Till det som är vackert (Regi: Lisa Langseth, 2010)
Film
Göteborg, nutid. 20-åriga Katarina, med stökig bakgrund i arbetarklassen, upptäcker Mozarts tjusning och lyckas få jobb som receptionist på Göteborgs Konserthus. Där träffar hon snart dirigenten för symfoniorkestern, en medelålders man, med vilken hon inleder ett sexuellt förhållande medan hans familj är borta på en längre semester. När familjen kommer tillbaka bryter dirigenten tvärt med Katarina, som dessutom gjort slut med sin jämnårige pojkvän och slagits med sin alkoholiserade mamma. Katarina har blivit känslomässigt fäst vid dirigenten och gör en rad förödmjukande försök att närma sig honom. Sedan han förnedrat henne ännu en gång knuffar hon i vredesmod ut honom från fönstret på andra våningen i konserthuset, varpå han omkommer. Inget sägs om mordutredning eller skuld hos Katarina; det sista vi ser är istället hur hon framgångsrikt sköter sitt nya jobb på konserthuset.
De första orden i Till det som är vackert skakar om den åskådare som precis satt sig för att se på filmen med en reflektion över tidens obevekliga gång: ”Det finns inte hur mycket tid som helst. Det gäller att inte slösa bort den så att man vaknar en morgon och det enda som har hänt är att fittan blivit jävligt mycket slappare.” När blev fittan den yttersta indikationen på kvinnligt åldrande? I trailern till filmen får vi dessutom veta att ”Katarina har slutat suga kuk”, och med de där två utsagorna tar den här filmen sats för att ge en intressant och, får man förmoda, i någon mån ny, fräsch och kanske rentav feministisk blick på verkligheten. Dessutom sägs att hon gått ur Facebook, så då inser man hur radikala förändringar vi talar om.
Intrigen är en historia som man lätt känner igen. Ung kvinna ur arbetarklassen möter medelålders man ur bourgeoisien. Han charmar henne med Mozart och Kierkegaard, har sex med henne i konsertsalen och i sin ljusa, högkulturella sekelskiftesvåning medan familjen är borta, och inte bara avfärdar henne utan gör även så att hon förlorar jobbet när han gått tillbaka till sitt vanliga liv. Varför då göra ytterligare en film om de tredubbla maktförhållandena kön-klass-ålder?
Den explicita inledningen gör att man väntar sig någon sorts nyläsning av ett klassiskt dilemma, men ganska snart märker vi att det mesta är sig likt. Den medelålders mannen som charmar den unga okunniga kvinnan med Gunnar Ekelöf? Check. Den medelålders finkulturella kvinnan som inte för sitt liv kan komma ihåg vad hennes obildade tonårsdotters idol heter, utan säger ”Hon tycker om den här… vad heter han… Snup Dog… nånting”? Japp. Den okunniga arbetarklasskvinnan som dråpligt feluttalar Pierre Bourdieus och Arthur Schopenhauers namn? Jajamen. (Det är faktiskt värre än så ställt med det lilla livet. Hon har inte ens kommit i kontakt med namnet Pierre utan uttalar det ”Pjärre”. Så tokigt!) Den unga arbetarklasskvinnan som häller på massor av ketchup på spaghettin och äter middag framför Svensson, Svensson? Självklart. Den unga arbetarklasskvinnans trashiga polare, som är typ tjugo och heter Nille och Cissi, ska ha barn? Bingo! Sådär kan man hålla på. Ett helt batteri av markörer och fördomar hamras fast för att tittaren inte ska missa den episka konflikten. Kvinna-man, arbetarklass-övre medelklass, fulkultur-finkultur, ung-gammal. Har det gått fram? För säkerhets skull slänger vi in en scen med ett gäng ölalkisar som sitter och gaggar på förortspizzerian. Och just det, ytterligare en där den medelålders dirigenten gör ett besök i verkligheten och följer med sin exotiska receptionist till samma pizzeria. Kolla vad de här alldeles vanliga människorna gör på den här alldeles vanliga pizzerian! De äter ju… pizza! Vad spännande! Ge hit en oxfilépizza med béarnaisesås! Här ska vi vara som folk är mest!
Faktum är att filmen är så nedtyngd av klyschor, i synnerhet i första halvan, att den är nära att kantra. Dirigenten kallar sig själv för maestro och gnäller på att svenskar snarare tänker på sin tvättid än på att offra sig för konsten, och jag börjar tappa koncentrationen och tänka på annat. Varför är alla dirigenter så noga med att deras yrke ska uttalas med hårt g? Varför är alla arkitekter så noga med att deras yrke ska uttalas med hårt k? Tänk när dirigenter hamnar i luven på arkitekter: ”Ni kan dra nåt gammalt över er, er futtiga arschitekt!” ”Ska ni säga, er lumpna dirischent!”
Som tur är har filmen ett formspråk som håller skutan flytande. Kameran intresserar sig hela tiden för karaktärernas ansikten: Katarinas blyga skiftningar för att dölja förortsbons obekväma klassöverskridanden; dirigenten Adams torra, rynkiga, hårda men alltjämt pojkaktiga drag; pojkvännens ljusa ögon, hans snällhet och vilja och oförmåga att förstå Katarina. Hela tiden blir vi också påminda om själva det geografiska avståndet mellan Katarinas gamla värld och hennes nya. I förorten talar man om att Katarina är mallig för att hon fått ett jobb ”inne i stan” (som om alla jobb i stan är högavlönade), pojkvännen frågar hur det går på ”pingvinfabriken”, och när det väl löser sig för Katarina flyttar hon genast till en mindre lägenhet närmare stan och får veta av sin gamla soc-tant att hon är en förebild ”för alla tjejer här ute”. Ännu intressantare är de geografiska förflyttningarna – på bussar, spårvagnar och till fots utmed motorvägar – mot Göteborgs geografiska och sociala hjärta. I ellipsen mellan dirigentens död och Katarinas nya jobb på Konserthuset ser vi fem extrema avståndsbilder, tagna från en eller flera av stadens högt belägna skansar, på kända Göteborgsbyggnader i vackert regnväder. Bilderna placerar oss i centrum, långt från förorten, och man hade önskat att filmen haft mod och tålamod att vila längre och oftare i den här sortens begrundande bilder. Samtidigt är den geografiska rörelsen problematisk. Måste man ta sig från förorten in till centrum för att lyckas? Är det automatiskt bättre inne i stan? Lyssnar alla i centrum på Mozart och alla i förorten på den här… vad heter han… Snup Dog… nånting?
I Katarinas värld spelar det inte så stor roll. I skarven mellan dirigentens död och hennes obekymrade återkomst till Konserthuset, mellan det gamla livet och det nya, återknyter hon till öppningsmonologen: ”Det finns inte hur mycket tid som helst. För att komma nånstans måste man försöka vara konstruktiv. Man får anstränga sig lite. Och det som ingen vet om… det finns inte.” I inledningsmonologen, som omtalar åldrandets beklagliga effekter på det kvinnliga könsorganets spänst, utlovas något som filmen sedan inte håller; istället för att vara en könsmedveten nyläsning av en välkänd historia blir det till största delen, ja, en välkänd historia. Att den kvinnliga huvudpersonen dödar mannen som utnyttjat sin maktställning sexuellt och faktiskt kommer undan med det är en tröst som är klen och i senaste laget – inte räcker det med att låta kvinnan komma undan på slutet för att det ska bli feminism av det hela? De två små monologerna är dock vad som räddar filmen. Resten av filmen är bitvis svårt klichémättad, men det är just via monologerna som vi förstår att Katarinas revolt är medveten och att den följer den manliga vägen framåt: man måste anstränga sig lite, som dirigenten också säger, och med en bakgrund som Katarinas har man inte alltid råd att sitta och grubbla – just där finns kritiken mot rådande samhällsordning. Även filmen i sin helhet understryker detta, om än omedvetet, med att gå i gamla invanda fotspår och till punkt och pricka följa mallen för hur en dylik historia ser ut. På så sätt illustreras hur Katarina tvingas in i ett mönster hon måste följa, trots att hon inombords skriker, sparkar och säger könsord.
Christian Claesson
Bästa hittills.