Kulturdebatt
Om Bengt Ohlssons artikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” (DN, 120104) och den efterföljande diskussionen.
Bengt Ohlssons DN-artikel är en text som vill säga något viktigt men som gång på gång missar målet. Läser man den någorlunda noggrant ser man nämligen att den är erbarmligt tänkt, skriven och argumenterad. Med tanke på det genomslag den fått, där den till och med har kallats vår tids Strindbergsfejd, kan det vara värt att reflektera kring vad vi verkligen diskuterar. Är vi inte värda något bättre än det här?
Redan de två första meningarna visar att vi har att göra med en skribent som inte riktigt vet vad han vill säga och hur han ska göra det: ”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara.” Som varje skribent vet är förstameningen ytterst viktig; det är där man sätter tonen och stakar ut vägen för sin text. I Ohlssons fall handlar det om ett påstående taget ur luften, på så sätt att det som utsago om världen helt och hållet saknar egen bärkraft. Är det verkligen någon som tror att man inte ”får” vara ”höger” om man sysslar med konst? Vilken instans kontrollerar och beivrar det? Ett konstnärskap och dess spridning beror väl på så mycket mer än var man lägger sig på den partipolitiska skalan? Redan den slängiga, trubbiga användningen av höger/vänsterskalan visar på en torftig förståelse för politik. Höger/vänster har främst med realpolitik att göra, det vill säga hur ett politiskt parti väljer att profilera sig enligt en enkel och förutbestämd spelplan, och inte med ideologi i någon vidare mening. Seriöst politiskt tänkande kan inte reduceras till något så simpelt som färgerna på ett cykelstyre, för då blir även resultatet simpelt och förenklande.
Det är en grundläggande insikt som saknas i Ohlssons artikel. Han visar sitt ointresse för politik och/eller sin oförmåga att förstå den på något djupare plan genom att klamra sig fast vid en rad förenklingar och missförstånd som undergräver hans eventuella poäng. Han har en känsla av att något är fel, att han stör sig på något (och kanske framför allt på någon) men misslyckas med att artikulera det på ett hederligt hållbart och förståeligt sätt. Han omtalar en vän som inte kan överge sin vänsterinriktning för att han då skulle skiljas från hela sin identitet (jag tror att det är detta som avses; texten är så rörig att det egentligen är svårt att avgöra vem som överger vad och varför). Ohlsson resonemang blottlägger en ytlig och slentrianmässig förståelse av kopplingen mellan konstnärer och vänstervärderingar. I själva verket torde det vara så att man inte blir ”vänster” för att man är konstnär, utan man söker sig till konsten för att man har en grundinställning som tangerar vänsteråsikter. Som konstnär, i alla fall om man är bra, tenderar man att ifrågasätta normer, förutfattade meningar, ingrodda strukturer, samt ha en vilja att se alternativ och förändra världen, och då ligger det nära till hands att man också närmar sig till en ideologi som lever just på dessa ifrågasättanden. Därför blir det även naturligt att man synar det som i brist på en bättre term kallas för ”makten”. Här som på andra ställen i texten missförstår Ohlsson, medvetet eller omedvetet, vad det hela handlar om. ”Makten” är en diffus term just för att själva företeelsen är så diffus; det handlar inte om ett hemligt rum med herrar i kostym som egentligen bestämmer över samhället och bara låter oss leka demokrati vart fjärde år, utan något mycket mer komplext och svårgripbart än så. Men det betyder inte att makten inte existerar. Ohlsson hävdar att makt existerar i alla mänskliga relationer (som om någon skulle ha något att invända mot det) och spelar ovetande om att när makten nämns i politiska diskussioner är det först och främst den ekonomiska makten som åsyftas. Man behöver inte vara vänster, bara en smula klarsynt, för att inse att makten i dagens Sverige har nyliberala förtecken, och som alla rådande ideologier gör den sitt bästa för att verka så naturlig och självklar som möjligt. Med tanke på hur den nyliberala ideologin är uppbyggd och fungerar finns det fog för att påstå att staten och kapitalet faktiskt står sida vid sida och hjälps åt – eller, rättare, att kapitalet infiltrerat staten som aldrig förr i modern tid. Ohlsson visar dock att han missat enklare politiska samband än så: ”Det är så självklart att någon ena veckan kan skriva ett manifest som vänder sig mot tillväxttänkandet, och veckan därpå kräva ökade anslag till sin statligt finansierade verksamhet.” Man undrar förstås vad tillväxttänkande har med statligt finansierade verksamheter att göra. Finns det någon koppling är det snarare ett motsatsförhållande än en symbios.
Och så här håller det på. Ohlsson förlitar sig konstant på det gamla men ack så smutsiga retoriska knepet att endast ta upp motståndarsidans sämsta argument. (När han verkligen tar sig an starkare argument, som de han hämtar från Malin Ullgren, blir resultatet bara förvirrat och tramsigt, som när han låtsas ha svårt att förstå vad en ”bekväm” position betyder och säger att ”utanför [kultursidorna] är det fortfarande tillåtet att föredra en bekväm fåtölj framför en obekväm”.) Ohlsson radar upp vad han tror vara slagkraftiga argument: vänstern driver med kungen för hans dyslexi och tror dessutom att det är radikalt; vänstern dissar amerikaner för att de är feta och soffliggare; vänstern föredrar ”fakirideal och självspäkning”; vänstern fattar inte vad sexdagarskriget handlade om; vänstern tror att den borgerliga majoriteten ”vill göra livet surt för handikappade, barnvagnar och cyklister”. Gång på gång är han raljant snarare än seriös, med avarter och egna missförstånd som enda exempel, och han försöker desperat hamra in en poäng som redan i förstameningen visade sig vara dallrig. Vid ett tillfälle söker han draghjälp hos en klassisk vänsterikon: ”Eller som Sartre sa: Helvetet, det är de andra.” Nej, Sartre sa inte det; repliken sägs av en av rollfigurerna i Sartres pjäs Inför lyckta dörrar, men en av pjäsens poänger är just att kritisera de människor som ständigt beskyller andra för diverse olyckor för att istället stryka under det personliga ansvaret i varje handling. (Med lite fantasi kan man rentav dra resonemanget ett steg längre och säga att helvetet inte finns i underjorden och står under Satans kontroll, utan är något som skapas av människor som du och jag, där vi alla därmed är delaktiga och som det är varje människas plikt att erkänna och reflektera över.) I exempel efter exempel förlöjligar Ohlsson den grupp han just idag känner en kliande lust att attackera. Ohlssons argumentation liknar den som bedrivs långt ut på högerkanten där man hyser föreställningar om något som ibland kallas ”kulturmarxister”; dessa privilegierade människor som försöker pådyvla sin självuppfattade, politiskt korrekta norm på resten av samhället, medan vanligt folk har sitt jobb som de trivs hyfsat med och köper prylar för pengarna och inte bryr sig ett piss om pjäser och böcker och artiklar och experimentteater. Förresten – och nu gäller det att hålla i sig, för här kommer slutargumentet i Ohlssons artikel – varför kan inte alla sluta klaga på allt och bara gilla läget?
Det verkligt sorgliga ligger dock utanför själva artikeln. I ett större perspektiv ska man komma ihåg att Bengt Ohlsson inte är någon bloggare eller amatörskribent, utan, ja, Bengt Ohlsson: Augustprisbelönad, författare till ett stort antal romaner och sedan flera år regelbunden skribent i Sveriges största morgontidning. Artikeln har som sagt fått ett rejält genomslag och kommenterats flitigt på nätet, fått flera svar i DN och andra tidningar, och så snart som ett par dagar efter publikation kallats ”redan klassisk” av en vanligtvis så nykter skribent som Jens Liljestrand. Men vad säger det egentligen om vår intellektuella debatt när en så undermålig och tafflig artikel slås upp på tre helsidor i DN och kommenteras som om Bengt vore August? I sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka på vad Tomas Lappalainen skrev om Italien:
Av svenska medier får man ofta intrycket att Italien lider under en mediediktatur som stryper avvikande åsikter och strömlinjeformar idéflödet. Det är en felaktig beskrivning. Den som lever en tid i Italien får snarare kvävningskänslor vid återkomsten till den konforma svenska offentligheten. I Italien bryts så skilda meningar att debatten i en svensk sensibilitet tycks befinna sig på det samhällsfarligas gräns. Men det beror på att debatten här hemma inte präglas av den befriande tolerans för olikhet som genomsyrar den italienska. Så gott som varje dag publicerar stora tidningar som La Repubblica rasande intelligenta angrepp på regeringen. (”Landet som icke är”; DN, 110603)
Det är hälsosamt att någon försöker bryta konsensusklimatet och ifrågasätta förutfattade meningar och gamla ståndpunkter. Men åsikter blir inte intressanta bara för att de gapas högt; det är därför Lappalainen lägger till att angreppen på regeringen också är ”rasande intelligenta”. Ohlsson har onekligen tagit upp något som behöver diskuteras, men om en intellektuell ska attackera något, i synnerhet med Ohlssons ambition och DN:s upplägg, så borde man som läsare kunna förvänta sig att texten åtminstone är bra skriven och presenterar en kraftfull argumentation. Ja, varför ska inte också vi få läsa rasande intelligenta angrepp på det ena och det andra, när vi onekligen har journalister och intellektuella som skulle kunna anta utmaningen? Ska vi nöja oss med en Bengt Ohlsson och godvilligt bortse från de huvudlösa resonemangen i hans text, trots att varje intelligent läsare måste rodnat under läsningen? Om vi gör det är det ett underbetyg för vår kulturella debatt, vilket är vad Horace Engdahl sätter fingret på när han jämför Sveriges kulturklimat med Tyskland och säger att ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. Då kan vi sitta och flina åt andra länders förmodade mediediktaturer medan Bengt Ohlsson går på som Ferdinand i en porslinsaffär. Makten skrattar så den slår sig på knäna.
Christian Claesson
Kommentar till Bengt Ohlssons slutreplik i debatten, ”De tolerantas dolda intolerans” (DN, 120201)
Bengt Ohlssons slutreplik i debatten om ”kulturvänstern” var, om möjligt, än mer förvirrad än den första artikeln. En analys av den skulle likna min första text, med skillnaden att det skulle vara ännu svårare att hitta en röd tråd i Ohlssons artikel och att kritiken, ur en argumentationsanalytisk synpunkt, därför skulle bli ännu hårdare. Jag ber därför läsaren själv att ta ett stycke, vilket som helst, och se om det håller för genomlysning. Ett av hans stycken gäller dock just argumentationsanalys, så jag kan inte låta bli att citera det:
”Ha med det här i bakhuvudet nästa gång ni läser en kultursida eller lyssnar på ett kulturprogram, läser en bok, kollar på en film: var lite vaksam på alla politiska åsikter och värderingar som pytsas ut som en självklarhet, som om ni förutsätts dela dem.”
En intellektuell som skrivit sakprosa och skönlitteratur och funnits i det svenska kulturlivet i över tjugo år uppmanar oss alltså att prova på något nytt, om än bara för att se hur det känns, något som han verkar se som lärdomen av debatten kring hans ursprungliga artikel: grundläggande kritiskt tänkande. Det kan inte anses annat än sorgligt.
Två saker slår mig angående Bengt Ohlssons argumentation:
1. Han har så klart rätt i att det finns många ganska oreflekterade tänkare med en vänsterhemmahörighet som inte är särskilt toleranta mot människor som hyser andra åsikter. Bengt Ohlsson illustrerar dessa på flera olika sätt. Det rör sig om en sorts politiska hjärnor som reagerar instinktivt på en rad olika fenomen utan att verkligen tänka igenom dessa reaktioner. Jag minns hur det efter valet spreds historier om vanvettiga saker som en Sverigedemokrat i riksdagen sagt och som sen visade sig vara lögn, påhitt, vilket var ganska givet om man tänkte efter. Men detta uttalande, som var i stil med att jazz skulle förbjudas och att alla skulle bära folkdräkt i skolan, spreds av rätttroende och upprörda vänstermänniskor som sanningar. Budskapet var: Titta vad vidriga Sverigedemokraterna är! Sen att ”beviset” inte var sant tycktes mindre viktigt. Samma människor tycker kanske att en Facebook-knapp som ”Vi gillar olika” är ett genuint ställningstagande. Att döma av hans många exempel tillhör de flesta av Ohlssons vänner denna grupp. Det fula och svaga med hans argumentation är att låta den sortens intellektuellt torftiga hållning representera alla som betraktar världen lite från vänster.
2. Bengt Ohlsson talar om hur fullständigt kulturvänstern dominerar det svenska kulturlivet. Den arga och omfattande reaktionen han fått tar han till intäkt att han har rätt. Även här har han en poäng – som dock är banal och blir överdriven. För visst, det stämmer troligtvis att högertänkare är relativt sällsynta i dessa sammanhang och att flera tongivande röster på landets kultursidor ligger till vänster om mitten. Jämsides med en del institutioner vid universiteten är kultursidorna speciella på detta vis. Men resten av tidningssidorna i det stora flertalet av betydande publikationer är präglade av ett högerperspektiv, ibland öppet, men oftast utan att deklarera det, och på ett sätt som den genomsnittlige läsaren tar till sig som normal och opartisk bevakning. Det kan jag rekommendera Bengt Ohlsson att ”ha i bakhuvudet” nästa gång han tar del av nyheter eller för den delen går på stan och översköljs av reklamspråkets dröm om individuell lycka och konsumtion, eller alla glassiga magasinsomslag med vackra kvinnor som ler behagligt och visar delar av brösten. Kultursidorna sticker ut och det tror jag är en anledning till att många blir arga av Ohlssons attack. Men, inte nog med det, den vänster som får bre ut sig på landets kultursidor är till nittiofem procent en mittenvänster, antingen för att de faktiskt har en sådan moderat, försiktigt progressiv hållning, eller för att de märkt att de måste dra åt slipsen och rätta in sig i ledet om de överhuvudtaget ska bli publicerade. Det finns en kulturkritik som är långt mer radikal och betydligt mer välformulerad än den som syns på de stora tidningarna. Undra varför den inte får plats där? Själv har jag jobbat som frilansjournalist men mer och mer dragit mig undan yrket eftersom spelplanen ”svensk media” anses vara objektiv eller till och med vänster (på kultursidorna) medan innehållet i själva verket är ljummet, likriktat och servilt. Vissa åsikter är korrekta, andra inte, men det är inte så att dessa bortgallrade åsikter alltid ligger till höger om spelplanen, långt därifrån.
Avslutningsvis vill jag liksom Christian lyfta fram ett citat:
”Till alla som fortfarande tycker att jag har fel, och att vänsterdominansen inom kulturvärlden är en muggig gammal myt… ja, kanske har ni rätt. Ingen vore gladare än jag i så fall.
Men om mina TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?”
Nej, det hade det inte, Bengt Ohlsson har återigen rätt. Men som vanligt är hans slutsats inte det som nödvändigtvis följer av denna ”upptäckt”. Istället pekar han på vänstertänkarnas förbannelse: Det är ingen som verkar bry sig ifall någon belyser de ökade klyftorna eller borgarnas horribla felsteg och deras politiks omänsklighet. Tänk om det är så att folk är upptagna med att sitta bekvämt och gilla läget? Tänk om de människorna sitter på en del makt?