September 2011. Kung Oidipus skriven av Jon Fosse regisseras av Kajsa Giertz. På Malmö Stadsteater. ”En dansteaterföreställning” kallas det. Giertz har en bakgrund som koreograf, i föreställningen blandas teater och dans utan större åthävor, de båda uttrycken glider in i varandra, sömlöst. Flera på scen, också kvinnor, gestaltar huvudrollen, Oidipus. Det får väl anses lite djärvt. De som talar, skådespelarna, gör det på en svenska som inte förekommer någon annanstans än på teatern. Läs mer →
Apflickorna (Regi: Lisa Aschan, 2010)
Film
Vad händer när barn och ungdomar befinner sig bortom vuxenvärldens radar? När de själva får sätta gränser och avgöra vad som är rätt och fel? Läs mer →
För min del sammanföll tioårsdagen av Göteborgskravallerna med läsningen av Helena Granströms Det barnsliga manifestet, vilket tydliggjorde direkta och indirekta kopplingar mellan bokens ideologikritik och diskussionen om händelserna kring toppmötet 2001. Läs mer →
Det barnsliga manifestet. Helena Granström
Litteratur
Läsning kan vara att tvingas till en ny plats, och att tvingas baxa med sig hjärnan dit, vilket är ett mödosamt arbete eftersom hela ens tankeapparat är präglad av en annan miljö och dess outtalade förutsättningar. Därför bjuder första sidan motstånd. Ögonen fladdrar över orden. Vad står det? Läs mer →
Conte d’Amour. Institutet/Nya Rampen, Malmö, hösten 2010
Teater
Alltså: Föreställningen handlar om ”any case of love”. Detta är en drastisk formulering. Det Conte d’Amour ger sig ut för att göra är att dra trådar mellan Fritzl och vem som helst som följer den romantiska kärlekens program. Å ena sidan det normala, å andra sidan det monstruösa. Å ena sidan det vackraste, kärleken, å andra sidan det systematiska övergreppet. Jag påstår: Föreställningens relevans är avhängig att man lyckas visa bandet mellan dessa extremer. Läs mer →
True Grit (Regi: Joel och Ethan Coen, 2010)
Film
Sätter man sig och tittar på bröderna Coens True Grit gör man bäst i att inte tro att filmen är en västern – snarare är det en ”västern”. Läs mer →
Till det som är vackert (Regi: Lisa Langseth, 2010)
Film
Med två inledande utsagor tar filmen sats för att ge en intressant och, får man förmoda, i någon mån ny, fräsch och kanske rentav feministisk blick på verkligheten. Dessutom sägs att hon gått ur Facebook, så då inser man hur radikala förändringar vi talar om.
Läs mer →
The Social Network (Regi: David Fincher, 2010)
Film
Låt oss inledningsvis föreställa oss The Social Network som en grundmyt jämförbar med antika skapelsemyter och nationsgrundande narrativ. Läs mer →
De stränga anteckningarna. Teatr Weimar/Ars Nova, Malmö
Teater
Platsen. Teatr Weimar har flyttat. Från den trånga gränden vid Sankt Gertrud till den renoverade Chokladfabrikens lokaler och Inter Arts Center där de nu sätter upp sin andra föreställning på kort tid. De gamla rummen var slitna, skabbiga, låg alldeles intill gatan, man hörde ljud utifrån genom väggarna. Porten och den lilla gården/schaktet innanför entrén var en utsökt miljö för en liten teater med höga konstnärliga ambitioner men små ekonomiska medel. Läs mer →
Min kamp. Andra boken. Karl-Ove Knausgård
Litteratur
Krängande, brottande, utfallande och oförväget ger sig andra delen av Min kamp i kast med att utforska balansen mellan liv och skrift. I den här delen skissar Karl Ove (jag kallar romanens berättare vid förnamn och den biografiske författaren vid efternamn) på de bakomliggande orsakerna till skrivprojektet, men utan att hans motivation blir särskilt mycket klarare för läsaren. I första delen verkade titeln relatera till hans, och i förlängningen allas, kamp för att leva. Vilka blir konsekvenserna om man läser andra delen som att titeln syftar på skrivandets kamp, eller kampen att få skriva? Läs mer →
