1. Han har så klart rätt i att det finns många ganska oreflekterade tänkare med en vänsterhemmahörighet som inte är särskilt toleranta mot människor som hyser andra åsikter. Bengt Ohlsson illustrerar dessa på flera olika sätt. Det rör sig om en sorts politiska hjärnor som reagerar instinktivt på en rad olika fenomen utan att verkligen tänka igenom dessa reaktioner. Jag minns hur det efter valet spreds historier om vanvettiga saker som en Sverigedemokrat i riksdagen sagt och som sen visade sig vara lögn, påhitt, vilket var ganska givet om man tänkte efter. Men detta uttalande, som var i stil med att jazz skulle förbjudas och att alla skulle bära folkdräkt i skolan, spreds av rätttroende och upprörda vänstermänniskor som sanningar. Budskapet var: Titta vad vidriga Sverigedemokraterna är! Sen att ”beviset” inte var sant tycktes mindre viktigt. Samma människor tycker kanske att en Facebook-knapp som ”Vi gillar olika” är ett genuint ställningstagande. Att döma av hans många exempel tillhör de flesta av Ohlssons vänner denna grupp. Det fula och svaga med hans argumentation är att låta den sortens intellektuellt torftiga hållning representera alla som betraktar världen lite från vänster.

2. Bengt Ohlsson talar om hur fullständigt kulturvänstern dominerar det svenska kulturlivet. Den arga och omfattande reaktionen han fått tar han till intäkt att han har rätt. Även här har han en poäng – som dock är banal och blir överdriven. För visst, det stämmer troligtvis att högertänkare är relativt sällsynta i dessa sammanhang och att flera tongivande röster på landets kultursidor ligger till vänster om mitten. Jämsides med en del institutioner vid universiteten är kultursidorna speciella på detta vis. Men resten av tidningssidorna i det stora flertalet av betydande publikationer är präglade av ett högerperspektiv, ibland öppet, men oftast utan att deklarera det, och på ett sätt som den genomsnittlige läsaren tar till sig som normal och opartisk bevakning. Det kan jag rekommendera Bengt Ohlsson att ”ha i bakhuvudet” nästa gång han tar del av nyheter eller för den delen går på stan och översköljs av reklamspråkets dröm om individuell lycka och konsumtion, eller alla glassiga magasinsomslag med vackra kvinnor som ler behagligt och visar delar av brösten. Kultursidorna sticker ut och det tror jag är en anledning till att många blir arga av Ohlssons attack. Men, inte nog med det, den vänster som får bre ut sig på landets kultursidor är till nittiofem procent en mittenvänster, antingen för att de faktiskt har en sådan moderat, försiktigt progressiv hållning, eller för att de märkt att de måste dra åt slipsen och rätta in sig i ledet om de överhuvudtaget ska bli publicerade. Det finns en kulturkritik som är långt mer radikal och betydligt mer välformulerad än den som syns på de stora tidningarna. Undra varför den inte får plats där? Själv har jag jobbat som frilansjournalist men mer och mer dragit mig undan yrket eftersom spelplanen ”svensk media” anses vara objektiv eller till och med vänster (på kultursidorna) medan innehållet i själva verket är ljummet, likriktat och servilt. Vissa åsikter är korrekta, andra inte, men det är inte så att dessa bortgallrade åsikter alltid ligger till höger om spelplanen, långt därifrån.

Avslutningsvis vill jag liksom Christian lyfta fram ett citat:

”Till alla som fortfarande tycker att jag har fel, och att vänsterdominansen inom kulturvärlden är en muggig gammal myt… ja, kanske har ni rätt. Ingen vore gladare än jag i så fall.

Men om mina TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?”

Nej, det hade det inte, Bengt Ohlsson har återigen rätt. Men som vanligt är hans slutsats inte det som nödvändigtvis följer av denna ”upptäckt”. Istället pekar han på vänstertänkarnas förbannelse: Det är ingen som verkar bry sig ifall någon belyser de ökade klyftorna eller borgarnas horribla felsteg och deras politiks omänsklighet. Tänk om det är så att folk är upptagna med att sitta bekvämt och gilla läget? Tänk om de människorna sitter på en del makt?

För övrigt såg jag clowngänget 1-2-3-Schtunks ”Kung Lear” häromdan. Di använnor saj auv alla meöjlia läden å dialäktor: nasaula claunröstor, breaste skönska å släpiaste södortogget blannas hajvilt. Vid ett par tillfällen kom också scenskolesvenskan till pass, då man (på hjärtligaste vis) passade på att driva med den stora teaterelevsgruppen som fanns i publiken. De va me annra ord en änkel match ad feå den skeolade svenskan ad framsteå såm ed skemt. Så din dröm kan säkert gå i uppfyllelse, NMK, fortare än du anar.

Men betänk det dolda budskapet.

Jag skulle vilja koka ner frågan om dialekter till två aspekter.
1. Ur politisk-social synpunkt blir den springande punkten om man tycker att det är ett problem att konstutövaren i fråga tvingas till, eller självmant bejakar, ett språk som inte är dens egna. Och i samma utsträckning är mottagaren relevant – om man tycker det är ett problem att skåningar knappt får höra skånska på vissa platser och så vidare… I detta sammanhang är en postkolonial diskurs intressant. Vad går man miste om när den kulturellt underlägsne måste uttrycka sig på den överlägsna klassens språk? Och är den diskursen tillämplig även på dialekter? Illustrerar inte exemplet om kopplingen mellan buskis och dialekt att den faktiskt är det? Med postkoloniala ögon tycker jag det är problematiskt, och då i synnerhet i teater för unga, att en stel ”teatersvenska” blir en oreflekterad utgångspunkt som gör att mottagaren omedvetet gör det egna till något främmande eller lägre stående. Jag tror att det fungerar så men att de allra flesta är blinda, eller döva, för det, eftersom vi inte är vana att tänka kring dialekter i de banorna. Precis som du säger är det inte svart och vitt. Jag tänker mig en dialektanvändning som pendlar mellan det starka och svaga så som de flesta finner naturligt då man känner att man måste göra sig förstådd. Utifrån detta resonemang menar jag att det finns anledning att ha en mer tillåtande, eller bejakande, inställning till dialekter på teaterscenen – vare sig vi har lust med det eller inte. Av demokratiska skäl. Av samma skäl som man försöker lyfta statusen på bruten svenska eller dialekter i andra sammanhang. Men att tvinga fram en förändring är knappast möjligt. Däremot tror jag att man bör försöka påverka inställningen till dialekter som möjliga och relativt universella, ofärgade, uttrycksmedel – och det är precis vad jag något naivt önskat göra med min ursprungliga text.

2. Den andra aspekten handlar om det estetiskt njutbara eller tillgängliga. Är det som du anför, faktiskt en onödig black om foten att låta exempelvis en traditionell hjälteroll tala dialekt? Jag tänker mig att människan är anpassningsbar. Liksom Direktörn tror jag inte problemet skulle vara betydande. På tio års sikt skulle det vara helt ur världen. Tänk på rökförbudet på krogen. Det som verkade omöjligt slog igenom och blev naturligt på några månader! Är det ett relevant exempel? Jag vet inte säkert. Det där med engelska i låttexter är ytterst intressant då det riktar blicken mot vilka nyanser man inte uppfattar på ett främmande språk. Bergmans dialoger är ofta erbarmeligt stela – vilket en utländsk publik helt missar, eller ”befrias” från att höra. Jag föreställer mig att det gör honom enklare att tycka om, även om många av hans filmer är njutbara även med svenska öron. Men av det exemplet skulle jag inte dra slutsatsen att man bör höra konstverk ”på avstånd” så att säga.
De praktiska konsekvenserna som du är inne på, exempelvis med turnerande sällskap, är svåra att överblicka men jag gissar att om en skåning eller värmlänning ”putsar till sig” så kan nära nog alla svenskar förstå vad den säger. En annan fråga är vad som händer om man låter en mängd olika dialekter korsas i en och samma föreställning – vilket skulle bli fallet. Där tror jag också att vanan och mitt föreslagna skifte i inställning skulle göra det hela ganska oproblematiskt. Samtidigt ska dessa problem ställas mot om man upplever ”teatersvenskan” som trist eller dålig, vilket jag gör. Ganska mycket. För mig är den ett irritationsmoment som gör många skådespelare en otjänst snarare än tvärtom. Men hur utbredd en sån inställning är vågar jag inte gissa. Vet bara att jag så otroligt många gånger hört kommentaren: ”Men varför måste dom prata så konstlat?”

En tredje aspekt som du tar upp kretsar kring normbrytande och om normbrytande som estetisk effekt i sig. Gör fastställda normer konsten rikare på uttryck, just för att att man kan bryta mot dem, eller mer begränsad? Det är en fråga som tål att diskuteras.

Med risk för att framstå som en militant försvarare av Den Förhärskande Ordningen så vill jag ändå lämna några repliker angående teatersvenskans existensberättigande, för det goda samtalets skull.

Frågan påminner en del om det som jag gissar att många svenska låtskrivare brottats och brottas med, nämligen frågan om man ska skriva texter på svenska eller inte, där ”inte” troligtvis betyder engelska. Varför man kan känna en motvilja mot svenskan har såklart att göra med vilka förebilder man haft, d v s vilket språk som varit normen under ens musikaliska uppvaknande. Svenskan kan ju då tyckas stel och opoetisk eller alltför behängd av en verklighet man kanske inte alls vill ha in i sin lyrik. Man känner sig friare med den ”avlokaliserade” engelskan. Klichéerna har nästan upphört att vara klichéer och blivit ljud, läten, fria från sin ursprungliga innebörd. Fraseringen, melodin och instrumentens klanger har då ett slags övertag och kan lättare ”ladda” orden. Men en vacker dag kanske textförfattaren utmanar sig själv, skriver några rader på svenska och upptäcker överraskat att han gillar det han hör. Plötsligt har han lyckats bryta sin egen, inre norm, och en ny värld öppnar sig, full av poetiska möjligheter. Engelskan framstår kanske nu som avlägsen, opersonlig.

Jämförelsen är alls inte klockren, snarare lite motsägelsefull. Men analogin jag vill åt handlar om att dialekten bär på en potential som rikssvenskan inte har, och tvärtom, men att man får offra något för att vinna något annat. Samt det att det handlar om en norm, som kan brytas, ja. Så även i teatersammanhang. Frågan är om en korseld av dialekter på våra scener skulle öppna någon ny värld av möjligheter, eller bara sätta en käpp i hjulet på den abstraherande apparat många (inte alla) scenkonstnärer vill jobba med.

Jag håller helt med om det är önskvärt att få höra dialekter i radio och på TV. Dialekter och dialektala uttryck är en rikedom som vi ska anamma. Men i de medierna jobbar man inte med gestaltning i gängse mening. En utrikeskorre gestaltar ingen (utom sig själv) och kan därför lika gärna tala halmstaddialekt som stockholmska för min del. Gestaltar gör man däremot i film. Det är också därför man kan bli lite förbannad när lokalborna inte talar den lokala dialekten i en film. Men antingen bestämmer sig åskådaren för att de måste vara inflyttande eller så glömmer han bort detta faktum – så länge de åtminstone talar rikssvenska. För då kan han själv ladda rollfigurerna med lokalförankring. På en teaterscen, däremot, är sällan en verklig, fysisk plats eller landsände i fokus. Och då blir dialekten också ovidkommande och, i mina öron, belastande. Den skymmer min medskapande sikt. Teatersvenskan tillåter mig att ladda rollfigurerna med egenskaper som gäller t ex ursprung och klass via texten, tonfallet, åtbörderna, kläderna, o s v. Jag slipper sitta en hel pjäs med en störande association till en värmländsk släkting.

Detta är mitt huvudargument. Men jag tar kanske i onödigt hårt. Det handlar ju inte om svart och vitt. Dialekter glider in och ut ur varann, och man är olika lyhörd för dem. Hursomhelst är en annan poäng med rikssvenskan på scen onekligen själva tydligheten. Det är ett gemensamt språk, förstått av de flesta i Sverige, till skillnad från skånskan och norrbottniskan. Ett teaterkompani kan turnera i hela Sverige och göra sig fullt förstådd – på rikssvenska. Och ja, det har vi den svenska centralismen, som du också nämner, kulturellt förmedlad via radio och TV, att tacka för.

Utan att förringa det (fin)kulturella utanförskapet, som existerar, eller din ungdoms upplevelse av teatersvenskan, tror jag inte det finns skäl att tro att en lokal, mindre teatervan publik automatiskt skulle föredra att höra sin egen dialekt på scen, utom på en direkt fråga – såvida inte pjäsen handlade just om denna grupp, på denna specifika plats. Då skulle det å andra sidan kännas helknasigt med dialekter och uttryck från en annan landsända. Jag är övertygad om att det är manuset och gestaltningen som avgör om en pjäs träffar rätt. Jag tror också att ”se teater” är något man lär sig efterhand, precis som man lär sig att läsa och, eventuellt, lär sig uppskatta läsande utanför skolbänken. Men man måste få chansen, och i skolan borde chansen ges, i första hand.

Angående teaterns retoriska hjälpmedel, som vi kallar dem: Jag tror för min del inte det finns nån poäng att kategoriskt rangordna vissa som mer önskvärda än andra. Ett bullrigt skratt kan vara användbart i vissa sammanhang, för att kännas taffligt eller ofrivilligt komiskt i andra. Den svarta lådans tillkomst hade, så vitt jag förstår, såväl ekonomiska som experimentella aspekter. Den innebar mindre betoning på själva rummet och teaterbesöket som något exklusivt (borgerligt), som du säger. Men denna nya typ av scenisk abstraktion gav också ett intimare scenrum i vilket man kunde spela med lägre röster, mindre gester och mer nyanser. Befriad som man var från den enorma rumsliga accent och begränsande norm som en 1800-talsk teatersalong innebar (prålet, avståndet, den spektakulära dekoren), kunde man komma åt en annan typ av mänsklig gestaltning, inte nödvändigtvis mindre abstrakt än den förra, men annorlunda. Jag vet inte om det blev mindre högtidligt. Vad menas egentligen med högtidligt? På 1800-talet sägs det att skådespelaren kunde bli utvisslad och föremål för allehanda projektiler.

Angående skyltfönster och parker så är det möjligt att dessa scenrum i nån mening (exakt vilken får vi diskutera på annan plats) gör tröskeln lägre mellan publik och föreställning. Men den helt avgörande konventionen – publikens (högtidliga?) tystnad och förväntning att få sig nåt slags berättelse till livs – kvarstår väl även med en sådan lägre tröskel? Vill man experimentera med tröskeln ifråga kan det för övrigt också göras med intressant resultat även inne i salongen, som när Insititutet lät publiken baka jättetårtor i ”Orgiernas tid”, för att ta ett exempel.

Normen för ju slutligen det goda med sig, liksom alla normer inom konsten, att den kan brytas emot för att därigenom uppnå olika effekter. ”Direktörn” förordar ju för sin del ett mer uppbrutet och diffust berättande, vilket kräver ett större intellektuellt engagemang från publikens sida. Även då använder även han sig av teatersvenskan som ett hjälpmedel – genom att förkasta det. Och det överraskar, mycket riktigt, men effekten är i första hand komisk. Buskisen äger ju dialekten, som jag brukar säga.