Apflickorna (Regi: Lisa Aschan, 2010)
Film
Apflickorna handlar om två tonåriga flickor, Emma och Cassandra. De lär känna varandra när Emma börjar träna i samma voltigelag som Cassandra. Flickornas olika kynnen leder snabbt till en dynamisk relation som är intensiv och exklusiv. Emma är ofta avvaktande och visar sällan känslor, medan Cassandra är drivande och öppen med vad hon vill och känner. Förutom Emmas lillasyster Sara, i förskoleåldern och som får en i huvudsak separat historia berättad, är filmens övriga karaktärer bara med som skuggfigurer. Det finns en tydlig framåtrörelse i filmen: flickornas strävan att bli uttagna i den trupp som ska representera voltigelaget i en tävling. På vägen fram till dramats upplösning följer man flickorna i ett spel där den egna identiteten prövas och speglas genom sexualitet, makt och berusning.
Frånvaron av vuxna
Vad händer när barn och ungdomar befinner sig bortom vuxenvärldens radar? När de själva får sätta gränser och avgöra vad som är rätt och fel? Den sensationsdrivna journalistiken har en förkärlek för dramer där barn är inblandade, möjligtvis beroende på att det är lättare att skapa känslor med barn som huvudpersoner. Ofta handlar det om barn som offer eller förövare där det förra är okomplicerat och inte kräver något avancerat journalistiskt arbete för att dra mediekonsumentens blick till sig. Analysen av det senare är ofta grund och återförs snabbt till vuxenvärlden där de mest lättillgängliga förklaringarna finns: frånvaro av den ena föräldern, bristande socialt skyddsnät, någon vuxens utnyttjande av barnet. Det är i många fall säkert riktiga och plausibla förklaringar men rör sig bekvämt bort från en mer komplex frågeställning om människan som en kontinuerligt mognande individ där man inte är barn ena dagen för att vid myndighetsålderns inträdande plötsligt transformeras till vuxen. Människans mognande varierar individuellt och spänner över en längre tidsperiod än vad man gängse brukar räkna som adolescensen. Enligt Hugo Lagercrantz, hjärnforskare vid Karolinska Institutet, är den delen av hjärnan som arbetar med avvägningar, impulskontroll och moral inte färdigutvecklad förrän långt upp i 20-årsåldern. Det borde ändå inte hindra oss från att se även barn som beslutsfattare och försöka förstå vad som styr ett visst handlande. Att utföra psykologiska och sociologiska experiment med barn är av etiska skäl inte genomförbart. Därför är kanske den berättande konsten den enda plats där man har friheten att pröva barns beteende på allvar, även när vuxenvärlden är frånvarande. Inom ungdomslitteratur- och film är det ett av de dominerande motiven och där det tas på stort allvar. I vuxenvärldens berättande är det inte lika vanligt och kulturkritiken har dessutom ofta svårt att hantera litteratur och film som inte riktar sig till en tydlig målgrupp – är det för vuxna eller barn? Lisa Aschans Apflickorna är en film som försöker skildra barns beslutsfattande utan stora förenklingar.
De vuxna karaktärer som passerar i Apflickorna är lätt räknade. Emmas och Saras pappa Ivan finns med i en handfull scener men aldrig då något avgörande händer. Undantaget är en scen då Sara ska prova ut en bikini, men symptomatiskt blir han även där utesluten eftersom Sara inte tillåter honom att vara med i provhytten. Emmas och Cassandras voltigetränare missar inte bara deras avgörande uppgörelse utan saknar också förmågan att läsa av flickornas relation. Den enda vuxna karaktären som agerar vuxen fullt ut i både närvaro och ansvar är Saras simskolelärare. En badvakt uppmanar henne se till så att Sara fortsättningsvis inte kommer till simhallen iklädd enbart badbyxor. Utan tillstymmelse till knoppande bröst ska ett barn påtvingas vuxenvärldens blick, ett första steg på väg mot den åtskillnad av kvinnor och män som leder både till slöja och till bröstförstoringar. Simskoleläraren som bemött badvakten med rimlig argumentation tar ändå inte ett beslut över Saras huvud utan vänder sig direkt till Sara som med sitt kroppsspråk visar att hon har läst av situationen. Hon står med ihopknipen mun och sina små armar krampaktigt korsade över sin bröstkorg. Simskoleläraren, väl medveten om vad som står på spel och de ojämna oddsen, ger ändå Sara möjligheten att välja hur hon vill göra. Händelsen och Saras beslut att bejaka samhällets blick på henne som sexuellt objekt medverkar till att accelerera en inledningsvis oskyldig barnförälskelse till en obehaglig situation av pedofilkaraktär, precis det som badvakten menade sig vilja skydda henne från. På vägen dit figurerar även ett butiksbiträde som i en av filmens skarpaste scener ska sälja den påbjudna bikinitoppen till Sara och Ivan. Med en tragikomisk precision agerar hon som en konsumismens nyttiga idiot och presenterar för Sara ett par olika identiteter som bikinitoppen ska representera. I provhytten, dit alltså pappa Ivan inte får komma (redan skygg för den vuxne mannens blick), fastnar hon för en leopardmönstrad modell. Upplyftandet till vuxenheten och femme fatale i vardande ser ut att nå klimax då Sara plockar upp en penna och ska börja måla sig fin till sin nya topp. Projektet faller ihop som en punkterad ballong när Sara målar ett kattansikte med morrhår istället för markerade ögonlinjer och läppar.
Makt
Emma och Cassandras historia är ett trevande utforskande av den egna styrkan och vilken makt man kan få över sig själv och andra människor. Hela Emmas existens är inriktad mot kontroll, framför allt av sig själv, och denna kamp är en del av filmens röda tråd. Inledningsvis sträcker sig inte Emmas maktanspråk längre än sin hund som hon kör klickerträning med. Det skulle vara lätt att förlora sig i ett resonemang om den frånvarande mamman som grund för Emmas ovilja att släppa på kontrollen, det upplevda sveket som gör att hon inte vill släppa in någon känslomässigt. Eftersom det inte finns någon grund för det antagandet och att det dessutom leder bort från Emma och Cassandra som beslutsfattande och prövande individer är det mer intressant att studera deras inbördes maktspel som också är filmens tydligt utstakade huvudspår. Det är två diametralt olika metoder som krockar. En riktar sin maktutövning utåt och en inåt, men båda syftar till att nå en känsla av att ha kontroll.
Emma och Cassandra inleder sin relation när Emma kommer till det voltigelag där Cassandra är den lysande stjärnan. Deras första möten är prövande och med en tydlig ledare, Cassandra, som är så van vid att nå dit hon önskar att hon tar sig an nykomlingen Emma med orden: ”Jag kan träna vem som helst till vad som helst”. I Apflickornas värld säger den repliken lika mycket om Emma, då hon villigt antar utmaningen att bli tränad, som den säger om Cassandra med sitt vinnande sätt att övertyga människor genom charm och öppenhet. Avsaknaden av en dold agenda överrumplar och inledningsvis möter hon heller inget direkt motstånd från Emma. Metoden Emma använder för att nå framgång finns som ett bärande moment i klickerträning, att bekräfta det önskade beteendet så att det tränger undan det oönskade. Sin egen karaktär har hon redan mejslat fram och den manifesteras av ett nollställt ansiktsuttryck som hon bär genom hela filmen. Till och med hennes närmaste, lillasyster Sara, klarar inte av att läsa av Emma utan måste fråga: ”Är du ledsen? Du ser ut som ledsen.” Det hårt spända ansiktet krackelerar på riktigt vid ett tillfälle och inte ens då får en annan människa se det utan det är hos sin hund hon söker tröst. Det märkliga inträffar då att hunden värjer sig mot Emmas känsloyttring och smiter undan. Klickerträningen kan uppenbarligen inte skapa en emotionell beredskap för vad matte önskar. Emmas ansträngning att träna fram det perfekta framförandet av sig själv, både som ung kvinna och som voltigeryttare, bär släktskap med Nina Sayers i Darren Aronofskys Black Swan. I deras projekt att skaffa sig minutiös kroppskontroll tappar de insikten att deras respektive väg till framgång inom voltige respektive balett lika mycket handlar om utstrålning. Det är avsaknaden av utstrålning som ställer Emma utanför den trupp som ska få tävla i filmens finalscen. Detta är möjligtvis ett krav på flickan/kvinnan som härstammar från en manlig blick – det räcker inte med att du är duktig, du måste vara vacker också – men den är i så fall sekundär i Apflickorna. Det förekommer två män vars blickar faller på Emma. Det är pappa Ivan och polisaspiranten som lyckas få Emma på en dejt. Ingen av dem gör några djupa avtryck och deras blickar bleknar bredvid Cassandras.
I Apflickorna skildras ett livsskede med existentiella vägval för flickorna. En nyckelepisod i detta skeende är när Cassandra på allvar försöker vinna hela Emma, inte bara som vän utan också som sexuell partner. Cassandra med sitt direkta och öppna sätt vill få Emma att muntligt bejaka deras allians och tvingas då lägga orden i hennes mun: ”Du och jag ska alltid vara tillsammans. Vi ska inte tävla. Vill du det? Säg ja.” [Emma]: ”Ja, jag säger ja.” När alkoholen (även om det inte är svensk ungdomsfilms vanliga orgie i redlös berusning verkar ändå alkoholen vara en nödvändig ingrediens) senare samma kväll får både Cassandra och Emma att tappa kontrollen och de hamnar i Emmas säng har det dock inte skett enligt den romantiska mallen utan kvällens intima förtrollning är bruten. Emma ligger bortvänd från Cassandra och som alltid måste Emmas inre manas fram av en fråga: ”Vad vill du egentligen? Du måste vilja något.” [Emma]: ”Jag vill att jag ska vara som förut.” Samma längtan tillbaka till en tidigare oskuldsfullhet utslungas av Ralph i William Goldings Flugornas herre: ”We’re all drifting and things are going rotten. At home there was always a grown-up. Please, sir; please, miss; and then you got an answer. How I wish!” Det sägs av Ralph efter att hans relation med den andra ledaraspiranten Jack följt en liknande uppåtrörelse som den Emma och Cassandra upplevt. Euforin och nyfikenheten vid mötet av en själsfrände övergår i en obekväm känsla av förlorad kontroll. Denna ambivalens inför beslutsfattande och ansvar är nog en oundviklig fas av adolescensen. Ralph viker inte ner sig i Flugornas herre utan kämpar vidare till det bittra slutet. Det är egentligen inte tydligt i Apflickorna om Emma gör ett medvetet val i det här avseendet. Tidigare i filmen har hon ställt upp på Cassandras tillitsövningar som pendlar mellan lek och allvar. Hennes beslut i de situationerna att lita på Cassandra är ofta passiva beslut som inte riskerar att få konsekvenser utanför den bubbla som är flickornas relation. Det är först när Cassandra kräver något tillbaka som Emma ställs inför ett mer aktivt moget beslut och då inte längre vet om hon vågar följa med. Det är enklare att krypa in bakom masken och önska sig oskuldsfullheten tillbaka.
Vänskapen och känslorna för Cassandra komplicerar också Emmas strävan till perfektion, en strävan som heller inte leder till den åtråvärda framgången, att bli utvald till tävlingstruppen. I slutscenen står hon ändå på hästryggen i voltigetävlingen på bekostnad av Cassandra. Agerandet som fört henne dit är inte moget eller moraliskt högtstående. Hon har helt enkelt använt våld för att sätta konkurrenten ur spel. Man skulle kunna kalla det ett barnsligt sätt att lösa konflikter om det inte vore så att våld är ett av de vanligare handlingssätten då vuxna hamnar i konflikter. I en tidigare scen då Cassandra har bjudit laget på fest visar Emma en glimt av att det finns en öppning och en längtan att släppa in någon bakom sin hårt kontrollerade yta. Emma, som efter uttagningsmissen känner sig misslyckad och kanske också sviken av Cassandra, uteblir från festen. Scenen inleds när festen redan är över och man får se Emma närma sig villan där Cassandra är på väg att gå och lägga sig. Möjligtvis vill Aschan i den här scenen skapa en ytterligare förtätad spänning då det radas upp ett par skräckfilmsklichéer, en ensam kvinna/flicka i ett stort hus, gardiner som fladdrar, inkräktaren som inte går direkt till sitt offer utan först rotar runt i det nattstilla huset bland familjens mest intima ägodelar. Istället för spänning upplever jag scenen som en av filmens sköraste och vackraste. För första gången i filmen har Emma släppt ut sitt långa hår som hon annars har hårt flätat. Hon tar sig så småningom in i den sovande Cassandras rum och ställer sig vid fotändan. Cassandras fot sticker ut från täcket och Emma för handen mot tårna i en symbolisk gest som svårligen kan misstolkas: en utsträckt hand som vill smeka. Hon fullföljer dock inte rörelsen utan drar tillbaka handen. Kort därefter krossar hon istället Cassandras knä med en dynggrep i stallet.
Att Lisa Aschan skapat en film som fascinerar många är otvetydigt. Det vittnar inte minst de höga recensionsbetygen om. Under de fyra och ett halvt år som Svenska filminstitutet samlat betyg från svenska recensioner har ingen annan film fått så högt snitt som Apflickorna. Det är inte en omtumlande upplevelse att se Emma och Cassandra göra sina konster på hästryggen och mäta sina sprickfärdiga kroppar i varandras ögon. Det är heller ingen märkvärdig historia med oväntade vändningar och oförutsägbart slut. Lisa Aschans egen benämning ”en modern western om makt, sex och djur” är förhoppningsvis mer ett marknadsföringsgrepp än den målsättning man jobbat efter. Det angelägna med Apflickorna är att man tagit flickor på väg att mogna till kvinnor på allvar. Utan sensationer eller alltför sökta effekter får företräden och brister visas upp i en iscensättning som räcker ut handen till både hästflickorna och gränsöverskridarna. Trots den brett upplagda tvekampen mellan Emma och Cassandra och deras metoder för att uppnå kontroll överskuggas de till slut av Saras sista insats. Hon begraver klickern eftersom hon insett att relationer inte kan frammanas genom betingade beteenden.
Olof Gardell