd. Det sistnämnda blir mer och mer sant.

Skolgång bygger liknande människor och belönar en sorts begåvning men försvårar livet för alla som inte har den; de blir andra klassens medborgare. De flesta journalister var duktiga i skolan och har inga problem med att pracka sin ideologi på allmänheten/läsarna. Tidningen lyfter fram en ung fotbollsspelare som blivit proffs i Tyskland. Han är tacksam för att han kunnat gå i skolan under sin tidiga karriär och rektorn hyllar honom för hans skötsamhet. Journalistens vinkel är att man inte ska värdera fotbollstalang för högt. Resonemanget är hyfsat vettigt givet hur samhället ser ut, men 24-åringen har redan tjänat mer än vad jag kommer göra sammanlagt under mitt liv. Det etablerade samhället nöjer sig inte med att en ung man från förorten är bra på fotboll. Han måste skolas också, för att vara en riktig medborgare. Artikelförfattaren hoppas att unga som inte värderar skolan så högt ska läsa om sin idol och förstå hur viktig den är. Detta är en typ av text som produceras igen och igen. Journalisten anses ha gjort något viktigt.

Under valhösten drev Sydsvenskan en kampanj: ”Avge ett löfte om hur du vill visa att skolan är viktig!” I sociala medier och på tidningens insändarsida uppmanades människor att under hashtaggen #minskola ge sina bidrag. Den stämning som elever, lärare, föräldrar och rektorer skapade kring ämnet var mycket positiv. Cathrina Nordin, förälder och lärare, skrev: ”Jag lovar att se till att mitt barn kommer i tid, har ätit, har lagt sig i tid på kvällen och har gjort läxorna. Jag lovar att hjälpa till med läxan och att packa skolväskan med papper, penna och böcker. Då kan läraren undervisa pigga och mottagliga elever!” Den unge gymnasisten Gabriel Colt förklarade pedagogiskt hur ocoolt det är att inte respektera och underordna sig skolans ideal. ”Idag är det slut på lata dagar. Idag är dagen då jag vägrar ha en tyngd över axlarna över en missad läxa eller ett oförberett prov. Från och med nu ska jag se till att vara fullt motiverad till varenda skoldag och inte gå miste om någonting igen.” Inställningen kommer spridas till andra elever, tänker han sig, genom hans ”uppenbart höjda entusiasm”. Det första budskapet som var skeptiskt kom från en ”mormor i Lund”. Eftersom hennes dotter hade Aspergers och adhd var det svårt för henne att passa tider ”hur mycket vi än försökt uppfostra henne till att det är viktigt”. Följden blev att barnbarnen ofta kom sent till skolan. Lärare hade inom Sydsvenskans kampanj föreslagit hur försenade elever skulle bemötas: klassrummen skulle stängas för dem eller de skulle tvingas att vistas inom ett begränsat utrymme på rasterna. Rubriken på mormoderns inlägg var: ”Straffa inte barn som kommer för sent!”

Kampanjen visar på hur det etablerade samhällets bärare förstärker sig själva, hyllar sina egna ideal och tror på det rådande. Hos ingen skribent fanns skuggan av ett tvivel på att skolan i den form den har är det goda. Cathrina utgår från att om hon bara sköter barnens förberedelser så kommer de vara pigga och mottagliga. När Gabriel skriver om tyngden han känner över axlarna tänker jag att han ska vända sig mot skötsamhetskulten men det blir tvärtom.* Jag känner många, i mitt tycke ovanligt bra människor, som behövt tio-femton år för att komma över de nedbrytande spår som skoltiden satt i dem. Under min skoltid märkte jag hur klasskamrater som var högpresterande drevs av ett självförakt som växte om de inte lyckades så bra som de ”borde”. Många av dem, inklusive jag själv, gick senare in i väggen på ett eller annat sätt. Jag vet otaliga som upplevde att deras nyfikenhet dog. Men det normala är att duktiga elever gör karriärer som för samhället vidare i den riktning som det färdats i decennier. Som mot stegrad konsumtion. Det blir så eftersom de eleverna är de lydiga, och konventionella. Det är alltid svårare att lyckas inom ett system man ogillar. Alltså kommer de lyckade att föra vidare systemets ideologi och idéer, också de tveksamma.

Skolan har under hundrafemtio år slagit ut nästan alla andra sätt att tillgodogöra sig kunskap. Vid 1800-talets början fanns över hela Europa lokalt präglade hantverk som förfinats i sekler. Det fanns kännedom om jord och mark och om hur den kunde brukas på ett relativt hållbart sätt. Därefter har en allt mer centraliserad makt med kunskapsmonopol lett till ett skogsbruk som på ett par decennier förstört tusenåriga ekosystem samt ett storjordbruk som utarmat jorden och gjort sig sårbart för ”skadeinsekter” vilket tvingat fram besprutning. Listan över katastrofer-orsakade-av-skolade-människor-med-makt-som-fått-sin-makt-på-grund-av-skolning kan göras hur lång som helst. (Och nej, jag påstår inte att allt var bättre förr.) Sydsvenskans kampanj utgår från något av det mest självklara i vår kultur: duktiga elever leder till ett bättre samhälle. Jag menar att det inte är säkerställt. Och de som inte trivs i skolans lydnadskultur, eller som kommer från en svag bakgrund, har ett nålsöga att ta sig igenom för att inte bli hopplösa i samhället. Denna typ av utslagning är precis vad skolan påstås motverka.

De som driver kampanjen #minskola anses normala och förnuftiga. De är sådana samhällets stöttepelare som får beröm och uppmuntran av höjdare. De har privilegiet att få driva kampanjer som går ut på att andra ska bli mer som dem och rätten att känna sig goda medan de gör det. Mitt avstånd till dem och deras världsbild är en del av förklaringen till att jag inte röstade i valet. Detta hänger ihop eftersom ett skolsystem som det västerländska anses vara en nödvändighet för ett demokratiskt samhälle.

Själv hade jag vad som behövdes för att vara framgångsrik i skolan (även om jag var alltför frågvis). Detta är inte klagan från en som skolsystemet ratat. Jag var en duktig, en högpresterande. Men om vi ska stänga in mängder av barn i små utrymmen så anser jag att det bör gå till på ett helt annat sätt. Skolan är en monokulturbyggare och det språk journalistiken använder när den talar om skolan förstärker detta. Jag gissar att det varit så här sedan nationalismens hejigaste dagar på 1800-talet. Målet är att skapa en skötsam och duglig ungdom i landet, som kan tävla och vinna mot andra länders ungdomar. När skolan halkar ner i internationella jämförelser blir media upprört. Det spelar ingen roll hur mätningarna gjorts eller vad som egentligen undersöks.

Media är systemets hejaklack. Men det skrivs ju så många kritiska artiklar? Ja, men de handlar inte om systemet, utan om detaljer i systemet, grus i maskinen.

Det är inte nödvändigt att vara för den sortens skola vi har. Det är inte ens nödvändigt att vara positiv till skolgång. Eller? Det är väldigt svårt att tänka bortom stat och media när de har samsyn. Men det går. Med fantasi och uthållighet. Men det är inte särskilt uppskattat.

Media är involverat i ett annat samarbete. Detta går ut på främjandet av en personlighetstyp, och samarbetspartnern är reklambranschen. ”Jag lovar att komma till varje lektion med ett leende”, säger en liten flicka i Sydsvenskans kampanj. Media i allmänhet och kampanjen i synnerhet leder till ett uppvisande beteende snarare än ett varande i sig själv, i sin kropp, reagerande på vad man utsätts för. ”Avge ett löfte om hur du vill visa att skolan är viktig!” Media manar till vissa beteenden. Men som med föräldrars förhållningsregler till sina barn är det av stor, antagligen större, betydelse hur mediepersonalen själva för sig.

Programledarmänniskan liknar en typ som är vanlig i reklamspråket: hurtig och fläckfri, i synnerhet om det är en kvinna. Denna enhet tycks vara viktlös men är väl avpassad för att producera ramen för underhållning. Förrförra sommaren såg jag ett avsnitt av ”Allsång på Skansen”. Programledaren utstrålade en ospecifik glädje helt utan förankring. Trots att hon måste varit närmare fyrtio kunde jag inte se ett spår av åldrande i hennes kropp. Hennes budskap (det hon sa, hur hon presenterade artister) var mjukt och humanistiskt. Vi behöver inte alla vara perfekta. Som ett belägg kom en ung söt flicka in på scenen och sjöng en låt hon skrivit själv trots dyslexi. Sången handlade om att det var toppen att handla kläder på loppis, och skvallrade om en kärlek till mångfald och ett avståndstagande från konsumtionssamhället. Men den lilla flickan var helt ren, och hon log som en programledare. Den som gör lite research inser att hon haft stor hjälp av en pappa som är musiker, och att hennes mamma är en framstående kulturarbetare i Stockholm. En misstanke föds om att hennes medverkan är avhängig att hon har rätt föräldrar, och inte alls visar att också dyslektiker kan lyckas. Klänningen, retro, prickig, var tydligen inhandlad på loppis, men såg verkligen helt ny ut. I det följande inslaget satt en asiatisk, troligtvis adopterad flicka, på något slags hedersplats på en bänk. Programledaren presenterade henne som en tittare och stor beundrare av flickan som just sjungit. Flickan på bänken framförde en hyllningsdikt. Programmets nya huvudperson var också dyslektiker och läste lite stammande det egna alstret. Den glada programledaren utbrast: ”Men du är ju jätteduktig. Du har ju inga som helst problem!” Avsikten var sannolikt att lyfta barn med dyslexi över hela landet. Men jag undrar om inte de med grava problem känner tvärtom av inslaget? Och har vi inte skapat ett samhälle där ett dyslektiskt barn har enorma utmaningar framför sig? Och är inte ”Allsång på Skansen” en enda lång smetig hyllning till detta samhälle? Den asiatiska flickan hade ett fläckfritt och välordnat ödmjukt utseende. En programledartyp nästan. En sådan som redaktörer vill ha i sina program; de sköter sig alltid.

(mer om mångkultur, och om valfrihet och avreglering)
Vad har då ”Allsång med Skansen” med mitt valdeltagande att göra? Programmet är ett av SVT:s flaggskepp och signifikant för vilka människotyper som premieras och lyfts fram i samhället – vilket är politiskt. Tittar man på gamla tv-program kan man upptäcka att spännvidden vad gäller vilka som släpps in i en studio på en stor kanal har stramats åt. Intervjuer pågick längre och med typer som inte var mediala, utan personliga. Idag är så gott som alla hurtiga, och med en viss sorts duktig personlighet. (Ändå är antalet kanaler oerhört många fler, vilket skulle öka mångfalden.)

Att ”krig” och ”fred” lätt kan bytas mot varandra har varit känt en tid. Det ”nya” tycks vara: Mångfald är monokultur. Valfrihet är enfald. En förbisedd aspekt av den omfattande privatiseringen av statliga verksamheter är avveckling av mångkultur. Ytligt går det att tala om hur mångfalden ökar eftersom jag kan välja mellan apotek a, b och c. Men är de inte förvillande lika? Och en följd av privatiseringen är att apotek överhuvudtaget blivit mer lika Åhléns. Jag vill slippa frågan om jag ska bli medlem för att få rabatter. Den ställdes till mig på det statliga apoteket, som anpassar sig efter de andra. De lägger pengar på att ratta olika kunderbjudandesystem vilket fördyrar deras produkter. Attityden hos inställsamma säljare sprider sig till sektorer som privatiseras. Många expediter, framförallt kvinnliga, talar till kunder som om de var barn. De gör rösten ljus och mjukt klingande. Många uppskattar säkert det. Men det finns också de som blir illamående. Måste leende marknadsälskare, eller de som är beredda att förleda med sin kropp och sitt ansikte, dominera varje bransch och så gott som hela det offentliga rummet? På Företagspostens inlämningsställen, det som finns kvar av gamla Posten, arbetar osnygga tanter, utan smink och fräcka kläder. Deras bemötande är inte inställsamt. Det varierar med vilket humör de är på. Men de försöker alltid göra ett så bra jobb som möjligt. Jag slappnar av och slipper känna mig som en idiot för att jag inte har kammat mig. Det är som att komma in i ett tempel. De har inte erbjudanden som jag ska välja mellan. På allt färre arbetsplatser kan en kvinna jobba utan att vara omsorgsfullt sminkad. När privatiseringen är fullständigt genomförd kommer ställen som Företagsposten inte finnas och det påverkar allt, hela samhället, eftersom det minskar mångfalden, och därmed spelutrymmet för alla. Snart är det en radikal handling för vissa att gå ut på gatorna utan make-up. I de glansiga foldrarna från framtiden finns inga buttra kvinnor med gropig hy.

Mycket har sagts om de senaste decenniernas omfattande avreglering i Sverige. Jag menar att debatten är förenklad och enögd – både från höger och vänster – och bortser från sådant som ovanstående. Debatten har också, vad jag kunnat se, bortsett från hur tidsödande det är att sköta ett företags ekonomi på grund av ett redovisningssystem som också de utbildade har svårt att hantera – och vad det i slutändan innebär. En korrekt deklaration kräver specialister som ska ha mycket betalt. Att detta försvårar både integration och småskalig företagsamhet är en självklarhet. Antalet regler som en liten näringsidkare har att förhålla sig till gör lönsamhet till en ytterligt svår ekvation – och pengarna hamnar hos dem som administrerar systemet eller är specialiserade på det, de högutbildade, snarare än hos dem som arbetar och skapar. Krångligheten ger, som jag påpekat tidigare, konkurrensfördelar till stora företag. Med en rejäl omsättning blir kostnaden för redovisning inte lika betungande. Därför blir följden av privatiseringen, istället för den eftersträvade småskaligheten och mångfalden, att några opersonliga jättar dominerar marknaden. Ur samhällssynpunkt försvinner poängen då varken variation eller konkurrens ökar.

Jag är inte emot privatisering i sig. Det kan säkert vara vettigt inom vissa områden. Men i kombination med andra delar av systemet blir resultatet kanske inte alls det eftertraktade. Och i somliga branscher bör man tänka efter både en och två gånger innan man fullföljer den irreversibla trendpolitiken. Privatisering av apotek på marknader som liknar den svenska har lett till ökade läkemedelskostnader för medborgarna. För många människor är tillgång till medicin skillnaden mellan drägligt liv och utslagning. Svensk bilprovning, en av de senare utförsäljningarna, var enligt bedömare en välfungerande organisation, trots att den var statlig. Framledes kommer den som vill besiktiga bilen att behöva bära kostnaden för den annonsering som konkurrensen tvingar fram. Också ett dåligt utvecklat intellekt kan förstå att det finns fördelar med att kontroll av bilars säkerhet är i, gentemot marknaden, neutrala händer. Skolornas privatisering har gjort att dessa betalar marknadsförare samtidigt som lärarnas situation blivit allt tuffare. Pengar som tidigare gick till verksamheten går nu till annonskampanjer på stadsbussar. Och när staten vill styra upp de branscher som den nyss privatiserat, vad har den då att ta till? Regler. Som ska efterföljas och kontrolleras och som alltid riskerar att få orimliga konsekvenser då exempelvis en skola får mer statligt stöd ju fler elever den godkänner. Snart blir verksamhetens mål att för minsta möjliga kostnad godkänna så många som möjligt.

Under de senaste åren har ett utbrett problem vid amerikanska skolor varit att lärare fuskar åt sina elever, alltså suddar ut felaktiga svar och skriver i det korrekta vid rättningen av nationella prov. (”Rättning” får här en annan innebörd.) En undersökning i Atlanta visade att fusk förekommit på 144 av 146 skolor. Bakom framgångarna/fusket i just Atlanta fanns en sträng rektor som ställde stenhårda krav på sina lärare. De lyckades uppfylla hennes förväntningar på ”förbättrad utbildning” (annars väntade sparken). Rektorn blev ”National Superintendent of the Year” i USA 2009. Hon liksom lärarna kan beskrivas som marknadsanpassade, det vill säga: anpassade efter en stat som försöker härma en marknad.

Allting blir mer likt vartannat. Det har blivit omöjligt att göra karriär utan att bejaka och omfamna vår kulturs centrala värden. Detta kan tyckas banalt men styr på detaljnivå vad som skrivs och produceras – och inte. Att verka – som journalist, ekonom eller konstnär – utanför dessa värden är minst sagt svårt. Då denna kultur omfattar allt fler delar av mänskligt liv, mer tid, mer yta, så kommer vårt samhälle att likna ett totalitärt snarare än ett pluralistiskt och demokratiskt system. Då den ekonomiska tröskeln höjs för sådant som boende och vård blir det dessutom svårare att överhuvudtaget leva utan att göra karriär.

Då jag ovan skriver ”vår kulturs centrala värden” avser jag framförallt kulturens/systemets metoder. Jag menar inte att det skulle vara särdeles kvävande att tvingas underordna sig sådant som brukar omhuldas, som ”frihet”, ”bildning”, ”politisk mångfald” och kanske ”solidaritet”. Men systemets själva verb – hur det opererar och vad som gör en person framgångsrik inom det – handlar om lydnad, anpassning, uteslutande av kunskapsformer till förmån för en enda (som systemet tillhandahåller), flexibilitet, kortsiktighet, konkurrenstänkande och girighet.

Jag greppar inte hur allt hänger ihop och griper in vartannat. Men det verkar som att staten stöttar marknaden och driver den i en viss riktning, som den samtidigt, i viss mån, motarbetar, och riktningen innebär att vi alla, åtminstone urbana människor, blir mer och mer utelämnade åt både staten och företagen.

Det är utmärkt för företagare som vill behandla sina anställda lite hur som helst att trösklarna i samhället byggts så höga – genom alla regler som gör allt så dyrt – att ingen vill riskera att förlora jobbet. Dessa trösklar gör människor snåla och egoistiska, får dem att räkna allt i pengar. I fattiga länder finns ofta möjligheter att delta i samhällsliv också för den som har mycket lite. En krog kan sälja te för tre kronor samtidigt som de säljer öl för trettio (som i Istanbul). I Sverige är sådant omöjligt. För att klara sig måste man bli mer kapitalist. Om du ska följa alla lagar och regler samt betala alla nödvändiga försäkringar är andra attityder blåögda och leder ofelbart till konkurs.

Jag satt och tog en öl med en bekant och dataspelskonstruktör för ett tag sedan. Han har tillsammans med en vän producerat ett fantastiskt och omfattande pusseläventyr i lera och kartong. De är inte knutna till något stort företag men tack vare att så många spelare, i olika länder, uppskattar spelet har de fått hygglig ekonomi i det. (Utan stöd från myndigheter hade det kanske ändå inte fungerat.) Han hade varit på möte med skatteverket och blivit upplyst om en ny EU-regel som gjorde att en företagare måste betala moms i landet köparen kommer ifrån istället för i landet man själv sitter. Momsreglerna är olika i alla EU-länder. Förutom att kunna dessa måste min vän också kunna bevisa, med två olika källor, var varenda köpare av hans spel hör hemma, om myndigheterna skulle kontrollera så att han betalat rätt moms i rätt land. Han måste upprätta register över tiotusentals människor och veta hur länge informationen måste lagras i varje land. Spelet kostar inte mycket. Det är uppbyggt i kapitel som kostar fem euro styck. Så momsen på varje enskild transaktion, liksom den sammanlagda momsen till flera av de länder där köpare finns, är en struntsumma. Helt avgörande för att spelet överhuvudtaget har kommit till, och blivi så särpräglat, är att min öldrickande vän har jobbat hårt för egen maskin. Kostnaderna har hållits nere och han har sluppit underordna sig en kommersiell och alltmer förutsägbar bransch. De nya lagarna försvårar, om inte omöjliggör, liknande projekt.

James C. Scott, amerikansk professor i statsvetenskap, menar att uppbyggnaden av vår samhällsform, den västerländska demokratin, varit avhängigt människors förmåga och fria vilja att samarbeta – utan ramar eller krav ovanifrån. Men när systemet är på plats utsläcker det sådana mönster. Det skapar inte själv det som var nödvändigt för dess uppkomst, utan tvärtom.

Jag ifrågasätter att vi har en vettig demokrati. Går den att laga? Och går det att på allvar diskutera alternativa system? Inte i media. Går det ens att utmana alla fördomar om systemets förträfflighet?

(konst och samtalsklimat)
En företeelse som likt skola och media framhålls som både nödvändig och en prydnad, något att vara stolt över, är den högt utvecklade konsten. Inom teater, litteratur och bildkonst finns utrymme att ställa frågor om makten och kulturen. Konstnärernas frihet är en garant för att samhället inte blir sjukt i grunden; de antas vara kritiska på ett sätt som tvingar medborgarna att tänka till och se allt möjligt (som systemet självt) i nytt ljus. När konstnärer i andra länder fängslas och tystas är den gängse reaktionen ett fördömande från svenska politiker och journalister. Men hur fungerar det hos oss? Den statsunderstödda konsten lever under en beställning att producera det myndigheterna-kritikerna-etablissemanget vill ha och anser nyttigt. För att få lämpliga/dugliga kulturproducenter startas utbildningar med hög status. En sådan skola är självklart något gott. Det är visserligen en dyr institution men den kommer att ge kulturen en skjuts, i staden där skolan hamnar, och i hela Sverige. En konstnärlig högskola (för teater eller musik et.c.) ska locka till sig spännande kreativa människor och ge dem utrymme att utvecklas, att öppna upp för alternativa historier och sätt att uppleva världen. (Retoriken på dessa skolor, om varför de är nyttiga, är mycket högtravande, men exempel på det ska jag inte smeta ner denna text med.) Men vad gör dessa utbildningar egentligen? Vad innebär de för kulturklimatet och debatten?

Det vore konstigt om statliga skolor undervisade i systemkritiska praktiker – det kommer aldrig ske, åtminstone inte någon längre tid, och bör inte det heller. Vad jag menar är inte att skolade nödvändigtvis är mer vattenkammade än andra konstnärer men att systemet med utbildade konstnärer ofelbart gör konsten i stort vattenkammad. Den grupp människor som kommer in på de konstnärliga högskolorna korrelerar endast i liten grad med gruppen av självständigt tänkande talanger som finns i en befolkning – men hela administrationen av pengar och förmåner är uppbyggd kring dem som förstår och kan utbilda sig. Dessa förhållanden väcker invändningar. Med ett klassperspektiv märker man att vissa delar av befolkningen är underrepresenterade bland de av staten utkorade konstnärerna (andelen arbetarklass på konsthögskolor ligger på samma låga nivå som för hundra år sedan); med liberala glasögon ser man att yttrandefriheten inte mår bra om vissa tendenser har ”institutionaliserad förtur” på andras bekostnad. Det sistnämnda är inget problem om man menar att dessa institutioner är ”objektiva”, utan ideologi, och endast lär ut ett hantverk (vilket dess lärare vanligtvis påstår (och nog måste tro och påstå)). Ytterst få aktörer av betydelse (stipendieutdelare, journalister, utbildade kulturarbetare m.fl.) bryr sig om att all konst som inte är gynnad hamnar i svår skugga på grund av hur systemet ser ut. Gång på gång visar det sig att dessa frisinnade (som de flesta kulturmänniskor ändå anser sig vara) inte förstår värdet av att systemfrämmande åsikter uttrycks. Deras oförmåga eller ovilja att gå bortom rådande ideal är följdriktig eftersom de anser sig ha stor kännedom om sitt fält och fina verktyg att döma om bra och dåligt. Annan sorts konst (och det systemfrämmande är oftast av ”annan sort”) är automatiskt av låg kvalitet eller ointressant. Givetvis är deras förmåga att få vänner och lön inom etablissemanget också avhängig att de har rätt preferenser. De prestigetyngda utbildningarna formar ett konstklimat som är avpolitiserat och ”expertifierat”. Om det inom media fanns röster som utmanade de gängse värderingarna inom ett konstnärligt fält hade polyfonin varit delvis räddad, men kritiker tar snarare rollen att vara konstnärernas föräldrar och uppfostrare i god smak; de säger sig vilja ha nytänkande men blir skeptiska eller förnärmade när en konstnär verkligen testar gränser. Mångfald underlättas inte heller av förhållandet att media per automatik uppmärksammar konst stöttad av myndigheter och att omvänt förhåller sig myndigheter till media som ett slags facit som avgör om de satsat rätt. God kritik är bra satsade pengar. Den instrumentella synen på kultur, som ett medel ”att sätta X på kartan”, ger media en nyckelposition. Det är inte konstigt eller chockerande att det blivit så här men effekten är att det, liksom inom partipolitiken, skapas en ”mitten-estetik” som är helt dominerande. (Allt det här är mycket komplext, och skillnader finns mellan olika discipliner, men jag förenklar för överblicks skull.) Medias status är ännu så hög att folk/läsare tar dem på allvar vilket gör att verkligt alternativa konstnärer lätt förpassas till en periferi som vore mindre perifer om det inte var för media. Endast ett fåtal i den konstintresserade allmänheten har vägar till kulturupplevelser som inte går via medias förmedling och uppmärksamhet. Journalisternas roll är dubbel och motsägelsefull. De antas vara en garant för att medborgaren inte missar något av vikt i området som bevakas – därför slår de ut alternativa kanaler där information om kulturella aktiviteter kunde befordras. Människor läser tidningen för att ”ha koll”, för att ”veta vad som händer”, men resultatet kan lika gärna betraktas som motsatsen: genom att läsa tidningen (istället för att tänka själv, gå ut i samhället med nyfiken blick, diskutera, nosa upp saker, se med egna ögon) får man inte veta något annat än vad vissa människor vill förmedla av en verklighet som givetvis är ofantligt mycket större. Men att sitta passiv och bli undervisad om hur det är – är attityden som alla vants vid genom skolgången. Vi itutas ständigt hur viktigt det är att följa med i nyhetsrapporteringen liksom att ta del av kulturutbudet. Den som inte ”hänger med” är efterbliven, avklippt från samtiden. Medias makt har växt under lång tid. Och de ger makt åt vissa och inte åt andra. Människor med likartad konstsyn sitter på kulturredaktionerna, i stipendienämnderna och är lärare på högskolorna – det är inte ovanligt att samma person har två av ovanstående funktioner och är kompis med andra som också har det. En typisk representant för dessa kulturens politruker är en äldre man eller dam med daterade vänsterideal (gammal 68:a?) men som är hyggligt i linje med vad som är rätt att tycka för stunden. De behåller sina privilegier genom att premiera viss konst och inte annan. Karriärsfeminister och mångkultursivrare håller på att ta deras plats. Skillnaden är inte så stor.

Det offentliga samtalet spänner mellan dem som inte vill ha förändring och de som tycker om att tala om förändring – men som drar sig tillbaka så fort det blir allvar, i synnerhet om de själva har något att förlora på det. (Tänk miljöfrågor.) I kultursfären vimlar det av aktörer som framställer sig, direkt eller indirekt, som alternativa och radikala, och njuter av denna självbild. Men om någon är mer radikal eller genomtänkt, och mindre kompromissvillig, får den rejält med skit från de lagom-radikala. In i ledet!

Skepsis mot det som inte är enligt gängse regler och kriterier är en vanlig produkt av skolning; skolade människor tål sällan det som inte är utbildat och sofistikerat (på rätt sätt). Att de har ”rätt” i sitt tyckande är grundläggande i vår kultur: De är ju ”experter”. Men på vad? Mer på att skolas än på att tänka om konst, tycks det mig. Den övergripande tendensen förstärks av antagningsförfarandet och skolornas hårda gallring. Jag tror att endast få av de som blir skådespelare vid teaterhögskolorna skulle jobba som sådana (åtminstone någon längre tid) om det inte var för hur systemet är uppbyggt. De söker sig till utbildningen för att glänsa, göra karriär – inte för att teater är ett viktigt uttrycksmedel. Alltså kommer de följa den estetik som skolorna lär ut. Att söka sig vidare skolvägen efter minst tretton års skolgång skvallrar inte om en vildsint risktagande individ utan om någon som vill fortsätta med det den är van vid. Att andra vägar är nästan omöjliga att slå sig fram på gör i vilket fall att nästan ingen försöker. Man måste gå systemets väg. (Det finns också de som går en utbildning de inte tror på men för att kunna ha en karriär efteråt. De vet att man måste ha pappret, examen, för att bli insläppt på scener, för att tidningar ska skriva om en, för att få stipendier.)

Maskinen vi lever i har byggts av myndigheter och olika institutioner och växt i hundratals år. Nya funktioner har tillkommit, och tillkommit, så att maskinen blivit oöverskådlig. För att bli någon med inflytande måste man klättra i denna apparat av händelser, stelnade ideal, gamla reformer och övergivna värn; man måste överta sederna i den, och bli kompis med dem högre upp, samt ha fingret i luften för att snabbt ansluta sig till modepolicyn och så få tillgång till hissen som kan ta en förbi ett par våningar. Till denna föga egensinniga bild kan tilläggas att om det förut fanns flera maskiner, med lite olika mål, så har de nu slagits samman till en stor.

För en som vill se förändring är utvecklingen mot en politik, mot mittfåran, djupt problematisk. Finns det längre några rejäla val att göra? Moderater och sossar – var finns den ideologiska skillnaden? I vilka sakfrågor har de olika hållning? Jag fick frågan av en utbildad vän med genomsnittligt intresse för politik. Det var inför valet i höstas. Jag visste inte vad jag skulle svara. Handlar det om mer än promille och stämningar?

They live är ett verk av Milan Marković och Maja Pelević som inleddes med att de båda under 2012 gick med i de nio största partierna i Serbien. Under en performanceföreläsning på Inkonst våren 2013 berättade de unga dramatikerna att de välkomnats av samtliga och snabbt bjudits in till olika ledningsgrupper. Till dessa skickade de texten ”Idé, strategi, rörelse” där de förklarade hur partiet borde gå framåt. Joseph Goebbels tal ”Kunskap och propaganda” från 1928 utgjorde hela innehållet. Marković-Pelević bytte ut tre ord: ”propaganda” ändrades till ”politisk marknadsföring”; ”nationalsocialism” blev ”demokrati”, ”socialism” eller vad som passade partiet i fråga; och ”Hitler” byttes till namnet på respektive partiledare. Reaktionerna var positiva och de lovades tillträde till topparna i partiorganisationerna. Det enda parti som inte mötte dem med öppen famn utan ville veta mer om deras ideologiska utgångspunkter var de högerextrema. Dramatikerna var inbokade på en alternativ teaterfestival i Belgrad för att göra en föreställning om erfarenheterna från politiken men då den statligt tillsatta ledningen på teatern fick reda på vad den skulle handla om ströks de ur programmet. Det motiverades med att de inte var konstnärligt relevanta.

I Sverige utesluts också konstnärer som utmanar på fel sätt. Kanske förklarar det varför många konstnärer är så upptagna med att gissa vad som kommer ge dem stöd från myndigheter istället för att utforska en konstnärlig vision eller utgå från vad de själva vill. Att en kreativ människa kan behöva kompromissa är en sak, men systemet idag skapar en konstnärstyp som i grunden, i sin utgångsposition, är inriktad på något annat än konst. Fokus är överfört på administration och karriärsval (samt hur väl någon utför det hantverk de lärt sig på skolan). Inte heller detta är chockerande eller knappt ens överraskande, men det verkar inte helt lyckat. Relationen mellan konstnär och publik är också förvanskad, onaturliggjord. I synnerhet inom konstformer där de producerande är beroende av offentligt stöd för sin nästa produktion. Istället för att ta sin publik på allvar tenderar en teatergrupp att ta myndigheternas gissningar om publiken på allvar. För att få pengar bör teatrarna påtala att publiken kommer att bli upplysta vad gäller genus och respekt för andra kulturer. Alla vet att det är så, och den som ifrågasätter det får knappast stöd.

(den västerländska demokratins kris)
Tar man demokrati på allvar går det inte att bortse ifrån att den är i djup kris. De flesta är överens om att det finns akuta punkter och många skulle också kunna samsas om vilka de är, men tolkningen av dem skiljer sig. Jag ser punkterna som pregnanta uttryck för hur samhället är och har blivit. Rätt förstådda pekar de ut varför det inte kan vara på något annat sätt givet det system vi lever inom.

De återkommande klimatkonferenserna är en punkt. Världens folkvalda ledare samlas igen och igen men gör knappt framsteg, trots överväldigande vetenskapliga rön och en stark opinion i ryggen. Vad är dessa ideliga misslyckanden tecken på? Sju procent av svenskarna tyckte i början av 2014 att Reinfeldt gjorde ett bra jobb i klimatfrågan. Det finns ett folkligt mandat att agera annorlunda, att göra betydligt mer, men inget händer.

Jag ser två möjliga förklaringar. Antingen vill politiker, i strid med den allmänna opinionen, bevara det rådande, bara ändra lite, vilket garanterar att deras egen position inte hotas (för det krävs en revolution). Eller har de inte längre någon makt. Ingetdera tyder på att vi lever i en demokrati. När Miljöpartiets ledare inför valet plötsligt talade om en förhållandevis radikal grön omställning blev de nedgjorda av både högerpolitiker och journalister. Det var inga små frågor de skulle besvara: Hur ska ni klara ekonomin, välfärden, finansieringen? De ansågs och kallades oansvariga. Tonfallet de möttes av var ett visst: nedlåtande, ogiltigförklarande. Att man från höger reagerar så är i linje med konservativ ideologi. Men journalister på Sveriges television? Inom massmedia utgår man alltid från hur det är, hur systemet fungerar nu. Formatet omöjliggör radikal kritik så länge den inte är simpel och därmed lätt att avfärda… Exemplet med den gröna omställningen kan tyckas banal men är signifikant. Den som vill förändra ordentligt, och tar miljöhotet på allvar, blir ogiltigförklarad. I synnerhet om den inte kan visa att allting kommer att fortsätta som vanligt, trots förändringarna, vilket givetvis är en omöjlighet.

Att ställa frågor på vissa sätt är inte så oskyldigt som det ger sken av. Sättet har inflytande på vad som är möjligt att lyfta, och i förlängningen tänka (åtminstone högt) inom en kultur. Journalister med en viss attityd stänger om ett spörsmål som en modig vill pröva – och inga förändringar blir möjliga, inte heller skiften i perspektiv. Sättet det frågas på gör det omöjligt att driva en viss sak vidare. Alternativet för en frågande som vill vara öppen är att godta (den annorlunda) grundpremissen och därefter, utifrån den, ställa frågor, men på ett annat sätt – först då har man gjort utrymme för förändring.

I sammanhanget kan konstateras att verkligt kritiska röster går det illa för. I bästa fall tystas de bara ner. Otaliga exempel visar hur systemet reagerar när det verkligen blir avslöjat; Assange och Snowden är samtida kändisfall. Att demokratiska ledare inte skyr några medel, och åsidosätter lagar och allehanda etiska principer, för att få bort dem som sprider information, i synnerhet om den är sann, säger dels något om politikerna själva, dels något om övrig journalistik. Det finns gränser som inte får överträdas, och priset för att göra det är mycket högt. Journalisten Glenn Greenwalds pojkvän hölls kvar i nio timmar på en engelsk flygplats utan rimlig anledning. Så jobbar myndigheter och säkerhetstjänster. De angriper Greenwalds ömma punkt, genom att trakassera hans partner, och samtidigt får, som av en händelse, hela världen veta att han är bög. Greenwald var den journalist som samarbetade med Snowden för att möjliggöra att informationen om NSA nådde allmänheten. En del menar att hanteringen av Greenwalds pojkvän var alltför klumpig och öppet brutal – därför finns inte anledning att tro att det var ett planerat ”straff”. Men det är naivt. Förutom att Greenwald offentligen förödmjukas sänds ett budskap till alla som har något som de kanske vill dölja: ”Om du gör något liknande ser vi till att hela världen får veta vem du är.”

Laura Poitras, den andra journalisten som Snowden vände sig till för att få ut sitt material, hade redan innan NSA-fallet blivit stoppad ett fyrtiotal gånger i amerikanska tullen, då hon fått sin kamera, mobil och dator beslagtagna, blivit utfrågad om alla hon haft kontakt med på resan, fått kvitton kopierade, och ofta tvingats tillbringa tre-fyra timmar extra på flygplatsen. Därefter kunde det ta veckor innan hon fick tillbaka sina ägodelar. Anledningen var att hon gjort en dokumentärfilm om Irak-kriget.

En helt annan sorts krispunkt: EU-parlamentarikerna flyttar en gång i månaden mellan Bryssel och Strasbourg vilket årligen kostar två miljarder och innebär utsläpp på 19 000 ton koldioxid, samt kräver dubbla uppsättningar av många saker, varav de största är byggnader. Trots att denna flytt, med en symbolisk innebörd, har lågt folkligt stöd, fortgår den år efter år och blir kostsammare ju större unionen blir. Ledamöter organiserar sig och lägger dyrbar tid på kampanjen ”Single Seat” vilket i sig är förnuftigt, men på något sätt ändå ökar absurditeten. Ska dessa högpresterande intelligenta utvalda människor som är satta att styra över Europa lägga tid på något som är så dumt att det måste väcka raseri hos varje förnuftig varelse?

Miljökonferensernas resultat och EU:s parlamentflytt är sådant som kan få en att tappa tron på att samhället är styrt av ens rudimentärt förnuft. Att det är problem som stundom uppmärksammas gör det både lättare och svårare att acceptera. Annat försiggår i centrum av vårt samhälle som ingen reagerar på, åtminstone ingen vars röst har betydelse. Då USA:s president Barack Obama besökte Sverige 2013 togs han emot med kortege och de stora tidningarnas kommentatorer bjöd över varandra i vördnadsfulla bugningar inför den demokratiska världens största ledare. Besöket i Stockholms synagoga framställdes som pricken över i:et och en viktig antirasistisk gest värd att lägga många sidor på.

Från 2004 till idag har USA:s drönarkrig i Pakistan dödat mellan 423 och 965 civila. Bland dessa finns 172-207 barn. Av misstag har minst 4 amerikaner dödats i attackerna. Den sammanlagda siffran enligt de lägsta uppskattningarna är 2 500 dödsoffer. Här finns också fiender inräknade. Men det finns frågetecken kring vilka USA kallar fiender, hur bedömningarna görs, och om det innebär att de har rätt att döda dem. Enligt internationell rätt och praxis har de självklart inte det. Under fyra procent av de dödade är namngivna al Qaida-medlemmar trots att USA påstår att de endast attackerar högt uppsatta terrorister. De har inte ens förklarat krig mot områden som de attackerat från luften i över tio år. I just Pakistan är det inte så konstigt eftersom det är CIA och inte militären som leder operationerna. Obama är nu ansvarig för sex gånger fler anfall än sin föregångare. När icke-västländer beter sig som USA, vilket är sällsynt minst sagt, blir det nattsvarta rubriker i tidningar och hårda fördömanden från politiker. Siffrorna från Pakistan är i underkant. Engelska The bureau of investigative journalism räknar bara säkerställda inrapporterade dödsfall. Under samma tid har USA:s drönare attackerat Jemen och Somalia. Också där har oskyldiga civila och barn dödats. Enligt en läckt amerikansk utredning om Operation Haymaker i Afganistan 2012 beräknades 35 av över 200 dödade vara de som de avsett att döda. Oktober 2015, inledde USA med att av misstag bomba ett Läkare utan gränser-sjukhus och så döda omkring 30 uppdelade på personal och patienter. Detta hindrade dem inte från ytterligare 80 attacker i samma månad. Ingen jag känner talar om det, eller verkar ens känna till det. I sociala medier är det fullkomligt tyst.

Jag ser flera problem. Det första är etiskt. Det är vedervärdigt och rasistiskt att ta sig rätten att på detta sätt döda människor som inte gjort något. Det andra är ”samhällsmoraliskt”. Jag kan inte förstå hur Sveriges etablissemang kan stödja eller tycka att detta är oviktigt, men det säger något väsentligt om hur vårt samhälle är funtat. (I vissa avseenden är Sverige en av USA:s främsta allierade.) Det tredje handlar om rim och reson. Drönardödandet beordras för att utrota terrorismen – men vad skiljer det från terrorism? Det fjärde är kausalt. Nya generationer terrorister skapas och dödandet är alltså kontraproduktivt. Det femte är oro för framtiden. Hämnden kommer slå blint mot olika västerlänningar, kanske mot de jag bryr mig om. Det sjätte är globalt-pragmatiskt. Avståndet som skapas mellan väst och öst gör att möjligheterna minskar att nå en gemensam plattform för att lösa andra problem som världen står inför. Det sjunde rör proportioner. Medan journalister kräver att politiker och andra ska ta avstånd från det ena och det andra finns ingen som bryr sig om att kräva något i det här fallet. Det åttonde handlar om trovärdighet – men kanske är det bara bra att västs anspråk på godhet fortsätter solkas ner så att idéer från andra håll får större utrymme på en global scen. I vilket fall påverkar det också vem jag är när de som representerar mig stödjer dödande av främmande folk. Det är fråga om identitet. Jag har lärts upp att identifiera mig med Sverige och västerlandet – denna känsla av hemmahörighet är fullkomligt trasig.

(Siffrorna för civila dödsoffer i Irak sedan västerländska trupper gick till anfall 2003 är tusenfalt högre än de för Pakistan. Antalet döda per månad pendlar mellan 300 och 3000, år efter år. Men numerären är inte av betydelse i detta sammanhang. Alla känner på ett ungefär till omfattningen och siffror finns tillgängliga – inte minst för de med inblick och verktyg, som journalister och politiker.)

Obama och hans företrädare har dödat fler och yngre människor än Anders Behring Breivik, bara i Pakistan, och i drönarattacker senaste decenniet. Obama fick Nobels fredspris 2009. Trots det tycker sig ingen svensk politiker eller etablerad journalist ha rätt att ifrågasätta honom eller åtminstone synen på honom när han besöker Sverige. Om någon sa något så drunknade det i en underdånig hyllningskör och löst hopfogade artiklar om att Obama är orolig för antisemitismen i Malmö. Det senaste året har Sverige tagit ett avgörande steg närmare Nato. Det har kunnat ske i skymundan eftersom media legat lågt trots att det finns en stark och negativ folkopinion. Bäst att låta dem göra det i smyg så att det redan är ett faktum när det når väljarna-läsarna. Är det så media resonerar? (Läs Margareta Zetterström i UNT för ett sällsynt undantag.*)

Den dubbelmoral som svenskt etablissemang håller sig med ger, tror jag, ett missnöjesparti stort utrymme – det ger också deras väljare ett gott argument, för de vet att det inte bara är de som är missnöjda med systemet och politikerna, och de vet att de som pekar finger mot SD blundar för mycket annat. Jag tror faktiskt att moral spelar roll i samröre mellan människor. Jag tror att om en stat agerar hyggligt rättvist så kommer fler lyssna på och respektera den också utan att den tar till hot och våldsamma påtryckningsmedel. Att bygga upp förtroende tar tid. Men västvärldens ledare har förbrukat det förtroendekapital som de händelsevis haft. Allt färre sluter upp då de pekar finger åt Putin eller X eller Y. De senaste årens överträdelser har varit lite för flagranta och blodiga. Miljökonferenserna har också erbjudit återkommande effektiva avslöjanden av västvärldens ihåliga retorik om att ta ansvar för mänskligheten. Finns det längre ett gott samhälle att utgå ifrån när man kritiserar andra? När fanns det? Ändå pekas det finger oavbrutet. Av politiker, kändisar, journalister och folk i sociala medier. Ryssarna är si, Kina gör så! Utpekarna är så indignerade att de har svårt med andningen. Och SD är fascister! De är onda!

Något avslöjas om vilken position man anser sig tala ifrån då man hackar på andra. Självgodheten kommer i en form från höger och i en annan från vänster. Ingen vill titta på sig själv eftersom ingen anser sig behöva det. Men finns det inte en eller till och med flera stora elefanter mitt i rummet? Hur märker man isåfall det?

Det som är grundläggande fel (om något är det) kommer inte media skriva om, men det är till media människor går för att få veta vad som är fel. Alltså fungerar media som en scam, ett förfinat svindleri. Media håller upp en spegel mot samhället där vissa delar inte syns – men ändå verkar det som att allt är med. Så kan saker som händer mitt framför oss fortgå ostört. Man gömmer det mitt i rummet men får folk att titta på spegeln istället för runtomkring sig. Media är hur vi vet vad som händer i världen. (Att antyda dessa förhållanden gör många förbannade har jag märkt. De försvarar det rådande, säger: Vad är det för löjlig konspiration?!)

En sammanfattning av det demokratiska systemet: Det saknas grundläggande förnuft. Om sådant finns saknas det makt. Om sådan finns saknas det vilja att göra gott, att ta ansvar, om så bara för de mest uppenbara missgreppen. Vrider man på zoomen och ser vad demokratier tar sig rätten att göra internationellt finns anledning att tala om en sorts demokratism som är mycket svår att skilja från rasism.

(vänsteralternativet och hur folk med olika övertygelser behandlar och lyssnar på varandra)
Det var vänstern som förlorade en röst 14 september. Jag kommer nog aldrig rösta på något till höger om socialdemokraterna. Om jag kommer rösta. Inte nog med min skepsis mot systemet, jag har också tappat förtroende för det demokratiska samtalet, och för den grupp jag länge identifierat mig med.

Min grundinställning är att en människa får tycka och tänka i stort sett vad som helst. Jag har svårt att se några alternativ, för jag kan inte omprogrammera någon. Men om jag ska lyssna måste en person kunna argumentera för sin sak. Om den inte kan det och dessutom själv saknar ödmjukhet finns ingen grund för kommunikation. Som kommande från vänster har jag alltid ansett att det är vi som har de bästa argumenten. Men givetvis kan man inte hålla fast vid det när åsikter framförda från det hållet inte längre håller och när vänstertyckare gång på gång använder ohederlig taktik. Om vänstern ska vara min måste den vara bättre än de andra. Här är några åsikter som, i olika varianter, framförs just från vänsterhåll (i tidningar, på bloggar, i debatten). De uppskattas i allmänhet, och oftast reservationslöst, av vänstersinnade i sociala medier. Invändningar väcker raseri och antydningar om att man är en av de onda.

– Invandring kostar inget.

– Det finns inga främlingar.

– Man får säga vad man vill i det här landet.

– Endast offer för förtryck kan och får uttala sig om förtryck.

Några enkla tankegångar får räcka som invändningar, i tur och ordning.

– Med samma logik kostar inte utbildning något heller. Eller byggande av vägar. Ordet ”kostar” brukar användas för utgifter vare sig de kan tänkas betala sig i framtiden eller inte. Om man ändrar på ett ords innebörd för att få rätt bör man åtminstone begripa och respektera att man får mothugg eller inte blir tagen på allvar.

– Inom alla kulturer gör man skillnad på det som är bekant och det som är obekant. Att tänka bortom det är utopiskt och knappt ens logiskt möjligt. Visa mig en människa som inte delar in folk i främlingar och bekanta. Och om folk inte är särskilt olika kan det knappast vara så fint och viktigt med mångkultur (vilket samma människor brukar tycka).

– Chomsky och Bourdieu, bland andra, har under decennier försett vänstern med ammunition (som använts) för att förklara varför vissa perspektiv inte kommer fram i media. När vänsterns motståndare hävdar samma sak, att media styrs av olika ideologier, blir de hånade och förlöjligade.

– Denna figur upprepas allt oftare. För att vara funktionell och meningsfull måste man tänka sig att det är lätt att skilja offer från icke-offer, att ingen är både och, samt att alla i en viss grupp av offer har samma åsikt om förtrycket. Det är sällan så. Och att ett offer skulle vara klarsynt per automatik är tveksamt. Rättssystemet bygger på motsatt tanke: Den som utsatts för ett övergrepp är inte den som ska bestämma vad som ska göras.

I ovanstående har jag inte lagt in mina personliga åsikter om invandring eller yttrandefrihet utan det är invändningar utifrån vad jag anser vara minimum av intellektuell hederlighet att erkänna som väsentliga perspektiv. Min erfarenhet av hur många vänstertänkare resonerar är den motsatta. Vad jag tänker om ovanstående punkter visar att jag ganska lätt kan placeras till vänster ideologiskt:

– Invandring kostar en hel del för staten, men det är okej, vare sig Sverige tjänar på det i slutändan eller ej. Problem förknippade med att ta hand om nödställda människor utan kunskaper om svenska förhållanden och ge dem en väg in i samhället begränsar sannolikt hur många det är möjligt att ta emot. Självklart kan man vara för helt öppna gränser och en upplösning av staten men då blir själva frågan om invandring en helt annan: huruvida de som redan bor i ett område ska ta hand om nyankomna eller ej blir en lokal fråga. Idéer om vad Sverige eller ”svenskarna” bör göra är inte längre meningsfulla. Att påpeka att invandring inte kostar något är att gå in i ett synsätt där en människas värde mäts i ekonomiska termer och i avkastning. Blir inte den logiska följden att vi bör ge förtur till unga, friska och redan utbildade? Tänk en tysk ekonom på 30-talet som säger: Vi måste behandla judarna bättre, eftersom vi tjänar på det! Det är inte att vara humanist eller antirasist, det är att vara krass ekonomist OCH ansluta till ett utpräglat nationalistiskt perspektiv. Att som en del påpeka att vi måste ha invandring för ekonomins skull tycks bygga på ett accepterande av dogmen om ständigt ökande tillväxt som vägen framåt för samhället. Då det är förbundet med utgifter att ta emot invandrare tycker jag det verkar rimligt att de som redan bor i landet och genom skattesedeln investerar i det gemensamma har rätt att tycka om hur många Sverige ska ta emot. Det kallas demokrati.

– Jag känner mig ofta osäker i mötet med främlingar och då menar jag människor som kommer från kulturer som är vitt skilda från det jag är bekant med och har erfarenhet av. Det kan vara förortssvenskar eller Stureplanssvenskar eller amerikaner. Då jag grubblat mycket över ämnet har jag med tiden fått både mer och mindre respekt för skillnader som finns mellan kulturer och människor.

– För att få publicera åsikter i gängse kanaler (och kanske få betalt) finns det ett otal synliga och osynliga regler. Vissa frågor kan man inte ställa utan att bli idiotförklarad av dem som kan reglerna. Det finns många sätt att tysta en röst som är ovälkommen. Många menar att det spelar SD i händerna att hävda detta och liknande. Och? Om vi slutar tänka och säga allt som vi kan tänkas tänka bara för att motståndare kan ha glädje av det har vi verkligen låtit dem styra det offentliga samtalet och oss själva.

– Mycket konstnärlig verksamhet bygger på tanken att det är möjligt för människor att förstå sådant de inte varit med om. Dessa verksamheter kan då läggas ner, liksom föreställningen om empatisk förmåga överhuvudtaget. Tankefiguren är dessutom antiintellektuell och leder till tystnad och cementerande av offerroller. Makten hamnar hos dem som har rätt och möjlighet att utse ”legitima” offer. Vänstermänniskor tenderar att ”veta” vad alla offer de ömmar för tänker och tycker, vilket i sig är fördomsfullt.

De tänker i vi-och-dom och förnuftiga argument spelar ingen roll.

Detta är vad SD anklagas för av sina motståndare. Jag menar att många av de själva är likadana. Det är bara olika ”vi” det handlar om. Som filosofiskt sinnad har jag stor respekt för detta med argumentation – på bekostnad av tyckande. Att ha ”rätt åsikt” är filosofiskt och moraliskt sett av begränsad betydelse eftersom man kan växa upp i en grupp med vissa tankegångar som man då bara tar över. Att de flesta inom denna grupp håller sina åsikter för goda är en självklarhet. Av en individ krävs därför att ifrågasätta och gå emot. Den som inte gör det kan tro på vad som helst. (Och kommer få svårt att ta till sig främmande tankar.) För tjugo år sedan var andra åsikter på modet, för femtio och hundra år sedan också. Tron på att vi just nu verkligen har kommit fram till vad som är rätt och fel och därför kan peka finger åt andra är beroende av en underliggande tankefigur som också liknar rasism; vi kan kalla det ”kronism”. Jag hävdar inte en fullkomlig värderelativism, så att alla åsikter är lika bra. Tvärtom tror jag på framsteg i någon bemärkelse men jag tänker dessutom att man inte kan veta säkert och att inom vissa av tankens områden har människor i det förflutna haft attityder överlägsna dagens. Vad jag vill fram till här är att man inte kan ta vissa åsikter hos en människa som grund för att döma dennas moral – inte rakt av. Det är mer komplicerat. Och det är att blunda för att ens egen utgångspunkt är en viss, och inte universell. Jag menar att man bör vara försiktig, i ödmjukhetens namn. En pojke uppvuxen i en kultur där otrogna kvinnor blir fredlösa och jagas ut i skogen kommer ha en annan syn på feminism än Fi:s talesperson i kulturfrågor. Demoniseringen av folk med andra åsikter/seder är inget jag har intellektuell respekt för, oavsett vem det gäller. (Det är uppenbart att många svenska antirasister tycker att svenska rasister är värre än andra, vilket i sig givetvis är en hållning präglad av nationalismen. Som om var och en i det här landet hade större ansvar för vad andra svenskar tycker än för vad andra tycker. Självklart kan man tycka det, men det är att upprepa ett nationalistiskt sätt att betrakta världen. Det är, i någon mån, att skapa nationen.)

Till min grundläggande invändning mot kopplingen mellan moral och rätta åsikter kommer diskrepansen mellan beteende och uttryckta åsikter. Det är väldigt lätt att säga vad man är för och mot, men väldigt svårt att ändra beteenden och få ser ens att de borde göra det eftersom de är säkra på att de är goda. Mängder av feminister och mångfaldsivrare flyger i tjänsten eller för nöjes skull trots att det är dåligt för planeten och effekterna av detta flygande framförallt kommer drabba svaga grupper, det vill säga kvinnor och barn, i främmande länder. Mängder av feminister och mångfaldsivrare lever av ett system som i grunden är vitt, patriarkalt och nationalistiskt. De har förmåner av detta system, som betalar deras löner, ger dem uppmärksamhet (och en godhetsstämpel!). Dessa förhållanden borde leda till försiktighet i fördömandet av andra men istället är de självgoda, tvärsäkra och till och med stolta över att inte ta in andra perspektiv än sina egna. De tar emot stipendier och utbrister förvånat: Oj, detta brukar bara ges till etablerade!

(mer om den svåra debatten om kulturer och om samtalsklimatet)
Men kan man ta in all idioti från samhällets reaktionära grupper och möta den med ödmjukhet? Nej, det är kanske bara något för kristusfigurer. Men de som avskyr exempelvis SD borde åtminstone kunna redogöra för sina egna resonemang på ett hyggligt klart sätt. Istället blir de så upprörda att det inte går att samtala och jag tror det döljer något. De drar triumferande fram precis den undersökning som bevisar deras tes. Men det finns faktiskt fler undersökningar. Osakliga nedsättande och smetande ord flyger genom luften. Eftersom de är tvärsäkra på att de har rätt är det inget problem. Till sist skriker de: ”Jag är god så det spelar faktiskt ingen roll vad du säger!” Ordalydelsen är kanske inte den men innebörden.

Självklart finns det inte en vänster, lika lite som det finns en feminism eller att alla som röstar på SD är likadana. Men för att man ska känna sig hemma i något läger behöver det finnas ett centrum eller åtminstone en stor grupp som delar ens mest grundläggande föreställningar och idéer. De vänsteråsikter som kommenterats i föregående avdelning uppfattar jag som förhållandevis allmänna – alternativt att de är sådana som de mer högljudda basunerar ut utan att någon inom vänstern säger emot, kanske för att de inte vågar (vilket de aldrig öppet skulle medge eftersom ett av deras paradnummer är att håna ståndpunkten att man ”inte får säga vad som helst i det här landet”). Den som dristat sig att argumentera emot när någon inom den högljudda vänstern lägger fram något ogenomtänkt om en av sina hjärtefrågor märker att det inte tar någon längre tid förrän ord som ”antisemitism”, ”misogyn”, ”rasist” och liknande dras fram. De riktas kanske inte rakt mot en själv men man får veta att ens åsikter kan sägas leda i en sådan riktning och man ska se upp ”vem man hamnar i samma säng som”. Enligt mitt synsätt är jag en mer gedigen, avancerad och till och med hängiven feminist eller antirasist än dessa fingerpekare och jag skulle kunna peka ut hur de är ovetande om sitt eget stereotypa tänkande på punkt efter punkt. Men detta är inte platsen för det grälet, bara konstaterandet att jag inte delar deras sorts antirasism och att det räcker för att jag ska bli en misstänkt.

Slarvigheten med de egna argumenten och ordvalen blir stötande när de själva är så snabba att märka ord. Det har påpekats att för att förstå SD:s framgångar bör man anlägga ett klassperspektiv, och även om det inte ger hela bilden är det väsentligt, i synnerhet om man ser till väljarna. Vänder man blicken mot dem som starkast fördömer SD blir det än tydligare. Att det handlar om klass och kultur. Och stad och land. För mig som är uppvuxen på landet har det varit svårt att känna mig hemma i den urbana vänster som jag fortfarande delar många åsikter med, eftersom jag från början inte behärskat språket. Då människor där man kommer ifrån använder ord eller talar på ett sätt som i stan, och i media, är tecknet på den stora ondskan blir det svårt att dela övertygelsen om att revolutionen ligger i ”negerboll” och ”hen”. Eller i att sluta skämta om vissa etniska grupper. Att driva med någon kan vara ett tecken på ömhet. Det är fullt möjligt. Och fokus på ord döljer klass. Det finns de som tror sig ha rätt att tala om vilket språk som är det goda. För dem går den betydande moraliska skillnaden i vad som sägs – inte i vad som görs. Att en SD:are säger ”negerboll” är en större katastrof än att våra kostymprydda politiker som säger sig vara för internationell solidaritet samtidigt bygger ett system som först skapar miljöflyktingar och sedan låter dem drunkna i tusental i Medelhavet varje år.

Är man verkligen intresserad av etik är det svårt att vidhålla att vissa ord uttalade av en individ har en så avgörande innebörd som de ofta tillskrivs. Är man maktkritisk märker man att makten är bra på det här med ord, men att en hel del skit kan pågå bakom dem. Det gäller givetvis för alla och överallt, om man inte lever i tron att vissa individer/grupper alltid är goda. Att tro att ordval löser en massa saker är att bortse från världens och människans komplexitet. Istället för att erkänna detta önskar de präktiga att språket ska tänka åt dem, liksom konsten ska göra det.

Men det är inte så enkelt som att den moraliserande vänstern uteslutande är känsliga för vad som sägs, med vilka ord, det beror också på vem som säger det. Vissa har rätt att säga sådant som andra inte har. Att indelningen i goda och onda i sig bygger på fördomar och till och med rasism och könsstereotyper är något man behöver svälja om man ska vara rättrogen.

…i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. [—]
Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.
Tack.

Jimmie Åkesson kunde inte sagt det bättre. Timbuktu tilldelades ett pris av Fem-i-tolv-rörelsen och höll tal i riksdagen. Med rösten darrande av lidelse. Vänstern i sociala medier exploderade i hyllningar och hurra-rop. Det var rätt person som lät som en svensk militär från 1800-talet – eller kanske som den nu för tiden allmänt föraktade nationalistiske poeten Werner von Heidenstam. I likhet med den franske filosofen Deleuze tror jag att rasism och nationalism är inkluderande. Det vill säga: först måste vi bestämma ett ”vi”. Sedan kan vi peka ut de som inte är som oss och säga att de är avskyvärda. För att ett vi ska uppstå måste det finnas gemensamma grunder, och dessa kan se olika ut. Den kulturellt starka vänstern tillhör en utbildad, urban och relativt homogen grupp i samhället – med förhållandevis god tillgång till media och kulturinstitutioner. Den är homogen trots olika hudfärg och sexuell läggning. Den mångkultur som de säger sig älska är sällan särskilt djupt fattad, vilket märks på att de avskyr alla som inte tänker som dem. De säger att de gillar olika, att olika kulturer ska berika varandra, men samtidigt finns ingen kultur, åtminstone ingen svensk. Vi är alla lika. Bakom dessa dubbla budskap kan man urskilja hur deras mångfald ser ut. Gärna olika hudfärg och roliga kläder men om du inte är tolerant (som jag, på mitt sätt) blir jag fullkomligt intolerant. Det verkar faktiskt som att de inte träffat särskilt många från andra kulturer. Och då menar jag inte någon med föräldrar hemmahörande i en oppositionell vänster i latinamerika eller en kosmopolitisk och lagom västinfluerad iranier. Jag menar människor med så annorlunda bakgrund att det blir omöjligt att prata om genusteori eller allas lika värde. De som säger och menar att vissa raser är si och andra är så, kvinnor är kvinnor och män är män, och allt annat är bara tomterier som ni naiva svenskar kan hålla på med, men ingen lyssnar faktiskt.

Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.
Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Timbuktus slag för yttrandefriheten i det känslofyllda talet var ett svar på kritiken han fick för att ha uppmanat till våld mot Jimmie Åkesson på den då aktuella singeln ”Svarta Duvor & Vissna Liljor”. Att textraderna om att ”banka Jimmie gul och blå” väckte sådant rabalder kan betraktas på många sätt. Framförallt är reaktionerna ett tecken på hur uppskruvat debattklimatet är i Sverige. Låttexten är aggressiv men mångtydig och finurlig och kan knappast betraktas som en bokstavlig uppmaning till våld. Men om någon tycker att den är över gränsen så kan de väl tycka det? Inget av det, vare sig Timbuktus text eller upprördheten mot den, är värt mycket mer än en axelryckning. Istället blev alla rasande, för de som först inte var rasande blev rasande då de andra rasade. Hur var det med att gilla olika? Finns det någon som gillar olika? Verkligen? Det är återigen lätt att föreställa sig att det var Åkesson och inte Timbuktu som stod bakom citatet ovan. Redan under valkvällen, då SD:s succé inte gick att blunda för, var övriga politikers inställning klar, och den var mycket lik vad tyckarna i stormedia uttryckte. Valresultatet betraktades som något mellan en katastrof och ett underkännande av Sverige. SD-väljarna var som en sjukdom, en skock vilsegångna idioter som inte förstod bättre; deras röster sågs inte som ett tecken på vad de tyckte utan på att de blivit lurade, vilket givetvis är lätt gjort med så ointelligenta varelser – till skillnad från alla andra röstare då. Efter valet producerades en lavinartad mängd texter på temat. De som var tydligast med sin avsky, och stoltast över den, var skribenter på vänsterkanten. De som inte var så hatiska var istället nedlåtande och budskapet var: Hur ska vi göra för att de ska bli mer som oss? Mångfaldsälskarna. Om utgången i valet och om hur det beskrevs kommenterade Maciej Zaremba i DN:

Och nu är det för sent att komma dragande med ”rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel? Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet ”Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Det vänstertyckare ofta gör i debatten och som Zaremba sätter fingret på är att ta uttalanden som kan sägas likna andra värre uttalanden och göra dem synonyma. Detta driver fram en ökad vaksamhet som kan vara av godo, kanske, men det kan också bli omöjligt att säga nästan något alls. Intressant nog leder denna känslighet kring språkbruk till att fördomar får starkare inflytande eftersom föreställningar om avsändarens identitet blir viktig. Timbuktu får säga sådant som låter toknationalistiskt. Om en blond man från Sölvesborg skulle sagt något liknande hade en vänstermobb med mycket starka obahagskänslor kommit dragandes med ”rasist!” Affischen som Skånetrafiken plockade ner byttes till ”Förändring på riktigt”. Då är det lätt att tänka på: ”Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. / Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.” Som Timbuktu sa. Jag är på hans sida. Och jag är på samma sida som de som är på Timbuktus sida. Men när den sidan tycker att en betydande del av svenska befolkningen inte bör vara en del av samhället och inte heller har rätt att uttrycka sig utan i kraft av moralisk överlägsenhet tar sig rätten att betrakta dem som barn eller förståndshandikappade, OCH, menar att detta inte är problematiskt utan något att vara stolt över, då är inte jag med. För ni har blivit som det ni hatar. Kanske har ni alltid varit det. Bara att jag var för egengruppsgod för att se det tidigare.

Hur trist det än är att folk tänker så menar jag att det är en möjlig politisk åsikt att vara skeptisk till invandring. Det är fullt begripligt att folk blir rädda för nya grupper som kommer och förändrar det som varit. Att tycka om människor från Irak, Somalia, Chile eller Balkan är i sig ingen moralisk kvalitet, inte heller att uppskatta att deras kulturer vinner större inflytande i Sverige. Det är en fråga om smak och vanor. Och det är idiotiskt att tro att det svenska samhället inte påverkas av tiotusentals hitkomna med en religiositet och kvinnosyn som är mycket annorlunda från vad som varit trenden i vårt ovanligt enhetliga samhälle de senaste decennierna. Om man inte tror att det blir en påverkan så förstår jag inte hur mångkultur kan vara något positivt eller betydelsefullt överhuvudtaget, och om man tror att det blir entydigt positiva effekter, ja, då är man inte realistisk. Självklart går något förlorat när ett samhälle utvecklas eller förändras. Och jag tror att väldigt få skulle förespråka helt öppna gränser. (Det är lätt att säga men mycket svårare att tänka sig hur det skulle fungera, rent praktiskt. Vår typ av stat är beroende av och fixerad vid att kontrollera alla medborgare, var de bor, vad de tjänar, att de skickar sina barn till skolan o.s.v.) Det som finns – i praktiken – är människor som drar gränser vid olika kvantiteter. Det verkar inte så på SD-hatare. De ser istället i svart eller vitt. Alla som vill begränsa är onda. Men givet att Sverige ligger i europeisk topp vad gäller invandring per capita så blir de flesta länder rasistiska om det räcker att vilja ha mindre invandring än vad Sverige har. Och det kanske är rimligt. Men då måste man hata väldigt många européer, om man ska vara opartisk, alltså bedöma folk lika oavsett var de kommer ifrån.

Många framstående SD:are har varit nazister! Tänk vad som kommer hända om de blir större! Det finns flera sätt att se på detta förflutna och dessa framtidsscenarier. Det är väl jättebra att de inte är nazister längre! Välkomna in i demokratin! skulle man kunna säga. (Det skulle kanske göra dem till mer som andra politiker, om det är det man vill.) Man kan också konstatera att SD inte är det enda partiet med nazistiskt förflutet. Man kan också se om sitt eget hus, sin egen moral. Och istället för att fantisera om och rädas ett framtida våld skulle man kunna se det som pågår, även om det är obekvämt. Är de som stöttar det våldet, vare sig det handlar om drönarkrig eller klimatkrisacceleration, så mycket mycket bättre än SD? Det är koketteri och omsorg om de egna känslorna snarare än om andras lidande, som gör att många är fixerade vid partiet och tror att de är den stora fienden. Och det är något obehagligt med tankefiguren att bara för att någon tyckt något en gång i tiden är de för alltid märkta. Jag hade homofoba tendenser när jag var tonåring, innebär det att jag är ett svin också idag? Och vad blir följden när någon som förändrats behandlas som om den inte var förändrad och avskys för det?

(om olika sorters nationalism)
Lika säkert som att det finns sådant som kan ses som typiskt för ”svensk kultur” är att Sverige är ett ovanligt historielöst samhälle. Landets 1900-tal innebar att svenskarna lärde sig, enligt välfärdsstatens ideologi, att underkänna det som inte var nytt och modernt: traditioner byttes mot rationalitet; byråkratisering slog ut gamla sätt att umgås och arbeta; engelsk och amerikansk kultur utkonkurrerade och mer eller mindre ogiltigförklarade lokala kulturformer. Folkhemmet, som skulle komma istället för det gamla, är nu nedmonterat, och ersatt av… ja? Ingenting? Eller en ökad globalisering, det vill säga anpassning till EU, marknaden och en viss sorts bildad kultur där allt som är lokalt präglat stämplas som exotiskt. I det landet, när någon vill lyfta något ”gammalt svenskt”, betraktas det ofta som misstänkt, unket, kanske till och med som rasism. Av en händelse blev jag fascinerad av nordisk mytologi när jag var liten (liksom jag blev fascinerad av grekisk). Otaliga gånger har jag blivit avrådd från att odla det ena men aldrig det andra. Jag är ingen chauvinist, men (och nu är det upplagt för att jag ska ”göra bort mig”) jag tycker att den svenska sedvänjan att vika sig platt och anamma allt som kommer utifrån är lite töntig, och att vår effektivitetssträvan och myndighetsrespekt tränger undan medmänsklighet. För mig är det visserligen ett djupt känt ideal att vara öppen för impulser, men det kan inte vara ett mål att vara det utan urskillning. Det jag här beskriver som varandes svenska förhållanden är i det närmaste allmängods vilket illustreras av en programserie som ”Världens modernaste land” i SVT där det frossades i svensk särart eller att en upplyft skribent som Per Svensson kan tala om öppenhet som en genuin svensk tradition – och så argumentera emot att exempelvis sverigedemokrater är nationalistiska överhuvudtaget. Ämnet är komplicerat och tvingar hjärnan att tänka tvärtom mot invanda mönster, igen och igen. Jag tror för det första att det ligger mycket i att Sverige är öppet för influenser, men givetvis inte från var som helst. Inflytanden från många stora kulturer, som den brasilianska eller kinesiska, är högst begränsade. Jag tror för det andra att det också ligger något i att svenskar är ”moderna” men att det också döljer något kulturellt specifikt bara att det kläs i en mer neutral term. Att gilla att vara modern anses inte fult. Men vad som är modernt är givetvis vad som i en viss kultur uppfattas så av tongivande grupper och individer. Kanske är det vettigare att betrakta en svensk som gillar amerikansk kultur och musik för riktigt typiskt svensk och om denna person dessutom gillar att gilla det den gillar så blir det också en form av nationalism – lika mycket eller mer än den som är ”osvensk” och gillar nyckelharpa och knätofsar.

Jag uppskattar att resa i verkligt främmande miljöer, som visar att liv går att administrera på annorlunda sätt än vad som är gängse i Sverige – och i snart sagt varje ”utvecklat” samhälle. I kraft av en jagsvaghet har Sverige fått en avancerad position i globaliseringskapplöpningen. Vi har ständigt fingret i luften, oroliga för att komma på efterkälken och alltid med internationella jämförelser som måttstock och en vad-har-den-tuffaste-för-jacka-estetik. Den svenska eliten är globaliserad och därmed också anglifierad: alltifrån konstnärer till myndigheter till media. Den förstnämnda gruppen håller i ”artist talk” och ”q-and-a:s” och bryr sig inte om att göra sig förstådda för majoriteten av den svenska befolkning som bekostar merparten av deras verksamhet. Malmö stad kallar sina nya cykelparkeringar ”Bike and ride” för att… det låter fräckare? Det nya konserthuset är döpt till ”Malmö Live”. Köpenhamns nya akvarium döptes till ”Den blå planet”, vilket antagligen vore omöjligt för en offentlig satsning i en svensk storstad. Media är navet i utvecklingen med sitt ständiga fokus på utveckling och modernitet, samt fixering vid angloamerikansk kultur. Företagsvärlden är helt orienterad mot den stora engelskspråkiga världen med dess trender och modeuttryck och nya företag får ofta engelska namn redan från början. Akademin följer efter, och gör de inte det kommer snart en pigg människa och kallar dem ur fas med sin tid och ”omoderna”. Den som inte EU-anpassar är dödsdömd. Och Sverige är bäst i EU på att implementera unionens regler. Det finns något servilt, och tjänstvilligt intill självutplåning, i en viss och ganska typiskt svensk attityd. Den underliggande kalkylen bakom namnet ”Malmö Live” bygger på låga tankar om besökarna – och vad man själv har att erbjuda. Om vi inte anpassar oss och gör det så lätt som möjligt kommer ingen icke-svensk komma till vårt konserthus. Eller? Det är som att ha menyer på svenska i Thailand. Det kan vara praktiskt, men var det inte resa till andra platser, se något annat, ni ville? Allt blir mer likt vartannat. När svenskar ska använda engelska blir det ofta opersonligt och taffligt. Det första fräcka förslaget på engelska – det tar vi! Jag tycker det är lite roligare att gå på Den blå planet än The Blue Planet eller Copenhagen Aquarium när jag är i Köpenhamn. Men det handlar så klart inte om ett enskilt akvarium utan att jag tycker det är tråkigt om allt blir likt vartannat och att det är något berikande med olika språk och uttryckssätt. Jag tycker också det är spännande att en helt annan musikscen än den engelskspråkiga internationella och kommersiella är dominerande i Istanbul, även om jag känner mig utestängd. På detta vis är jag tämligen ”osvensk”. För typiskt svenskt är att resa till länder där folk talar dålig engelska och komma hem och kalla dem efterblivna. Det svenska språket är sannolikt dödsdömt i en globaliserad värld. Alternativet är att det blir ett slags b-språk talat på landsbygden och i underklassen. Inom alla högre sammanhang kommer svenskan att bli sekundär, om den inte redan är det. Jag menar inte att den framtidsutsikten är särskilt sorglig, men att de som driver och accelererar utvecklingen inte alls förstår dess djupare innebörd och att det leder till rotlöshet, att banden bakåt kapas, och att de gör det på grund av ängslig anpasslighet och för utsikten om ekonomisk vinning, det är lite sorgligt. Paradoxen som jag ser är att de som hyllar modernitet och inflytanden från andra kulturer är ”typiskt svenska”, medan jag som är ”mindre typiskt svensk”, är mer intresserad av det som är specifikt lokalt (och därmed traditionellt), vare sig det är i Skåne eller Kalabrien. Det paradoxala fördjupas då jag märker att den gängse mångkultursälskaren har mycket höga tankar om den svenska staten, i synnerhet om hur den var förr, och är lojalt och oreflekterat centralistiska på ett sätt som numera är helt främmande för mig. Deras intresse för samernas situation är minst sagt ljum liksom för hur riksmedia skriver om Skåne eller lantliga ”främmande” områden. (Deras feminism tar sig också former som liknar nationalism. När de talar om andra länder, främmande kulturer, som Danmark, och hur det är där, är det med djup oro och förakt. Att vi är överlägsna är en självklarhet.)

På något förunderligt vis verkar människor idag inte greppa att stat och nationalism intimt hör samman. De separeras i vilket fall ofta och med lätthet. Staten utmålas till och med som motståndare till nationalism. Samma sak gäller media trots att de dagligen producerar svenskhet. Men utan stat och media finns ingen eller extremt liten grund för nationalism. Och utan vissa sorters nationalism skulle systemet knappast fungera. Anledningen till att vi har skolor är för att det ska gå bra för svenskarna, liksom forskare ges stöd för att deras upptäckter ska komma svenska företag till del. Staten anslår pengar till kulturen för att ge landet glans, för att det är en del av vår självbild som en avancerad nation. Och människor är stolta över svenskar (Robyn, Zlatan, Astrid Lindgren). De refererar till svenskar och en svensk kontext. Allt det där är så självklart att det inte går att ifrågasätta. De tycker att dialekter inte hör hemma på en teaterscen om det inte är för att en person ska framstå som löjlig och efterbliven. De gläds om det går bra för svenska företag. De har inget begrepp om att litteraturvetenskap från början var ett nationalistiskt projekt. De skäms om en svensk gör bort sig i världens ögon.

Tar ni del av systemets förmåner? Det här systemet som ska skyddas från SD, är det så bra? Eller bygger det på utsugning av människor i tredje världen? Bygger det på hutlös och stegrad konsumtion? Tycker ni om utbildning? Tycker ni om utbildning som en form av kolonialism? Tycker ni om att tänka på utbildning som en del av det som gör västerländsk kultur så bra (och överlägsen)? Finns det inte en skevhet i vad demokrati anses betyda och innebära och vad det verkligen innehåller? Är inte demokrati ett nytt västerländskt sätt att lägga andra under sig? När folk inte röstar som vi vill – då ogiltigförklarar vi valet eller valsegrarna.

(vem tjänar på demokratin? vems är det?)
Demokrati har blivit som kristendomen: något vi missionerar men inte längre riktigt tror på hos oss själva. Eller, det är dubbelt. En stark tro finns ändå. Bland de bildade eliterna är tron på demokratin starkast. Åtminstone om man lyssnar på hur de pratar om den. Min erfarenhet är att obildade ofta har mer respekt för andra kulturer och inte så högtidliga tankar om vårt eget system. Kanske för att de inte är lika gynnade och utifrån sin lägre status känner att demokrati är lite ihåligt, att det inte tillhör alla. En typisk demokrativurmare däremot, är så övertygad om vår förträfflighet att den utan att tveka sträcker ut handen mot alla som de anser behöva hjälp, vilket är så gott som alla som inte är som oss. En engelsk undersökning visade att underklassen inte värderar yttrandefrihet särskilt högt. Betydligt positivare var de tillfrågade i över- och medelklassen. Alla i toppen gillar demokrati. Och EU är så vackert. Det spelar ingen större roll om det är Berlusconi som styr. Har någon starka invändningar mot EU som projekt berättar sådana som Carl Bildt om hur fantastiskt viktigt samarbetet är för Polen, Tjeckien och så vidare. Alla de där som behöver vår hjälp. EU är säkert jättebra för de vänner Bildt har i de länderna. De tjecker jag pratat med menar att politikerna i EU självklart är korrumperade. De tar inte EU på allvar utan ser det som eliternas sätt att sko sig. Jag vet inte. Men att svepande prata om hur viktigt EU är för olika andra (stackars) länder, är en retorik som tillhör makten, och kommer från en typ som aldrig kommer ifrågasätta den.

Kanske är EU inte betydelselöst som fredsbevarande kraft, och den historiemedvetne bör ha respekt för det perspektivet, men EU-omröstningen i Sverige, då ja-sidan vann med 52 procent, har lett till en hopplöst svag position för svensk demokrati. I ett så stort sammanhang som EU, vad finns det för val annat än att hamna ungefär i mitten? Är det möjligt att driva en alternativ politik? Man kan flytta runt inom den stora EU-färjan, men inte välja en annan och egen rutt. Enligt statsvetare skedde omröstningen under den enda vecka på 90-talet då en majoritet av den svenska befolkningen var positiv till EU-medlemskap. Jag var själv inte riktigt säker men minns hur en skärrad Ingvar Carlsson på valdagens morgon sa i radio att han skulle avgå om svenska folket röstade nej. Inför den sortens hot faller svensken in i ledet. Vem vill göra pappa-statsministern besviken? De som tveklöst tjänar på EU-medlemskapet är de som är nöjda med mittenpolitik, samt otaliga politiker och tjänstemän (också om de har avvikande övertygelser) som får jobb och resor, och glädjen att dela ut EU-pengar till olika projekt.

En väninna halkade in i ett sådant. Under två år satt hon på ett kontor i Malmö och inkasserade fantastisk lön utan att ens vara säker på vad hennes arbetsuppgift var, eller nyttan med projektet. De la mycket tid och pengar på att inreda den fräcka arbetsplatsen minns jag. Projekt som sådant tycks för övrigt vara en perfekt produkt i samtiden då det befinner sig i skärningspunkten för vad såväl höger- och vänsterpolitiker samt byråkrater gynnas av och önskar sig. En underbetald vän till mig, med halva eller under halva lönen jämfört med väninnan i exemplet ovan, var kontaktperson för unga människor på glid, också i Malmö. Han berättade om de ungas hemförhållanden och hur de kunde ringa honom i de mest prekära situationer. Men min vän var bekymrad, för den lilla gruppen i vilken han ingick skulle läggas ner, och ungdomarna lämnades vind för våg. Istället sjösattes ett nytt projekt som var initierat av någon som inte hade koll på verkligheten och vardagen för dem som det riktade sig till. Det första som gjordes var att köpa in tio dyra datorer. Plötsligt fanns mer pengar. Men datorer var inte vad som behövdes. Från höger kan startandet av ett projekt vara ett sätt att lägga ner en verksamhet som kräver pengar år ut och år in, en fritidsgård kanske. Från vänster ger det möjlighet för uppmärksamhetstörstande politiker att verka goda och handlingskraftiga. (Media skriver om satsningar, inte om verksamheter som bara rullar på.) För byråkraterna innebär det större makt; de slipper jobba mot människor med rejäl erfarenhet och starka åsikter om hur något ska skötas, och har också rollen att lägga ner/inte förlänga ett projekt, samt starta nya. Svaret på misslyckade projekt blir en utredning, som drivs av byråkrater och sakkunniga – och så läggs ännu mer pengar på något, kanske ungdomar på glid, utan att det blir bättre för ungdomarna själva eller för eldsjälarna (om de inte är bra på pappersarbete och myndighetskontakter) som jobbar med dem. Mellan 2007 och 2014 gick 2,6 miljarder till jämställdhetsprojekt i Sverige.

Jag tror att gamla stora demokratier blir maktfullkomliga och omöjliga att förändra i politiska val. USA:s myndigheters egna utredning om de senaste krigen i Irak och Afghanistan visar att mellan 31 och 60 miljarder dollar av statens pengar har försvunnit i slöseri och bedrägerier. Företagen som tagit emot dem har inte producerat något alls. Journalisten Charles Simic inleder ”A Thieves’ Thanksgivings” med: ”It’s never been such a good time to be a crook.” Vad han menar framkommer i följande stycke:

It is now common knowledge that contractors were paid millions of dollars for projects that were never built, that the Defense Department gave more than $400 billion to companies that had previously been sanctioned in cases involving fraud, and that the beneficiaries of such past largesse have not only gotten fabulously wealthy, but continue to be invited to pursue lucrative business opportunities in the new homeland security–industrial complex.

Simic text publiceras i en ansedd och stor tidning: New York Review of Books.* Men det betyder inget. Att det beskrivna kan fortgå är inte i första hand på grund av att en massa giriga privata intressen tagit över världen utan på grund av att staten finns och överhuvudtaget kan fördela dessa pengar. Det är staterna som skänker bort folkets pengar till tjuvar i slips. Det är inte straffbart. Det är vårt system. SE-bankens chef Annika Falkengren höjde sin lön från 14 till 29 miljoner mellan 2013 och 2014. Utan skattebetalarnas insatser, senast för sju år sedan, skulle företaget inte ens existera.

Jag röstade inte i valet. Det var ett för mig väldigt dramatiskt beslut. Man kan jonglera med siffror eller uppröras av enskildheter men i slutändan handlar det om en känsla som rör relationen mellan mig och systemet. Det känns som en fars, som att jag ska låtsas att jultomten finns. Som att jag uppmanas ta rollen av ett menlöst barn, utan förmåga att se eller ta det jag ser på allvar.

Demokratin är ritualer och vissa tonfall, det är en grupp av politiker och journalister som säger de vackraste ord om vår samhällsform medan för många på marken går det åt helvete, vare sig de behöver akut psykvård på en avdelning som lagts ner eller som offer för en drönarattack.

Några hundra år in på vår tideräkning utkämpades strider som påverkade människor i hela Romarriket, från dagens England till Alexandria. Två falanger i den politiska eliten bråkade om hur man skulle beskriva Jesus. Kan Sonen sägas av evighet tillhöra och framgå ur Guds väsen eller är han något skapat? Olika svar användes av de högsta ledarna som förevändning för krig och delar av riket ödelades, igen och igen. 36 procent röstade i senaste mellanårsvalet. 61,4 procent deltog i valet som gjorde Obama till president i USA. Det var den högsta siffran sedan 1968. Och alternativen? Är detta demokrati? Är det rimligt att betrakta det landet som i grunden annorlunda, och därmed dess våldshandlingar, på grund av dessa sorgliga val?

Jag ser groteska problem i centrum av vårt system. Vänstern, som borde stå för ett alternativ, är upptagen med olika gruppers rätt att känna sig kränkta. För det kan de offra en stor del av yttrandefriheten. Den ägnar sig åt åsiktskontroll och ordmärkande istället för fokus på de stora linjerna. Den talar om offer, vissa grupper som ska kvoteras in, prioriteras, uppgraderas – då kommer allt bli bättre. Det finns en avgörande invändning mot detta tankesätt som har likheter med det problematiska i att peka ut SD som den stora ondskan. Kvoteringsivern skapar en tankefigur som är: Samhället som sådant är bra, rimligt. Kan vi få in homosexuella och unga kvinnor med invandrarbakgrund på viktiga positioner så har vi kommit långt. Ett sådant synsätt omöjliggör en grundläggande och universell kritik och för blickarna bort från systemet. Istället för att titta på det och diskutera dess lämplighet ska vi underlätta för olika grupper att komma in i det. I sig är detta underlättande inget problem, utan självklart lämpligt. Men så länge man tror att kvotering är lösningen lämnas systemet självt intakt. (Om man tycker systemet har allvarliga brister är det ganska liten vits att kvotera in någon i det, om den inte förändrar det.) Ett vidhäftande krux är den underliggande essentialistiska människosynen. Vid förra första maj skanderade vänstern i Malmö: ”Inga rasister på våra gator, fyll dem istället med bögar och flator!” Som om bögar, flator et cetera vore bärare av något radikalt och gott i sig själva. Som om de inte kan vara rasister. Jag satt på en bar då en kvinna högt och genom halva rummet sa till sin flickvän att muslimer inte var mer värda än apor, och så tillade hon att visserligen tycker om apor. De som hittade på 1 maj-ramsan möter uppenbarligen inte sådant i sin drömmångfaldsvärld, lika lite som de umgås i invandrargrupper där rasism uttrycks helt öppet. Enkel vänsterideologi har ett problem inbyggt i sig. Driven av patos vill man förändra samhället men märker att det är svårt att få en majoritet med sig. Att romantisera vissa grupper blir lösningen. Tidigare skulle arbetarna frigöras och upplysas och därmed bära den framtida revolutionen. Exotiserande och idealiserande av underklassen var en nödvändig del av ekvationen. Nu är det kvinnor, invandrare och queera som anses ha en revolutionär potential i sin själva essens. Den aura som getts till dessa grupper används inte bara av vänstern utan av etablissemanget i stort – och ofta för att kunna fortsätta med precis samma sak som tidigare men med ett skimmer av modernitet. En ung kvinna utses till chef på en tidningsredaktion men förändrar inget väsentligt i innehållet – ändå anses hon stå för ett alternativ, för utveckling. En sportjournalist gör Zlatan till sin hjälte, ständigt propagerande för hans stora värde som ”invandrare” – och kan därmed fortsätta bevaka herrfotboll som tidigare. Volvo köper Robyns och Timbuktus röster o.s.v.

Jag har svårt att se några alternativ i vårt samhälle. Däremot finns en massa företeelser som presenteras som alternativa. Då jag jobbat som journalist och driver en blogg om kultur (eftersom kulturjournalistiken är förutsägbar, dömande, samt stänger mig ute) blev jag intresserad då de etablerade tidningarna skrev om nystartade kultwatch.se. (Notera ”watch” trots att sidan är på svenska och mestadels handlar om svenska förhållanden – ett tecken på öppen internationell utblick eller tvärtom: typisk officiell svenskhet?) De som driver bloggen har hög svansföring och mycket positiv självbild. I deras manifest (som finns bredvid knappen ”Boka oss”) kan man läsa:

KULTWATCH är en plattform för kulturanalys och kulturdebatt
med en blick som är avkoloniserat, klassmedvetet och feministisk.

KULTWATCH vill utveckla den svenska kulturdebatten genom
ett kritiskt förhållningssätt till andras och vårt eget arbete inom kulturen.

(Ja, det är korrekturfel i första stycket.) Den första texten jag läser är en intervju med Farnaz Arbabi med rubriken: ”Vi måste satsa på barn och unga”.* För kultwatch.se är det tydligen inget problem att Arbabi är en av de tyngsta maktpersonerna inom sitt fält i Sverige, att hon tilldelats otaliga prestigefulla pris, också av etablerade konservativa krafter, att hennes konst kan beskrivas som konventionell och helt i linje med vad som produceras på institutionsteatrar, att hon drar en lans för sin egen verksamhet på Unga Klara, med inriktning på barn och unga, samt att alla inom teatersverige vet att om det finns pengar någonstans så är det inom barnteater. Den gängse uppfattningen om publiken, hos dem som håller på med teater för barn och unga, skulle jag beskriva som motsatsen till ”avkoloniserad”; barnen är vildar, mindre vetande och potentiellt farliga, som ska civiliseras med hjälp av det dominerande kultursveriges ideologi: en konflikträdd allt tolererande självgott progressiv harmlös ytlig folkhemsnostalgisk verklighetsfrånvänd och mycket svensk hållning till världen. Det är inte kultwatch.se eller självbilden inom svensk barnteater som är huvudsaken här, utan bara att belysa att kultwatch.se framställer sig själva som ett verkligt skarpt alternativ som ”vill utveckla den svenska kulturdebatten”, och de får också uppmärksamhet av etablissemanget som omedelbart sätter etiketten ”alternativ” på dem. Det finns knappast någon kulturskribent i Sverige som inte skulle kalla sig avkoloniserad, klassmedveten och feministisk (vilket tyder på begränsad självinsikt och en övertro på ord samt på proklamerande som sådant) – och som med lätthet skulle få publicerat en intervju som den med Arbabi i vilken svensk tidning som helst. I kultwatch.se:s artikel finns inte tillstymmelsen till ifrågasättande av en av vårt samhälles mest omhuldade godhetsstämplade och statsunderstödda företeelser: barnteater. På vilket sätt har bloggen ”ett kritiskt förhållningssätt till andras och vårt eget arbete inom kulturen”? Att kalla sig alternativ är inte alternativt. Men det finns väldigt många som vill betrakta sig själva så. Att vara alternativ på det viset som etablissemanget uppmuntrar, vilket nu för tiden är att vara feminist och mångkultursivrare, medför fördelar i form av en betydligt större chans att få pengar och uppmärksamhet jämfört med hur det är för andra, genuint alternativa. Otacksamt alternativa. Alternativa utan att vara inställda på att hela tiden kommunicera med mainstreamsamhället. Som inte har en knapp med ”Boka oss” på sin hemsida eftersom de vet att ingen skulle få för sig att boka dem, än mindre betala pengar för dem. De alternativa som räknas med är idag alltid alternativa inom systemet vilket gör det ännu svårare för någon att tänka utanför det. Detta förhållande spelar alla inom systemet i händerna eftersom systemet då tycks kunna inkorporera allt; det är öppet för självkritik och mångfald och alltså finns det bara idioter och världsfrånvända kvar, utanför det.

(avslutande tankar)

– Hälsan är mycket sämre. Jag har mardrömmar, har svårt att sova och hör röster mitt i natten, ibland vaknar jag av att jag skriker, jag tappar medvetandet och ramlar ur sängen. Det är mycket oro.

Inledningsvis jämförde jag individens relation till staten med den med Gud, så som den ofta tänks inom kristendomen. Liknelsen går att utvinna mer ur om man applicerar den på en människa som lever utanför systemet, i skuggan: Den lägsta och mest hopplösa är den som är avskuren från Guds nåd, som förlorat kontakten med Herren och därmed också med människorna och kärleken. Repliken ovan kommer från en papperslös somalisk kvinna efter snart fyra år i Sverige. Hon fortsätter: ”Jag känner mig som en galning som sitter i ett fängelse utan vakter.” I en artikel i Skånes Fria intervjuas tre kvinnor; de får inte uppehållstillstånd men kan inte heller återvända. Ibland kontaktar de polismyndigheterna men möts alltid av samma svar: ”Det finns ingenting vi kan göra.” Och myndigheterna gör heller ingenting, annat än väntar. Kvinnorna kan inte utvisas någonstans eftersom de inte har några id-handlingar eller pass. De har bett att få bli återlämnade till Migrationsverket men fått svaret: ”Nej vårt uppdrag är att utvisa dig.” Men de skulle inte bli mottagna någonstans och det vet de svenska myndigheterna, alltså är kvinnorna kvar i ingenmansland. En gräns finns: Fyra år efter att en asylsökande får ett avslagsbeslut preskriberas ärendet. Då öppnas möjligheten att söka asyl igen. ”Det finns inget liv, vi bara lever. Ingenting mer. Vi har ingen bostad, ingen familj och ingen hälsa. Bara kroppen och själen är kvar. Tänk själv – hur skulle du känna dig?”

Dessa kvinnors situation vore otänkbar om det inte fanns en instans som kan ta sig rätten att kräva att människor ska ha vissa sorters papper även om sådana inte finns. Staten skapar utanförskap som den i bästa fall försöker motverka. Det är svårt att tänka utanför denna situation, och se en lösning, eftersom vi är infantiliserade av systemet; vi är statstroende, och så indoktrinerade med idén om en stat och allt den ska göra att vi inte ser/tror på/fantiserar om alternativ och därför är dömda att fortsätta lösa problem som vi/staten är orsak till.

Jag har tagit upp saker som jag menar inte fungerar. De kan delas upp i två kategorier: å ena sidan problem som ingen etablerad (tycks) bry sig om, å andra sidan sådant som en stor del av befolkningen (också politiker och journalister) ser som problem men som systemet inte rår på och inte kommer rå på utan radikala förändringar. För att politisk förändring ska vara möjlig är vissa förutsättningar grundläggande: Att många ser något liknande och utifrån detta vill förändra samt att det finns en hygglig konsensus kring hur det ska gå till. Jag tror att enskildheter i min analys kan delas av många, men att när det gäller de större dragen och implikationerna av dem har jag få vänner (vilket gör mig till en politiskt menlös; det finns ingen grupp att tilltala/tillhöra). Mitt alternativ, vänstern, är djupt konventionell och lojal mot systemet. De ser fiender där det är bekvämt att se dem och tar strider som lämnar makten i fred. Det är att spela den rika eliten i händerna att fortsätta betrakta politik och samhälle med ett höger-vänster-perspektiv i förgrunden. SD å ena sidan, och V å den andra, hatar varandra innerligt, men makten finns i mitten, liksom pengarna, och denna mitt vill inte ha med någondera sidan att göra.

Då SD fällde regeringens budget i december efter valet var reaktionerna mellan ursinniga och besvikna. SD kallades ansvarslösa och ”lågpannade” idioter. (Detta med ”lågpannade” är hämtat från rasistiska tanketraditioner, men den ironin missar en arg vänsterskribent.) Detta för att de, för det första, stod upp för sina åsikter och, för det andra, störde ordningen, den ordning som vi i det här landet har väldigt mycket erfarenhet av. En upprörd måste rimligen tala utifrån idén att det vi har är riktigt bra – annars blev man väl inte arg? Allt ska vara som vanligt. Annars kastar man landet i kaos. Ett parti offrade lugnet för sin tro på något annat, och även om jag inte alls tycker som det partiet var det uppfriskande. En funktion med SD-hat är att det täcker över att vårt samhälle är skit och att vi inte gör något åt det. De flesta vill inte ändra sig men ha en fiende, som de kan lasta. Detta sätt att vara och se på världen torde vara ett av de vanligaste som finns.

Staten och storföretagen driver människor bort ifrån enkla samarbeten, mellan individer på samma nivå. Allt måste gå genom staten. Detta skapar osäkerhet inför andra, liksom rädsla och allmän ängslighet, som media stegrar. Försäkringsbolag och myndigheter trappar upp kontrollen, och utökar området som anses behöva kontroll, för trygghet efterfrågas av alla. I Danmark har antalet ungdomar som skadar sig själva ökat varje år sedan 2000 och är nu uppe i en sjättedel.

Demokrati är en idé som kan förverkligas mer eller mindre väl. Ibland har den varit revolutionär och kommande underifrån, eller från en ny framväxande elit. Idag läggs den på oss ovanifrån och systemets höjdare hämtas ur en allt mindre del av befolkningen.

Att någon får säga ja eller nej är nog bra – men till vad? Till en viss teleoperatör. Det är ett oviktigt val. Tillåts vi att göra några viktiga val? Borde valen vara viktigare? Att rösta är att samtidigt säga: Jag tycker att valet ni ger mig är vettigt, det får mig att tro på demokrati, det får mig att känna att jag kan påverka min framtid. Eller?

Det är naivt att tro att man kan få vad man vill när man röstar – inte heller tror jag att det är en demokratisk rättighet att känna sig ”hemma” i något parti. Att jag inte längre röstar beror på att inget parti ser de problem som jag ser som problem.

Det här är ett försök att tänka rätt och ärligare än vad jag brytt mig om att göra hittills.

Det enda sättet att bry sig om demokratin är att vägra rösta. En blankröst är att markera en tro på systemet.

Man kan välja att spela med i deras teater eller inte. Det är i första hand det mitt val handlar om.

En enskild röst påverkar inget i sig själv men har symbolisk betydelse. Dess innebörd vidgas om man samtidigt tycker att alla ska rösta, att systemet är ett sådant system som man bör rösta i, vilket de flesta som röstar tycker. Då innebär röstandet också ett uttalande i stil med: Vi tar hand om landet.

Om bara media fungerat. Men om journalisterna svalt propagandan och jobbar för kapitalet (och staten)? De skriver om att tröstshoppa, om att sminka sig på rätt sätt, om vilka flygsemestrar man bör välja. På pressbyrån finns hundraåttio olika tidskrifter, på läkarmottagningen finns tio, och ingen av dem talar om något annat, med en annan röst. Detta är den input som den stora mediaapparaten vill ge oss: Allting funkar, och om det inte funkar så läs om det hos oss, men fortsätt! Självklart är varje tidning beroende av systemet för att komma ut, liksom dess anställda är beroende av systemet för att få lön, och dagisplatser till sina barn. Inte vågar de göra något annat. Jag tycker inte det är skandalöst. Jag tycker bara att informationen om att media jobbar för systemet inte varit tillfredställande.

Detta med att flyga är symptomatiskt. Alla vet att det är ohållbart. Ändå flyger folk hela tiden och ändå är samhället så uppbyggt att många karriärer är omöjliga för den som säger nej till att flyga. Och människor verkar resonera: Alla andra flyger ju. Det är inte förbjudet (av staten). Det är bekvämt. Alltså flyger jag. Jag vet att det finns andra som är strängare än jag, och jag försöker inte framhålla mig själv som något föredöme, inte alls. Men samhällets inställning till flygande är ett intressant exempel. Och det är också intressant att jag inte ens vågar ta upp flygvanor med bekanta av rädsla för att någon ska ta illa upp. Vem vill förstöra festen? De goda människorna vill inte bli granskade. Därför är detta med att flyga väldigt likt demokratin av idag. Den bygger på att alla blundar, håller för öronen och kliver ombord.

En grundhypotes: Många människor blir förtvivlade av att leva i detta samhälle. Vad det kommer sig av är väldigt väldigt svårt att veta eftersom anledningarna går att söka i det enorma fält av allt som är. Men man vill ha någon att förlägga det onda i och vilka är då valen? De flesta ser inte det som är mest grundläggande i vårt samhälle och kan alltså inte komma på tanken att det ligger något fel där. De flesta är inte så sugna på att kritisera sig själva eller något som ligger nära, sin egen arbetsplats exempelvis, och de är heller inte angelägna om att rikta udden mot det som tycks omöjligt att ändra på eftersom det verkar nedbrytande på en själv. Alltså klagar man på något avgränsat och främmande, vare sig det är invandrare eller SD eller den nya regeringen. Det som är likt för dessa hållningar är att de är konservativa. Det ska vara som det varit. Det som jag föreställer mig har varit. Den som pekar ut SD som det stora problemet säger samtidigt att de andra partierna är rätt okej och att det var bättre förut, innan SD. De kanske inte tycker det egentligen men det är en del i innehållet, vare sig man vill det eller inte, för det är så människor tolkar utsagor. Jag märker gång på gång att om jag säger att jag är emot något så förutsätter lyssnare att jag är för något annat, nämligen den gängse andra polen i mainstreamkulturen. Att jag skulle företräda eller omfatta en tredje ståndpunkt, eller kanske ingen alls, är svårt att föreställa sig. Faktum är att folk är så övertygade om att de har rätt i sin tolkning att de snart börjar insinuera det ena eller andra om mig, och alla mina försök att räta upp diskussionen är fruktlösa – eftersom de känner sig attackerade av att någon inte tycker som dem och därför vill placera in mig i ett fack som passar dem varpå jag och mina ståndpunkter blir lätta att avfärda. De har överhuvudtaget inte lyssnat.

Jag har försökt få ut denna text i andra sammanhang. Jag fick svar från en kvinna som jag uppfattar som ovanligt intelligent, och som är knuten till ett förlag: ”Du är egentligen bara en nyliberal.” Jag ska erkänna att jag inte kan jättemycket om nyliberalismen men jag tror att det finns många tankar här som inte är förenliga med den. Men etiketten gör något för henne, en vänstersinnad som inte tyckte att den skulle ges ut.

Mina resonemang har säkert brister som jag själv inte förstår. Men jag har försökt beskriva stora delar av samhället utan att låta det bli tusen sidor. Jag har också försökt få med en komplexitet på en nivå som regelmässigt förbises. En annan tidig reaktion jag fått på texten var: ”Du är toppen av näringskedjan. Du är så privilegierad, som man, vit, kristen har du allt. Varför ska vi tycka synd om dig?” Detta sades av en kvinna som haft mycket bättre karriär än jag, både vad gäller inkomst, uppmärksamhet och status. (Indirekt innebär det hon säger att hon är mycket mycket bättre än jag, som det gått sämre för trots mitt bättre utgångsläge. Jag har svårt att förstå det på något annat sätt. Men det spelar ingen roll!) Hennes reaktion beskriver väl hur debattklimatet är. Anta att hon har rätt, att jag är toppen av näringskedjan (och då spelar uppenbarligen inte lön, typ av arbete, namn, klass och en del andra saker roll), då skulle det väl åtminstone vara intressant att också en sådan som jag är djupt missnöjd med samhället? Om jag är i toppen av näringskedjan måste det väl vara signifikant att också jag känner mig så främmande inför det system som är gjort för mig? Det blir en ännu starkare samhällskritik jämfört med om den kommer från någon som har relativt större anledning att klaga. Men så tänker inte en kritiker som vill avfärda. Istället blir det en fråga om vem som har rätt att klaga. Och det har inte jag. För vi är motståndare, likt barn som kämpar för att bli rättvist behandlade av mamma/systemet. Som om det handlade om vem som har rätt att tycka synd om sig själv. (Obs, jag är inte kristen, och jag har också svårt att se att det skulle placera mig högre i näringskedjan om jag var det.)

Varför ska vi tycka synd om dig? Jag vet inte. Jag tycker inte särskilt synd om mig. Men jag har medkänsla med dem som inte känner sig hemma i det här samhället och bland dem finns jag, och jag vet hur lätt det är att skämmas för att man inte passar in. Poängen med min text är inte att någon behöver tycka synd om mig. Frågan återskapar det mönster som jag velat ifrågasätta genom att belysa några av identitetspolitikens inneboende problem. Jag upplever det som en insinuant och stark fråga, fylld med innebörd långt bortom sin bokstavliga mening. Den skulle givetvis aldrig ställas till någon som den som frågar tycker har rätt att tycka synd om sig själv. (Det skulle vara en skymf.) Att ställa den till någon som försöker ge sin bild av samhället tystar och förminskar den personen. Innebörden är att jag inte har rätt att känna som jag gör, att min röst är ointressant, går bort, eftersom jag är en som klagar men som inte har rätt att göra det. Alltså är jag en lite sorglig självömkande person och tar plats från dem som har giltiga skäl att klaga. Frågan blir från mitt perspektiv, med alla de idéer som ligger bakom texten, ännu knivigare eftersom just mitt känsloliv inte har med samhället att göra annat än som exempel. Jag har en tro på att det kunde vara betydelsefullt om människor började tänka och tala med allvar och så grundat i sig själva som möjligt och inte, som nu, överlämna diskussionen om samhället och verkligheten åt experter som talar utifrån mallar och förenklande missvisande mätmetoder; eller åt korta enkätfrågor i tv; eller åt de inom systemet framgångsrika figurerna i tidskrifternas långa intervjuer som säljer livsstilar och gottköpsvisdomar vilka lägger allt ansvar på den enskilde; eller åt de som ser sig som alternativa men som mest är högljudda och självgoda och som säger vad som gör dem populära i en viss grupp (och grupper byggs oftast kring fördomar och förutbestämda offerroller (som därmed cementeras)); eller åt konstnärer som är bakbundna av att ifrågasätta det som ger dem finansiering; eller åt akademiker som har ett så teoritungt språk att endast deras egen krets kan förstå. Det är inbyggt i systemet att det alltid förbigår individens djupare perspektiv, vilket får till följd att mycket i vårt samhälle är byggt för ingen. Därför har jag skrivit denna text utifrån mig, för det är det enda jag kan göra.
NMK

Det finns ett efterord som är betydligt mer radikalt och som är en fördjupning av mina tankar om avsändarpositionen och vidare om makt och språk och hur språk vilseleder då det ger sken av att vara transparent och opartiskt. Det kan skickas till den som vill ha det… Eller vi får se…

 

*Angående storbankerna
1
http://www.svd.se/ursakta-kan-vi-fa-tillbaka-vara-34-miljarder
2
http://www.svd.se/det-maste-bli-ett-slut-pa-daltandet-med-bankerna

*Angående skatteparadis

*Den här tandläkaren i Linköping visar vad som händer når någon försöker kompensera för systemets brister.

*Sedan början av 90-talet har antalet unga som lider av psykisk ohälsa tredubblats och självmorden hos dem mellan 16 och 24 år har nått den högsta nivån på 25 år, enligt statistik från SCB och Socialstyrelsen.

Till sist kom ett hårt inlägg från en mobbad flicka som verkligen avskydde att gå i skolan. Men trots att det väckte en storm av upprördhet och omtanke var det ingen som kom med en enda invändning mot skolan som sådan eller som plats.

Leif G.W. Persson

Trafikljus
1
http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1533248/Is-this-the-end-of-the-road-for-traffic-lights.html
2

Roads Gone Wild

*Angående byråkratins inverkan på konstnärer

Nyskapande kultur

*Om drönare
1
www.newyorker.com/magazine/2014/11/24/unblinking-stare
2
www.thebureauinvestigates.com/category/projects/drones/

*”Läs Margareta Zetterström i UNT för ett undantag”
http://www.unt.se/asikt/debatt/sakerhetspolitiken-morkas-3349694.aspx

*Ang SD och valet
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/maciej-zaremba-strutspolitiken-som-baddade-for-sds-raketval/

*Johan Ehrenberg om kostnader för invandring
http://www.etc.se/ekonomi/invandring-ar-en-investering-inte-kostnad

*Simic artikel:
http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2014/nov/26/thieves-thanksgiving/

*DN:s intervju med Snowden

*Angående kultwatch som var helt nytt när jag färdigställde min text första gången
http://www.kultwatch.se/2014/11/27/farnaz-arbabi-vi-maste-satsa-pa-barn-och-unga/

*Om de somaliska papperslösa…
http://www.skanesfria.se/artikel/116229
http://www.skanesfria.se/artikel/116230

Russel Brand röstar inte och hur han bemöts på grund av detta:
https://www.youtube.com/watch?v=3YR4CseY9pk

Johannes Nilsson skriver på bloggen detgodasamhället.com angående Hans Rosling och vänsterns utveckling.
http://detgodasamhallet.com/2015/09/09/gastskribent-johannes-nilsson-hans-rosling-vansterns-nyliberale-fralsare/

Publicerat i Debatt, Kulturdebatt, Mediakritik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Refuserat #4: När tilläggstid blev stopptid – vem styr över medierna egentligen?

Ligorna i Europa kickar igång och allsvenskorna går in i den avgörande höstsäsongen. Det är den tiden. Men vad säger sportkommentatorerna, och varför? Kulturkritik.se publicerar här ett mediakritiskt dokument från 2003…

Refuserat

Det var antagligen för tre år sedan, ingen vet riktigt säkert, men mycket talar för att det var någon gång innan EM i Holland/Belgien 2000. En snabb och tyst revolution drog över fotbollskommenterandet. Det gällde tiden som kommer efter att matchklockan gått till 90 minuter. Den tidsrymd som ofta tycks godtyckligt utmätt men som ska svara mot längre och onödiga fördröjningar av spelet.

Tilläggstid blev stopptid.

Som på ett kommando, oklart vilket, började kommentatorer på alla kanaler att använda ”stopptid”. Vissa sa till och med: ”…vi spelar på stopptid, som det heter numera.” Vad hade hänt? Varför var det ändrat? Som konservativ fotbollsidiot är man mot förändringar och stopptid lät konstigt. Efter något år var ordet etablerat och började dyka upp även i tidningstexter. På tv hördes knappt något annat. När jag på en pub protesterade mot användandet av ”stopptid” fick jag till svar: ”Vadå, det har det väl alltid hetat.” Jag kände mig ensam. Var jag den ende som mindes att ordet bara till för några år sen aldrig använts? Jag började ifrågasätta mina egna minnen. Men så bestämde jag mig för att gå till botten med ordskiftet.

Det visade sig att Staffan Lindeborg på SVT inte hade gått över till det nya ordet, men att han reflekterat över det.

– Ja, jag har hört att vissa använder ”stopptid” ja. Men jag har aldrig använt det. Däremot har jag fått kritik i brev för att jag inte gör det. Jag säger ”tilläggstid” som det står i Svenska fotbollförbundets statuter, det är det korrekta.

Var kommer ”stopptid” ifrån?

– Jag tror det är okunnighet bara. Vi har diskuterat det på redaktionen och jag har kritiserat någon kollega för att använda ”stopptid”. Det rör sig nog om en direktöversättning av engelskans ”stoppage time”. Antagligen är det resultatet av ett kreativt sökande efter nya ord som inte bara är av ondo. Det finns ju många andra sådana exempel. På 80-talet myntade jag och några kolleger ”kvalificerad målchans”, men det används inte längre.

Min ensamhet blev mindre kompakt, tack vare Staffan Lindeborg. Det fanns en tid när det hette ”tilläggstid” och Lindeborg använde det fortfarande. Men många frågor var fortfarande obesvarade. Om det är som Lindeborg säger, hur kommer det sig då att så många säger ”stopptid”? TV4-sportens Ola Wenström är en av dem.

– Jag var skeptisk till ordet i början. Jag tyckte att det låg konstigt i munnen. Men folk hörde av sig och tyckte att ”tilläggstid” var felaktig. Vi tog en diskussion på redaktionen och kom fram till ”stopptid”. Jag vet inte var ordet kom ifrån riktigt – kanske var vi först med att ta upp det till en seriös diskussion.

Vad tycker du om ”tilläggstid”?

– Det är fel. Det är ju inte tillagd tid det handlar om, utan vad domaren har kvar på sin klocka. En match är 90 minuter och inte mer.

Kanske var det TV4-sporten som etablerat ordet? Efter att ha talat med Wenström pekade mycket på det – och sen skulle de andra kanalerna bara hängt på… Men bilden är ytterligare komplicerad. Niclas Holmgren som använder ”stopptid” för Canal+ säger:

– Grejen med ”stopptid”, det är nåt som domarkåren har inplanterat. Jag är tämligen övertygad om detta. Det var ju så att sa man fel fick man brev av nån domare som menade att det skulle heta ”stopptid”.

När började man med det?

– Det slog igenom helt plötsligt, precis som du säger. Jag tror det var Bosse Karlsson, domarbasen, som på ett upptaktsmöte inför allsvenskan kom med nya direktiv. Kanske var det så, jag minns inte.

Om det skulle komma från domarhåll skulle ”stopptid” få en hel del tyngd. Henrik Strömblad kommenterar fotboll på Viasat och Tv 3. Han är en av dem som har gått över till det nya ordet.

Låter inte ”stopptid” lite klumpigt och onaturligt?

– Jag håller med dig. Personligen tycker jag tillägg låter bättre. Men det är väl bäst att rätta sig efter det eftersom det nu är korrekt.

När började du med det?

– Det var i slutet på 90-talet nån gång då det började användas i tidningar och referat. Jag vill minnas att jag talade med domarbasen Bosse Karlsson och att han rekommenderade ”stopptid”. Men jag har inte tänkt så mycket på det. Jag ligger på samma linje som kollegerna för att det ska bli lätt för tittarna att förstå vad man talar om.

Fyra kommentatorer med ganska olika svar. Jag lutade först åt att det var Wenström och hans kolleger på TV4 som hade myntat begreppet ”stopptid”. Men då två referenter nämnt domarna och självaste Bosse Karlsson lät det som den rimligaste förklaringen. Ett initiativ från centralt håll skulle dessutom förklara ordets stora genomslag. Det fanns bara en person kvar att ringa och gåtan skulle vara löst. Bo Karlsson, ordförande i domarkommittén.

Vad heter det som kommer efter att matchklockan står på 90 minuter?

– Tilläggstid kallar vi det i svenska regelböcker och dylikt. Det är en enkel översättning av FIFA:s ”additional time”.

Hur är det med ”stopptid”?

– Då låter det som att vi är på väg mot effektiv tid, tycker jag. Och det är inte det det handlar om.

En del sportjournalister jag pratat med säger att det kommer från domarkåren.

– Det låter tokigt, det är aldrig något vi har initierat.

Några säger att du har sagt att det är ”stopptid” som gäller.

– Då kan du vända dem upp-och-ner nu. Det stämmer inte… hm, myter växer fram… du vet hur det är. ”Stopptid” är inget vi använder.

Domarspåret var utsuddat, uppluckrat som straffpunkten på en vattensjuk plan. Jag hade talat med kommentatorer från fyra kanaler, och alla hade varit vänliga och intresserade av mina frågor. De ville veta och försökte inte hålla undan någon information. Ändå stämde inte bilden. Att ”stopptid” hör ihop med engelskans ”stoppage time” är ganska självklart. Men hur kunde så många vara övertygade om att ”stopptid” var det korrekta? Utan hopp att förstå gåtan slog jag numret till Radiosportens Lasse Granqvist. Han var stressad och på väg till lunch och verkade inte tycka att frågan var av större vikt. Han berättade att de hade fått brev från lyssnare som hade rekommenderat både ”tilläggstid” och ”stopptid” och han använde båda orden. Språkavdelningen på Sveriges Radio hade tydligen kommit fram till att båda var korrekta.

– Det viktiga är att lyssnaren förstår vad det handlar om.

Jag sa inte så mycket mer, försökte förlänga samtalet i hopp om att något betydande skulle komma fram medan Granqvist flåsade mot lunchen och förklarade att man inte bör säga ”två minuter kvar av matchen” eftersom det kan vara förvirrande.

– Det var någon som drev det här väldigt hårt för några år sedan, kanske var det då det fick genomslag. Men jag tycker inte det är så viktigt vilket man säger.

Det klack till i mig.

Sa du att det var någon som drev på att man skulle säga ”stopptid”?

– Ja, det var kanske en tre-fya år sedan någon som skickade mail till alla kommentatorer. Det finns ju inte så många så man når ju lätt ut till alla, men jag minns inte riktigt hur det var.

Granqvist verkade lite besvärad men jag anade att det fanns något där så jag fortsatte.

Var det en domare?

– Nej, en privatperson.

Rädslan för ensamhet är en stark drivkraft hos människan. Därför fanns inget annat val än att gå till botten med gåtan. Av ”stopptids”-användarna har jag fått höra saker som: ”Det är kanske inte förbjudet att säga ’tilläggstid’”, och ”Jag mår inte dåligt av att säga ’tilläggstid’”. Såna uttalanden tyder på att det nästan är förbjudet – men av vem? Efter samtalet med Granqvist hade jag den sista pusselbiten. Det slog mig att flera av kommentatorerna redan gett mig svaret. Liksom Granqvist hade Lindeborg, Wenström och Holmgren sagt att de fått brev från folk som hävdat att det heter ”stopptid”. Vid första påseendet viftade jag bort detta med argumentet att ”folk” givetvis måste ha fått det från kommentatorerna i första ledet, att det var fråga om omvänd kausalitet. Det kan rimligen inte vara så att människor runt omkring i Sverige plötsligt uppfylls av en längtan efter kommentatorer som byter ut ”tilläggstid” mot ”stopptid”. Ändå är det där sanningen ligger. Med förbehållet att bakom ”folk” döljer sig en person eller en liten grupp med en egen dagordning. Kanske är denna ”privatperson” domare eller utger sig för att vara det. Denna person har lyckats övertyga landets sportjournalister om att det som är inkorrekt är korrekt. Det har blivit en så stark övertygelse att den fått flera att tro att ”tilläggstid” är fel, trots att de säger sig tycka bättre om det gamla uttrycket. Dessutom har två personer vaga minnen av att det i själva verket är domarbasen Bosse Karlsson som har drivit på ordbytet, vilket alltså inte är fallet.

Därmed betraktar jag fallet som avslutat. Gåtans lösning måste finnas i denna ”privatperson” vars identitet jag inte hoppas utröna. Men om någon har viktiga upplysningar så kontakta för all del undertecknad. Själv funderar jag på att dra igång en kampanj för ”eftervärme”. Vid 90 minuter ”stänger man av plattan” och spelar då på eftervärme. Det skulle också föra med sig att spelet kan fortsätta så länge matchen är ”het”.

Markus Karlsson

 

Fotnot. I Svenska fotbollförbundets ”Spelregler för fotboll” från 2003 finns inget av orden ”tilläggstid” eller ”stopptid” med. Däremot står det att läsa om ”tidstillägg”. På förbundets hemsida är det inte heller lätt att hitta termen vi söker. Men går man in på Övrigt och därefter Arenor står att läsa under punkt 41: ”Arenan ska vara utrustad med elektronisk skylt för spelarbyten och eventuell tilläggstid…” I övrigt nämns damlandslagets förlust på ”tilläggstid” mot Tyskland i EM-finalen 2001, men det är också allt.

Händelse: VM i Tyskland 2006. Det täta fartfyllda mötet Tyskland-Polen går mot sitt slut. Chris Härenstam på SVT säger: ”Bara tre minuters stopptid blir det. Eller tilläggstid som det ska heta. Tre minuters tilläggstid.”

Kommentar:

Jag skrev texten med det då nya fotbollsmagasinet Offside i åtanke, där jag tidigare publicerat en uppskattad intervju med tränaren Tom Prahl. Redaktören Mattias Göransson avböjde min nya text eftersom den var ”för mycket”. Det förvånade mig då jag tyckte texten var otroligt rolig, särskilt med det nördiga fotarbetet som utgör dess kärna. Extra knäckande var det eftersom knappast några andra sporttidningar skulle kunna tänkas ta in en så här udda text. Jag fick också nej från alla.

Jag försökte med en annan vinkel och vände mig till olika kultursidor som skulle kunna uppskatta texten för dess mediakritiska dimension, typ: journalister följer andra journalister också när det kommer till ordtrender. Men ingen nappade.

Idag, 2015, tycker jag slutklämmen är lite lustig. Redan 2003 var det gott om såna här spishällar och ugnar där eftervärme är bortbyggt. Så i mitt förslag fanns en (omedveten) nostalgisk dimension som kanske snart, med den kökstekniska utvecklingen, blivit obegriplig för yngre läsare. En annan kvalitet med texten är de olika tonfallen som jag hör genom citaten från sportjournalisterna, vars röster är deras främsta verktyg och som man så många gånger tagit del av: rappheten, stockholmsdialekten, de olika attityderna, Lindeborgs ryggrad och optimism. ”Stopptid” används knappt längre.

Publicerat i Mediakritik, Refuserat | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Beckombergasamtalet – del 2

Beckomberga – ode till min familj, Sara Stridsberg

Litteratur

Samtal mellan tre personer om Sara Stridsbergs uppmärksammade Beckomberga – ode till min familj. Denna andra del av samtalet rör sig kring alkoholism-föräldraansvar och överhuvudtaget om ansvar: en förälders, en läkares, statens… Efter nostalgiska vändningar om studenttid och Lund avslutas diskussionen med omdömen om boken och funderingar om dess mottagande i svensk press.

Då vi lämnade Beckomberga-läsarna på Café Ariman i Lund hade fyra blivit tre efter att Pontus tvingats avvika med dålig mage. Christian, Olof och Markus är häpna i tomrummet, likt barn vars gemensamma leksak just gått i kras, vilket ändrar lekens ramar. Det handlade om ljus och mörker. Olof flaggar för att Christians tankegångar börjar glida över i ett tema som han tänkt ta upp. Christian avslutar tråden:

C: Det finns väl bara en sexscen i romanen, men den är å andra sidan stilfullt beskriven, utan den pajighet som de flesta sexscener har. Också här använder Stridsberg ljus o mörker. Rent allmänt borde det väl finnas en betydande skillnad i hur män och kvinnor beskriver sex. Problemet med mäns sexskildringar är ju att de så lätt blir porriga (tänk 500-kronorshonoraren i Aktuell Rapport) eller lider av ett tröttsamt machoideal där mannen på ett eller annat sätt erövrar sin kvinna. Fast den manliga blicken smyger sig in i kvinnors sexskildringar också, som i (det lilla jag läst av) Fifty Shades of Grey.

De bryter upp och letar matställe, vilket visar sig vara svårt. Fullt överallt. Koreanska Toyo, i baren, är inte idealisk ur samtalssynpunkt. Olof frågar och Christian pratar om frånvaron av alkohol, han tål inte att dricka det längre. Markus försöker föra in samtalet på boken. Dynamiken är förändrad i och med Pontus frånfälle.

C: Det är fint (men tragiskt) att se hur spriten finns med för Jim hela tiden, med tanke på min egen familjebakgrund, där spriten alltid funnits med. Mycket av Jims beteende känner jag igen, men vad som skiljer honom från många andra alkoholister är att han på något sätt är ärlig med platsen som supandet har i hans liv. Han sticker inte under stol med att spriten är det viktigaste – viktigare än Vera och Jackie – och att det är det enda som kan lindra hans ångestfyllda relation till livet. Många andra alkoholister säger ju att det såklart finns viktigare saker än spriten, men deras handlande säger något annat. När de sedan börjar tala om alkoholism som sjukdom osäkrar jag min revolver.

O: Det jag fastnade mest för i boken är ett spår som handlar om makt och ansvar och som för mig börjar i relationen mellan barn och förälder där det skildras genom tre generationer, Jim och Vera, Jackie och Jim samt Marion och Jackie. Spåret fortsätter i relationen mellan patient och vårdare och avslutas i ett större perspektiv mellan medborgare och stat. Det finns kopplingar mellan dessa tre relationspar som jag tycker är intressanta där den som i huvudsak äger maktmedlen kan avkrävas ett större ansvar. På flera sätt tycker jag att barnen i Beckomberga lämnas oskyddade i för hög utsträckning där jag anser att en förälder borde tagit ett större ansvar. Jims föräldraroll innehåller förstås ett särskilt problemkomplex i och med hans drogmissbruk och psykiska sjukdom, men det finns ställen där han ändå visar en medvetenhet i situationer där han väljer bort Jackie och i någon mening slutar vara förälder. Med början på sidan 21 finns ett samtal mellan Jim och Jackie som avslutas med att Jim uppmanar Jackie att sluta räkna med honom: (Jackie) “Så du kommer inte tillbaka?” (Jim) “Jag vet inte än, Jackie. Vänta inte på mig.” Det är möjligt att detta enbart ska förstås inom den psykiska sjukdomens kontext men tillsammans med liknande samtal och handlingar genom texten visar Jim att han inte vill ta ett, enligt mig, fullt föräldraansvar då Jackie inte ska kunna lita på att han finns där för henne. Naturligtvis kan man inte lova sitt barn att alltid finnas där för sjukdom och död eller andra fenomen som vi inte rår över gör det löftet tomt i en absolut mening. Men det jag menar att ett barn borde få känna är en tillit till att föräldern vill finnas där. Jims ärlighet i den här frågan som det skildras i texten tycker jag i och för sig är att föredra framför de föräldrar som ger sken av ett helhjärtat ansvar men i olika handlingar visar att man väljer sig själv och sina egna behov framför barnets i avgörande beslut. Jackies beslut att stänga ute Rickard från relationen med sitt barn, “jag visste att jag aldrig skulle kunna dela ett barn med någon” (sidan 107) tycker jag också är också ett exempel på hur en vuxen sätter sina egna behov före barnets och utövar sin maktposition på ett tveksamt sätt.

Edvard Wintersons förhållande till sina patienter tycker jag också lämnar en del frågetecken kring om han kan ta ansvar för den maktposition han innehar. Det är i första hand inte de enskilda händelserna då han tar sina (favorit)patienter på privata fester och nattliga äventyr som stör mig utan det faktum att han särbehandlar patienter systematiskt, det vaga och i alla fall för mig lite olustiga i beskrivningen av “Wintersons leksaker”, att han alltid var “förälskad i någon av patienterna” och som sista tecken på hur de egna behoven värderas högre än patientomsorgen, det sätt han lämnar Jim, “När Sabina gav sig av försvann han också. Jag såg honom aldrig igen”. Förhållandet mellan Inger Vogel och Jim är ett annat exempel på att texten tar upp tveksamheter i relationen mellan patient och vårdare.

De delar av boken som direkt skildrar utvecklingen av hur samhället tar hand om de som av olika skäl bedöms vara i behov av vård tycker jag blir ytterligare en aspekt av hur makt och ansvar sätts i fokus i Beckomberga. Den av Jim efterfrågade ideologin bakom mentalsjukhusen, som av Stridsberg beskrivs i kapitlet “Kartan (Sorgens arkitektur)” och som avslutas med reflektionen “Det är lätt att idealisera anstalten som den perfekta platsen som ska göra allt det som vi människor inte förmår göra för varandra. Samtidigt är den skrämmande eftersom den representerar det ofullkomliga i oss: misslyckandet, svagheten, ensamheten”.

M: Det här är jätteintressant och komplicerat! Jag tänker på att vi idag har en föreställning om den allkunniga föräldern/vårdapparaten/staten som i slutändan påminner om kristendom och individens tänkta förhållande till Gud – som till någon allvis. Vi tror hela tiden att det går att göra rätt och resultatet blir en byråkratiskt präglad vård där personerna och deras synd och svagheter har byggts bort. Det som sker på Beckomberga skulle idag betraktas som vanvård utan tvekan, och som maktmissbruk. Om man tänker på fallet med Jim och sköterskan Vogel exempelvis, och att hon vill ha tjänster, bland annat sexuella, av honom för att ge honom de droger han vill ha. Om det hände idag skulle det anses fullständigt skandalöst. Men jag tänker: Vi brukar i allmänhet tycka att det är bra om en människa kan påverka sin situation genom interaktion med andra, det är ett mått på frihet och självständighet. Jämför med hur det skulle gått till idag: Jim går upp till läkaren och ber om droger varpå läkaren skulle säga: “Det är emot reglementet”. Ingen förhandling, inga undantag. Istället ett regelverk som ingen får bryta mot. Läkaren skulle förlora sitt jobb och bli åtalad. Och detta anser vi vara bättre. På Stridsbergs Beckomberga behandlas patienterna både som patienter och som individer som det är okej för personalen att vilja leka med, vara tänd på och så vidare. Det jag undrar, och det är en öppen fråga, jag vet inte alls, är om det är riktigt att kalla det vanvård, det som pågår, eller om vår syn på vård är skev. Det är här då som jag menar att vi har en tendens att överlämna oss i vårdens händer och tro att den ska ha svar på allting. Om den inte har det blir vi missnöjda, men likväl är vi passiva i förhållande till oss själva. Vi söker andra doktorer som ska kunna säga den magiska men vetenskapliga formel som motsvarar “felet” med oss själva. Jag menar att det är orimligt. Och kanske har vi också en orimlig syn på föräldraskap idag. Jag tror att många har det iallafall, då de går runt och har dåligt samvete för att de är mänskliga och otillräckliga. Även där har vi en föreställning om föräldern som den som ska ha svar på allting, nästan som en gud.

C: Maite brukar prata om att “det behövs en by/stam”, ett begrepp för att visa på att människan under den allra största delen av sin historia levt i större familjära enheter än kärnfamiljen. Barnuppfostran har således varit en kollektiv uppgift, eftersom fler vuxna tillsammans har tagit hand om fler barn. Sedan krympte kretsen till att omfatta storfamiljen, där far- och morföräldrar och andra närstående hade en naturligt del av uppfostran. Nu är vi nere på mamma, pappa, barn. Då är det lättare att känna sig vilsen med sina beslut rörande uppfostran, så då får man söka sin stam i böcker och på internet. Inte konstigt att man känner press.

O: Det här tror jag är en värdefull upplysning. Då jag delat erfarenheter om föräldraskapets utmaningar med andra i min närhet upplever jag ofta en lättnad som jag sällan hittar då jag brottas i min ensamhet eller ens tillsammans med barnens mamma. Lättnaden är inte heller så starkt beroende på om jag fått konkreta råd jag kan följa eller inte, bara detta att få avdramatisera och relatera till en större värld en den så kallade kärnfamiljen, två föräldrar med barn. Det stämmer väl överens med det Markus säger om våra orimliga förväntningar på att vara som en ofelbar gud i sitt föräldraskap.

Till sist överges Toyo för kylan. Av nostalgiska skäl vill Markus gå på de små gatorna mellan Botan och Lundagård, och han hittar en gammal genväg från studenttiden, mellan några sopkärl och över den stenlagda gången i en trädgård som verkar privat. Rauhrackel passeras, sorl av röster studsar genom gatorna, till höger: kön till Malmö nation visar att den håller ställningarna, och så kön till ÖG, där flickorna trängs och flamsar. ”Så lyckliga”, säger någon. Om någon längtar tillbaka? Olof säger att det han ser väcker ”nåt” men håller inne med precis vad det är. Träden i Lundagård fattas. Kungshuset väcker ont blod i Markus. Christian är mest positiv till att återvända till studenttiden, kanske inte för att han är den mest bakåtsträvande utan för att han har den största förmågan att njuta, eller fantisera om att njuta. Till sist kommer han in på ett tillstånd som han gillar, definierat i Generation X: presensnostalgi.

Berlin Bar är nytt i Lund – för den som återvänder efter en tid. Markus är den ende som dricker öl då han går igenom aspekter av boken som rör fiktion/verklighet men i förhållande till annat än Stridsbergs privata omständigheter. Som att boken handlar om sjukdom och friskhet – och våra föreställningar om dem. Men kanske har du, käre läsare, inte så mycket tålamod kvar, så vi hastar vidare, till sista etappen av samtalet. Det började med en öppet ställd fråga om allmänt omdöme:

O: Inledningsvis gick läsningen av Beckomberga trögt, den grep inte tag riktigt. Det gick över när jag började backa tillbaka, läsa om och lyfta läsningen ut ur det direkta skeendet. När jag fokuserade mer på helheten och slutade nagelfara varje enskilt stycke efter mening fann jag läsningen mer givande. Den täthet i skildringen jag upplevde när jag läste Drömfakulteten finner jag inte alls på samma sätt i Beckomberga.

C: Jag tycker inte alls att den var trög – tvärtom gick det fort att läsa den. Problemet var att det inte riktigt grep tag. Jag läste halva romanen i en sittning och gick sedan en vecka utan att ägna den en tanke. Det är kanske inget positivt omdöme om en bok. Under läsningen av andra hälften tog det sig dock. Jag började komma in i de olika omtagningarna och allt fick lite fastare konturer. Poesin i prosan började nå mig på ett helt annat sätt. Då kunde jag kosta på mig att läsa om och märka vilken musikalisk och spatiell struktur den har. Det finns också en anspråkslöshet i den som jag tycker om. Den skulle kunnat balla ur och bli Gökboet – Jack Nicholson på topp och indianen och sister Ratched och elchockerna och vår skräckblandade förtjusning inför dårhuset som skräckkammare och dårarna som en symbol för hela den jävla galna världen – men istället håller den sig till de små men ändå livsavgörande händelserna i några människors liv.

M: Tidigt fastnade jag i, som jag påpekat, tryggheten, vilket delvis berodde på att mycket känns igen från tidigare Stridsbergtexter. Här är en författare med full koll på sin form och hon upprepar den. Språket och figurerna är klyschiga. Det är tydliga blodådror genom huden som ett tecken på känslighet, kala träd och nakna grenar som avtecknas mot himlen och trasiga moln igen och igen. Det här är inte en författare som försöker överträffa sig själv utan, tvärtom, som gjort en produkt, för en viss marknad, där den också blir en succé. Kanske är det avundsjuka, eftersom jag själv släppt en bok, och jag märker hur hon får införreportage överallt och att delar av boken publiceras på förhand i DN och så vidare…

C: Trots de positiva saker jag sagt hade jag hoppats att den skulle gripa tag mer, inte vara så slick och smart utan att den riskerat lite mer. Nu blir den tyvärr ganska lättglömd.

M: Jag har läst ganska många recensioner och det är intressant apropå fiktion/verklighet hur lite kritikerna bryr sig om verkligheten, vilket i det här fallet är boken. Mycket lite sägs om innehållet ur någon intressant vinkel – det skulle kunna vara politiskt eller om sjukdomsbegreppet som sådant eller om den alla inneslutande folkhemstanken. Samtliga nämner att Stridsbergs pappa suttit på Beckomberga men att boken inte är en självbiografi. Istället för boken handlar kritiken om en fiktion/abstraktion som är Stridsbergs författarskap. Det relateras mycket till detta och i allmänna termer. En vanlig figur är: hon försvarar sin plats som en av Sveriges viktigaste författare. Någon säger att Stridsberg som vanligt är politiskt djärv, vilket får mig att undra om kulturklimatet. Är den djärv för att den handlar om en ung flicka som blir kär i en äldre man? Eller för att huvudpersonen blir så lycklig över att hon får en son och inte en dotter? En recensent som får plus är GP:s. Hon, jag minns inte vad hon hette, skrev också om Stridsbergs författarskap i stort men gjorde det på ett intressant sätt. Bland annat saknade hon något i den här boken, jämfört med de tidigare, nämligen det som är på gränsen till dåligt. ”Den svala prosan är vacker men märkligt anonym”, skrev hon bland annat. Den recensionen visade på något mer än det här trötta “hon försvarar sin plats”.

O: Jag tycker att Stridsberg skapat ett i högsta grad kompetent verk men jag saknar en spänning, en nerv. Det är som om bokens bärande idé att berätta historien om Beckomberga har blivit för högtidlig och ärofull för att människorna ska bli riktigt intressanta och levande i sig själva. Jag uppfattar de mer som trådar i en väv, det mönster som de bildar tillsammans överskuggar det särskilda i varje enskild tråd.

M: Vad säger det om svenskt litteraturklimat att den blir så hyllad? Augustprisnominerad och så vidare…

C: På den punkten kan jag inte låta bli att tycka att prisnomineringarna skvallrar om ett ganska sorgligt tillstånd för den svenska romanen. Är det här det bästa vi har att komma med? Jag har läst många spanska romaner på sista tiden och är förbluffad över att många är så fantasirika, politiska, skarpa, riskabla, ambitiösa. Men Beckomberga är kanske den roman vi förtjänar: minimalistisk, individualistisk, bleksiktig.

01:20 Tågstationen i Lund, vid biljettautomaten. Olof säger: Den där mannen vi mötte, med den blå mössan, såg ni vem det var: Roland Andersson(?)

Om det var den förre assisterande förbundskaptenen i fotboll som visade vägen till S:t Lars begravningsplats vid Flackarps mölla får vi aldrig veta. Och kanske är det inte heller intressant. Markus, som då Pontus talade med mannen var upptagen med att titta på mössan, menade att skånskan borde varit djupare. Det är ingen slump att en gammal fotbollsspelare dyker upp i slutet av kvällen liksom i denna text. Överlag var samtalet inte ivrigt att ta sig till boken, så som det brukar vara då dessa personer träffas för att diskutera en bok. “Det är inte The Golden Notebook precis”, som någon sa, kanske Christian.

Publicerat i Litteratur | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Beckombergasamtalet – del 1

Beckomberga – ode till min familj, Sara Stridsberg

Litteratur

Ett samtal mellan fyra personer om Sara Stridsbergs uppmärksammade Beckomberga – ode till min familj. I den första delen av samtalet avhandlas romantiteln, prosans art och stil, himlarna och begreppsparet mörker-ljus.

13:20 Clemenstorget, Lund. Olof är kommen från Göteborg och väntar in övriga. Christian är före(!) Pontus och Markus från Malmö. En stadsbuss hoppas på. Kort promenad till Klostergårdens kyrka med intilliggande tidstypiskt stadsdelscentrum vars modernism gör alla fnissiga, generade och imponerade.

Då Olof valt boken anses han kanske vara den som ska kicka igång samtalet men det havererar i en byråkratisk ordning då vissa säger saker, men inte fullt ut utan avbryter sig med att det kanske vore bättre att vänta och säga det senare istället – vilket leder till svar som, vilket svararen själv påpekar, också borde komma längre fram, men som ändå sägs ut. Till sist: En inledande runda kring bokens titel, och då i synnerhet dess andra del: “Ode till min familj”.

O: Det överenskomna inför samtalet om Beckomberga är, förutom de personliga vinklar och trådar från boken man vill ta upp, att försöka säga något om distinktionen mellan fiktion och fakta och hur man anser att det påverkar ens läsning. Om man på något sätt förhållit sig till Beckomberga utifrån dessa begrepp: Hur har det påverkat läsningen?

Angående fakta-fiktionsproblematiken har jag en fråga jag brukade ställa som gymnasiebibliotekarie till de elever som slentrianmässigt frågade efter ”böcker som var sanna”, där alltså författaren gör anspråk på att texten kan kontrolleras mot faktauppgifter i författarens eget liv eller någon annan persons liv där författaren är biograf. Min fråga är möjligtvis banal och rymmer inte heller hela fakta/fiktion-problematiken. Så här: “Om du läst en bok ”som är sann” och som du gillar mycket och blir starkt berörd av, vad händer med din upplevelse, läsningen av boken, om det kommer fram att den inte är sann på detta sätt, att faktauppgifterna i texten helt eller delvis inte går att verifiera eller till och med är falska? Känner man sig lurad och ogillas den erfarenhet man fått genom att läsa boken eftersom den är falsk?”

C: Min första tanke när jag såg undertiteln var att det här är en roman där det biografiska elementet är viktigare än att det är en bra berättad historia i sig. Varför ser man sig annars tvungen att staga upp titeln med en så tydlig flört med försäljningsknepet att säga att ett verk är baserad på en sann händelse? Och varför ska vi egentligen bry oss om den verkliga Stridsbergs familjehistoria? Därför blir det en befrielse att se att romanen inte har några som helst explicita kopplingar till författarens biografi. Man misstänker väl någonstans att huvudpersonen kan vara en stand-in för Stridsberg, men eftersom inget sägs i den vägen är det lika bra att släppa det spåret.

Det förklarar dock inte undertiteln. Kan det vara ett ode även till min familj, med tanke på min familjehistoria av mentalsjukhus och alkoholism, ungefär som att Knausgårds Min kamp också var min kamp? Icke desto mindre verkar den biografiska kopplingen ha fastnat hos gemene man. Det första mamma sa när hon hörde att vi skulle läsa boken var ”Beckomberga? Är det den där hon skriver om sin far?” Den kunskapen kommer säkert från att Stridsberg suttit i någon tevesoffa och fått samma idiotiska frågor om sanningshalten i romanen som många andra författare, vilket verkar vara det som mest intresserar media. Jag tycker inte att undertiteln tillför någonting – snarare skapar den onödig förvirring och en olycklig förbindelse till de senaste årens långa diskussioner om fiktion vs verklighet. ”Ode” gör att det blir mer högtravande och än mer förvirrat. Ska inte ett ode vara en hyllningssång? Visst uppmärksammar romanen någon som tidigare kanske varit i skymundan, men steget från uppmärksammande till hyllning är långt.

Av undertiteln förstår man alltså inte vem som hyllas eller hur det är en hyllning. Dessutom är den osnygg. Bara Beckomberga hade varit mycket kraftfullare.

P: Allra sist, efter romanen är ”slut”, ordagrant: ”Den här romanen tillägnas alla som passerade sjukhusparken vid Beckomberga under åren 1932-1995.” Vad? Vilka? Jag skulle precis lägga boken ifrån mig men det gick ju inte. Jag tycker, tänker, vem är författaren att skriva en sån sak? Anspråket, anspråken! Texten ställs ju ovillkorligen i relation till alla som passerade sjukhusparken vid Beckomberga under åren 1932-1995; de dras närmare boken och bokens stoff, ja för nära. Boken, istället för att vara en berättelse bland berättelser, säger sig plötsligt vara Berättelsen om Beckomberga – Ode till alla familjer.

C: Men Pontus, är inte “tillägnas” just ett ganska anspråkslöst ord? Vad har det för betydelse att texten ställs i relation till alla som passerat och att det kommer “för nära” bokens stoff? Det är ju inte direkt så att hon talar för alla som varit där, utan snarare att hon skriver en möjlig berättelse om Beckomberga. Man får väl tillägna sin text vem som helst utan att det är särskilt förpliktigande? (Jag tillägnar det här inlägget min mor, som jobbade på S:t Jörgen och Lillhagen, två mentalsjukhus i Göteborg, under 70-talet.)

M: Jag behöver komma in här, eftersom jag inte håller med nån av er riktigt. “Ode till min familj”, först, är så klart betydelsefullt och betyder i första hand en sak för mig: Något med boken är personligt och den gör inte anspråk på att vara den-stora-boken-om-Beckomberga. Alltså, i sak håller jag med Christian om att “Beckomberga” vore en kraftfullare titel – men det är alltså inte det författaren är ute efter här. Det här med ode gör texten mer subjektiv, till en mindre berättelse. Kanske skulle jag hellre läsa boken “Beckomberga”, om den levde upp till sin titel, men nu är det inte den vi har framför oss, utan “Beckomberga – Ode till min familj”. Men, det här valet med “ode till…” blir lite märkligt i kombination med den där tillägnan i slutet av boken, det tycker jag. Är det Beckomberga-familjen, det vill säga alla som vart där, som får ett ode, och som Stridsberg identifierar sig med? Varför är det “tillägnan” i slutet av boken, men “ode” på framsidan? Det är lite slirigt, lite kaka på tårta. Som Christian säger är “ode” onekligen högtravande och slår an klassiska strängar.

O: Det som Stridsberg har med sig från den klassiska ode-formen är den tredelade kompositionen. Jag kollade upp betydelsen av ode och de olika delarna kallas strof, antistrof och epod. De är kopplade till den antika körens rörelse. Under strofen rörde sig körsången från öster till väster över scenen och under antistrofen genomfördes en motsatt rörelse. Epoden samlade hela kören i en unisont centralt framförande. Jag kan inte se hur Stridsberg får till det här mer än att hon har numrerat tre delar.

P: Christian, tyngden/verkanskraften i ordet tillägnas kan diskuteras, och såklart får man tillägna sin text vem som helst, men det tillkommer ett ansvar, en relation. Tänk bara: Den här romanen tillägnas alla som dog i Auschwitz. Eller: Den här romanen tillägnas Estoniaoffren.

På Klostergårdens konditori. Planen är att senare gå en runda på S:t Lars-området (Pontus förträffliga idé) – som kan betraktas som en pendang till Beckomberga-anstalten. Det är semletider. Konditoriet har få sittplatser och är hyggligt välbesökt. Det har nog sett bättre tider. På väggen ovanför vårt bord en hockeyklubba, signerad av Juha Riihijärvis, rimligen från den finske ytterns tid i Malmö Redhawks.

P: Det står “roman” längst ner på omslaget. Om det inte står roman när det är en roman, vad signalerar det, hur vanligt är det att ett romanomslag är utan genrebeteckning, måste det stå roman någonstans bland paratexterna? Odet, mot fonden av omslagsbilden (familjealbumskänsla, en flicka och hennes pappa? i närheten av Beckomberga?), kontaminerar ordet roman, får det att stå på sniskan, mer likna En roman baserad på verkliga händelser. Roman, autobiografi, baserad på verkliga och overkliga händelser, det är ju i sig en träskmark. Det borde kanske stått: En prosalyrisk roman delvis baserad på så kallat (o)verkliga händelser – verkligheten överträffar alltid dikten, om det nu inte är tvärtom – och som förhåller sig till Beckomberga på alla möjliga sätt: semidokumentära, (mar)drömska et cetera.

M: Det är, som du säger, mycket prosalyrik över det. Och greppet påminner om hennes tidigare böcker, eller iallafall om Happy Sally som jag läst. Det är korta scener som är lösryckta ur ett längre narrativ, och omkastade i tidsordning, så att man som läsare blir upptagen med att pussla. Detta lyfter alla händelser upp ur bokens helhet och gör dem individuella, självständiga. Jag la märke till tempusanvändningen, som jag är nyfiken på eftersom jag själv har problem med tempus i mitt skrivande. När jag tittade närmare på hur hon gör så märker man att det mesta redan hänt – när det berättas – alltså att berättarnuet inte är detsamma som skeendet. “Några dagar tidigare har Jim ringt och berättat att han är sjuk.” “På kvällarna lämnar de sjukhuset.” Det är inte avgörande, vad som än händer, för det var längesen eller iallafall inte nu. Ofta använder hon presens och talar om hur saker “fungerar i allmänhet”, och inte vid ett specifikt tillfälle som vi som läsare får vara med om, varje gång hon åker till Beckomberga är det si och så… Språket kommer i förgrunden på detta sätt, och scenerna, som får något fristående över sig. Man kan gott säga att det är kongenialt hur tempushanteringen fungerar tillsammans med hennes övriga grepp. Det skapar en tidlös tid, ett upphöjt nu, scener lösryckta.

C: Även om strukturen liknar den hon använder i tidigare böcker – korta tablåliknande stycken, mycket luft mellan styckena – kan jag inte låta bli att tycka att den är kongenial, för att låna Markus ord, med just den här berättelsen. I en roman som stödjer sig så mycket på det tillsynes enkla motsatsparet ljus/mörker (vilket jag kommer att prata om längre fram) är det svårt att inte slås av kontrasten mellan boksidornas många ljusa partier och de svarta ordklustren här och var. Det är nästan som om de ljusa områdena liknade sjukhuskorridorer som går fram och tillbaka över sidorna och ringar in bokstävernas mörka rum. Men de här korridorerna vidgar sig inte bara i rummet utan också i tiden. Följer man dem kommer man ut i Beckomberga, Stockholm, Spanien eller Italien, men man landar även på olika tidpunkter från 60-talet och framåt.

Eller kanske är det en labyrint där man hela tiden går förbi ställen man varit på förut. Man känner igen ord, bilder, samtal, tankar, situationer. Varje omtagning gör att lite information läggs till i en berättelse som just går ut på att fylla upp tomrummen. Huvudpersonen, som i början uttryckligen visar att hon söker en berättelse för att skapa förståelse, har en bok på 360 vita sidor som hon successivt fyller med material – labyrintiskt, fläckvis, fragmentariskt, irrande – men vi kommer aldrig till någon stor insikt, någon stor berättelse som kan förklara de olika romanfigurernas handlanden och mysterier. Kanske kan de här stora blinda fläckarna förklara det Pontus beklagade för en stund sedan, om att hon tar sig friheten att tillägna den här romanen alla som varit på Beckomberga under sextio år. De vita fläckarna signalerar att den här berättelsen aldrig kommer att skrivas i någon tillfredsställande form, varken på individ- eller samhällsnivå.

Promenad åt S:t Lars till med ett tunt snöfall genom luften, himlen grå, marken brun. Pontus styr mot en plats som han nämner vid namn, han spanar, ser inte säker ut på vägen, men håller huvudet högt. Till slut har vi S:t Lars bakom oss och står inför ett fult landskap med oklara linjer, nybyggda vägar. Christian är skeptisk, som när någon ifrågasätter en lek som är oklar till sitt innehåll, och tycker vi ska avsluta sökandet. Pontus visar sin osäkerhet när han stoppar en mötande liten man i mörkblå mössa. Den ser helt modern ut och det står “Sweden”, som om mannen tillhörde ett landslag.

Flackarps mölla och begravningsplatsen. Christian läser på informationsanslaget och skrattar: “S:t Laurentius”. Tiden där, det gulnade gräset, den höga himlen. Patienter begravdes, kusken och prästen var enda vittnen. Det enda som skiljer de små platta metallblommorna åt är inristade patientnummer, men de går sällan att urskilja. Platsen är luguber och borttappad, Klostergårdens stora byggnadskroppar norrut.

Lund ligger ovan och framför oss, liksom S:t Lars. Vandringen genom området med dess vackra påkostade byggnader där företag flyttat in: Lundalogik, flaggor fladdrar i den kalla vinden: ”Growth Through Knowledge”, små privatskolor. Att få bo så.

Kylan tränger genom lagren. Buss till Botulfsplatsen. Det varma ljuset inne på Ariman, en moder som dansar med ett litet barn, under lampan vid ytterdörren. Vi slår oss ner långt in, i det röda rummet.

Pontus talar om himlar och moln. Under anförandet håller Olof på med sin smartphone vilket närmast är att betrakta som ett etikettsbrott. Det är förvånande. (Men ska få sin förklaring senare.)

P: Himlarna. Molnen. Träden. Ögat. Och solen som sammanbinder och ituskiljer, som förblindar fördunklar förevigar.

Under de första sextio sidorna räknade jag himlar och solar. Försökte få syn på vad som försiggick, hur Stridsberg likt en scenograf och ljussättare tablåsatte scener. För mig blev träden, och ögat, markörer som hjälpte min läsning, ja levandegjorde den. Jag har ett begränsat inre bildseende, jag vet inte om det är skälet, men himlarna. Jag vet inte. Och jag vet inte om Stridsberg med himlarna vill söva, vadda in, sobrilisera. Som om töcknet ovan och töcknet inom.

Jo, på sidan 93 berättar Jackie, under ett besök hos Jim på Beckomberga,  … när han sover läser jag böckerna som väntar på Jims nattduksbord. Din stund på jorden. All the World Balloon Mad. Böckerna som väntar på Jims nattduksbord torde vara väldigt noga utvalda av författaren. De blir en sorts slukhål eller nästintill osynliga klangbottnar eller, skit i eventuell metafor. De ligger där och måste undersökas, varför har Stridsberg lagt två böcker, och då just dessa, på Jims nattduksbord. Jag har inte läst Din stund på jorden. De som gjort det talar om den mest dödsfixerade av Mobergs romaner: ”Mobergs dödsångest ger en sällsynt, närmast unik konstnärlig täthet åt dödsscenerna i hans romaner. Den förlamande tysta paniken vid Sigfrids död i Din stund på jorden är så starkt förnimbar, att de sidorna knappt går att uthärda för läsaren.” Vi har alltså en bok som spjärnar mot döden och ens stund på jorden. All the World Ballon Mad då? Jag har googlat och jag har funnit. Boken, eller sången, skrevs under början av 1800-talet som en dråplig hyllning till André Jacques Garnerin. Denna Garnerin var en pionjär inom fallskärmshoppning och utförde fem hopp över London år 1802, staden som runt sekelskiftet 1700- 1800-tal var ballongtokig/fallskärmstokig/himmelstokig.

Att falla och att hejda, kontrollera detta fall. Att utur det himmelska ljuset närma sig jordmörkret. Att som en nedstörtande ängel och så vidare. I romanen talas det om, om jag inte missminner mig, längtan efter att falla, att störta bortåt, nedåt, uppåt. Fallet, fallskärmen, driften med de som upphäver konstanter – himmel/jord, ljus/mörker, verklighet/fiktion, galenskap/friskskap.

Som en passus till en passus: Det visar sig att Luke Howard, molnlärans fader som bland annat lade grunden till den nu gällande Molnatlasen, huserade i London under samma tid som Garnerin. Och moln/himlar och Stridsberg, ja, ni fattar.

M: Man kan betrakta Beckomberga som en fallskärm, eller som något som dämpar fallet, men figuren med fallande och tyngd är så ospecifik, och går att få fram nästan vad som helst ur. Jag tycker snarare att Beckomberga är ett tillstånd av tyngdlöshet, där de intagna liksom inte behöver vara ute i samhällets tyngd. De behöver inte konkurrera, eller bry sig om allt man måste bry sig om för att fungera där. De har liksom inte med det att göra.

C: Jag tycker om det där som Pontus säger om Stridsberg som scenograf och ljussättare. I och med att romanen rumsligen är så enkelt och tydligt uppbyggd, där man hela tiden återkommer till samma platser, blir det också som om boken – som ni vet talar jag ogärna om författaren som aktiv instans – antar former av ett teaterrum. Man känner alltså igen själva scenen men kulisserna justeras lite för varje gång vi återvänder till samma rum. Miljöskildringarna är ju ganska påvra i den mening att de inte bågnar av beskrivningar, men samtidigt får detaljerna mer betydelse i och med att de förs runt och speglar varandra. Bitvis är det naturlyrik.

M: Det där tas också upp i någon recension, att Stridsberg är en betydande naturlyriker. Men det är svag naturlyrik isåfall.

C: Hon uppfinner inte något nytt språk och vill inte briljera. Tvärtom tar hon inte sällan slitna uttryck och försöker blåsa nytt liv i dem. Ibland funkar det grymt. Ibland blir det bara tråkigt. Jag skulle kanske ta det ett steg längre och kalla henne platslyrik.

M: Jag tycker ändå hon vill briljera, så tråkigt är det inte, men inte heller originellt. På sidan 19: “Några eftersläntrande överblivna moln driver fram över den utflutna tuschteckning som utgör himlen den där första vintereftermiddagen…” Och sen: “Solens sista röda pulserande ådror och slingorna av tobaksrök som lämnar hans mun medan han pratar får mig att tänka på dimman som låg över området när…” Det liknar hennes tidigare stil mycket, också i hur människor beskrivs, jag fastnade på det tidigt, att det kändes tryggt, som en författare som har sin form i ett fast grepp. Hon tar inga risker.

Christian förbereder sig som för en attack. Han är glad och energisk. Det märks att han undervisar när han på sitt självklara sätt talar om ljus o mörker.

C: En banal sak som hon verkligen lyckas fylla med ny kraft är spelet mellan ljus och mörker. Det är en av våra mest slitna dikotomier men för mig blir det faktiskt en av anledningarna till att jag uppskattade en i övrigt ganska platt roman. Jag är lockad att kalla det en av ljuspunkterna. Men jag tänker inte göra det. Nej, det tänker jag inte. Ljuset finns där som en av utgångspunkterna som en av metaforerna för sinnessjuka – att se klart, att falla ner i mörkret och så. Ljusreferenserna är otaliga, förmodligen i paritet med himlarna och solarna, och ofta tillför de subtila skiftningar i berättandet. På Beckomberga ligger gårdarna så att de alltid är solbelysta, dels för att de stackars dårarna ska få vistas i ljuset när de är ute och dels, kanske framför allt, för att de ska kunna övervakas. Se där Beckombergas inneboende, verksamma paradox. Som romanen klargör bar de nya mentalsjukhusen på en ambition om att dra ut all den där undangömda bråten i ljuset. Patienterna skulle upp ur sina skitiga källare och tas om hand av den nya, förment transparenta välfärdsstaten, enligt senaste vetenskapliga rön och följandes alla typer av hygieniska principer. Sjukhusets principer lyser i guld på fasaden, precis som “Beckomberga – Ode till min familj” lyser i guld på bokens omslag. Samtidigt blir just dessa upplysta principer en kontrollmekanism, som där ute på rastgården, när man särskiljer patienter från övriga samhället och går så långt som att sterilisera och lobotomera i vetenskapens namn.

Överallt ser vi hur starkt solljus faller in i salar och skapar skarpa kontraster med omgivningen. Det för tankarna till alla de där svartvita foton som vi sett från sjukhus där patienter, sjuksköterskor och läkare stelt poserar för fotografen. Solen är så stark i förhållande till det som ligger runt omkring att kläderna nästa lyser av ljus. Här och på alla de andra ställen där ljuset används för att skapa stämning och manipulera vår uppfattning av skeendet ligger det nära till hands att tänka på Ingmar Bergman. En av grundpelarna i hans filmskapande, enligt honom själv, är just ljuset, och det var därför han högaktade Sven Nykvist – denne magiker som kunde skapa alla sorts stämningar och spänningar med det djävulska ljuset. Det finns något fotografiskt över Beckomberga, i tablåerna och kulisserna men också i denna verbala ljusskrift.

Bland alla olika exempel i romanen kan det vara värt att nämna ett par som relateras till Paul, Jackies första och stora kärlek under tiden då hennes far Jim var på Beckomberga, och som på ett subtilt sätt kopplar samman Paul och Jim. När Paul och Jackie börjar bli kära och ligger på en filt under träden sägs att hans “stora ögon svämmar över, av kärlek och ljus” (245). Lite senare i romanen (men tidigare i kronologin) ligger Jackie återigen på en filt under träden, men nu är det “Jims ögon [som] svämmar över av ett mjukt och förtärande ljus” (263). Strax därefter träffas Jim och Paul ute på rastgården i ett av sina få direkta möten ute och då är det Jim som äger ljuset: “Solen hittar honom alltid, var han än är, även när han håller sig i skuggan, det är en särskild sol som lyser där, ett brännande ödesljus som får hans hud att bli brun och len” (266). Flera saker kommer fram: Jim är märkt av ljuset och kan inte undvika det. Även om han skulle vilja hålla sig undan är det något i hans liv som alltid förföljer honom, detta “brännande ödesljus” som blir hans kors att bära. Samtidigt blir det tydligt att det är Jim som behärskar Paul och, till syvende och sist, är Jackies stora kärlek. Lite senare är ljuset som omstrålar Paul ett annat – nu är det inte längre ett ljus av kärlek som strömmar från hans ögon utan ett ljus som signalerar uppbrott, avsked, melankoli, sjukdom och död: “Det här ljuset är ett kallt och olycksbådande dödsljus, jag har inte lagt märke till det tidigare, gult och kornigt över de nakna träden, och så allt detta vatten som förvandlar sjukhusparken till en brännande svältande flod, slätten utanför svämmar över och lämnar omkullvräkta ungträd efter sig, uppslitna med rötterna. En doft av grav står över området, molnen är gallfärgade, sönderslitna sjuka strimmor.” (295-296). Paul berättar just att han ska flyttas från Beckomberga och att han och Jackie förmodligen aldrig kommer att träffas igen. I Jackies egna reaktioner uttrycks denna traumatiska stund endast genom att ögonen fylls av tårar. Istället är det ljuset och den näst intill apokalyptiska miljöskildringen som visar allt det som håller på att hända inom henne och vad den här stunden kommer att betyda i hennes liv.

M: Det är mycket schack i boken förresten…

Plötsligt säger P, efter att ha kommit tillbaka från toaletten, askgrå i ansiktet: “Jag har spytt två gånger. Värdelöst.”

(P: På toaletten, några minuter tidigare, efter att ha börjat må lite kymigt: Två gulsvedda kaskader. Att tömmas på allt inre ljus, tänker jag när jag moloken lämnar sällskapet och sätter mig på Pågatåget destination Malmö.)

Publicerat i Litteratur | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Refuserat #3: Vad kan just du lova att göra för skolan?

Denna höst driver Sydsvenskan kampanjen #minskola. De ställer frågan: ”Vad kan just du lova att göra för skolan?” Och sen: ”Vi uppmanar dig att avge ditt eget löfte om hur du vill visa att skolan är viktig!” De flesta inlägg som publicerats i tidningen, på sidan Åsikter, har varit engagerade och i linje med utgångspunkterna. Föräldrar har lovat att deras barn ska komma utvilade och med bra frukost i magen – så att lärarna kan undervisa entusiastiska elever. Lärare har försäkrat att de ska lyssna på och se barnen varje dag. Elever har skrivit att de ska anstränga sig mer, alltid le och alltid vara väl förberedda på proven. Till sist skrev en ung flicka ett annat sorts inlägg. ”Jag lovar att försöka stå ut med att alla tjejer hatar mig trots att jag aldrig har gjort dem något.” // ”Jag lovar att inte berätta mer för mina lärare, för de kan inte göra mer, de har försökt.” Hon avslutade med: ”Och när Gustav Fridolin skriver att ‘skolan är den plats dit man går för att möta livet och få veta hur världen fungerar’, då vill jag bara dö.” Reaktionerna på flickans text var många och stöttande. Min text om dessa reaktioner togs inte in. Därför publiceras den här.

Refuserat

Också jag blev berörd av den där texten av flickan i årskurs åtta, den som inleddes med: ”Jag lovar att försöka fortsätta att gå till skolan trots att mitt liv där är ett helvete varje dag.” Men alla uppmuntrande svar gör mig nedslagen trots den kamplust som genomsyrar dem. Alla vill ni stoppa mobbningen, vilket givetvis är ett fint sätt att reagera på, men när ni berättar om hur det ska gå till blir jag tveksam.

För mig visar dessa svar på en vuxen attityd som inte kommer leda till att lösa problemet, utan tvärtom garanterar att det kommer att kvarstå för otaliga årgångar av små barn.

Den första responsen var redan samma dag. Redaktörens egna ord, intill flickans text: ”I framtiden kommer denna skribenttalang att beskriva en helt annan vardag, det är jag övertygad om.” Detta överslätande och avväpnande är mycket illa genomtänkt. Vilken annan vardag ska hon beskriva – en ljus och skimrande? Varför ska flickan skriva om den? Och hur är det med alla barn som kommer gå igenom samma sak? De hjälps inte av att flickan börjar skriva om annat. Och hur är det med alla som inte är talanger men som blir mobbade i skolan? Oj då, den här texten är hård, bäst att mildra den och försäkra läsaren om att den stackars flickan har en ljus framtid, tycks vara tanken bakom redaktörens kommentar.

Kanske visar redaktören här att hon följer linjerna för kampanjen #minskola: ”Vi vill inte att det ska bli en diskussion där alla pekar finger åt varandra, utan ett konstruktivt samtal om hur vi kan hjälpas åt att visa att skolan är viktig.”

Attityden bakom redaktörens kommentar går igenom i flera svar. ”Det här kommer snart gå över, i synnerhet som du kan skriva så fint.” Kanske är det så. Men dels är detta ett förminskande av en mobbads verklighet och dels döljer detta att skolan stigmatiserar barn just för att de inte är lika begåvade som flickan. Skolan likriktar och sorterar ut dem som inte underordnar sig lydnadskulturen eller inte har just den begåvning som efterfrågas och gör dessa till andra klassens medborgare. Man får en stämpel för livet. Man får sämre lön, sämre möjligheter att bli något som någon kan se upp till. Om man inte passar in.

Gustav Fridolin, utbildningsminister, svarar flickan att vi inte får se åt andra hållet när det kommer till mobbning. Och han skriver att den nya regeringen kommer satsa pengar för att motverka problemet. Ingen ska behöva lida så som flickan. Han påpekar: ”det är vuxenvärldens ansvar”. Reaktionen från Lars Arrhenius, generalsekreterare i Friends, en organisation som ska motverka mobbning, påminner om Fridolins: ”Vuxenvärlden kan alltid göra mer.” Skolan är skyldig att agera, menar han. ”Händer ingenting så gå vidare till kommun eller huvudman. Som en sista utväg anmäl till Barn- och elevombudet.”

Alla dessa ord. Vuxna som hänvisar till system som inte fungerar. Ett mobbat barn försöker komma undan. Ett mobbat barn är redan i sig själv ett bevis på att de vuxna svikit, att ingen ser, att ingen gör något. De instanser som Arrhenius talar om tillhör en annan verklighet än den där barnet befinner sig. Det är som att be till högre makter. Tänker man bara efter lite lite inser man att Fridolins svar är ytligt. Som om detta är mandatperioden då det faktiskt händer. Som om lite extra pengar kommer få bukt med mobbningen. Minst 60 000 barn i Sverige känner igen sig i flickans beskrivning, enligt Arrhenius. Hur många av dessa ska hjälpas av den nya regeringen och av det system som faktiskt redan är på plats?

Vuxna läser en sorglig historia och svarar med klyschor, snabblösningar och sagor. En kvinna skriver att den unga flickan kan höra av sig till henne så att de kan starta en revolution. Andra påtalar hur viktigt det är att inte svika barnen, och de lovar att kämpa. Det är bara det att flickan inte beskriver något nytt. Visste ni inte det? Och enstaka kämpande människor kommer inte förändra systemet. Mobbning, utfrysning, bortstötning av vissa individer är gamla företeelser i människans historia och de kommer inte upphöra, de kommer vi inte kunna ta bort, men jordmånen för mobbning blir givetvis väldigt god om man klumpar ihop massa människor på liten yta och tvingar dem att umgås dag ut och dag in och sätter dem att tävla mot varandra. Det vill säga skolgång. Det finns säkert många barn som trivs, men lika säkert är att det finns många som inte gör det. Att dagligen tvinga en liten människa att med egen vilja gå till sitt eget helvete, det är svart. Psykopatiskt. Det är vuxet. Det är vad staten tvingar föräldrar att tvinga barnen att göra.

Hela Sydsvenskans kampanj är präglad av självhjälpsbokspsykologi – ansvaret läggs på enskilda, och ofta barn. ”Jag lovar att inte vara ointresserad och trött.” ”Jag lovar att komma till varje lektion med ett leende.” Vad är det för människosyn bakom att låta barn lova sånt här i tidningen? Som om de inte ansträngde sig redan? Som om ett löfte är vägen till förändring? Som om inte skolan är deprimerande? Och vad ska eleven känna när hon en gång kommer till lektionen och inte kan le? Att hon svikit, inte bara sig själv utan Sydsvenskan och dess läsare också? Att hon måste anstränga sig mer? Att hon måste le fast hon inte känner för det? Borde inte glädje vara en respons på en bra situation snarare än något barn känner sig pressade att visa upp?

Var är den vita elefanten? Som vanligt, mitt i rummet. Få människor förmår tänka utanför det de lärt sig. Ju mer grundläggande en sanning är i ett samhälle desto svårare är det. Föreställningen om skolans nödvändighet och godhet ligger till grund för hela vårt samhälle. När jag själv fortsatt till universitetet har jag förstått att det vi lärde oss i skolan inte ens stämde. Att det var nationalistiskt och ideologiskt färgat. De fina idealen vi fick lära oss (jag är född på 70-talet) visade sig senare inte vara aktuella i vuxenvärlden. Och jag vantrivdes hela tiden, med att vara tvungen att sitta still när man ville röra på sig. Ett statligt beordrat kroppsförnekande i tolv år i en ålder när det verkar rimligt att få flänga runt. Skolsystemet som vi känner det idag uppstod på 1800-talet, samtidigt med fabrikerna. Arbetarnas barn behövde passas och skolas till att ingå i industrin. Eleverna skulle göras enhetliga och användbara enligt vissa begränsade normer som sen har upphöjts till ideal.

Jag känner många människor som behövt tio-femton år för att komma över de djupa negativa spår som deras skoltid satte i dem. Jag vet också hur alla klasskamrater som var högpresterande drevs av ett förakt för sig själva om de inte lyckades så bra som de kände pressen att göra. Många av dem gick senare in i väggen på ett eller annat sätt. Jag vet otaliga som kände att deras nyfikenhet dog. Jag ser också hur många duktiga elever gör karriärer som för samhället vidare i den riktning som det färdats i decennier, mot stegrad konsumtion. Detta är helt logiskt: utbildningen syftar till att göra barn nyttiga i det system som råder. Skolsystemet har under hundrafemtio år slagit ut nästan alla andra sätt att tillgodogöra sig kunskap.

En vecka efter att flickan i årskurs åtta publicerat sin text har Sydsvenskan en nyhet om ett nu vuxet syskonpar i Svedala som stämmer kommunen för den mobbning de utsatts för. Den svarta ironin är att barnens situation blev betydligt värre då skolan satte in åtgärder som skulle hjälpa dem. Med detta i åtanke känns det något cyniskt när Fridolin, Arrhenius och många andra reagerar på flickans berättelse med: Det finns insatsprogram. Det finns hjälp att få. Rektorn måste följa lagarna. Skolan har ansvar för att ingen ska mobbas.

60 000 mobbade i Sverige. I USA lider 16 miljoner barn av depression eller emotionella störningar och av dessa går en tiondel på två eller flera mediciner. Det hjälper inte att satsa mer på skolan eller att föräldrarna lovar att lägga ner frukt i sina barns skolväskor. När ska polletten ramla ner?

En gång i framtiden kommer man se tillbaka på denna tids skolsystem med fasa. Hur kunde man tvinga sina barn till detta, och hur kunde man sprida systemet över hela jorden? Och hur kunde man tro att det var gott? Hur kunde man undgå att se att skolsystemet var ett recept för mobbning – och för att göra den mobbades situation fullständigt hopplös. Jag lovar att fortsätta jobba mot fördomen att skolan är något i grunden bra.

före detta elev

Jag lovar att inte berätta mer för lärarna för de kan inte göra mer

Fridolins svar

Lars Arrhenius, generalsekreterare, Friends

Mobbningen tog min sons liv

 

Kommentar:

Jag skrev alltså ovanstående och skickade till redaktören för Åsikter på Sydsvenskan. Jag var kvick för kommentarerna på flickans text var många och jag ville vara med i debatten. Men jag fick inget svar. Efter ett par påminnelser och en veckas väntan kom det korta:

”Tack för ditt engagemang. Jag kommer inte att publicera.”

Jag har jobbat som frilansjournalist och vet att man brukar få nån sorts förklaring så jag frågade varför texten inte bedömdes som intressant, ens i redigerat skick. För det är oftast så det går till. Man skickar en text och får tillbaka en kommentar: Gör si, gör så, så kanske vi publicerar den. Redaktören svarade: ”Konkurrensen är stor och jag bedömer denna text som för spretig.”

Jag kan förstå vad hon menar, men tänker att här finns ett kärnproblem med media och samhällskritik. Min text måste vara spretig om jag på relativt kort utrymme ska få in så mycket som möjligt av hela bilden. De flesta tidningstexter är inte i närheten av att ta in hela bilden och kan därför aldrig bli rejält kritiska. De fokuserar på en enskild sak som är fel, men aldrig på helheten, aldrig på systemet.

Nils Markus Karlsson

Publicerat i Debatt, Refuserat | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Refuserat #2: Varför har vi inte fått veta något?

I kulturkritik.se:s serie Refuserat publiceras endast refuserat material. Det finns en kulturkritisk dimension i texter som inte getts plats i etablerade medier trots att de är välskrivna. Varför anser etablerade kanaler att dessa texter inte håller måttet? Det kan finnas goda och mindre goda skäl, men refuseringen säger något om vilket sorts informationsflöde vi har, var trösklar och murar finns. Så kolla igenom byrålådor efter gammalt material och skicka till oss!

Refuserat

Normalt sätter media tilltro till prominenta personer inom vetenskap och politik. När naturvetare förklarar saker som faller inom deras domän eller när människor som är placerade högt upp i statsapparatens hierarkier uttalar sig brukar journalister försöka återge vad dessa människor berättar så objektivt som möjligt. Det är journalistikens uppgift att förtydliga, och att korrekt rapportera för att låta mottagaren själv bilda sig en uppfattning om en händelse eller ett sakförhållande. Så varför gör medierna i Sverige avsteg ifrån journalistikens principer, som mångfald och allsidighet, opartiskhet och saklighet, när de närmar sig kritiken av den officiella amerikanska versionen av 11 september-attackerna?

I USA, Storbritannien och Tyskland pågår en omfattande debatt om 11 september, där vetenskapsmän, politiker, intellektuella och engagerade medborgare anordnar möten och demonstrerar. Dokumentärer som skildrar motsägelserna i den officiella versionen har tagit internet med storm. Den mest kända är Loose Change som mellan augusti förra året och januari i år hade fyra miljoner tittare på Google Video, (enligt en artikel i The Guardian). Filmen har visats i tv i tolv länder med sammanlagt 50 miljoner tittare, bl.a. i belgisk, irländsk och portugisisk statstelevision.

När The Guardian presenterar en balanserad beskrivande artikel om filmens framgångar och innehåll blir DN:s rubrik: ”Vildsinta teorier” och filmmakarna klumpas ihop med den typ av människor som  frågar sig: ”Förutspådde Nostradamus 11 september?” I Sydsvenska Dagbladet publiceras en liknande artikel: ”Vilda fantasier också en tröst”.

Loose Change har visats i svensk TV4 Fakta en kanal som få kan ta emot, och den har getts en undanskymd plats i tablån. Filmen har dessutom påannonserats som en kuriositet. Trots TV4:s försiktighet har etablerade medier reagerat med fördömanden av kanalens val att visa filmen. I Sydsvenska Dagbladet sätts rubriken: ”Sockerbit för dårfinkar” och i GP: ”Varför deltar TV4 i kampanjen?” Denna strategi att blott avfärda kritikerna av den officiella versionen som knäppskallar (om det nu är en strategi eller bara brist på kunskap och respekt) har medier i USA och Storbritannien övergivit.

Bland de prominenta 11-september-kritikerna märks bland andra Tysklands tidigare statssekreterare i försvarsdepartementet, Andreas von Bülow; Paul Roberts, utarbetare av reaganomics och tidigare anställd vid amerikanska skattemyndigheten; den f.d. brittiska miljöministern och Labour-parlamentarikern Michael Meacher som även ingick i Tony Blairs krigskabinett och på ett stadium tävlade med Blair om nomineringen för premiärministerposten; Morgan Reynolds, ekonomichef vid arbetsmarknadsdepartementet under George W Bush; en av George Bushs CIA-analytiker, Ray McGovern, samt den forne kanadensiske diplomaten, Peter Dale Scott. Bland forskare märks Steven Jones, fysikprofessor vid Brigham University och MIT-ingenjören Jeff King, samt lektorn i kemi vid Københavns Universitet, Niels Harrit. Köpenhamnslektorn menar liksom övriga att naturlagarna är på kollisionskurs med den amerikanska administrationens beskrivningar av WTC-byggnadernas kollaps.

Till dessa kan läggas ett antal kändisar som framträtt i olika tv-kanaler och utmanat myndigheternas version av 11 september, däribland Charlie Sheen, tvkändisen och skådespelerskan Rosie O’Donell samt filmregissören David Lynch. Men ett ifrågasättande är förenat med risker. I sändningar på Fox i The O’Reilly Show har både Sheen och mediemogulen och ägaren av Magnolia Pictures, Marc Cuban, fått ta emot hot. Vid den tidpunkt när Cuban hade planer på att distribuera Loose Change på biograferna i USA tillsammans med Sheen hade Bill O’Reilly bjudit in en f.d. polis till sin tv-studio. Cuban och Sheen varnades med ”att de inte skulle ha någon karriär kvar om de fullföljde projektet”. Sedan lade polisen till att ”om jag var den där Charlie Sheens unge skulle jag ha anledning att akta mig”. Vad är det som är så farligt med filmen att den inte kan tillåtas att ges nationell biografdistribution? Cuban uttryckte i en intervju: ”Jag vill få ut filmen och låta den amerikanska allmänheten bilda sig sin egen uppfattning.” Och var kan faran ligga i det? Kanske att folket skulle dra andra slutsatser än myndigheterna?

Exempel på märkligheter

I Sverige har de flesta inte en aning om att det fanns en tredje byggnad utöver WTC 1 och WTC 2 som rasade ihop samma dag och med samma våldsamma förlopp, byggnaden WTC 7. I det holländska tv-programmet ”Zembla”, som kan jämföras med ”Uppdrag granskning”, visades en dokumentär 10 september 2006 med namnet Het complot van 11 September. I programmet medverkar den nederländske experten på kontrollerade rivningar (controlled demolitions) Danny Jowenko. Han förevisas en filmsekvens där WTC 7 störtar samman. Experten säger att han är ”tvärsäker” på att det han bevittnar är en kontrollerad rivning och att det ”inte finns något tvivel om det”. En kontrollerad rivning görs med sprängladdningar som riggas på en byggnads alla våningsplan och därefter sprängs enligt ett schema så att byggnaden faller lodrätt ned. Riggandet av laddningar tar dagar. Hur kan det förklaras att de som i så fall demolerat byggnaden WTC 7 har haft tillgång till byggnaden och området i dagar före 11 september utan att upptäckas?

Först efter 11 september uppdagades att US Secret Servic och CIA haft hemliga kontor i WTC 7. Sedan tidigare var det känt att borgmästare Giulianis speciella bunker och kontrollrum för terroristattacker, Mayor’s Office of Emergency, var beläget i denna byggnad och att det var därifrån insatserna vid en terroristattack mot New York skulle ha koordinerats. Trots byggnadens strategiska värde och dess  högst besynnerliga kollaps – då byggnaden inte träffades av något flygplan – försvann rapporteringen om denna byggnad från medierna.

Det har varit helt tyst i svenska medier också om andra besynnerliga omständigheter kring 11 september, bl.a. den märkliga avsaknaden av vrakdelar från planet som påstås ha träffat Pentagon och som enligt den officiella teorin ska ha förångats. På liknande sätt har man vid Flight 93:s påstådda olycksplats vid Shanksville inte kunnat finna något plan överhuvudtaget. De amerikanska medierna rapporterade om detta redan på dagen den 11 september och det har skildrats i den tyska tv-dokumentären Aktenzeichen 11.9 Ungelöst som visades en enda gång på WDR – en regional public servicekanal – för att därefter göras otillgänglig.

Endast i Stockholms Fria Tidning har den svenska massmediepubliken kunnat läsa om dessa märkliga händelser och allvarliga avvikelser från de amerikanska myndigheternas officiella rapport om 11 september. Vad har andra svenska medier sysslat med i den här frågan? Att lägga locket på?

Jonny Sundell

fil. kand. sociologi

 

Länkar:

Aktenzeichen 11.9 Ungelöst http://www.youtube.com/watch?v=vjx-PSh8FN8

The Guardian, Friday 26 january 2007 –They are forced to listen to us http://www.theguardian.com/media/2007/jan/26/digitalmedia

Loose Change- final cut http://topdocumentaryfilms.com/loose-change-final-cut/

Marc Cuban, Charlie Sheen i O´Reilly show http://www.youtube.com/watch?v=Eezqu68XVqE

Zembla- Het complot van 11 September.  http://zembla.incontxt.nl/seizoenen/2006/afleveringen/10-09-2006

 

Kommentar sex år senare

Den 14 november 2007 skriver jag en artikel som jag skickar till SvD:s Brännpunkt. Debattinlägget kallar jag: ”Varför har vi inte fått veta något?”. Artikeln handlar om hur de svenska medierna, vid tidpunkten, väljer att spegla debatten om 11-september-attackerna. Eller snarare om hur de väljer att avstå från att spegla den. Kritikerna av den officiella versionen av händelserna tycks enligt vad författaren då kan erfara, ha samlat på sig information, som om den stämmer med verkligheten, kullkastar vad vi fram tills dess tror oss ha vetat om det inträffade.

SvDs svar:

Hej och tack för ditt inlägg.
Nätet är fullt av den här typen av spekulationer om 11 september, Estonia, Kennedymordet, Palmemordet etc. Men de måste ha rimlig substans för att vi ska överväga publicering. Vi tackar nej till ditt inlägg.

Med vänlig hälsning
Sune Olofson
SvD Brännpunkt

Jag resonerar som så att om fakta tycks peka på att USA förvrider det inträffade eller, än värre, på något sätt kan vara inblandade i händelserna borde detta självklart lyftas fram och diskuteras. När jag då, 2007, läste refuseringsmejlet blev jag road över nivån på svaret. Jag tänkte att det här kan komma till användning någon gång i framtiden och att tiden knappast skulle verka för den tankestruktur med lättvindiga avfärdanden som mejlet signalerar.

Brännpunkts redaktör viftar bort min artikel med påståendet om att kritiken av de officiella versionerna av Kennedymordet, Palmemordet och 11 september är ”spekulationer” som ”nätet är fullt av” och som ”saknar rimlig substans”. Mejlet kan läsas mot en rad anmärkningsvärda förflyttningar i den offentliga debatten kring dessa händelser. Inte minst kan man peka på det mycket stora antal människor i västvärlden som gör bedömningen att kritiken av de officiella framställningarna verkar så substantiella att de tror på dem. En majoritet av USA:s befolkning tror att Kennedymordet var en konspiration. Även Palmemordet har med tiden diskuterats som en konspiration. Inte minst hände något med debattklimatet kring mordet i samband med Leif GW Perssons tv-serie: ”En pilgrims död” då Inga Britt Ahlenius på DN debatt krävde att ett högerkonspiratoriskt nätverk med kopplingar till Nato skulle utredas.

Ett år efter mitt debattinlägg visade en omfattande internationell undersökning att 54 procent av de tillfrågade anger att de inte vet vem som ligger bakom attacken, eller anger andra alternativ än al-Qaida.

Min strävan med artikeln var att ett större antal människor skulle få möjlighet att uppmärksamma de omständigheter kring 11 september som pekar på att den officiella framställningen har allvarliga brister och det faktum att en seriös genomgång av det inträffade faktiskt aldrig har ägt rum. Sammantaget innebär detta att vi fortfarande vet väldigt lite om vad som inträffade den dagen.

Som rationella varelser bör vi givetvis inte tro på vad etablerad massmedia eller myndigheter delger oss och för den delen inte heller tro att ”de där uppe” bara ljuger. Vi bör pröva verkligheten och bygga argument som vi kan stödja på empiriska iakttagelser och detta så fördomsfritt som möjligt och därifrån bygga upp vår kunskap om världen. Det var en sådan syn på kunskap som jag hoppades att debattsidor i Sverige 2007 skulle stödja och samma önskan har jag inför framtiden.

P.S. Artikeln ”Varför har vi inte fått veta något?” har för publicering på Kulturkritik.se redigerats och utökats något. Däremot har inget i sak lagts till eller förändrats.

Länkar till kommentaren:

Angående 11 sep

Angående Kennedymordet

Angående Palmemordet

Publicerat i Mediakritik, Refuserat | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Proust för livet

En fotografisk pendang

till Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt

Kulturkritik har glädjen att för första gången publicera bilder och då av fotografen Hans Kähr som inspirerats av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. I den personliga introduktionen nedan förklarar Kähr sin ingång i verket.

Uttrycket ”på spaning efter…” liksom madeleinekakan används då och då i mediala och litterära sammanhang. De är nyckelord till Marcel Prousts romansvit och står där för tid och minne.

Verkets fullständiga titel, ”På spaning efter den tid som flytt”, kom jag själv tidigt i kontakt med genom min storasyster som var bibliotekarie. Men det skulle dröja mycket länge innan jag nådde fram till den minnesladdade madeleinekakan. 1972 köpte jag verkets första del, ”Combray”, men två läsförsök snärjdes i de labyrintartade, ibland halvsideslånga meningarna, innan jag kom fram till den så omtalade kakan på sid 50.

Mitt ”tredje gången gillt” var först trettio år senare, 2002. Då blev jag blev helt fast och sträckläste det kompletta 3200-sidiga verket, nästan som besatt och så till den ”omilda” grad att jag åkte på en ögoninflammation. Min då 11-årige son kom hem från skolan en dag och sa upprörd att jag blödde från ena ögat och med den stränga ordern att genast lägga ifrån mig ”den mustaschprydde fransosen” fick han mig att besöka vårdcentralen.

Efter denna dramatiska händelse har jag läst hela verket ytterligare två gånger och känner ändå att jag inte är ”klar” med det. Det har blivit en viktig del av mitt pågående liv.

Under andra läsningen, som var betydligt mer sansad, började jag anteckna lösryckta meningar och citat som jag fann tänkvärda, lärorika, vackra och roliga. Jag började även bildsätta dessa, dels med fotografier ur mitt eget arkiv som jag samlat på mig under mina år som yrkesfotograf, men även familjebilder från min barndom, gamla vykort, bilder av konstverk, ja, i princip allt som jag tyckte passade in. Det var ett både roligt och spännande arbete som resulterade i en resa tillbaka i mitt eget 71-åriga liv.

De sju bilder som kulturkritik.se valt att visa anknyter alla till starka minnen: alltifrån mitt livs enda besök på ett s.k. ”glädjehus” som 16-årig sjöman; vidare som emigrant och yrkesarbetande cowboy i Wyoming, USA, två år senare; därpå som ”fånge” i en flerårig kärlekspassion som fick ett tragiskt slut och sånär kostade mig förståndet, men dessbättre ledde till en treårig psykoanalys; många år senare som flanör i Prousts egen hemstad Paris inför så skiftande saker som grundläggande, fransk skolning i vad som är god konst, ett möte för krigsveteraner på Champs-Élysées och en vältuktad gran i symbios med Eiffeltornet. Slutligen som besökare på en surrealistisk modeutställning i ”Casa Giulietta”, uppkallat efter flickan i Shakespeares tragedi Romeo och Julia som utspelas i Verona.

Att dessa så vitt skilda minnen väcktes till liv hos mig genom läsningen av Proust kanske kan verka smått absurt men är väl bevis nog på att hans litterära mästerverk är öppet för alla tänkbara riktningar och tolkningar.

Hans Kähr, Helsingborg 5 april 2014

(Anm: klicka på bilderna för att kunna se dem med högre upplösning)

 

Jag är väl redan för gammal - Verona 1986

Verona 1986

”Jag är väl redan för gammal – men jag passar inte i en värld där kvinnorna snärjer in sig i klänningar som inte ens är av tyg.” – Del I Swanns värld

———

 

 

Patriot - Paris 1988

Paris 1988

”Patriotismen åstadkommer detta mirakel: man håller med sitt land liksom man i en kärlekstvist håller med sig själv.” – Del VII Den återfunna tiden

 ———

 

 

High Chaparral - Nöjesparken High Chaparral, Kulltorp 1981

Nöjesparken High Chaparral, Kulltorp 1981

”Även från rent realistisk synpunkt intar de länder man längtar till ständigt mycket större plats i ens verkliga liv än det land där man faktiskt befinner sig.” – Del IV Sodom och Gomorra

 ———

 

 

Glädjehus - Stockholm 1969

Stockholm 1969

”Att kvinnorna i vad som förr kallades glädjehus, och även demimonderna (under förutsättning att man vet att de är demimonder), har så ringa lockelse, beror inte på att de skulle vara mindre vackra än andra utan på att de är beredda, att de redan erbjuder en det man vill ha och inte behöver erövra.” – Del V Den fångna

———

 

 

Eiffelgran - Paris 1988

Paris 1988

”Man odlar begonior och beskär idegranar, i brist på bättre, därför att begonior och idegranar låter sig formas. Men man skulle hellre ägna sin tid åt en mänsklig planta, om man bara var säker på att det lönade sig. Det är hela frågan. Ni måste väl känna er själv en smula. Är ni mödan värd eller inte?” – Del III Kring Guermantes

 ———

 

 

Man har accepterat - Lidingö 1969

Lidingö 1969

”Man har accepterat lidandet i tron att man älskade någon utanför sig själv och så upptäcker man att ens kärlek har sin rot i sorgen, att kärleken kanske är identisk med sorgen, och att dess föremål bara till mycket liten del är flickan med det mörka håret. Men faktum kvarstår att det framför allt är sådana varelser man förälskar sig i” – Del V Den fångna

 ———

 

 

Barn - konst - Paris 1980

Paris 1980

”De ansåg att man inte borde visa barn annat än sådan konst som man vid mogen ålder definitivt skänker sin beundran, och att ett barn visar prov på god smak genom att alltifrån början älska denna konst.” – Del I Swanns värld

Publicerat i Litteratur | Etiketter , , | Lämna en kommentar

kulturkritik.se raderad av Loopia

Följande meddelande skickades ut av kulturkritik.se 15 april 2014 och återges här dels för att ligga uppe medan återställandet av sidan pågår men också som information till våra läsare om vad som hänt.

Pressmeddelande

Goddag.

Med viss sorg kan vi rapportera att nätsidan kulturkritik.se med tillhörande databas raderats av Loopia, webbhotellet vi nyttjat sen 2010. Att de först stängde ner sidan har vi ingen synpunkt på då vi var sena med inbetalningen av årshyran. Då vi märkte misstaget, ännu i januari, hörde vi av oss till Loopia och betalade hyran. Vi fick beskedet att sidan skulle öppnas igen men av misstag raderade de istället databasen. Mer än tre års arbete försvann och tvärtemot från vad Loopia påstår ingår i deras tjänst fanns ingen backup att tillgå.

Som kompensation erbjöd Loopia tre månaders gratis hyra motsvarande 250 kronor. Efter påtryckningar från vår sida kunde de tänka sig att bjuda på ett år gratis – av en produkt som inte höll vad den lovade.

Kulturkritik.se har i tre års tid verkat för en alternativ djuplodande och seriös kritik. Vi har uppmärksammat och lyft ambitiösa och utmanande böcker och föreställningar, som gängse media behandlat nedlåtande eller förbigått, verk av bland andra författaren Helena Granström och teatergruppen Institutet. När det gällt mer populära och uppmärksammade verk har vi sökt fördjupning och förståelse istället för en snabbt avklarad bedömning med förenklande etiketter och betygssiffra – som i analyser av ”Apflickorna” och ”Till det som är vackert”.

Istället för att förminska läsare och tro att de orkar 1200 tecken eller däromkring har vi brett ut oss, till emellanåt uppseendeväckande längder. 25 sidors kritik av en recension i Sydsvenskan gav förbluffande många läsare. Institutionsteatrars dramaturgiat har använt våra texter som diskussionsmaterial, liksom undervisande retorikfilosofer i Lund. Senast var det Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” som fick sig en och två omgångar lagom till hundraårsjubileet i november. Vi var i färd med att publicera en Proust- och kulturkritik-läsares fotografiska kommentar till ”På spaning” då sidan stängdes ner.

Vi har bestämt oss för att försöka återställa materialet och starta upp sidan ånyo men hos annat webbhotell. Men arbetet med detta kommer ta lite tid.

PS. Om någon händelsevis skulle ha en text från kulturkritik.se sparad i något format är ni hjärtligt välkomna att skicka den till oss,

kritiska hälsningar

kulturkritik.se

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

På spaning efter den tid som flytt fyller 100. Och nu då?

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Den uppstoppade bortkastade förtappade tiden

På spaning efter den tid som flytt, Marcel Proust

Litteratur

Tillsammans med tre vänner (som under läsningen blev två) tog jag mig an Marcel Prousts klassiska På spaning efter den tid som flytt. Efter varje del träffades vi för samtal som varade i tolv till femton timmar. Diskussionerna rörde verkets innehåll men också frågor om kanon, kvalitet och konst. Följande text behandlar På spanings förhållande till tid och når fram till slutsatsen att verket inte är vad det synes vara; det är visserligen grandiost, men också ett grandiost misslyckande.

Att skriva om På spaning efter den tid som flytt är en vansklig uppgift av flera skäl. Längden är det första. Vare sig man vill sammanfattande beskriva den eller ta fasta på en viss tematik har man en ursprungstext på 3 000 sidor att förhålla sig till och söka göra rättvisa. För det andra är det få som har läst eller kommer läsa verket. Alltså har man en ganska exklusiv skara mottagare om man inte förmår skriva så att det blir intressant också för dem som inte läst. Kruxet är att denna utmaning, som är helt vardaglig, växer parallellt med verkets omfattning. På spaning har dessutom ryktbarhet och andrahandslitteratur av kolossala dimensioner som man bör ta in och förhålla sig till på något sätt. En knivighet av annat slag är att det tycks finnas en idealversion av verket som existerar liksom för sig själv, som refereras till i antologier och kanondiskussioner, men som bara har fläckvisa likheter med den föreliggande texten. Andrahandslitteraturen, som jag närmade mig efter läsningen av verket, förvånade mig dubbelt. På spanings uppenbara svagheter förbigicks och det jag tyckte var verkligt intressant hamnade utanför diskussionen. Då det handlar om ett verk ”ne plus ultra of aesthetic profundity” som Richard Bales, stor Proustkännare, benämner det, och ett referensverk i ordets starkaste betydelse, är kanoniseringens motivering och disciplin av största intresse eftersom de indirekt påverkar bedömningen av all konst som anses underställd På spaning, det vill säga all konst.

Jag kommer här fokusera på det tema som anges i verkets titel och som allmänt anses vara dess verkliga huvudperson: tiden. På avstånd förefaller det vara det givna valet, men det som beskrivs som den stora romanen om tiden kunde också kallas ”den stora romanen om svartsjuka och kontrollbehov” eller ”det största societetsreportaget någonsin”. Dessutom: Att påstå att ett verk är underställt tiden riskerar att bli banalt då tid är en verksam faktor i de flesta romaner. Och tid är inte så dominerande som man kan tro då man läser om verket. Så alltså: På spaning och Tid.

Min tredelade essä börjar med att vända på begreppen. Hur har tiden behandlat På spaning? Hur åldras det sett till innehåll och tendens? Därefter tittar jag på hur verket kommit att ingå i kanon och hur beskrivningarna av det, över tid, hamnat ganska långt ifrån texten. Tredje kapitlet, som ska knyta ihop alltsammans, rör det som faktiskt sägs i verket – om tid och minne, diskuterar det ur filosofisk synpunkt och vad det innebär för hur På spaning kan eller bör läsas.

1. Den passerade tiden, den passerade romanen

Varje litterärt verk existerar i tiden och förhåller sig till den och till samhället-i-tiden på nya sätt i och med nya läsningar. Somliga böcker kommer ut ackompanjerade med pukor och cymbaler men klingar snabbt bort då stilen eller idéstoffet verkar föråldrat. Alla konstverks värde skiftar över tid beroende på rådande normer och ideal; något som är passé kan plötsligt borstas av och lyftas fram som avancerat, i linje med tiden, modernt. I förhållandet mellan På spaning och tiden (som gått sedan första delen av romanen kom ut) finns spänning och motsättning. Å ena sidan dess ofantliga ryktbarhet: Framstående författare liksom litteraturvetare och kritiker har hyllat den, både förr och nu. Dess position i kanons översta skikt är ohotad. Å andra sidan är den gammal och skröplig, inte olik verkets många storartade karaktärer när man möter dem en sista gång i sjunde bandets avslutning på festen i paret Guermantes nya bostad. Då huvudpersonen på väg dit träffar den monstruöst adlige Charlus, som klivit in i andra bandet med espri och obändig energi, märker han att den imposante mannen är en spillra, som tappat både greppet om sin tid och förmågan att göra intryck på den, utan sin forna spänst.

Bristen på vitalitet hänger samman med att flera av romanens centrala tendenser är mossiga i sig men också att strukturen och genomförandet är bristfälliga. Somliga klassiker fortsätter leva runt och utmana nya tider och läsare: med sin etik, psykologi, filosofi – i sällsynta fall också med sin stil eller form (Gertrude Stein kanske). Denna livfulla kvalitet beror bland annat på författarens förmåga att med penna och tanke träffa det allmängiltiga och det djupliggande i stoffet, och på blottläggandet av dolda mekanismer verksamma i samhället och människorna. Genom att skriva om sådant som förändras med tiden men mest till det yttre kan hon synliggöra kopplingen mellan det enskilda uttrycket och det allmänna, mellan det tidsspecifika och det eviga. En författares radikalitet spelar också roll för ett verks hållbarhet. Siktar hon framåt eller reproducerar hon gamla mönster? Är hon trendig eller egensinnig? Det finns knappast några entydiga regler på denna ”åldrandets matris”. Ett verk som är radikalt när det ges ut behåller ofta denna stämpel även då det inte längre är upprörande. En stockkonservativ roman kan i förlängningen vara mer utmanande men kommer aldrig få ett sånt rykte om den inte haft det från början. Å andra sidan: en ny ism eller ideologi slår igenom med en kraft som inte går att förutse och nyläsningar kastar om positioner på fältet. Verk upptäcks på nytt och omvärderas. Det som beskrivits som en svaghet har blivit en styrka (exempelvis har det ”orealistiska”, och därför ”svaga”, stråket i Svindlande höjder transponerats till ”impressionistiskt” eller ”psykologisk realism”). Nationalismens tillbakagång och feminismens genomslag torde vara det senaste seklets mest skiftande förändringar med betydelse för diskursen om kultur och kvalitet, modernitet och radikalitet. I början av 1900-talet var rasbiologi fräscht, en vetenskap för framtiden, och man kunde vara radikal och mot kvinnlig rösträtt samtidigt. Verk som genomsyras av hållningar som dessa anses idag hopplöst daterade; de har inget väsentligt att säga oss, och klassas sällan som framstående konst.

Proust är dubbel i förhållande till sin samtid, och till sig själv. Flertalet karaktärer, liksom berättaren, är fulla av judeförakt och oförsonligt hat mot homosexualitet, åtminstone kvinnlig sådan. Huvudpersonen idealiserar adeln och konstnären på ett infantilt och 1800-tals-romantiskt vis. Hos Proust är steget från fysionomik till rasmystik aldrig långt. Han skriver om ”en blommande ren fransman” och om ”den feodala arkitekturen” i ansiktets benbyggnad hos en adlig med anor från korstågen. Berättaren blir förbluffad då han bland de enfaldiga bönderna tror sig se individer med verklig begåvning, med ”ett ljus i blicken”. Tankegods som detta kan förefalla komiskt men är sprunget ur en brutal social realitet, ett klassamhälle där den franska adeln historiskt sett har tagit sig (och haft) rätten att prygla, döda, utnyttja och våldta underklassen. Hur ska man förstå spekulationer kring att det kan finnas intelligenta individer bland bönderna? Är det ironi? Eller var det upplyst och radikalt att föreslå en sådan sak? På samma vis blir en nutida läsare lätt undrande inför societetsreportagens Proust. Visst, berättaren är både fjäskande och skärskådande. Men utgångspunkten är krypande; adeln betraktas som övermänniskor. Det är problematiskt att döma en bok för en tidstypisk moral. Prousts formuleringar om judar och lesbiska går knappast att tolka entydigt med tanke på hans härkomst och böjelser, och på hans ställningstaganden som privatperson, exempelvis för Dreyfus. Men vad är det för tänkare vi har att göra med?

Den gängse tolkningen av två av dessa tendenser i På spaning, hätskheten mot judar och lesbiska, visar på ett problem som gör skrivande och tänkande om verket till ett gungfly. Alla tycks vara överens om att vad vi ser är en kurragömmalek. Författaren till På spaning var varken antisemit eller homohatare, men han gör ibland intryck av det, för att inte stöta sig alltför mycket med den rådande smaken, och av olika berättartekniska skäl, för att fjärma bokens Marcel från författaren. Tvärtom-läsning är okontroversiell bland Proustkommentatorer. Och detta i en tid då en biografisk läsart anses suspekt och okunnig. Man läser inte vad det står. Av vilka skäl om inte biografiska? Jag menar att det är en rimlig ingång när det gäller vissa drag i boken, men det är ändå problematiskt som grundval för en läsning. Hur mycket och vad ska man ta på allvar? På spaning anses vara en guldkista av visdom och förfinat tänkande. Och mycket i den tas för Prousts egna tankar, självklart. Att bönder i allmänhet har intellektuell förmåga som en efterbliven – är det något som både berättaren och författaren står för? Hur är det med knäfallandet inför adeln? Verket är djupt präglat av tre tendenser vars nominella värde förändrats ordentligt sedan det skrevs: judeförakt, homohat, samt en feodal syn på klass. Då de två första anses främmande för Proust själv blir det logiskt att Lagercrantz i Att läsa Proust lägger all möda på att poängtera att författaren är progressiv och modern även när det kommer till klass. Beundrare vill alltid att idolen har rätt åsikter.

Olof Lagercrantz skriver med självklarhet utifrån en viss utgångspunkt, som visar vad han värderar i en bok: den ska hjälpa läsaren se igenom orättvisor och gamla vidskepliga strukturer. Det är ett vanligt krav på stor litteratur. Men både Proust och Lagercrantz är passé för en läsare på 2000-talet. I På spaning riktas enorm och hovsam uppmärksamhet mot de av rätt familj och deras ganska vidriga beteende och människosyn ursäktas eller bortses ifrån. Av Lagercrantz framställs berättarens hållning som en kamp, ett pendlande mellan underdånighet och hänsynslös granskning, som till slut landar i ett svidande fördömande. Lagercrantz drar fram en formulering som är särskilt elak och som i sista delen drabbar en kvinna som tidigare varit en av berättarens ikoner. Men jag kan inte se något starkt skäl att lyfta fram just det citatet som ett slutgiltigt omdöme. Genom verket pendlar berättaren mellan devota hyllningar och krassa beskrivningar av adeln och dess umgänge. I Lagercrantz perspektiv avslöjas måhända en skillnad i tidsanda samt en personlig erfarenhet av sfärer som idag inte tas på samma allvar. För någon född 1911 och införstådd med de gamla privilegierna och dess människor är Marcels kamp på riktigt – liksom den lyster som utgår från den yppersta europeiska elit som berättaren i olika grad lär känna. För Lagercrantz verkar det ”slutgiltiga ställningstagandet” vara starkt, viktigt och modigt. Som samtida läsare sitter man och gäspar när bubblan spricker efter 2950 sidor. ”Har du äntligen fattat?” Det tar lite för lång tid och är lite för dumt redan från början.

Det kunde ha räckt att berättaren i På spaning inte ganska snart ser dessa maktmänniskors litenhet. Men istället fastnar han på en närapå manisk och bloggartad nivå där allt ska med. Huvudpersonen är en drömmare som gillar allt med en särskild air: det som är upplyft (av alla) och verkar annorlunda. Om Proust levt idag hade han frossat i populärkulturens skapande av stjärnor. Berättarens hållning till dåtidens societetstoppar, författare och aktriser påminner om en tonårings upptagenhet med minsta detalj i sina idolers liv, eller om skvallermagasinens ämnesval. En ny hatt! Hon handlar sin glass där och inte där! De har köpt gardiner hos den och inte den! Vem är vän med vem och vem är i onåd? En hänsynslös och ytlig social tävlan mellan rätt löjliga människor ägnas hundratals sidor, igen och igen. Ständigt gränsar det till mobbning när dessa hierarkiskt skolade och trendkänsliga klickar med fingret i luften flyr runt för att sitta närmast stundens drottning, och för att undvika att bli påkommen med att uppskatta ”fel” person eller teaterföreställning. För berättaren är de definitionen av högtstående; genom sina namn har de en kvalitet som särskiljer dem från alla andra. En adelsvurm korsad med essentialism genomsyrar perspektivet fullständigt.

Som sociologiskt material är de eviga societetsreportagen möjligen intressanta. Sådan var människan då och är väl fortfarande: fåfäng, ängslig och maktlysten. Men många kommentatorer verkar ta Prousts föråldrade banaliteter för intellektuella små underverk medan samtida banaliteter är banaliteter. Så tolkar jag atmosfären som omger Proust och På spaning, hur människor skriver och talar om den: som något förfinat och ytterst raffinerat. Proust är motsatsen till ett nutida ytlighetsfixerat tomt babblande; han är kuren, ordmagikern, friskheten, filosofen. ”Europas sista stora författare”. Ingen vidgår att det som framför allt utmärker boken är sövande longörer av evigt underdånigt pladdrande om och av dumma människor, och det bloggartade skvallret om dem. Beundrande Proustianer påminner om sektmedlemmar som anser sig vara de enda med förmåga att verkligen förstå och uppskatta mästaren. Med den prestige som omger På spaning är det lätt att komma undan med det. Proust påstår sig inte vara kejsare, men hovet runt honom håller upp en textväv med många uppenbara brister och exklamerar: Utsökt!

Banaliteter är banaliteter och intressanta oavsett tidsålder om man närmar sig dem med öppna ögon. De var inte bättre förr, inte mer högtstående eller finare. Det är något ironiskt att Proust har en helt annorlunda konstsyn jämfört med vad många av de som kanoniserat verket ger uttryck för. Han menar att en tvålannons är lika intressant som det mest högkulturella (Pascals Tankar är jämförelsematerialet). Ur reklamens effektsökande bruksestetik går att utvinna filosofi och den avslöjar både samhälle och språk. Proustbeundrare gör en liknande manöver när de läser det som är skräp i På spaning och kallar det sublimt, men deras uppskattning tycks bygga på en fördom om att detta i alla delar är stor konst. Denna attityd är motsatt till Prousts estetik. De ser inte vad de har framför sig. Medan huvudpersonen blir besviken när han verkligen står inför de mest hyllade kyrkobyggnader, aktriser och så vidare, reagerar dessa läsare som om de verkligen mött ett mästerverk.

Tiden jobbar för boken, men i olika riktning. Dels åldras boken, och utan värdighet, dels väver tiden ett flor av gyllene skimmer över varje sida. Det senare ska jag återkomma till i nästa del av denna essä.

Innehållsmässigt är På spaning intimt sammanlänkad med sin epok, med världspolitik och aktuell vetenskap, estetiska ideal, modeattiraljer och tekniska uppfinningar. Det är omöjligt att sätta sig in i hur dessa inslag verkade när den kom ut. Mycket var modernt, misstänker jag, eller åtminstone inte förlegat. En hel del av det tidsbundna är intressant och emellanåt rörande läsning nu, som mystiken kring rösterna i telefonluren, eller reflektioner över hur ett landskap förändras med bilens inverkan på människornas rörelsemönster. Prousts människosyn var i vissa hänseenden up to date och ibland progressiv och provocerande. Den subjektiva identiteten avslöjas som en social konstruktion samtidigt som biologins inflytande på personliga egenheter förs fram. Konvenansen förlöjligas, åtminstone delvis. Inblicken i bögarnas liv och deras kretsar, det hemliga samhället inuti samhället, är avancerad. Men väldigt lite av det som var utmanande för Prousts samtid är det idag, utan äger sitt värde framförallt som tidsdokument. Utmanande är istället det patologiska hatet mot lesbisk kärlek och judeföraktet.

Återstår gör fält där Proust är svår på ett bra sätt, där hans tankars fynd ännu inte inkorporerats i den västerländska kunskapen om varat, men som är väsentliga insikter. Uppriktigheten och långrandigheten kring svartsjukan och hur den slår över i kontrollbehov, ägandebegär samt känslomässiga bestraffningar vilka aldrig nämns vid sitt rätta namn utan vars uttryck, på ytan, är lynnighet och kärleksbetygelser – hela det komplexet är plågsamt att läsa om men likväl beundrar jag vad jag uppfattar som författarens ärlighet, hur lite han skonar sig själv. I blottläggandet av svartsjukans mekanismer framträder en ynklig människa, hopplös och hänsynslös, vars förlaga delvis måste vara Proust själv. Hur en särskild känsla dominerar en människas liv och handlingsmönster men aldrig får finnas i offentligheten, inte omtalas som det verkliga motivet bakom en lång rad aktiviteter – i detta framträder den djupa splittring som många (de flesta?) lever med, och i en omfattning som är omöjlig att greppa. Den sociala människan är i grunden oärlig; hon måste vara det. Det civiliserade livet är svaghets- och känslofientligt på så många nivåer. I bästa fall kan vi se några av dem och försöka överskrida dem i en längtan efter ärlighet, men vi består också av dem, är byggda av dem, och begriper det inte. Men att så mycket av verket ägnas åt svartsjuka är, med tanke på dess omfattning, till sist domnande.

Svartsjuketemat kan ses som en gren till en av På spanings övergripande undersökningar: den om skillnaden mellan vad vi tror vi upplever, det vill säga den tillrättalagda versionen av en händelse, och något mer verklighetsnära. Då berättaren skildrar ett möte med en människa eller ett nytt rum, gör han det med hyperkänsliga instrument. Beskrivningarna ter sig lätt överdrivna men frilägger schatteringar och detaljer i stämningar som för de flesta aldrig är annat än en ryckning i mungipan, en skugga som drar över ytan på en byggnad. Prousts zoom på känslolivets och perceptionernas svängningar är stark, och jag tror att vad han finner är sant och väsentligt. Alla rör sig inte i själsliga landskap som liknar huvudpersonens, men dessa inre landskap finns, och de ligger oftast i mörker. Vi sållar bort dess inverkan på människodjuret innan de nått medvetandet. Proust är ännu frisk och relevant när det kommer till frågan: Vad är ett liv (medan det levs)? Det sätt att skriva, i synnerhet romaner, som växte fram under 1800-talet och som fått etiketten realism, är präglat av en borgerlig, kapitalistisk och individualistisk världsbild. Dess grepp om västerlandet är lika starkt som någonsin. Det går en tråd från Charles Dickens till den gängse berättande spelfilmen på 2000-talet. Även om alternativa sätt att berätta prövas är det likväl den traditionen som dominerar och bestämmer hur de flesta av oss förstår eller beskriver våra egna liv. I sammanhanget är Proust revolutionär, och han gör också upp räkningen med realismen i ett litet avsnitt i sjunde bandets avslutande del.

Till sist ett par ord om stilen. Otaliga författare säger sig vara inspirerade av Proust. Ändå skriver ingen som honom. Prousts prosa är en besynnerlig bastard av 1800-talets episka myllrande roman och en variant av inre monolog med sidlånga meningar, späckade med bisatser som rycker hit och dit och inte sällan motsäger varandra. Kommentatorer beskriver hur Proust, skickligt och effektfullt, glider mellan olika tidsplan inom en och samma mening. Till detta kommer en barock omsorg om detaljer och ett blommigt språk: salvelsefullt, metaforsprängt och överlastat. Lägg till otaliga, emellanåt klumpigt, infogade essäer om ämnen som estetik, minnet och den franska adelskalendern. Som material att citera ur är På spaning rikt. Men stilen kommer knappast tillåtas någon annan än Proust, varken av Proustälskare eller andra. Den förefaller redan museal. Frågan är bara på vilket museum det hör hemma. I stilhänseende måste På spaning betraktas som en blindtarm i den moderna litteraturens utveckling, vilket måste sägas stå i skarp kontrast till det enorma inflytande den anses ha.

2. Kanonisering med tiden

Ett av de första stora namnen att drabbas av På spaning var Virginia Woolf. Upplevelsen hämmade hennes skrivande i flera år. Verket var en ouppnåelig bragd som kombinerade allt hon drömde om som författare. Samuel Becketts uppskattande Proust från 1930 är en ingående studie av hur berättaren varseblir världen och transponerar dennes känsliga perception till filosofisk teori. Sedan dess har rader av ansedda författare böjt sig för Prousts geni. Ett samtida namn är norrmannen Karl-Olov Knausgård vars Min kamp i sex band hämtar ambitionen från På spaning. Från akademiskt och kritiskt håll är hyllningarna fler ändå. Läsare följer i spåren. Proustsällskap finns över hela världen, sekundärlitteraturen är enorm och tillväxer varje år.

Jag är knappast oberörd av kraften i ovanstående stycke. Är det rimligt att ifrågasätta Prousts storhet? Går det att göra utan att hos läsaren så frön av tvivel på den skrivandes omdöme? Proust är kvalitet, alla vet det. Den åklagare som tog in På spaning för en rättegång rörande estetiskt svindleri måste lägga ner ett enormt arbete, i synnerhet för att inför juryn framstå som trovärdig, med tanke på vilka vittnen försvaret kan luta sig mot. Likväl finns det problem med att påstå att Proust är djupt och gediget uppskattad. De som läst På spaning tycks vara förvånansvärt få, åtminstone i Sverige. Jag och mina medläsare har sökt andra att diskutera verket med, men det har varit svårt. I den litteraturälskande allmänheten finns en del som tagit sig igenom alla banden, man stöter på dem ibland, och på överraskande platser. På universitetet däremot, också bland dem som undervisar i fransk litteratur, räcker det att ha tagit sig igenom första bandet för att titulera sig läsare av På spaning. Det är också där de flesta litteraturstudenter slutar, om inte tidigare. En stor andel av dem som refererar till Prousts tankar eller citerar På spaning i avhandlingar och artiklar har inte läst verket. Även i kategorin belästa författare tycks få ha läst hela. Sidantalet skrämmer, liksom dess rykte. Många bävar, som Woolf gjorde, inför den livsavgörande påverkan som väntas följa med en läsning.

Respekten för Proust i kombination med att få läser På spaning gör romanens position som mästerverk ohotad. När det kommer till framtida reaktioner finns anledning att tro att vi har att göra med ett självspelande piano som i 99 fall av 100 kommer lämna På spanings anseende intakt eller till och med bättra på det. Delar man upp alla tänkbara läsare i tre grupper blir detta tydligt.

Den första gruppen är alla de som inte läst verket. De flesta är rimligtvis likgiltiga men även här finns de som ökar På spanings ryktbarhet. Litterärt bevandrade stöter lätt på lösryckta citat eller texter om Proust och använder dem i avhandlingar, essäer, tidningskrönikor.

Den andra gruppen har fått i sig mer. Några har läst det inledande femtio sidor långa stycket med madeleinekakan. Det är ett vanligt utdrag på litteraturkurser. Ytterligare andra har läst första boken. Invändningen mot dem av dessa som inte gillar Proust är förutsebar: Du får nog ta och läsa hela innan du uttalar dig. I gruppen finns också de som är positiva, och som ibland påstår sig ha läst På spaning, och bekräftar dess storhet, bländade av formuleringskonsten och förvissade om att den relativt löftesrika första volymen av romanen utvecklas till det den lovar.

Den sista och minsta gruppen är de som läst hela På spaning. Endast negativa omdömen från denna grupp kan ha en menlig inverkan på verkets fortsatta status. Men många faktorer gallrar bort dem. Alla som tycker Proust är undermålig måste tvivla på sitt eget omdöme, åtminstone om man har minsta respekt för andras. En annan faktor är insatsen. Att läsa 3 000 sidor och komma fram till att det inte höll – det vill man inte. Människor tenderar att se mening i sina liv även där det är en bristvara. Verkets omfattning har ännu en följd: Man kan inte greppa det. Alltså kan man som läsare missat någon av de stora linjerna, och misstänka att man inte var uppmärksam på sidan 1 853 och därför inte förmår uppskatta den märkliga händelsen på sidan 2 423. Ingångsvärdet i Prousts mästerverk gör att läsaren alltid ifrågasätter sin egen kompetens och detta förstärks av människors inneboende tröghet och respekt för auktoriteter. Skepsis sållas bort medan positiva röster har automatiskt förtroende.

Före kanoniseringen var kritiken stundom frän. Det började som bekant med att förläggare tackade nej till verket. Författaren och lektören André Gide skrev, när första bandet blivit en succé, ett ursäktande brev till Proust där han hävdade att han endast skummat manuset och därför inte insett dess storhet. En annan förläggare var oförstående till att de inledande femtio sidorna går åt till att beskriva hur huvudpersonen ligger och vrider sig i sängen. Aldous Huxley tillhörde inte heller beundrarskaran. Enligt honom är På spanings författare ”a hermaphrodite, toadlike creature spooning his own tepid juice over his face and body”.

Som ickeprofessionell finns ingen möjlighet för mig att täcka ens en bråkdel av Proustlitteraturen. Men de sex böcker jag läst om På spaning, samt de flesta texter i tidningar, tidskrifter eller essäsamlingar, bekräftar min tidigare bild av Prousts anseende. Med färsk erfarenhet av verket förvånas jag av kritikens innehåll, och kanske framförallt av det som inte syns där. På spaning har fått ett eget liv och innehåll bortom den faktiska texten. Jag har älskat verket, betydande delar av det, och försvarat det mot mer skeptiska läsare, men jag har inte kunnat undgå att se dess betydande brister. Jag kan inte förstå hur så många bildade människor kan uttrycka sig som de gör. ”Varje rad är noga övervägd.” ”Sista delen är den mest euforiska läsupplevelse man kan tänka sig.” ”Inte ett ord kan strykas.” ”Proust kan allt om berättarteknik.”

Vad är litteraturvetenskap? Det är spännande att efter tio år vända åter till fältet jag känt på under tre terminer på universitetet. Jag tvivlar på om disciplinen hjälper människor att tänka klarare om På spaning. Förvirringen är omfattande. Som tänkare präglad av filosofi och vetenskapsteori undrar jag över de metoder som används. Detaljer i texten analyseras och anses i nästa led på ett mystiskt vis korrelera till helheten. Då På spaning motsäger sig själv så många gånger undrar jag om det är ett rimligt tillvägagångssätt. Berättaren påstår sig ha en metod eller vissa ideal och bryter sedan mot dem. Att lyfta ut enskildheter ur verket går mycket bra men det blir som med Bibeln: Nästan vad som helst kan sägas, allt kan ”bevisas” så länge man har selektivt seende. En utomstående har ibland klarare blick på svagheterna inom ett fält. Jag gissar att humanioras dåliga självförtroende visavi naturvetenskaperna är en av bovarna, liksom en längtan efter att göra till synes objektiva uttalanden när sådana inte låter sig göras. Men om man eftersträvar en klar analys finns många försvårande omständigheter. På spanings text rör sig på många olika nivåer, som inte går att klart särskilja. Komplexiteten gör att den entydighet som ett vetenskapligt närmande kräver inte uppfylls, ändå offrar många kommentatorer åt ett sådant synsätt, och offrar halvdant. Somliga utgår från författarens egen poetik och tar för givet att han framgångsrikt förverkligar den. Prousts utsagor om vad han gör, det vill säga vad han försöker göra, vad han vill göra, det estetiska program som proklameras inom verket, förväxlas med vad han uppnår. Verket är överhöljt av påståenden om Prousts sinnrika och i minsta detalj kontrollerade mästerverk: starka entydiga utsagor. Svagheter i texten omvandlas till styrkor. Jag är alls inte omöjlig när det kommer till idéer om att konst som förefaller dålig vid första påseendet i själva verket döljer djupsinnigheter. Inledningen av första delen, ”Swanns värld”, är full av passager som först verkar osammanhängande och onödigt svåra, men som kan motiveras och betraktas som ett berättartekniskt intrikat försök att återskapa det hypnagoga tillstånd då tider och platser flyter ihop för en sömndrucken, och som dessutom lyckas skapa en antydande miniatyr omfattande åtskilliga av de teman som utgör innehållet i det 3 000 sidor långa verket på blott 50. Men På spaning har gott om svagheter både i dess delar och i den övergripande strukturen. Bland de estetiska idéer som framläggs finns fina fynd men också nonsens och inkonsekvenser, som inte håller för närmare granskning. Jag ska återkomma till det. Som fiktion är det emellanåt bedövande enahanda, och berättartekniskt taffligt. Så vad är då den litteraturvetenskap som utsett På spaning till det främsta av alla konstnärliga bedrifter? Var går gränsen mellan tyckande och vetenskap? Jag uppskattar båda, men också klarhet och metod i tankesättet. Vad är det som bevisas eller klargörs med scheman och grafer, eller med vidlyftiga teorier om hur enskilda detaljer i boken samspelar med varandra? Det är ett mycket komplicerat språk som används, men som missar att På spaning är ett haveri, grandiost och i enskilda delar briljant, utan tvekan, men inte en katedral byggd av en ingenjör med kontroll över både filigran och de långa linjerna.

Helgedomen På spaning är inte helgjutet, utan tvärtom en byggnation med disparata delar som skär sig mot varandra, full av irrgångar, väggar som går rakt framför en där man skulle vilja gå, igenmurade dörrar, det finns ingen toalett, det regnar in på sina ställen, men här och var har arkitekten lämnat skisser på den katedral han ville bygga, dessa skisser är endast antydande men ganska underbara. Dessa skissers möjliga resultat tycks vara det som många litteraturvetare refererar till när de talar om verket, och Prousts avsikter är, om än motstridiga och med filosofiska luckor, storslagna och fascinerande. Men hans katedral är inte som på dessa skisser. Det är vackert ändå. Då jag läser om tillkomstsituationen för verkets andra hälft, om den maniske författaren som isolerade sig och skrev och skrev, jagad av dödlig sjuklighet och som inte gavs möjlighet att redigera den enorma textmassan, faller mycket på plats. Det är därför texten är full av små och stora skönhetsfläckar i form av upprepningar och inkonsekvenser som omöjligtvis kan vara avsiktliga. Men det gängse litteraturvetenskapliga omdömet går på linjen ”Varje rad är noga övervägd.” Jämför det med berättarens egen erfarenhet av diskrepansen mellan föreställningen om stor konst och dess representationer i sinnevärlden. Han menar att konstbegreppens, och ordens, förmenta objektivitet lurar oss.

Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar upp mot ett individuellt intryck. (3: 51-52)

Under läsningen slås jag många gånger av att åsikterna om konst, som antas vara Prousts egna, med fördel skulle kunna användas till att såga På spaning. Tankefel och missgrepp som pekas ut i andra konstverk gör han sig själv skyldig till, och det i industriell skala. De essäistiska partier som handlar om litteratur är ofta underhållande och skarptänkta. Men lika ofta är de problematiska i sin kärna. I det mångbesjungna sjunde bandet, som anses knyta ihop romanen på ett genialt sätt, finns mycket av Prousts poetik.

Därför är den litteratur som nöjer sig med att ”beskriva tingen” och inskränker sig till magra uppgifter om linjer och ytor allra mest fjärran från verkligheten; mer än någon annan gör den läsaren utarmad och nedslagen, ty den skär brutalt av varje förbindelse mellan hans nuvarande jag och det förflutna vars essens lever kvar i tingen, och framtiden, där tingen vill låta oss smaka den på nytt. (7:220)

I denna grundbult för På spanings estetik syns en motivering för de ofta oerhört utbyggda beskrivningarna. Läser man citatet noga upptäcker man missgreppet i Prousts tankebana, en av hans blindheter, och som präglar hela verket. Första ledet refererar till en sorts litteratur som är lätt att hitta exempel på (Ernest Hemingway och Raymond Carver är typiska sentida författare). Denna litteratur påstås göra läsaren utarmad och nedslagen, vilket kan ifrågasättas. Så kommer den märkliga tavlan: ”…ty den skär brutalt av varje förbindelse mellan hans nuvarande jag och det förflutna…” Proust blandar samman författaren och läsaren. Han går från den som minns, den som beskriver tingen, till den som läser, utan att inse att de är olika personer. Det är ju skribentens förflutna det handlar om, inte läsarens. Läser man citatet som om det handlade om någon som skrev om sitt eget liv och med avsikten att göra det så fylligt och sant som möjligt – då fungerar Prousts tanke utmärkt. Men han tycks inte förstå hur olika människor är. Han utgår från att alla kan göra hans eget (eller hans berättares) subjektiva förflutna till sitt eget i och med läsakten. Ger man akt på sig själv tillräckligt väl, på sin egen subjektiva upplevelse av tingen och världen, och utförligt beskriver den, så når man i högre grad och i väsentligare mening fram till läsaren jämfört med annan sorts litteratur. Detta är motsatsen till Wolfgang Isers ”leerstelle” och teorin om hur läsaren blir medskapande i utrymmet som öppnas av det hon inte får veta. Jag är ingen ivrig påhejare av vare sig isbergsteknik eller idén om luckornas nödvändighet, men Prousts oändligt detaljerade societetsreportage är effektivare när det handlar om att göra mig utarmad och nedslagen än mer sparsmakad prosa. Citatet ovan fortsätter:

Det är denna essens som en konst värdig sitt namn bör uttrycka, och misslyckas den med det, kan man ändå av dess oförmåga lära sig något (medan en framgångsrik realism inte har någon som helst lärdom att ge), nämligen att denna essens till en del är subjektiv och omöjlig att förmedla.

Proust visar här att han är medveten om den egna metodens vansklighet. Kanske är det en förutsägelse om hur somliga författarkolleger förhållit sig till På spaning. De har beundrat men också sett dess tillkortakommanden och sökt korrigera metoden för att bättre nå och förmedla den subjektiva erfarenhetens kärna. En högre grad av kontroll av stoffet och språket är lämplig om man ska nå den precision som Proust misslyckas med. Istället för att skildra en hel epok använder Alain Robbe-Grillet eller Marguerite Duras en enskild och någorlunda begränsad händelse som stoff för en hel roman – exempelvis.

Det är inte svårt att i texten finna exempel på Prousts inkonsekvenser och misslyckanden. De är både intressanta och tröttande. Kejsaren är inte naken men kanske ingen kejsare heller. Proust är synnerligen påklädd, lager på lager av strass och crêpe de chine, sjögräs och små fraser, katleyor och impressionistiska dukar, homofobi och modersdyrkan, slirviga sjalar och övermedicinering, självförakt, kontrollbehov och dubbla morgonrockar – det är brokigt och ganska smaklöst. Den På spaning jag läser motsvarar inte sitt rykte. Och den hovsamma kritiken av verket har likheter med nickedockornas hyllning av kejsarens senaste blåsa.

Är det läsare med svårt selektivt seende som gett På spaning en plats i kanon? Påven och biskoparna har sammanträtt och kommit fram till att Gud har utfört ett mirakel, efter att författaren bett om det, alltså är han ett helgon och hans verk gudomligt, i alla delar. Litteraturvetenskapen liknar då religion, med proustianer som munkar utforskande På spaning, men från början vissa om dess övernaturliga skönhet. Berättarens kamp blir heroisk. När han till sist får sina gudomliga ingivelser och påbörjar skrivandet av verket, undrar han över dess framtid:

Jag visste inte om det skulle bli en kyrka där en församling efter hand skulle vinna kunskap om sanningar, upptäcka överensstämmelser och få en vision av helheten, eller om det skulle visa sig vara dömt att för alltid ligga där tomt på besökare, som ett druidmonument högst uppe på en ö. (7:392)

Både ock och varken eller. Verket har sannerligen blivit kyrka och sevärdhet, dess plats i kanon garanterar detta – men i kombination med att nästan ingen läser det. Och besökarna är bländade redan på avstånd. De liknar turister i en berömd katedral. De är där för att titta, för att kunna säga att de varit där, men inte för att bruka katedralen som det var tänkt.

Liksom verkets omfattning ännu försvårar ett tillgodogörande spelade den roll för vad verket blev i sin samtid. Mellan första bandet och sista punkten, hade almanackan bläddrats från 1913 till 1927. Under denna tid la Proust kraft på att brevledes förklara för läsare och kritiker hur allt skulle visa sig hänga ihop till sist. De som kritiserade första eller andra bandet fick veta att tveksamma estetiska val måste betraktas utifrån verkets helhet. Det är inte utan betydelse att de första som läste På spaning omöjligen kunde göra det på mindre än fjorton år – och att verkets berömmelse och anseende var monumentalt innan det ens var slutfört. 1923 kom en hyllningsantologi av ett dussin framstående engelska författare. Redan då var verket något det inte rimligtvis kunde vara eftersom det inte fanns. (Den svenska utgåvan gavs ut under arton år, sista bandet kom 1982.) Två tidsrymder är av betydelse för På spanings anseende och hur dess kvalitet bedöms. Verket kanoniserades innan det var slutfört (på grund av tiden) och denna kanonisering har sedan (med det med tiden ökande berömmelse) lett till ett övertäckande av verkets svagheter.

Prousts karaktärsteckningar visar hur oförmåga att se vad som är där är vanligt bland människor. Men inte nog med att många bortser från På spanings svagheter, de lyfter inte heller fram det som, enligt mig, är verklig intressant. För att nå fram till detta måste jag föra analysen av verket flera steg framåt.

Men först ett halvt steg bakåt. Jag har beskrivit hur det existerar två versioner av På spaning och att en anledning till att det uppstått en idealversion är de metapartier som omtalar romanen som sådan. Men de olika rösterna bakom texten försvårar ett helhetsgrepp på ett än krångligare sätt. Med bruk av våld kan man förenkla och dela upp avsändarna i två. Många kommentatorer laborerar med, å ena sidan, jaget i historien, protagonisten, också kallad ”Marcel”, och å andra sidan den underliggande berättaren som också är essäisten, den didaktiske teoretikern som talar om estetik och allmänna företeelser som homosexualitet eller bilism. Med viss grovkornighet kommer jag referera till dessa två röster som Marcel och berättaren. Min första poäng är, som sagt, att det idealverk som båda drömmer om inte uppnås. Men nästa poäng är att detta knappast är ett misslyckande utan snarare en nödvändighet, lika självklart som att den grandiosa Bermas skådespelarkonst inte motsvarar ynglingen Marcels förväntningar, eller snarare: lika självklart som att det finns kvalitativa och oöversättliga skillnader mellan en beskrivning av en bil och en bil. Många kritiker återger Prousts syn på tiden och underförstår därefter att denna materialiseras i verket. För litteraturvetare tycks det finnas en oemotståndlig lockelse i ett verk som innehåller sin egen teori; deras livsluft är att teoretisera om litteratur, det är så de själva angriper den. Då verket är omöjligt att omfatta, att hålla i huvudet som en enhet av något slag, kan ingen riktigt säga emot. Inte heller jag. Kanske kommer Proust verkligen nära vad han så högtflygande drömmer om, och finner ”ett litet mått ren och oblandad tid”, men jag har inte den känslan. Ett exempel där verket biter sig själv, och asymmetrin mellan teori och utförande blir uppenbar, finns i citatet nedan. Berättaren gillar inte konstverk som är teoretiska. En bild och dess komponenter måste få verka med sin egen styrka, men, inser han, många läsare och teoretiker förmår inte uppskatta den rena skönheten i bilden:

Därav kommer författarnas groteska frestelse att skriva intellektuella verk. Detta är en stor brist på finess. Ett verk som innehåller teorier är som ett föremål på vilket man låtit prislappen sitta kvar. (7:217)

Tanken är fiffig och väl formulerad, men är givetvis i sig en teori. Detta är inte att säga att författaren är korkad som inte inser motsägelsen, men att innehåll och utförande i det här fallet är olika, och oförenliga, saker. Man kan inte påstå slikt inom ramen för ett konstverk utan att själv bryta mot den rekommendation som finns nedlagd i tanken. Och På spaning är ett intellektuellt verk där författaren gång på gång pekar på prislappen. Asymmetri råder också mellan andra utsagor om verket och verket. I sista kapitlet ska jag visa detta men först titta närmare på innehållet i Prousts berömda filosofi om tiden.

3. Vilken tid? Vems minne? Prousts röra

From first word to last, Proust’s novel is about time. Everyone says so, including Proust himself.” Så inleder litteraturprofessor Malcolm Bowie kapitlet ”Time” i den prisade Proust among the stars. I Olsson/Algulins svenska standardverk Litteraturens historia i världen talas om ”en ny tidsupplevelse” som orsak till att ”dess betydelse har varit i det närmaste oöverskådlig”.

Proust handskas onekligen med tid och minnet av olika tider, från den inledande madeleinekakan till sista bandet: ”Den återfunna tiden”. Men inträffar något mirakel som kan motivera ståhejet? Vad är det överhuvudtaget som händer? Är madeleinekakan något mer än ett berättargrepp som hjälpligt håller ihop sammelsuriet mellan pärmarna? Denna enorma och diffusa fråga tänker jag inte svara på här. Men vad skriver Proust om tiden?

I femte bandet, ”Den fångna”, blir Marcels behov att kontrollera Albertine helt dominerande. Svartsjuka och ältande av hennes lögnaktighet, hennes inkonsekvenser, som han uppfattar dem, förpestar berättarens liv i en sådan utsträckning att endast frånvaron av dessa stämningar erbjuder svalka. Ingen glädje finns i umgänget med den älskade då minsta åtbörd från henne tolkas som ett förtäckt svek. Trots att det är just i hennes försvinnande en möjlig livslust finns vill han alltid ha henne hos sig. När hon gett sig av på en bilutflykt som han i det längsta försökt avstyra blir han med ens upplivad, tanken får fart.

Längesedan låsta dörrar öppnade sig mellan kamrarna i min hjärna. Livet i vissa städer, glädjen under vissa utfärder återtog sin forna plats inom mig. Hela mitt jag skälvde kring den vibrerande strängen, och jag skulle gärna ha givit både mitt förflutna och min framtid, utsuddade av vanan, för detta sällsamma tillstånd. (5:22)

Då svartsjukans ok lyfts från Marcel strömmar vackra minnen fram, om än snabbt övergående. Men logiken i formuleringen haltar betänkligt. Det talas om hur ett förflutet och dess glädje intar sin riktiga plats inom honom, och för det tillståndet vill han ge bort både framtiden och det förflutna. Om han ger bort sitt förflutna, hur kan han då minnas det? (I stycket efter citatet berättar han hur han njuter av alla gångna förmiddagar som liknat den aktuella fast ihopslagna till en och samma förmiddag, en ideal version – här syns än tydligare att hans eget förflutna är helt nödvändig för glädjen.) Jag vill inte vara petimetrig men ändå påpeka att tanken är dålig och ogenomtänkt; som den uttrycks är den självmotsägande. Jag förstår inte heller det inskjutna ”utsuddade av vanan”. Är hans förflutna och hans framtid utsuddade av vanan? Och dem vill han ge bort? Att det förflutna kan mista all kraft för en människa, det är för mig begripligt, men hur kan vanan sudda ut framtiden? Ja, okej, så kan man kanske säga. Men om det är så i sinnestillståndet som här beskrivs, att det förflutna återuppstår inom honom, då är det ett ganska platt påstående att han skulle vilja offra ett utsuddat förflutet mot ett levande, vem skulle inte det? – bara det att det är högstämt och krångligt uttryckt samt innehåller en självmotsägelse.

Vissa avsnitt i På spaning har lyfts fram som särskilt mästerliga: madeleinekakan, den uteblivna kyssen från modern och episoden med furstinnans röda skor. Allra högst anseende har kanske verkets avslutning, då allt knyts samman, och berättaren beskriver det rus av hågkomster som får honom att till sist sätta sig med pennan och inleda romanen. Jag och mina medläsare kunde inte undgå att hysa stora förhoppningar inför ”Den återfunna tiden” och dess sista tvåhundra sidor, i synnerhet som verket ditintills inte riktigt motsvarat våra förväntningar. Mycket skulle vara förlåtet om författaren på ett rimligt vis beskrev varför verket måste vara som det är. Istället fann vi åtskilliga och märkliga upprepningar. Samma personer beskrivs på liknande sätt om och om igen utan att det tillför något. Där finns också spännande och någorlunda tänkta tankar om verket som helhet och om tiden. Berättaren påstår otroliga saker om sina minnen. Formuleringarna tangerar metafysik, magi och alkemi.

En serie upplevelser av viss art markerar upptakten till den avslutande delen. Huvudpersonen trampar snett på ett par ojämna gatstenar och allt hans tvivel på sig själv och litteraturen är ”som genom ett trollslag försvunna”. Detta snavande för också med sig en likgiltighet inför döden – vilket inte vill säga lite för en så ömklig och deprimerad person som Marcel varit bara en minut tidigare, liksom under merparten av de föregående 2800 sidorna. En betjänts skramlande med en sked mot ett tefat ger samma effekt. Marcel stryker sig om munnen med en stärkt servett: eufori! Så fortsätter det. Förklaringen är att dessa intryck tar honom – likt madeleinekakan i första delens inledning – till en annan tid och plats, med minnets hjälp.

Var det bara ett ögonblick ur det förflutna? Kanske något mycket mer, gemensamt såväl för det svunna som för nuet och mycket mer väsentligt för bådadera. [—] …genom denna fint hade mitt väsen i ett blixtlikt ögonblick kunnat utvinna, isolera och kvarhålla något som det aldrig får grepp om: ett litet mått ren och oblandad tid. (7:206)

Madeleinekake-ögonblicken drabbar Marcel och får honom att börja skriva verket. Men vad är det konkret som utvinns av dem? Vad gör att de förknippas med den mest högtstående konst? Två aspekter lyfts fram framför andra: ”den oblandade tiden” och den sensationella kvaliteten i minnesbilderna. Detta att utvinna oblandad tid måste tolkas antingen som ett metafysiskt påstående eller som en liknelse av något slag. I erinringens ögonblick säger sig berättaren, som här smälter samman med Marcel, komma i kontakt med ”tingens innersta väsen” och han befinner sig ”utanför tiden”. I synnerhet det sista är en oprecis och missledande beskrivning av vad som sker när en person upplever två skilda tidpunkter samtidigt. Erfarenheten är kraftfull och märklig, de flesta har haft den i en eller annan form, men snarare än ”utanför” tiden går upplevelsen inte att förstå på annat sätt än innanför densamma, och snarare än ”evighet” som författaren laborerar med finns samtidighet och en stark känsla av tid som flytt och flyr, då man i ett ögonblick tangerar två olika identiteter, två olika åldrar, i ens eget livs kontinuum. Tiden är inte oblandad utan blandad. Om inte upplevelsen är förmäld med inlevelse i just de båda ögonblick som förenas vore den meningslös. Dessa saker är givetvis svårt att beskriva med precision, men jag menar att berättaren är ogenomtänkt samt tar i, i överkant. På liknande sätt kan man invända mot värderingen av de friska minnesbilderna. Jag ifrågasätter inte upplevelsen, berättaren kanske verkligen känner lukter och kommer ihåg den exakta färgen på himlen en särskild dag tjugo år tidigare. Men då är han ett minnesfreak med en udda begåvning liknande fotografiskt minne. I sig är detta inget problem, det gör bara att det som beskrivs inte är allmängiltigt. Mer problematiskt är den strikta åtskillnad som görs mellan två sorters minnen. Det ena är fattigt och falskt medan det andra är ”äkta” och av fullkomligt annorlunda kvalitet. Berättarens första antagande är intressant och rimligt: minnesbilder vi själva presenterar, både för oss själva och andra, är tillrättalagda och felaktiga på hundra olika vis. Men på vilka grunder kallas den andra typen av erinran för ”den enda sanna”? Falskheten i det ena gör inte det andra sant. Vad är det i hans minnen som är ”sant”? Och på vilken nivå är de sanna? Här i kärnan av På spaning finns en mystik vaktad av litteraturprofessorer, Proustsällskap, Viriginia Woolf, Harold Bloom och andra koryféer, gömd bakom 2800 väggar av sidor, murar av tristess och gammalt skvaller, av bedövande briljans och föreställningar om den stora konsten. Den som väl tagit sig in dit, till det allra heligaste, ser inte klart, hon bländas av glansen, för mödan måste vara värd det, och det är roligare att säga ja, och om jag inte förstår är det nog för att jag är dum…

Men just det godtyckliga och oundvikliga i hur själva förnimmelsen uppstått utgjorde en garanti för äktheten i det förflutna ögonblick den väckte till liv och de bilder den framkallade, eftersom man känner hur den strävar att stiga mot ljuset och upplever glädjen inför den återfunna verkligheten. Det garanterar också äktheten av hela tavlan, som består av samtida intryck som förnimmelsen för med sig jämte den ofelbart rätta fördelning mellan ljus och skugga, relief och tomrum, minne och glömska, som det medvetna minnet och iakttagelsen aldrig kan åstadkomma. (7:214)

Berättaren förklarar utförligt och med emfas varför hans ofrivilliga och oväntat uppdykande minnesbilder är av en särskild och överlägsen art. Min erfarenhet är att liksom det gängse minnet är tillrättalagt, ofta av egocentriska skäl, kan det första intrycket av något också vara skevt och påverkat av stämningar. Eftertanke och förnuftig värdering krävs för att rätt tolka det som plötsligt var så skrämmande, eller vad det nu kan ha väckt för känslor. Våra intryck äger alltid mått av både sanning och lögn och ska man finna en nivå som är helt och hållet äkta behöver man, tror jag, gå betydligt längre än Proust, bortom de grova och korrumperade orden till att börja med. Vill man skingra mystiken runt dessa överjordiska erfaringar, denna ”himmelska föda”, kan man titta på minnesbilderna i fråga. Det finns gott om exempel då det mesta av På spaning utgörs av just dessa. Enligt verkets egen logik är berättelsen om Marcels liv och dess miljöskildringar utfallet av de återvändande minnesbilderna. Ett exempel är festligheten hos x som upptar hundra sidor. Det är en relativt realistisk och detaljrik beskrivning av en vanlig men flott middagsbjudning helt utan dramatik eller särskilt djupsinne, så som den ter sig i Marcels ögon. Det är bedövande tråkigt i längden men ganska modigt att kräva att en läsare ska lägga tid på. Så är det festligheten hos y… Och de ändlösa spekulationerna om Albertines böjelser. Detta är de friska och äkta minnesbilderna. Det är inget särskilt mystiskt med dem. Mycket av textens kvaliteter finns istället i författarens finkalibrerade öga och formuleringskonst. Och de är inte beroende av madeleinekakor. Det är inte heller hans fina förmåga att analysera och genomlysa människosläktets olika medlemmar.

Jag ska föra resonemanget ännu ett steg framåt. Citatet ovan är representativt för de återkommande idéerna om minnets funktion. En skarp skiljelinje dras mellan det medvetna minnet som aktivt eftersöks, och det plötslig uppdykande. Det ena når ett äkta förflutet medan det andra skapar en tillrättalagd version. Om man går med författaren och godtar denna uppdelning, infinner sig frågan hur detta ska förstås i förhållande till På spanings värld, med alla erinrade detaljer, miljöer och känslostämningar. Då författaren är besatt av minne och äkthet faller det sig naturligt att betrakta hans verk som ett försök att återge minnen – och med högre autenticitet än i andra litterära verk.

Men vad innebär detta för På spanings två avsändare? Å ena sidan den Marcel som lever och minns, å andra sidan den betraktande essäisten. Den senare gör anspråk på att sitta inne med sanningar om bland annat konst och tid. Många kommentatorer utgår som sagt från denna uppdelning. De är noga med att inte göra en biografisk tolkning av Marcelkaraktären. Samtidigt betraktas åsikter om estetik som Prousts egna.

Men gör man en sådan åtskillnad måste ovanstående citat förstås som att essäisten Proust berättar om hur minnet fungerar och vad som är en äkta bild av det förflutna – medan berättelsen om en ung man med sociala och konstnärliga ambitioner är fiktion. Följden blir att författaren till På spaning har full kontroll och inte alls är beroende av dramatiskt återvändande minnesfragment eftersom han fabricerar romankaraktärens minnen från början till slut. Men med en sådan läsning blir ett för verket centralt tema obegripligt. För vad ska man då tänka om den ”äkthet” som eftersträvas? Att återge liv, att med varsamhet och noggrannhet ge akt på vad som döljer sig i minnets djup, denna aktivitet är romanens raison d’être. De flesta kommentatorer menar detta – men följer inte tanken hela vägen, för då skulle de inse att de utgår från två olika och varandra motsägande läsningar. En djup inkonsekvens finns inbäddad i verket och, i synnerhet, så som det ofta läses. Läsartens interna inkonsekvens är som när vuxna lär barn om tomten: han finns på riktigt och man ska tacka mormor för presenten. Å ena sidan tror man på författarens äkthetssträvan, å andra sidan tänker man sig att Marcel är fiktiv.

Och visst, det finns skäl att skilja berättaren från Marcel, men det håller inte om man vill få ihop boken till en enhet. Man vill gärna det, litteraturvetare vill det, och anser På spaning vara det, i allra högsta grad, men förvirringen kring verkets egen logik bara ökar då de använder de verktyg som borde hjälpa dem. Ett av denna ”vetenskaps” missgrepp är tendensen att se en struktur, att söka en någorlunda konsekvent helhet även när sådan inte finns. Ett annat är dess oförmåga att handskas med ett begrepp som autenticitet, vilket hör ihop med trenden att till varje pris undvika biografiska läsningar. Därför är det viktigt för en litteraturvetare att poängtera: ”Marcel, det är inte Proust!” Men trots att de då har två skilda röster tycks ingen reflektera över följden av en sådan läsning, alltså verkets inneboende splittring. Vad jag menar är: litteraturvetenskapens gängse sätt att läsa På spaning borde verkligen fått verkets interna motsägelse att bli uppenbar för alla, eftersom dess verktyg gör det nödvändigt att skilja på Marcel och berättaren. Samtidigt är denna uppdelning i två röster orimlig om man fokuserar på verkets starkaste påståenden och dess övergripande struktur – det vill säga författaren som minns.

Jag har ovan utgått från och problematiserat en gängse tolkning av verket. Låt mig nu presentera något av min På spaning och hur den skiljer sig och vad som då framkommer.

I På spaning är Marcel och berättaren samma ibland, ibland inte. Författaren har inte tagit ansvar för denna dimension av kompositionen vilket inte överraskar om man betänker tillkomstsituationen och omfånget. Men kruxet som ligger mitt i verkets kärna är inte litet.

Det finns en rimlig förklaring till varför många kommentatorer inte upptäckt detta. De problem litteraturvetenskapen har med autenticitetsanspråk och autenticitet överhuvudtaget gör att det verkligt väsentliga med Prousts verk hamnar i dess blinda fläck. Autenticitet är vad lejonparten av verkets teoretiska delar handlar om. I brytpunkten mellan På spaning och dess kommentatorer märks skillnaden mellan två filosofier, två världsanknytningsattityder: den konstnärliga och den akademiska. Den ena skapar, och det som skapas är ovisst, det är process och försök. Den andra analyserar något redan skapat och gör det med en blick som omedelbart förvanskar det som ska beskrivas. Man kan tänka sig en analogi med kvantmekanikens upptäckt att man inte kan beskriva en partikel tillfredsställande eftersom själva observationsakten påverkar den så att den blir något annat än vad den var före observationen. Det är svårt att greppa, men att observera är inte neutralt. Detta är en anledning till att en subjektiv bedömning som inbegriper ett samspel och en vilja att ta sig an ett verk med sig själv är en mer givande väg, och inte mindre objektiv heller!

Proust är fullkomligt hängiven sanningen. Ur såväl (litteratur)vetenskaplig som filosofisk synvinkel är hans uppfattning om sitt verk problematisk. Han uppnår inte det han tänkt sig, finner inte ”den enda sanningen”. Men i moralisk-konstnärlig mening når han sanning. Och han gör det med den enda möjliga metoden: så gott man bara kan. Det finns hos Proust en oerhörd drift eller kraft som tvingar honom mot ärlighet. Då han förstår för lite av sig själv och är en för slarvig filosof begår han massor av misstag.

Men när en tro försvinner, finns ändå något kvar – något som blir allt starkare och som är till för att dölja saknaden efter den förlorade förmågan att skänka verklighet åt nya företeelser – och det är ett vidskepligt fasthållande vid det förgångna som denna förmåga givit liv åt, som om det vore i det och inte i oss själva som det gudomliga har sin boning, och som om vår nuvarande brist på tro hade en yttre orsak, nämligen gudarnas död. (1:494-5)

Citatet beskriver en mekanism som är aktiv i många människor. Sentimentalitet och nostalgi är några av symptomen på denna ”förlorade förmåga att skänka verklighet åt nya företeelser”. På spaning är beroende av tankefiguren som röjs. Verkets gud är det förflutna, barndomen och ungdomen, då allt levde för berättaren-Marcel, då han upplevde allt så starkt. Han förmår inte uppskatta det han har framför sig, runt sig, och tror att något har gått förlorat, som en gång fanns. Citatet innehåller alltså en kraftfull invändning mot hela projektets giltighet. För trots denna klarsyn är På spaning tillverkad av just sådan vidskepelse, verket är omöjligt att tänka sig utan den. Men berättarens sentimentalitet och kärlek till det förflutna är bara en utlöpare från ett än starkare och mer genomgripande karaktärsdrag hos både honom och Marcel: oförmågan att leva vare sig i nuet eller verkligheten.

På spaning är svår att bena ut då den kröker sig runt sig själv; det är inbyggt i själva strukturen att den inte går att riktigt greppa. Den omtalar sig själv som en dröm, som något som ska komma till – sedan. Och tankefiguren – att ställa symbolen, eller idén, framför verkligheten – är verksam även på andra nivåer. Konsten i sig är skönare än konstens praktik, dess partikulära uppenbarelseformer gör oss alltid besvikna. På samma sätt med romantiken. Drömmen om kärlek är vackrare än kärlekens realitet, liksom en frånvarande kvinna är mer åtråvärd än den man äger. Berättaren förklarar den underliggande logiken. Då ett mål uppnås förintas drömmen om det; av nödvändiga skäl finns inget utrymme för drömmande längre. När Marcel närmar sig Albertine, och lär känna henne, inser han att hennes värde inte går att jämföra med hans fantasier och längtan. Då han underkänner verklighetens representanter blir han också oförmögen att ta sig an den, att interagera med den och uppskatta den för vad den är, med skavanker. En enorm längtan efter det något som ska rädda honom från det ofullkomliga är Marcels motor. Endast två saker kan tillfredsställa honom: mamman och konsten. De är fenomen som han gjort fullkomliga i sig, som bebos av en gud och inte kan vara annat än fullkomliga. Därför kommer han inte i kontakt med dem heller. (Även om ett konstverk kan göra honom besviken återstår tron på Konsten.) Så kan han fortsätta vara övertygad om deras överlägsenhet jämfört med allt annat. Sällskapslivets inverkan, också när det är som bäst, jämför han med ”det illamående som följer på intagandet av vämjelig föda”. Om ett annat sorts umgänge säger han:

…vänskapen, som är en komedi eftersom konstnären – vilka moraliska skäl han än må ha – när han avstår från en timmes arbete för att i stället prata med en vän, mycket väl vet att han offrar någonting verkligt för något som inte existerar (ty vänner är vänner enbart i den milda galenskap som griper oss under livets gång och som vi kan hängiva oss åt, men som vi innerst inne vet är en villfarelse hos en galning i stånd att inbilla sig att möblerna lever och att prata med dem). (7:210)

Proust och/eller berättaren framstår här som konstfanatiker och fundamentalist, utan ens rudimentär empatisk förmåga. Jag vill inte avfärda denna konstsyn helt och hållet men menar att den har brister i sina omåttliga anspråk, och att den är ytlig i sin förståelse av dialektik och samtal, och människans tillblivelse i kontakten med andra. Konstnären anses vara ett briljant isolat, självtillräckligt och självförsörjande. Kompromisslösheten, som i Prousts fall är kombinerat med ett sällsynt intellekt och en ovanlig iakttagelseförmåga, är både en styrka och svaghet.

Instinkten tillsäger oss plikten, och intellektet finner på svepskäl för att undkomma den. Men i konsten finns det ingen plats för förevändningar, och där räknas inga avsikter: konstnären måste i varje ögonblick lyssna till sin instinkt, och därför är konsten det verkligaste av allt, den är livets strängaste skola och den egentliga Yttersta Domen. Denna bok som är den mest mödosamma att tyda är också den enda som dikterats av verkligheten, den enda som verkligheten själv har ”tryckt” in i oss. (7:214)

Berättaren menar att den väsentlige konstnären måste vara själv. Man kan inte samarbeta med någon, eftersom det konstnärliga arbetet måste vara utan regler, då det inte kan finnas några – konstens utforskningsområde är alltid i det okända. Som konstnär sympatiserar jag med denna hållning; jag kan förstå dess nödvändighet. Men jag är skeptisk till den absoluta tron på sinnesintrycken – det förefaller gammaldags eller åtminstone dumt. Våra intryck är inte pålitliga, inte ens det slag som sätts så högt i På spaning. Enligt berättaren är utvinnandet av sanningen ur dessa intryck det enda som kan ”bidraga till själens fullkomning och skänka den en ren glädje”. Istället skulle jag säga att det han minns är intressant (och ointressant) och väsentligt i sin äkthet, men att kvalitetsskillnaden inte är absolut. Som försök har På spaning stort värde, och som arbete. Men att påstå ”man kan inte ta bort en mening” är bisarrt och att ta grundligen miste på verkets hjärta. Det är inte den sortens konstverk. Proust når en bit, på vägen till ”verkligheten” som han söker, men bara en bit. Han är ofta hård men rättvis, och klarsynt, när det gäller tveksamheter i andras poetik. När han ska bygga själv är tankebanorna inte lika skarpa och knappast oantastliga. Vilket återigen inte är förvånande och knappt ens en svaghet, snarare en följd av varats och tankekonstruktioners natur (men just detta förstår inte Proust, han tror sig ha funnit det, de vises sten eller något lika orubbligt och oskattbart). ”Den äkta konsten behöver ingenting proklamera; den skapas i tystnaden.” Tanken är följdriktig utifrån hans tankebanor. Konstnären ska inte tillföra något, bara utforska de äkta bilderna som finns inom – men varför detta jävla babblande då?

På spaning är lika smart och lika narrativt rimlig, smakfullt balanserad och pedagogisk som livet självt, det vill säga inte alls, och däri ligger också en kvalitet.

På spaning är djupt inkonsekvent. Det pågår mycket i texten, och i läsakten. Så många nivåer berörs samtidigt, och motsägelser uppstår ofelbart, med hänseende till tempus, avsändare, läsarens föreställningar och mer ändå: i språket självt. Att försöka få det att ”gå ihop” är korkat, åtminstone i den mån man är övertygad om att det verkligen går. Den ovissa kopplingen mellan de röster som förefaller stå bakom texten skapar ovanligt mycket trubbel, i synnerhet om man är låst vid dikotomin biografisk-eller-fiktiv. Proust själv har stora problem med dessa begrepp. I sjunde bandet står i en metakommentar att ”allt är uppdiktat för att belysa mitt ämne”. Därefter presenteras ett undantag. I händelseförloppet och persongalleriet säger författaren att ”Françoises stenrika kusiner” är de enda som existerar i verkligheten. Inkonsekvensen i tanken belyser några av problemen med uppdelningen fiktion-verklighet. Man tycker sig förstå vad berättaren menar men kan faktiskt inte det. Det går inte att förklara innebörden annat än på ett ungefär eftersom tankegången är inkonsistent. Den första invändningen är uppenbar. Om Françoises kusiner är verkliga måste även Françoises vara verklig annars kan de inte vara kusiner. För det andra, om utsagan ska kunna vara verkligen sann måste man som läsare utgå från att det är en fullkomligt ärlig författare som plötsligt talar, och som talar sanning, och som beskriver något som går att kontrollera. Men varför skulle läsaren lita på skribenten? Ska man gå med på att en viss karaktär är verklig och en annan inte, bara för att författaren säger det? Och vilka sorts sanningsanspråk kan en människa, vem som helst, egentligen göra? Man kan ju minnas fel, blanda ihop saker, och så vidare. Andra uppgifter i boken, också sådana som kommer från Marcel, tycks vara knutna till verkligheten, exempelvis städerna Venedig och Paris, eller Dreyfus för den delen – skulle På spanings ”Dreyfus” vara uppdiktad? Den lilla episoden med Françoises kusiner är kort och har inget med övriga berättelsen att göra, men de framhålls som moraliska föredömen på grund av ett specifikt handlande. På vilket sätt är detta ”sanningen” om dem? Det är snarare en facett av dem, som är framlagd för att göra dem till exempel på moraliska föredömen.

Jag undviker gärna frågan om fiktion eller verklighet eftersom jag tror att den oftare leder bort från verket än till det. Men med den i På spaning ovissa kopplingen mellan Marcel, berättaren och författaren blir den oundviklig. Där finns något att reda ut. Frågan pockar också då litteraturvetare och andra utgår från begreppsparet då de kommenterar verket. Alltså ska jag använda begreppet fiktiv i nedanstående avsnitt. Jag undrar: Fungerar verket om det inte är författaren själv, Marcel Proust, som minns saker? Och hur ska det läsas om man utgår från vad berättaren säger om minne och konst? Jag menar: Om romanen handlar om en fiktiv figur som försöker minnas sitt liv och författaren står fri att dikta upp vad som helst – då blir de minutiöst återgivna och ibland uttröttande minnesbilderna än märkligare, liksom verkets ”emotionella inkonsekvenser”, när en karaktär handlar efter ett mönster som är omöjligt att förstå. Får inte hela projektet värde i sanningssökandet, i uppriktigheten, om än maskerad och skruvad, och av ett persongalleri som lånar och blandar från den biografiska verklighetens förlagor till karaktärer? Det vill säga, kopplingen mellan Marcel Proust och Marcel är intim och autentisk i så måtto att ”Marcel” är maskerad men i väsentliga delar byggd av författarens egna erfarenheter och föreställningsvärld och uppväxande. Det finns något partikulärt som kan återges, inte ett uppdiktande med stort godtycke; och det finns en vilja att nå fram, inte med berättelsen om en fiktiv pojke som heter Marcel vars själsliv är annorlunda från författarens eget, tvärtom är texten en utforskning av det egna själslivet, av medvetandets irrgångar och krumbukter, nojor och dumheter, och som spiller över på andra figurer i boken, givetvis, men som ändå har sitt fokus i Marcel-karaktären, vars liv i tiden, i Frankrikes och Paris politiska, kulturella och sociala sekelskifte och decennierna däromkring, sammanfaller med författarens liv. Är det möjligt eller rimligt att läsa På spaning som ett grävande i en fiktiv tid?

Sinnesintrycket är för författaren vad experimentet är för vetenskapsmannen. (7:215)

Angår det eller angår det inte innehållet i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; är det en beskrivning av hur författaren jobbar? Om ja, blir det omöjligt att betrakta Marcelkaraktären som en fiktiv skapelse – då blir sentensen nämligen icke applicerbar på all romanens handling. Bland annat därför menar jag att det är nödvändigt att göra en biografisk-filosofisk koppling mellan berättaren och författaren. Proust står för filosofin som berättaren framställer. När man väl gjort den kopplingen framträder en yta, en version av texten, där en granskning av verkets hållbarhet, dess strukturs styrka, dess tankevärlds konsekvens – både internt, med hänsyn till den estetik som saluförs, och sett som helhet utifrån – bör vara en väsentlig del av bedömningen av dess värde, eftersom det är dristigt nog att uppställa sina egna ideal. Gör man detta med öppna ögon, utan ängslan för att skava mot akademier och kulturetablissemang måste betyget bli: Underkänt. Det är ett misslyckande, MEN, det är i den meningen som det är verkligt intressant. Som försök, grundforskning, utgrävning, utkast och pejling av psykets gyttjigare räjonger är det mycket bra, det är originellt och intelligent, smärtsamt pinsamt och ovanligt klarsynt i skildringen av vad som pågår i en relation hemsökt av svartsjuka, hur egoism och ömklighet leder till tyranniskt kontrollbehov och så vidare…

Ett inpass om verkets titel: À la recherche du temps perdu. Liksom på svenska finns tre tyngre ord: recherche-spaning, temps-tid och perdu-flytt. I överföringen mellan språken är ”tid” minst problematisk. Med de båda andra kan man konstatera en förskjutning. Rådfrågar man ett lexikon återfinns bland betydelserna av perdu ”avsides” och ”förtappad”; efter recherche står ”sökande” och ”forskning”. (Jämför exempelvis ”flytt” med danska ”tabt” och på tyska ”verlorenen”.)

Prousts besjungna visdom är i stora delar en ung mans. Marcels perspektiv är överspänt, infantilt och stressat, för det mesta är det så, och han uppnår heller ingen mognad att skriva hem om. Han förstår en del om sig själv och sin värld till sist, att vad han så högt värderat (exempelvis anrika familjer) inte har evig lyster. Men jag känner inte det som man emellanåt gör vid mötet med ett stort verk, att nya fält öppnar sig eller att aningar om en djupsinnig livsfilosofi framträder där man minst anade det. Tvärtom måste jag gå bakåt i mitt eget liv för att kunna identifiera klokskapen. Den äger större giltighet för tjugoåringen i mig än för den person som passerat trettiofem.

En sista rotation är möjlig, en sista runda för att hjälpligt ringa in mina tankar. Det finns ett egenvärde i att läsa ett så kallat mästerverk. Detta värde emanerar inte från verket själv utan från den ställning det kommit att få. Man läser aldrig bara ett mästerverk, man läser också de fördomar man haft, de otaliga referenser som gjorts, alla de texter som anses stå under påverkan av verket, man läser nästan litteraturvetenskap i sig, konst i sig, eftersom så mycket annan konst refererar till, är beroende av, På spanings värde. Det är oerhört svårt att inte på något sätt påverkas av allt detta runtomkring och givetvis krånglar det till ett tillgodogörande av texten – samtidigt som det fyller en välvillig läsare med ett mått av tålamod som kommer ytterst få andra verk till del.

I tredje delen får den unge Marcel äntligen ta del av skådespelerskan Bermas konst. Alla som betyder något i Paris anser henne vara den främsta. Besvikelsen är enorm. Han förstår inget av hennes storhet. Efter tio sidors grubblande fram och tillbaka kommer berättaren ändå fram till att han sätter Berma högst och att det inte är något han behöver analysera för att inse.

Det intryck man får av en människa eller ett verk (eller en tolkning) med utpräglad karaktär, är något speciellt. Man bär inom sig begreppen ”skön”, ”storslagen”, ”gripande”, som man möjligen kunde tro sig känna igen i en banal talang, ett regelbundet ansikte, men ens uppmärksamhet konfronteras med en form som tvingar sig på den, till vilken den måste utvinna det nya och okända. Man hör en gäll ton, ett underligt spörjande tonfall, och frågar sig: ”Är detta skönt? Är det beundran jag känner? Är det rikt på skiftningar, är det ädelt, är det mäktigt?” Och man svaras återigen av en gäll röst, en sällsamt frågande ton, av det intryck som påtvingas en av en okänd, materiell varelse och som inte lämnar något utrymme kvar för begreppet ”storslagen tolkning”. Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar upp mot ett individuellt intryck. (3:51-52)

I detta citat, vars sista mening jag anfört tidigare, vänder sig berättaren mot det som många av verkets kommentatorer envisas med att ha som grundplåt för sitt närmande till det. Då författaren är död och de levande så många fler blir kampen ojämn. Enligt På spanings egen filosofi är det enda som är sant och av verkligt intresse det subjektiva intrycket, av konst och av allt. Och det subjektiva intrycket är aldrig tillrättalagt, det förmår inte ens identifiera ”storhet”. Tror man det har man en ytlig förståelse av språk och en barnslig tilltro till dess förmåga att korrespondera med själens svängningar. Då Proust inte är konsekvent finns andra och motsatta tankegångar i verket. Men det viktiga och verkligt kloka, åtminstone i min På spaning, finns i det radikala, det bildstormande, det autenticitetssökande. Efter ytterligare en ofantlig estetisk besvikelse talar berättaren om ”det partikuläras tyranni”, om hur det enskilda aldrig kan motsvara våra föreställningar om det grandiosa då dessa föreställningar lånar av allt möjligt för att fylla ut begreppet. Behållaren ”grandios” består av hundratals grandiosa ting (skulpturer, hjältedåd, stämningar, med mera), men dessutom av grandiosa fantasier och aningar om aningar som ingen någonsin tar ansvar för när den använder ordet grandios. Att bryta ner dessa fördomar, dessa föreställningar som ställer sig mellan läsaren och texten och förfalskar mötet, är berättarens ideal. Kommentatorer talar om hur uttänkt allt är på förhand; en särskild menings uppbyggnad svarar mot helheten; korrespondenser går att finna mellan en viss episod och en viss tematik i verket. Att fokusera på sådant är att gå emot hjärtat i Prousts estetik. Till sist har jag funnit en läsare som poängterar detta med emfas. Theodor Adorno i Noten zur Literatur 1, här i engelsk översättning:

In Proust, however, the relationship of the whole to the detail is not that of an overall architectonic plan to the specifics that fill it in: it is against precisely that, against the brutal untruth of a subsuming form forced on from above, that Proust revolted.

Det projekt berättaren drömmer om och beskriver är ett annat än det han åstadkommer. Det finns en sorgkantad skönhet i det, i ambitionen ställd mot utfallet. Samtidig är verket närmare Prousts dröm än den På spaning man ofta läser om. Akademikerna som söker reda ut det enorma och komplexa verket gör hela tiden något annat. Sekundärlitteraturen kan för all del vara upplysande. Och det är lustigt att se teoretikerna gå fram över texten för att bevisa det ena eller andra. De påminner om en detektiv hos Agatha Christie eller Arthur Conan Doyle: allt ska fås att gå ihop i slutet och alla delar ska hitta sin plats i förloppet, och man kan bli ganska lockad att tro på berättelsen om det hela för det ser så flott ut. Men Sherlocks deduktiva metod fungerar inte i verkligheten därför att ingen enskildhet förhåller sig så entydigt och lydigt till den berättelse i vilken man tillfälligtvis vill foga in den.

Det man eftersträvar mest är det man åtrår men inte uppnår – det vill säga: det man anser sig misslyckas med att uppnå. Den som vill bli älskad är ofta älskad men fortsätter sträva, med en känsla av att inte vara det, inte nog. Proust längtar efter närvaro i de fyra dimensionerna, något som han är ovanligt dåligt konstruerad för, upptagen som han är med sin egen sjuklighet och med en svartsjuka som tränger ut allt som återstår av verklighet. När han till sist finner sina nycklar till tillvaron märker han att livet passerat, och han vill beskriva det som var, hur det var. Det blir tråkigt. Men ärligt. På spaning är som ett dåligt liv man tvingas dras med. Man kan inte i grunden ändra sitt liv, så synd bara att det inte var lite bättre.

Mycket av det jag uppskattar i På spaning får alltså inte plats i analyserna och då tänker jag att något är fel på litteraturvetenskapen. Den är inte subjektiv nog, och den tror på saker om språket och konsten som är hittepå. Då den försöker vara vetenskaplig är den dåligt vetenskaplig. När På spaning strävar efter närvaro i tiden, i meningslösheten, blir litteraturvetenskapen ofelbart dess motsats som en teleologiskt präglad uttolkare av det färdiga och tillrättalagda, där inget är utbytbart. Mening och tanke läses in där den inte finns. Det påminner inte så lite om religion. Många av Prousts uttolkare skjuter in förstärkningsord i sina hyllningar av texten, den anses fiffig bortom begriplighet. Det godtyckliga antas vara sprängfullt av mening. Här syns den vetenskapliga betraktarstilens oförmåga att överhuvudtaget se och registrera det som är meningslöst, det vill säga obrukbart, utifrån ett perspektiv som är resultatinriktat. Kanske är min läsning ett misstag, kanske har jag gjort betydande tankefel någonstans, eller dåliga gissningar, men det är min, någons, och tiden jag lagt på detta är ganska avsides och förtappad.

NMK

Publicerat i Litteratur | Etiketter , , , | Lämna en kommentar