Släkten är värst

Millimeterrättvisa. Statsteatern, Malmö
Teater

Vinterteater i tre akter som spelades dagtid under fyra lördagar i november 2010 i Slottsträdgårdens olika tematrädgårdar . Publiken utrustas i föreställningens inledning med varsin stol som bärs med mellan akterna. Regissören och pjäsens skapare Niklas Hansson framträder i varje akts inledning utrustad med en megafon. Talandes i den vägleder han åskådarna in i scenrummen och skådespelarna får i varje akt en startsignal med ett robust: ”Agera!”.
Pjäsen består av två mäns möten i tre scener och spelas av Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö. I de två första akterna dominerar dialogen, och de två skådespelarnas gester och rörelser i de novemberkarga scenrummen är återhållsamma. I delar av första och andra akten blir dialogen nästan en monolog då den ena partens repliker liknar ett mantra som repeteras med små avvikelser. Det är inte tydligt uttalat om det är samma män som återkommer genom alla tre akter eller om varje akts roller ska ses som fristående karaktärer. Männens inbördes relation är inte heller klarlagd; antagligen är de bröder eller i alla fall släkt i någon bemärkelse. Deras samtal handlar bland annat om plikter, drömmar, avundsjuka, yrkesval och familjebildning.
Millimeterrättvisa slutar när den siste åskådaren lämnar spelplatsen. Skådespelarna har då redan lämnat scenen utan att ett ord yttrats under hela tredje akten och åt skilda håll vandrat bort ur publikens åsyn på Slottsträdgårdens grusgångar.

Jag tar ibland till ett förhållningssätt inför konstyttringar som jag kallar lynchigt. Det har inget med avrättningar att göra utan med mitt förhållande till filmregissören David Lynch. Någonstans i höjd med Lost Highway (1997) gav jag upp försöken att konstruera en logiskt begriplig och sammanhållen tankegång när jag såg hans filmer. Istället låter jag bilder och repliker flöda genom mig, såväl de vackra och intima som de brutala och våldsamma. Någon skulle kanske säga att jag härmed använder mer känsla än hjärna men jag utesluter ändå inte hjärnans kognitiva funktioner. Jag låter en hel del av intrycken haka fast vid tidigare kunskap och erfarenheter men kräver inte att de olika länkarna ska bilda sammanhållande kedjor.

Nå, vad har detta med Statsteatern att göra? Jag hade i förväg fått information om att föreställningen Millimeterrättvisa inte lämpade sig för en åskådare med krav på logiska händelsekedjor och avog inställning till absurdistisk dialog. Även om jag inte känner släktskap med den åskådaren så anade jag att det kunde vara läge att närma sig föreställningen med ett lynchigt förhållningssätt. Det lyckades nästan. Jag upptäckte tidigt att det är svårare med det förhållningssättet när en närstående agerar, i det här fallet Nils Markus Karlsson. Även om jag hade föresatsen att se de olika rollerna i pjäsen som fiktiva karaktärer i ett eget universum, med egna lagar och regler, så var det den här gången svårt att inte ta både Nils Markus Karlssons och Johan Svansjös karaktärer på orden. Är det snarare där den uteblivna lynchiga upplevelsen ska sökas, i ordens dominans över det visuella? I en konstyttring som teatern, som oftast är mer text- än bildorienterad, är det kanske svårare för de flesta av oss att koppla bort den meningsskapande autopiloten. Peter Greenaway har kallat vår tids människor för ”visuella analfabeter” och menar att i kampen mellan bilden och texten är det alltid texten som får sista ordet. Vi skolas tidigt in i den textbaserade förståelsen av världen och tränas hårt och enträget av utbildningssystemet att också skapa mening genom orden. Vår hjärnas kognitiva kapacitet är inriktad på att reproducera förståelse genom ord.

Vad pratas det då om i pjäsen? Familj och konventioner. Mitt i Millimeterrättvisas rika och fritt krängande symbolspråk och med dess många snärtiga one-liners, landar jag ändå i en realistisk och greppbar förståelse. Millimeterrättvisa handlar om familj och konventioner. Man skulle kunna tro att då vi lämnat den mest omvälvande fasen av vuxenblivandet en gång för alla kunde lämna bakom oss frågan om hur vi förhåller oss till familjemedlemmar. Varför pyser det då fram syskon- och föräldrafrustrationer hos de flesta av mina vänner som har passerat trettioårsstrecket? Nä, just det, vi är inte alls färdiga med familjen och det är i huvudsak det som Millimeterrättvisa handlar om, den vuxna människans brottningskamp med innebörden av att tillhöra en familj.

Första akten är en lätt igenkännbar omogen syskonduell, där bröderna småkivas med öknamn, positionering och den ständiga striden om den sanna berättelsen om uppväxten. Den äldre brodern är i mötet tyngd av plikter och ansvar. Han blir aldrig nöjd med det den yngre brodern uträttar och menar att han alltid har fått alltför lättköpta segrar i uppväxten. Den yngre brodern förnekar vid ett par tillfällen att de över huvud taget tillhör samma släkt. Så långt har man alltså dragit fenomenet att familjer i allmänhet och syskon i synnerhet ofta har vitt skilda uppfattningar om hur den gemensamma historien ska beskrivas. Den yngre brodern har ett överläge i deras relation genom att ha talets gåva, trots påvisbara yttre faktorer till fördel för den äldre brodern, såsom ålder och formell maktposition, . Han lyckas med korta och rappa repliker göra den äldre brodern, tilltalad med det föraktfulla ”Monkeyface”, alltmer frustrerad. Akten avslutas med att de båda antagonisterna ändå kommer överens om en sak, de löser upp banden som håller dem samman. Detta gäller både de informella banden (bekantskapen) och de formella (familjebanden). När begreppet familj inbegriper ett erkännande av blodsband som ju inte kan lösas upp, är detta ett tydligt brott mot en grundläggande konvention. Familjeband låter sig inte upplösas definitivt på grundval av någons vilja, man räknar med dem ändå. Detta förhållande finns manifesterat även bortom konventionen, till exempel kan man inte göra en bröstarvinge arvlös. En av första aktens absoluta styrkor är att man använder vissa begrepp på ett sätt som blottlägger att de är behäftade med starka konventioner. Ordet ”invandrare” används inledningsvis av de båda männen på ett neutralt sätt, som om de hade pratat om de man tippar stryktipset eller sjunger i kör med. Garden sänks inför det som normalt sett är laddat med antingen ängslighet eller aggressivitet. När ordet senare i akten återkommer i ett sammanhang som är alltför vanligt, om ett gäng som sätter skräck i omgivningen, är det som om betydelsen trasas sönder och man inser hur missbrukat det är. Även ordet ”släkt”, som används lika ofta som ordet ”familj”, vrids ur sin konventionella betydelse. Första gången förekommer det i ett sammanhang där det används sida vid sida med ”djur” och ”slödder”, som om de tre hade en och samma storhet som begrepp. Senare dyker det upp i sin vanliga betydelse, när den yngre brodern förnekar familjebanden. Genom att använda sådana ordvrängningar finns det flera rörelser i dialogen. En lite tyngre rörelse vars sammanhållande funktion driver berättelsen, om än mödosamt, framåt. De andra rörelserna kan liknas vid en jonglörs bollar som kastas upp i luften, i olika och för publiken oförutsägbara banor. Vissa av dem är lättare att fånga upp, medan andra glimtar till för att sedan försvinna ur fokus.

I den andra akten är det mer vuxna konventioner som dukas fram. Här finns skiljelinjer som handlar om individens sätt att leva sitt liv, plikt eller självförverkligande, och syskonens käbbel om hur man ska förhålla sig till mamman. En del av förhållningssätten korsar brödernas personligheter och visar på bristande kommunikation. Båda utför handlingar drivna av pliktkänsla, den ene för att hjälpa den åldrande modern och den andre för något mer abstrakt, en idé om att vara en fungerande kugge i samhällsmaskineriet. Scenen är, till skillnad från första akten, tydligt definierad. Man befinner sig hemma hos Jocke, som dukat upp med kaffe och vetekrans. Magnus, som kommer på besök, uttrycker sig koncist genom hela akten och lämnar inte ut särskilt mycket om sig själv. Det är i det undertryckta, återhållna sättet man får förstå Magnus karaktär. Jocke är den vältaliga, öppna och kontaktsökande, och han försöker föra samman bröderna både genom att påminna om deras gemensamma historia och skapa åtminstone någon hållpunkt för framtiden. Den viktigaste gränslinjen mellan dem dras upp när Jocke försöker övertyga Magnus (och därigenom sig själv?) om det rätta i att följa sin dröm, att låta passionen för en hobby växa till en heltidssysselsättning. Detta ställs emot den nitiska plikttrogenhet som gör att Magnus nöjer sig med ett helt oglamoröst liv som består av ett jobb utan utvecklingsmöjligheter och en fritid där tv-tittande är det som hinns med efter att disken är avklarad. En intressant aspekt av den tvekampen är att Jocke som där får stå för det okonventionella är den som har barn och familj. Magnus har valt bort det, har inga egna barn och har sagt upp kontakten med familjen, vilket Jocke konfronterar honom med. Konventionen säger att alla ska vilja ha barn och om man avviker från det får man räkna med att bli ifrågasatt. Att familjen ska komma i första rummet och alltid finnas med är inte längre lika självklart då många, i alla fall om man bor i städer, bara delar vardagsliv med den familj som sammanfaller med hushållsgemenskapen. Om man, som Magnus, inte på något sätt delar umgänge eller intresse, hur ska man då se på familjebegreppet – plikt, ansvar eller något annat mer existentiellt betingat?

Tredje och avslutande akten, som är helt tyst, kan väl sägas ha åtminstone två betydande funktioner. Den slår för det första fast hur tystnaden inte löser upp någonting i de roller vuxna har iklätt sig. Man kan befinna sig på samma plats, sida vid sida i en mycket intim situation och ändå inte ha mer släktskap med varandra än en vetekrans och en segerkrans från en travtävling. Det finns en koppling i det yttre till formen, men allt annat är fruset och tomt. Scenen är ett av få tecken på att männen i akt ett och två hör samman. Den utgörs helt och hållet av de två männens separata inträde och kransnedläggning, samt en obestämd tidsrymd där de tigandes står sida vid sida framför graven. Vid ett tillfälle ser det ut som om den ena mannen gör en liten huvudrörelse, en ansats till att snegla på brodern som står bredvid honom, endast en armlängd bort. Varseblivningen av den rörelsen kan möjligtvis vara påverkad av ett starkt behov av att skapa sammanhang och åtminstone få en antydan till en försoning och ett lyckligt slut. Hos den andre brodern fanns inte motsvarande rörelse. Den andra betydande funktionen i avslutningsakten är att den lämnar över ansvaret till åskådaren. I Millimeterrättvisa manifesteras detta genom att åskådaren själv måste bestämma när man fått nog av tredje akten. Scenen lämnas utan att ett enda ord yttrats av varken skådespelare eller regissör (som tidigare avslutat de två första akterna med ett distinkt ”Bryt” genom sin megafon). I det ögonblick när tillräckligt många av åskådarna insett att vi i den nu tomma tematrädgården inte längre kan förvänta oss mer ”samhällshyllande dramatik till gagn för mänskligheten”, då är Millimeterrättvisa slut. Tydligare än så kan man inte bjuda in åskådaren att ta med sig dramatiken ut från teatern, ett öppet slut i våra egna händer.

Skådespelet i hela pjäsen är påtagligt stramt och rekvisitan sparsam. På det sättet får det lilla agerande som sker en tyngre accent. Till exempel använder man ett buskage i första scenen, där den äldre brodern ömsom tar skydd och ömsom verkar ta spjärn mot den fond av växtlighet som trädgården erbjuder. Det ger ett intryck av vildhet, något djungellikt och för tankarna till ett primitivt naturstadium, där åtminstone en del av familjekonventionerna hör hemma. En mer traditionell syn på familjen leder ofelbart till revirtänkande och att den egna avkomman begränsas under uppväxten. På vilket sätt gynnas mänskligheten av en sådan livshållning? Det representerar istället en ängslig och snål konservativ ideologi.

av Olof Gardell