Angående moral i sociala medier och konst

Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier, The End Foundation, Malmö

Scenkonst/Konst/Performance

Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier var en engångshändelse under Teaterns Dag 2012 och kan beskrivas som tre verk sammanlänkade till en föreställning eller performance. Det var The End Foundations andra s.k. Undergångsrestaurang och i centrum stod tidningskrönikan som titeln anspelar på och Natik Awayes personliga undergång då han tvingats lämna Inkonst i Malmö.

Vad är ett konstverks förhållande till det omgivande samhället, moralen, politiken och utövarnas egna liv? Och vad betyder sammanhanget för att förstå ett konstverk? Ställer en scenkonstnär dessa frågor med uppriktigt allvar får det effekter på praktiken. De tvingar såväl utövare som betraktare att tänka: ”Varför?” Och då menar jag ett ”varför” som inte nöjer sig med svar som att fylla ut repertoaren, få en fin recension eller säkra biljettintäkterna. Om konstutövning blir vana utan ett kritiskt förhållningssätt till sitt eget sammanhang är risken stor att den blir meningslös eller ytlig. För många tycks det räcka med övertygelsen att ”kultur är fint” – så vet man att det man gör i själva grunden är något gott. Man behöver åtminstone inte ställa frågan ”varför” ordentligt. Många verksamheter säljs, finansieras och motiveras med floskler om teaterns förmåga att få oss att tänka till, att se saker i nytt ljus och så vidare. Men, menar man allvar med frågan, blir det omöjligt att producera en hel del av det mediokra utbud som syns på Malmös scener: föreställningar som är den omogna frukten av knappt påbörjade diskussioner om konstens mening och existensberättigande, och som bortser från att de är produkter av den hegemoniska samhällskulturen. Tvärtom framställs de ofta som en alternativ röst. Jag talar om den gängse utbildade och ”seriösa” teater som lever på statligt stöd och bevakas av dominerande medier. Dess producenter och aktörer är godkända och beroende av samhället/etablissemanget. De erbjuder diversion och ger samhällskulturen i stort ett sken av öppenhet. Men förändrar de något? Skakar de ens om? Och nej, all konst måste inte det, men det blir problematiskt om konstutövare utger sig för att vara en viktig röst om de inte är det. Kulturproduktion kan lika gärna ses som ett sätt att oskadliggöra möjlig allvarlig kritik av det rådande; en ventil som gör att samhället kan fortsätta i samma fotspår snarare än ändra riktning. Att ägna sig åt konst kan nog vara fint. Men det är både dumt och livsfarligt att tro att kultur är gott eller nyttigt i sig själv.

Föreställningen Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier framfördes på Teaterns Dag 24 mars 2012 i Malmö. Det var en händelse omvärvd av dramatik. Förspelet var sårigt och infekterat. Styrelsen för Teaterns Dag hamnade under tryck utifrån och splittrades inifrån. Starka röster ville att The End Foundation inte skulle få vara med i programmet. Anledningen var åtalet och domen mot Inkonsts före detta ledare Natik Awayes.

Det finns dubbla skäl för mina inledande frågor. Det första gäller denna text. Hur ska jag kunna beskriva verket utan att redogöra för allt runtomkring när det så uppenbart samspelar med och blir till i kontakten med något utanför sig själv? Var går gränsen för hur mycket jag behöver ta med? Det andra skälet är knutet till verket självt. Det kräver att man funderar över grundläggande frågor. Och jag tror att man bör ställa dem, på riktigt, på djupet, om all konstproduktion – om man är intresserad av att förstå något annat än ytan.

Innan jag går vidare tycks det nödvändigt att deklarera att jag är bekant med flera i dramats rollförteckning – ”dramat” som i dramat runt verket, plus ett par av konstnärerna. Men jag känner mig inte stå i beroende och är inte intresserad av att positionera mig utan vill bara reda ut en del frågor, framförallt för egen del. Kombinationen av två saker får mig att med eftertryck vilja det. 1. Kvinnomisshandel är ett ämne jag känner mycket kring. Återkommande våld inom en relation uppfattar jag som något av det sämsta man kan utsätta en människa för, i synnerhet då det sker inom ramen för en samexistens som sägs handla om kärlek. Denna ram – det privata, tvåsamheten – används som ett skydd av den som slår. De psykiska skadorna kan därför bli djupa, och påverkar den slagna långt efteråt, i eventuella nya relationer, och riskerar förstöra förmågan att känna tillit för all framtid. Att fenomenet omges av tigande, förnekande och skam gör situationen än olyckligare och svårare att gå vidare ifrån. 2. Som dramatiker och tänkare om konst är Ludvig Uhlbors ovanligt intressant. Flera av hans verk har drabbat mig och jag har fascinerats av det jag uppfattat som grundpremisserna: ett genuint osäkrande av konstens värde såsom bra eller dålig, en vilja till kompromisslöshet, samt en förmåga att hålla blicken kvar vid något de flesta skyggar inför. Det gängse tillvägagångssättet, då kommunikationen är envägs, från scen till salong, har ruckats genom att själva tillkomstsituationen har ställts på sin spets och synliggjorts. Som tecken på vilket allvar Uhlbors ofta arbetar med utmynnade föreställningsserien Romarrikets uppgång och fall i att teatergruppen Institutet inte fick ha kvar sina lokaler i Malmö (ett privilegium ”ärvt” från Teater Terrier). I Operation Cykelhjälm behandlades Sveriges deltagande i ett krig och kopplingen mellan detta och den moderne svenske mannens problematiska självbild undersöktes. Föreställningen var så oväntad och radikal att ingen kulturtyckare hade något alls att säga – samtidigt som dessa tyckare mumlade missnöjt och förbryllat om Sveriges inblandning i det där kriget utan att komma med en analys eller ens lyfta frågan på allvar.

The End Foundation består i första hand av konstnären Hanna Sjöstrand och dramatikern Ludvig Uhlbors. Till projektet söker de samarbete med olika konstutövare. Denna text fanns på Teaterns Dags hemsida:

The End Foundation är ett tvärkonstnärligt samarbete som arbetar med temat Undergång under året 2012. Genom en serie iscensättningar av Douglas Adams berömda krog; Restaurangen vid slutet av universum så planerar TEF olika sceniska nedslag runt temat Undergång under 2012. Den berömda restaurangen i fråga är känd för att erbjuda sina gäster en möjlighet att betrakta världens sammanbrott till en god måltid och ett gott glas vin. På många sätt är det en utmärkt metafor för teatern och därför tar vi tillfället i akt att ställa oss frågan; vad gör konsten i undergångens ögonblick? Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier är The End Foundations andra Undergångsrestaurang och den hanterar frågan om konstens integritet i mötet med andra system.

Till den här aktuella föreställningen var Natik Awayes inbjuden som medskapande konstnär. 18 november 2011 stod att läsa i Sydsvenskan:

Inkonsts konstnärlige ledare Natik Awayes döms för misshandel och ofredande. Tingsrätten menar dock inte att gärningarna är att bedöma som grov kvinnofridskränkning eller grov fridskränkning. Natik Awayes döms till tre månaders fängelse och skadestånd till sin före detta sambo på sammanlagt 27 000 kronor plus ränta. Han döms också att betala 500 kronor till brottsofferfonden.
– Han är missnöjd med domen eftersom han förnekar brott i alla avseenden. Sen kan man säga att rent juridiskt frikänns han på ungefär hälften av punkterna och det är naturligtvis glädjande att Tingsrätten har frikänt honom för ungefär hälften av brotten, men han är ändå missnöjd eftersom han säger att är oskyldig. Han hävdar sin oskuld, säger Natik Awayes advokat Mikael Nilsson.
(Språkliga felaktigheter har fått stå kvar i texterna.)

Fyra dagar senare publicerade Sydsvenskan-ägda gratistidningen City Malmö krönikan ”Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier”.* I korthet handlar texten om fallet Awayes och det faktum att Sofia Petersen, en etablerad krönikör, själv har 49 Facebook-vänner som ännu är vän med den dömde trots att merparten av dem sätter kampen för jämställdhet högt. Den förre Inkonstchefen namnges inte utan omtalas som ”en högt uppsatt person i Malmös kulturliv”. Petersen menar att folk tar ställning mot exempelvis kvinnomisshandel så länge det inte kostar något privat, men handlar det om någon i ens närhet tiger man och mumlar om att det inte är något man kan lägga sig i. Det är hyckleri, tycker hon, och avslutar: ”Ideologier gör sig bättre i verkligheten än i vackra statusuppdateringar.”

Det finns mycket att nysta i i Petersens text. Till att börja med belyser den att sociala medier är ett bitvis nytt forum där reglerna för samvaron inte satt sig. Vad innebär det att vara ”vän” på Facebook? Krönikan kan tolkas som att Petersen vill uppgradera vänskapskategorin till att innefatta moraliska ställningstaganden. En annan fråga är: Var drar man gränsen för någons moraliska skuld? Juridik och moral är olika saker men Awayes är dömd, kan inte det räcka? Bör man inte ge honom möjligheten att komma tillbaka till samhället och då även till sociala medier? Det är väl upp till var och en, och utfrysning är inget en tidningskrönikör (vilket givetvis är en maktposition) bör uppmana till? Viktigast är kanske att knappast någon av Awayes Facebook-vänner kan veta vad som verkligen hänt och vad som lett fram till domen. Man kan tro och gissa utifrån sannolikheter och sitt eget omdöme, men inte veta. Med dessa frågetecken i minne finner jag motsägelser och svagheter i Petersens resonemang. Hon kritiserar människor i sociala medier för att de bara tar ställning i princip men inte i fall som ligger närmre dem själva och menar att det är väldigt lätt att fördöma saker i en allmän statusuppdatering. Men är det inte så att det enskilda fallet alltid är svårare att uttala sig om än det generella? Och resultatet av krönikan har blivit att en del ”tagit ställning” och uttryckt förakt för Awayes på olika nätsidor. En sorts nätmobb uppstår. Är det tecken på moral och civilkurage?

Angående diskussionerna om The End Foundations (hädanefter TEF) vara eller icke vara på Teaterns Dag finns en detalj som bör vidgås. Konstellationen var en okänd storhet i Malmö och inte, som andra deltagare, en teatergrupp med återkommande föreställningar. Av den anledningen var det lite speciellt att de hade plats i programmet. Hanna Sjöstrand är känd som konstnär och att Natik Awayes skulle vara konstnär och performanceartist var inte bekant för mig åtminstone. Inkluderandet måste motiveras med Uhlbors meriter som teaterman. Som Teaterns Dag-vän tycker jag det är utmärkt med unika händelser – i kontrast till de grupper som bjuder in till repetitioner eller till den årliga rundvandringen ”bakom kulisserna”. Men situationen med det nyuppfunna TEF fick åtminstone mig att undra över motivet för föreställningen. Att Uhlbors vän Awayes skulle delta spädde på tveksamheten. Borde inte han ligga lågt och ägna sig åt rehabilitering och bearbetning av sig själv efter domen? (Jag tog för givet att han var skyldig.) Var det verkligen läge att ge sig in i en debatt om Petersens krönika? Det partikulära med föreställningen gjorde att den kunde tolkas som en partsinlaga av något slag, en replik i ett gräl. Med svenska mått är det dessutom aggressivt att namnge en person i titeln.

Det första som möter besökaren är Hanna Sjöstrand och Natik Awayes, båda klädda i vitt. Den sistnämnde sitter på en pall medan Sjöstrand med olika verktyg förser honom med ett blåmärke högt upp på ena armen. Hon håller en metallring mot Awayes hud och slår med en hammare på den för att göra ett specifikt märke. Det gör synbarligen ont även om Awayes verkar tapper. De ser ut som doktor och patient. En text på väggen förklarar att Sjöstrand undersöker blåmärkets natur – som ett kroppsligt uttryck, och liksom ett konstverk förändras dess innebörd beroende på sammanhanget och omgivningen. Publiken kan röra sig fritt. I det angränsande rummet hänger konstverk signerade av Natik Awayes. Det är en handfull kommentarer från sociala medier som skrivits ut, daterats och ramats in. Några citat är av Sofia Petersen och några av andra vars relation till Awayes eller hans exflickvän är oklar. Någon skriver: ”skandal att han frikändes till hälften…”, en annan: ”Väck med fanskapet! Kasta ut honom som vän.” På motsatt vägg sitter Petersens krönika i sin helhet. Allt utspelades i Etiketts skönt slitna källarlokaler på Norra Sorgenfri som tidigare tillhört en fabrik av något slag; där är lågt i tak och grova vitmålade väggar, golven i betong.

Efter en stund uppenbarar sig Ludvig Uhlbors iklädd röd klänning och blond peruk. Det är signalen för nästa del i föreställningen. Alla tre samlas i ett mindre utrymme och påbörjar vad som ser ut som en rituell dans. De upprepar samma mönster och går genom rummen och publiken. Sjöstrands kropp är magiskt koncentrerad, reducerad till endast rörelsen. Synkroniseringen mellan de tre är god. Till sist leds publiken in i ett inre rum som varit stängt. Där finns låga bänkar med sittplatser och en soffa i vilken Awayes sitter ensam. Uhlbors tar initiativet, från denna punkt leder han föreställningen lite som en tv-show. Allt filmas av en vitklädd kvinnlig medarbetare.

Det är trångt och varmt i rummet. ”Jorden kommer gå under” förklarar Uhlbors. Han anger datumet: 21 december 2012. Vintersolståndet i år hävdas vara slutdatumet för den i New Age-kretsar omtalade maya-kalendern. Detta är TEF:s andra ”Undergångsrestaurang” som också är Natik Awayes undergångsfest. Vi ombeds applådera för kvällens gäst. Uhlbors förklarar att Awayes gått under. Han har tvingats lämna Inkonst, sitt livsverk, och är ”föraktad som kvinnoskändare”. Uhlbors frågar sympatiskt hur det känns. Ett litet tag ägnas åt Awayes lidande och Uhlbors berättar om hans bakgrund. Av någon anledning ska vi veta att han är född i Irak som son till en korgbindarlärling, fadern, medan modern hade en än lägre position och piskade rent stövlar från skit och larver. Till Malmö kom han som flykting i en container. Detta sätts i relief till att han byggt upp Inkonst och blivit en betydande kulturpersonlighet. Nu är han förföljd och socialt isolerad.

”Natiks katastrof inleddes med en artikel i tidningen City”, säger Uhlbors och syftar på Petersens krönika. Men programledaren nöjer sig inte utan går vidare till ”roten”, alltså domen för misshandel av exflickvännen. Awayes förnekar sin skuld. ”Nej, jag har inte slagit”, säger han. Uhlbors är kall inför denna utsaga och menar att det där kan vi inte veta något om. Han tackar Awayes för hans medverkan, och denne lämnar soffan medan Uhlbors fortsätter till vad som är hans huvudfokus: Inkonsts agerande. Uhlbors berättar om en natt när han var ”på lyset”, jag tror det var uttrycket han använde, och grubblade över situationen och blev så exalterad att han skrev ett brev till Inkonst. Han läser upp brevet och ser till att bli filmad på nära håll och har fokus in i kameran. Det är svårt att göra brevet rättvisa – liksom en del andra detaljer under föreställningen. Jag har utelämnat det jag inte minns exakt och i vissa fall kommer min återgivning bara så nära som möjligt, medveten om att något viktigt kan gå förlorat. Men brevuppläsningen har lagts upp på nätet* och här är dess inledning.

Vi pratar ofta om att scenkonsten måste få vara besvärlig, utmanande och stökig. Hur går det ihop med en syn på kulturarbetaren eller konstnären som föredömlig och godhjärtad, och som en person som alla kan tycka om? När vi letar efter personer som alla tycker om, så letar vi också efter personer som inte irriterar någon. Bakom idén om att Natik ska förlora sitt arbete så vilar en syn på konsten att den bör gå andra ideologiers ärenden. Den konstsynen… (någons mobil ringer och Uhlbors tar en paus) Den konstsynen tänker sig att scenkonsten inte har ett egenvärde, och den värderar därför scenkonsten utifrån vad andra system tänker om den, som: Är det här bra pedagogik? Är det här renlärig marxism? Är det här en medveten hållning i genusfrågor? Är det här viktiga frågor att driva för att föra diskussionen om mångkultur framåt?
Men det är istället först när vi vågar hävda konstens egenvärde som vi på allvar kan upprätthålla förtroendet för scenkonsten, och det egenvärdet står att finna i hur konsten skaver mot de ideologiska beställningar som åläggs den… Just nu har en högljudd grupp tagit patent på feminismen vars innehåll de flesta kan skriva under på, MEN, feminismerna gör sig kanske bäst i plural? Alla feminister är inte intresserade av att begränsa diskussionen om jämlikhet till en fråga om personlig skuld.

Uhlbors frågar sig om det är självklart att moralisk fläckfrihet är ett bra kriterium för en chef på en kulturinstitution. Han vänder på steken och menar tvärtom att konsten bör synliggöra att moral är något som produceras, inte något naturgivet och bortom all diskussion. ”Det är vår uppgift inom konsten och kulturlivet att våga ifrågasätta de värderingar som samhället tar för givet även om det kostar oss privilegier.” Till sist frågar han om det är så att Inkonst känt sig pressade utifrån och vikt ner sig av praktiska skäl – och därför tvingat bort Awayes. Om så är fallet ”fungerar inte scenkonsten” eftersom den ”undvikit en diskussion i syfte att upprätthålla produktiviteten”. Men scenkonsten bör, enligt Uhlbors ”producera diskussioner runt svåra frågor” och fallet Awayes är just en sån svår fråga. Så frågar han retoriskt hur man i framtiden ska förhålla sig till kravet att Inkonsts ledare bör vara fläckfri och rumsren: ”Vem är god nog för att ta Natiks plats?”

Uhlbors berättar att när han läste vad han skrivit slog det honom att han själv var svaret på frågan, att brevet visade prov på enorm empati och förmåga till problematisering – egenskaper som Inkonst kan ha stor nytta av. Han är dessutom intresserad av jobbet. I en skruvad men följdriktig vändning övergår föreställningen till en jobbansökan då Uhlbors drar nytta av Awayes undergång. Avslutningsvis sjunger Uhlbors till gitarrkomp: ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”. Det är vackert och tvetydigt. Den börjar:

I was five and he was six
We rode on horses made of sticks
He wore black and I wore white
He would always win the fight

Bang bang, he shot me down
Bang bang, I hit the ground
Bang bang, that awful sound
Bang bang, my baby shot me down

Stämningen efteråt föreföll något osäker. Publiken erbjöds köpa öl och vin för en billig peng och flera gjorde det men jag hörde ingen diskutera verket. Jag var illamående. Som flera gånger tidigare kunde jag, ställd inför Uhlbors verk, inte släppa det. Denna gång var jag tveksam till om jag gillade det. Eller om jag rent av ogillade det. Jag trodde att ”bra” eller ”dåligt” inte var intressant för mig längre och att jag uppskattade konst som verkligen får mig ur balans, som tvingar mig att tänka på vem jag är och vad jag står för. Utan tvekan var Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier kontroversiell. Men innehållsmässigt upplevde jag det som grumligt och fladdrigt. Verket rörde sig kring ett trauma, sög näring ur det och ur en osäkerhet hos publiken, men till skillnad från en del av Uhlbors tidigare verk var det svårt att se vad detta riktade in sig på. Flera möjligheter erbjuder sig.

1. Häxjakten på Awayes. Titeln på verket pekar dit och Uhlbors beskrev krönikan i City som början på ”Natiks katastrof”. Dessutom fanns de signerade tavlorna på samma tema. Det tycks finnas en upprördhet eller åtminstone ett stort intresse från TEF visavi Petersens krönika. Är det ilska över att Awayes behandlats ojuste som motiverar dem? Att Petersen missbrukat sin makt som krönikör? Det är givetvis ett misstag att tro att hennes krönika skulle haft den verkan som TEF påstår. Citys genomslag som opinionsbildare i Malmö är minimalt och om tidningsläsare vore så lättpåverkade av att en skribent tycker till skulle världen se mycket annorlunda ut. (Uhlbors förbiser distinktionen mellan krönika och annan tidningstext då han kallar den för ”artikel”. Utgångspunkten för en krönika är den enskilda journalisten och dess anspråk på allmängiltighet blir därmed mindre.) Hur är det då med innehållet i krönikan? Den huvudsakliga kritiken är mot ”tystnaden i sociala medier”. Petersen drar paralleller mellan den och den gamla vanliga bristen på reaktioner inför familjevåld och påstår att avsaknaden av respons gör att våldet kan fortgå. Hon skriver:

När jag tittar på nämnda kulturpersonlighets Facebooksida, ser jag att vi har 49 gemensamma vänner. Jag vet att många av dem sätter kampen för jämställdhet högt upp på agendan. Finns det ingen som vill omsätta sin ideologi i praktiken, till exempel genom att säga upp bekantskapen, om än virtuell? Njaaa, det blev visst lite jobbigt…

Det här resonemanget intresserar mig mycket. Hur bör man agera i ett dylikt fall? Och vad innebär det att vara vän på Facebook? Jag delar Petersens uppfattning om ett ganska sorgligt sakernas tillstånd då människor är för bekväma och konflikträdda för att ta ställning när det blir ”lite jobbigt”. En gräns går vid familj och tvåsamhet – vad som händer på andra sidan har av någon anledning inte bäring på mångas vänskapsrelationer. Jag tror också att det vore hälsosamt om den gränsen tunnades ut, så att det blev mer okej att ifrågasätta ett osunt förhållande vare sig det handlar om barn-förälder eller om ett par som valt varandra av kärlek. Människors feghet och oförmåga att se gör mig förbannad. Men jag har också varit den som försökt bryta ner en sån gräns genom att ta ställning men hamnat i en situation då jag blev hotad. Och mina försök till rättrådig upplysning ledde knappast till något gott. Det är ytterst svårt att hjälpa en annan människa, och hur vet man själv att man gör rätt? Det kan man inte veta. Men det innebär inte att man inte bör göra något även om det är lite jobbigt. Man får helt enkelt försöka. Men rädsla och osäkerhet gör människor passiva. En dimension av kvinnomisshandel är offrets skam. Att ta sig ur ett förhållande där man blivit slagen är inte som slutet på en hjältesaga då allt blir bra. Det är vanligt att hon skäms så mycket att hon inte vill berätta, och att hon tror att det är hennes eget fel eftersom många män som slår skyller på kvinnan om de inte förnekar att våld överhuvudtaget förekommit. Av dessa skäl är det extra viktigt att närstående lägger sig vinn om att väl behandla den som blivit misshandlad. Men hur gör man det? Jag stod bredvid en kvinna som lämnade en relation eftersom den var dålig och hon flera gånger blivit slagen. Hon berättade för mig, men fortfarande med hans syn på våldet, som hon internaliserat. Då hon till slut insåg hur illa hon blivit behandlad ville hon berätta för deras gemensamma vänner. Hon kände sig tvungen att övervinna skammen, för tigandet skyddade honom. Men då hon berättat behandlade vännerna dem likadant som tidigare. De bjöd dem båda till en tillställning utan att inse att det var omöjligt för henne att gå på samma fest, medan han gick och alla låtsades som ingenting. Vännernas rädsla för att ta ställning gjorde att hans överläge på henne inte utmanades utan kunde fortsätta även efter att hon lämnat honom. Åtminstone var det så hon kände. Detta är inte detsamma som att säga att hon skulle känt sig starkare om hon blivit bjuden men inte han – som en markering från vännerna. Men det hade åtminstone gett henne chansen att gå och ha roligt på en fest bland vänner och för mig förefaller det som en tråkig följd att i motsatt fall var det ”omöjligt” för henne att gå medan han, som menade att han inte gjort något fel, tyckte sig ha all rätt i världen att gå. Situationen är olycklig i sig, men också för att den följer automatiskt då vänner runtom undlåter att göra ett val. Varje sån situation blir än vanskligare om ord står mot ord. Generellt är det kvinnor som talar om hur de blivit slagna. De flesta känner någon som fått stryk eller blivit våldtagen, medan det är ytterst sällan att en man berättar eller medger något. Men jag tror inte att mäns våld är ett kvinnornas påhitt.

Jag menar att Petersens krönika är ett vågat men problematiskt försök att lyfta en svår fråga. Hon gör sig obekväm på flera sätt, framförallt genom att kräva konsekvens och moral av människor i sin omgivning. Hon utmanar en beröringsskräck och tystnad. Krönikans pil riktas inte mot Awayes, det är en ytlig läsning, utan mot frånvaron av reaktioner. Men den är problematiskt för att de flesta responser och uttalanden i sociala medier är, som hon själv påpekar, just ytliga och till intet förpliktigande, och när reaktionen på krönikan blir att en liten nätmobb uppstår där man hejar på varann för att utesluta Awayes ur gemenskapen är det inte helt lätt att se vad som därmed är vunnet. Att uppmana människor till att se kopplingarna mellan det privata å ena sidan och politik och förtryckande strukturer å den andra, är en bra sak. Men hur ska man göra med den komplexitet som oftast är för handen då det individuella psykets egenheter spelar in – och det enskilda fallets alla osäkerheter? Jag vet inte om det är särskilt konstruktivt att tänka som Petersen. Frågan kommer tillbaka: Vilket är det bästa sättet att agera i ett dylikt fall?

2. Inkonsts feghet. En tydlig linje i Uhlbors anförande är att han anser att Inkonst gör scenkonsten en otjänst genom att inte backa upp Awayes. Uhlbors talar om dominerande ideologier som måste kunna utmanas. Det är konstens uppgift att göra detta, att stå för andra ideologier eller något bortom ideologi, och att ge konstnären rum att undersöka fritt utan att behöva ge akt på det gångbara och accepterade. Awayes tvingas bort eftersom Inkonst saknar mod och insikter i vad som är ett gynnsamt klimat för konst, menar Uhlbors. Det var svårt att helt tillgodogöra sig hans tankebanor live. Jag tror det beror på att de allmänt hållna ståndpunkterna är svåra och då de appliceras på det konkreta fallet blandas saker ihop. Att en konstnär måste få (eller till och med bör) skava på eller gå emot de dominerande ideologierna är en sak. Det är en hållning som är tankeväckande och svårare att fullfölja än vad man i förstone skulle tro. Försök i den riktningen möter starkt motstånd från snart sagt varje håll i samhället hur vidsynta vi än säger oss vara i det svenska kulturklimatet. Men det har, så vitt jag kan se, inget med Awayes vara eller icke vara på Inkonst att göra. Det var ju inte så att han som privatperson skavde på feminismen genom att (inte) slå sin flickvän eller då han blev dömd för misshandel. Som ledare har han däremot utmanat dominerande ideologier genom de grupper som fått utrymme på Inkonsts scener. Men det var inte därför han tvingades lämna kulturhuset.

Uhlbors menar också att en av konstens viktigaste funktioner är att dröja kvar i svåra frågor, att söka se och synliggöra snarare än att vända bort huvudet. Att skicka bort Awayes är att välja den enkla vägen då ett strukturellt problem isoleras till en person – sen tar man bort honom och tror att man löst något. Uhlbors beskriver konflikten som mellan en dominerande ideologi å ena sidan och Awayes integritet som konstnärlig ledare å den andra. När man analyserar detta påstående gäller det att gå försiktigt fram, för det är lätt att göra misstag. Jag menar att Uhlbors beskrivning är rimlig – det är bland annat en grov och förenklad feministisk ideologi som ligger bakom att Awayes måste bort. Det är åtminstone en möjlig tolkning av situationen. Så kan han beskrivas som offer för dumhet och enkelspårighet. Men fler dimensioner är i spel och jag tror att Uhlbors gör ett liknande misstag som Petersen i sin krönika. Han ser något han inte gillar, invänder, och hävdar att det borde vara på motsatt vis – istället för att fly borde man stanna kvar. Men han förklarar inte hur alternativet skulle vara utformat för att fungera. Vad skulle Inkonst göra om de följde Uhlbors linje? Skulle de låtsas som inget och bara fortsätta verksamheten med Awayes som chef? Nej, det kan inte vara det han menar. Men hur skulle de bearbeta att Inkonsts chef är dömd för kvinnomisshandel? Vem skulle leda det arbetet? Awayes? Skulle det vara internt eller nån sorts öppen workshop? Och vad skulle det handla om då Awayes förnekar skuld? Att se Inkonsts beslut att göra sig av med Awayes som en form av ideologiutövande som därmed hotar det fria konstnärliga uttrycket bortser från att alla beslut är ideologi, att ha kvar honom skulle också vara ideologi. Det vill säga: om man tolkar det ena som ideologi kan man också tolka det andra som det. Och hur man ser på en viss ideologi handlar om vad man själv gillar och vad man identifierar som det dominerande, det som behöver utmanas.

Jag är skeptisk till den fördummande och likriktande effekt på det svenska samtalet om konst som dominerande ideologier kan medföra. En del enfaldiga feminismers ställning är åtminstone fläckvis så stark att de styr diskussionen och tränger undan andra perspektiv, även perspektiv som är feministiska men i en djupare och väsentligare mening. Men att män slår och försöker komma undan med det är förstås också resultat av en ideologi, att män i ledande positioner ser sig som onåbara och stående över rättvisan likaså. Pojkar uppmuntras och skräms till sånt beteende. Så länge det handlar om en enskild konstnär finns det anledning att inte blanda ihop dennes privata moral med värderingen av hans arbete. Men det är inte en konstnärs moral som ifrågasätts. Awayes var chef för en fantastisk verksamhet där många olika grupper bjuds in, samexisterar och uppträder. Och att ledaren för en plats som Inkonst är dömd, skyldig eller ej, skulle få många misshandlade kvinnor att inte känna sig glada över att gå på festen, vare sig de är konstutövare eller besökare.

Även om TEF skjuter något vid sidan om målet med Uhlbors resonemang om Awayes och Inkonst så pekar det på något viktigt och intressant. För vilka ledare sitter på viktiga kulturinstitutioner runt om i Sverige? Kan man vara skeptisk till invandring, feminism eller det naturvetenskapliga paradigmet och ändå nå en chefspost? Vilka sorters kulturyttringar främjas, och vilka stängs ute på grund av social och politisk räddhågsenhet? I förlängningen av den frågan kan man undra i vilken mån de stora institutionerna verkligen arbetar för det de säger sig göra? Att exempelvis sätta upp ”Mohamlet” (Malmö Stadsteater, 2006) är som att hålla upp en banderoll med ordet integration medan man bakom banderollen kan forsätta med sin norm, med sin vithet, sin makt. (Det var åtminstone en tolkning av uppsättningen av ”Mohamlet” som presenterades inom föreställningen ”White on White #3” på Inkonst hösten 2011, då två vita manliga konstnärer diskuterade begreppet vithet och avslutade med att bajsa på en matta som de lånat av Dramaten.)

3. Awayes oskuld. Vad sägs, vad innebär det, och hur bör man behandla den information som finns tillgänglig? Att frågan tas upp inom verket är betydelsefullt och utlöser nödvändigtvis en reaktion, både hos konstnärerna och publiken.

Fram till intervjun i soffan sägs inget explicit om Awayes eventuella skuld till det han dömts för. Att han åsamkas ett blåmärke av Sjöstrand kan tolkas som en kommentar men oklart i vilken riktning. Så kommer orden: ”Jag har inte slagit.” Inom verket agerar Uhlbors neutralt. Även om han uttrycker förståelse och sympati för Awayes predikament som utfryst och berövad sitt livsverk undviker han att stanna vid denna smärtpunkt: Awayes säger att han är oskyldigt dömd. Uhlbors påpekar att vi inte kan veta vad som förekommit mellan Awayes och hans exflickvän. Men att man inte kan veta till hundra procent innebär inte att det lika gärna kan vara det ena som det andra. Det finns en del information att ta hänsyn till om man vill bilda sig en uppfattning. Metro skrev 7 april 2011 om den vid tillfället icke namngivne mannen som åtalats ”för att under flera månaders tid ha misshandlat och kränkt sin flickvän. Kvinnans vänner slog larm efter att hon, nedblodad och rädd, uppsökte dem.” Enligt polisutredningen ska mannen ”under stora delar av förhållandet med den yngre kvinnan ha kontrollerat hennes umgänge, satt upp regler för hur hon ska bete sig och beskyllt henne för att ha sex med andra män. Vid ett tillfälle ska han ha tryckt ner hennes ansikte i smutsigt diskvatten. Han ska också ha tagit strypgrep, slagit henne i ansiktet, hotat henne med kniv och huggit henne i låret med en penna.” Hotfulla sms från den åtalade samt att han sagt till en vän att han slagit flickvännen framfördes också som bevis.*

När Awayes säger sig vara oskyldig innefattar det också ett starkt och märkligt påstående. Han menar därmed att hans förra flickvän har lurat inte bara polisen utan dessutom fått ett par vänner med på bluffen, eller om hon duperat dem också. Hon skulle blåslagen ha uppsökt vännerna och utpekat Awayes som skyldig i en form av teater för att sätta dit honom. Det finns ingen anledning att ta lätt på hans utsaga, och när man bedömer den bör man ta i beaktande tigandet kring kvinnomisshandel och skammen som drabbar både offer och förövare. TEF erbjuder Awayes en arena där han får hävda sin oskuld, och därmed beslå sin exflickvän med de grövsta av lögner.

Det är en sak att inom verket inte ta ställning till Awayes skuld, som Uhlbors undviker att göra. Men vad innebär ramen och vetskapen att Sjöstrand, Uhlbors och flera andra medverkande framstående konstnärer är vänner till Awayes? Skulle de låta honom förklara sig oskyldig om de trodde att han ljög? Det är möjligt men skulle vara bisarrt och ovänskapligt. Hur påverkar kännedomen om dessa vänskapsband tolkningen av konstverket? Och hur ska Awayes ”nej” tolkas? Borde inte detta nekande få ta den plats det förtjänar? Ett ”ja”, alltså ett bekräftande av att våld förekommit, hade varit konstnärligt intressant. Detta undanskuffade ”nej” blir för mig oklart. I tidigare verk har Uhlbors arbetat med att visa upp symptom på samhälleliga problem snarare än att lösa dem. Är det så detta ”nej” ska tolkas? Att låta en man förneka våld mot en kvinna är en illustration av ett större våld, av en strukturell makt, det är en upprepning av vad som sker oavbrutet, i misshandelsfall efter misshandelsfall.

4. Ett konstverks kvalitet. Försök till sammanfattning. Uppskattning av svår konst är helt beroende av ansträngning. Jag har upptäckt att välvilja ofta är kofoten med vilken man kan få upp en annars stängd dörr. Nya fält öppnas för ens tanke. Om jag inte varit välvillig hade jag utan tvekan kallat Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier förvirrad, reaktionär, sorglig, osympatisk. Men välvilja finns, det är denna text ett uttryck för. Ändå är jag djupt tvehågsen och ganska oförstående till verket. Vad vill TEF? Grundhållningen – allvaret, det personliga, det obekväma – är starkt uppfriskande medan innehållet förefaller unket eller alltför kryptiskt. Det är snårigt och därför knappt kommunicerande. Av mina punkter ovan framgår måhända att 1 och 2 är intressanta aspekter men att TEF brister något i engagemang eller klarhet i behandlingen av dem. Jag förstår inte varför krönikan skulle vara upprörande eller varför Inkonsts agerande skulle vara obetänksamt. Däremot är båda problematiska och TEF väcker frågor som de flesta går förbi. Man står vacklande i en ojämn skur av intryck och analyser som är svåra att processa. I denna dimma sticker ett budskap ut med sin eldslika skärpa. Mitt huvudfokus hamnar på frågan om skulden och innebörden av Awayes förnekande. Alla verkets delar kretsar kring brottet, domen och dess följder. Orden avslöjar hur svårt det är att prata om och samtidigt förhålla sig neutral: ”erkänner”, ”medger”, ”förnekar”, ”oskuld”. De öppnar alla upp för föreställningen om ett brott som begåtts. Redan att ”förneka” tycks innebära att man åtminstone godtar anklagelsen, att det finns en utsaga om ett sakförhållande som behöver förnekas.

Verket taget för sig är obegripligt. Det är helt beroende av vad som föregått föreställningen, av förförståelse – det skapar inget eget universum och knyter inte an till en igenkännbar form som ger hur innehållet bör tolkas, alltså måste man som åskådare ta med sammanhanget. Och man tvingas arbeta för att ge det en form som skiljer ut det från allt annat. Man får gissa och gissa. Jag påstår att det är möjligt men psykologiskt sett föga sannolikt att TEF misstror Awayes när han säger sig vara oskyldig. Om de trodde han var i förnekelse eller medvetet ljög skulle de knappast ge honom en scen för att frisvära sig. Alltså utgår jag från att de tror på hans oskuld och att de tycker sig ha så starka skäl till denna tro att de inte tvekar att medverka till att Awayes inom verket kan göra ett för exflickvännen förnedrande uttalande. Min poäng är inte att detta skulle vara belastande för TEF, alltså att de väljer sida på detta vis, eller att de skulle ha fel i sak. För det vet vi som sagt inget om. Men vad som än är fallet, vad som än pågått mellan Awayes och hans exflickvän är den uppkomna situationen djupt tragisk – och föreställningen gör det värre. Det finns två alternativ: Antingen har vi att göra med en man som slår och förnedrar sin flickvän och sen förnekar det eller så har vi en kvinna helt utan kontakt med verkligheten men som ändå lyckas få sitt ex fällt i domstol. Nej, det måste inte vara svart eller vitt, det är möjligt att relationen varit störd och passionerad på många olika sätt men i det här fallet är det klart att åtminstone en av parterna mått mycket dåligt. Är man intresserad av den andres väl – vilket jag anser att man bör vara i en kärleksrelation – då tror jag inte man hamnar i en rättegång anklagad för förnedrande upprepad misshandel. Och om det är så att hon ljuger och att domen är felaktig, då förefaller det vara ett märkligt motdrag att påtala detta inom ramen för ett konstverk. Om det verkligen är fallet behöver hon professionell hjälp.

Varför konst? Och varför Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier? Möjligen är det något så märkligt som ett dåligt intressant verk. Kanske ett fegt verk förklätt till modigt? Ur moralisk synpunkt är det åtminstone mycket tveksamt. Men konst behöver inte vara moralisk. Verket är också undanglidande på många sätt. Och, jag vill ändå påstå: Moral är en väsentlig del av ett konstverk.

Hela tiden erbjuder sig en jämförelse: det senaste jag såg på Malmö Stadsteater. Det var som vanligt estetiskt oklanderligt, men innehållsmässigt förvirrat och ointressant. Ointressant var inte TEF. Därmed lyckat. Men till priset av vad? Kan man överhuvudtaget tala om pris? Ett konstverk är vad man investerar i det och investeringen måste vara ovillkorlig och fullständig, man kan inte räkna hur mycket konst man får tillbaka för varje satsad krona eller timme. Den hypnotiska tapeten, som jag såg på Hipp, gjorde ett halvdant halvironiskt försök att förhålla sig till hur ideologier och utopier skiftar med tiden. Med tanke på samhällsklimatet och kulturdebatten av idag är det sorgligt med en institution som inte förmår ställa viktiga frågor med större glöd eller skärpa. Min ambivalens blir intressant i förhållande till vad som vanligtvis sätts upp: TEF ställer moraliska frågor, och så det bränns. Det är ovanligt.

Föreställningen får mig att grubbla djupare om kopplingen mellan konst och moral. Jag har tidigare föreställt mig att moraliska ståndpunkter endast har ett distansförhållande till konsten, att moral kan aktiveras eller ej inom ett konstverk, och att kopplingen inte är nödvändig. Det vill säga: ett framstående konstverk (och här tänker jag framförallt på teater) kan vara moraliskt men behöver inte vara det, och dess kvalitet är oberoende av dess moraliska innehåll. Ett teaterstycke måste inte vara gott. Men det kan så klart vara viktigt på ett moraliskt vis, om det vågar ta i tabubelagda ämnen exempelvis, eller påvisa ett missförhållande som gått de flesta förbi – dess estetiska kvalitet är då intimt förknippad med dess moraliska halt.

Förutom moral som riktmärke finns sanning eller undersökande. God konst kan pejla efter sanningen, efter en sanning som konstnären själv bär på och som kan beskrivas i termer av dennes möte med världen eller en sanning som konstnären finner eller snuddar vid efter hårt och rakryggat tankearbete. Jag anknyter här till en romantiska föreställning om konstnären som forskare och som seende i större utsträckning än andra. Men varför skulle då dessa sanningar eller landvinningar motivera att verket i fråga beskrivs som estetiskt högtstående? Kan en ren beskrivning av något vara intressant i sig? Är inte det bara en katalog uppslagen i ett tomt rum? Jag tror att det är nåt annat som är i spel när man talar om sanningens värde. Då jag tänker på en svårfångad sanning så kan jag faktiskt inte föreställa mig den annat än god. Att föreställa sig den, blotta föreställandet och resan mot den, aningen och omfamningen av dess innehåll, innebär att man ser den som god, som nåt bättre, än det falska tillstånd man befinner sig i. Alltså är det gott att upplysa om sanningen och endast av den som inte ser det sanna i sanningen och har alltför mycket att förlora på den kan den uppfattas som något ont.

Jag tänker mig inte sanning som ett absolut begrepp men att man kan se bättre eller sämre, att man kan leva i blindhet som övergår i bättre och djupare verklighetsanknytning. Och även när sanningen är stenhård och upprivande måste den gälla för något bättre än den tidigare falska, eller sämre, och mer begränsade världsbilden. Detta är gamla filosofiska frågor men jag hoppar över hela den diskussionen med tillägget att i den mån konsten syftar till att synliggöra så gör den alltid det för att uppnå något, ett nytt tillstånd, som är bättre än okunskap. Och värderandet av sanning är i slutändan underställt denna moraliska strävan. Det skulle kanske låta både osexigt och ointellektuellt om de erkände det men jag tror att de flesta av de bästa konstnärerna innerst inne är drivna av en moralisk känslighet som är större än andras. De vill upplysa eftersom dumheten plågar dem och de tror att sanningen ska hjälpa människorna. De som inte drivs av en sådan moral blir pragmatiker eller karriärister. Välbetalda snarare än intressanta. Administratörer och producenter som snart står och skakar hand med makthavarna.

Kanske är det bara mig själv jag talar om.

Eller driver språket med mig.

Ett exempel: Tänk ett formmässigt högtstående scenkonstverk som direkt eller indirekt reproducerar en förtryckande struktur eller hyllar en makt som bygger på våld och nedvärdering av en viss grupp människor och som produceras av en grupp som tjänar på det, som gör det för egen vinning. (En judeföraktande teater i nazityskland kanske.) Skulle du beskriva det som stor konst? Man kan föreställa sig ett viktigt konstverk som reproducerar maktstrukturer, men då blir syftet intressant. Syftet måste vara gott, det måste vara att kasta ljus över något, att visa på det onda, eller att diskutera det. Om konstnären drivs av förakt och opportunism skulle väldigt få verkligt konstnärligt intresserade ge sitt godkännande åt verket. Däremot skulle det ha goda förutsättningar att bli en publiksuccé. (Tänk amerikansk action med arabiska skurkar.)

Med ovanstående exempel hoppas jag ha bevisat att alla seriöst konstintresserade egentligen är moralister, eller åtminstone ovanligt känsliga för de moraliska aspekterna av konst.

Konst kan också nöja sig med att ställa frågor, som inte besvaras. Men även bakom detta ligger tanken att det är gott att ställa dessa frågor, att grubblandet berikar oss. Och ”gott” är ett omdöme med moralisk innebörd. För övrigt tror jag att också dessa frågor innehåller ideologi och en massa outtalade svår just i hur de ställs; de verkar öppna men är det sällan.

Det jag slutligen vill återvända till är hur verket står sig med dessa moraliska dimensioner i åtanke. Hurdan är dess moraliska halt? Frågor lyfts som är viktiga. Jag har kommit att omvärdera Petersens krönika på så vis att jag inte är lika säker på rättfärdigheten och modet. Det finns något tveksamt i föreställningen att man gör ett viktigt val genom att sluta vara vän med vem det än må vara på Facebook. Diskussionen om vad som krävs av en god konstnärlig ledare är också viktig; den kräver allvar och ryggrad men riskerar alltid att domineras av kappvändande och minsta motståndets lag. Här tar TEF ett ansvar som ingen annan vågat göra i fallet Inkonst-Awayes. Verket har förbigåtts totalt i sydsvenska medier, trots att innehållet på förhand verkade så brännande och trots att en av de medverkande var en så ansedd person som Natik Awayes. Sydsvenskan har många gånger gett plats åt honom i kulturdebatten. Men nu: tystnad. I slutändan förstår jag dem ändå. Denna text illustrerar varför Sydsvenskan inte kan skriva om ett verk som Sofia Petersen om tystnaden i sociala medier. Det är för komplext. Och i förhållande till svårighetsgraden kommunicerar det sina delar för dåligt. (Men måste ett konstverk ta ansvar för kommunikationen?) Om verket skapat en debatt hade det kanske känts som att diskussionerna varit värt dess, i delar, tveksamma innehåll. (Men är tystnaden TEF:s fel?)

Kanske är en rimlig titel på verket: ”Patriarkatet slår tillbaka”. Som sagt, jag kan inte tolka det på annat sätt än att alla dessa konstnärer runt Awayes tror på hans oskuld. Möjligen tycker de att frågan om skulden är oviktig. Att de andra sakerna är större. Kanske motiveras verket i första hand av en enorm uppskattning av Awayes insats som konstnärlig ledare på Inkonst och därmed en sorg över sättet han lämnat sin tjänst på. Det är tänkbart. Men det finns ingen tydlighet kring det i så fall. Och jag förstår inte varför det skulle vara omöjligt för andra på Inkonst att fortsätta på samma bana, eller på vilket sätt Awayes skulle vara en garant för scenkonstens integritet. Om det är oviktigt med misshandeln så är det hänsynslöst mot både honom och henne att ha med det. Att förneka att man slagit sin före detta flickvän har man all rätt att göra, självklart, men att göra det inom ett konstverk är ganska bedrövligt. Det är att reproducera en maktstruktur i vilken miljontals kvinnor slås och förnedras – och eftersom verket undviker den diskussionen tycker jag det är fegt. Det spelar med öppna kort ibland. Ibland inte. Och då bakar jag inte in någon gissning om Awayes skuld. Det behöver jag inte.

Jag är nyfiken på människor, att titta på människor, gissa mig till dem. Många gånger såg jag Natik Awayes tillsammans med dåvarande flickvännen på olika tillställningar på Inkonst. Jag undrade över dem, jag högaktade honom som en som bidragit till Malmös kulturliv på ett betydande sätt, som gett mig många verkligt vågade verk att begrunda, verk som rivit i lögner, som velat se det som andra inte vågat se. Men de två hade något tillbakahållet över sig. Hon såg kuvad ut, liksom alltid i skuggan av Inkonsts grundare och mittpunkt, men han själv tycktes också vara i skuggan av något. Jag vet inte men har hört att hans dotter försökt rentvå honom på Facebook, att hon länkat till upprörda artiklar om hur män vars skuld inte är säkerställd blir dömda för kvinnomisshandel. Det finns säkert fall då fullkomligt oskyldiga män döms för att ha slagit en kvinna och varje sånt fall är förfärligt. Men så länge man inte måste döma i det enskilda fallet har man helt andra siffror och uppskattningar att ta hänsyn till. Och det finns många lidande plågade känsloförnekande människor som inte tål ondska och som därför måste förneka sina näras lidande och sin egen skuld.

Det var inte fel att göra verket – men jag menar att det var dåligt, fast ovanligt intressant. Det tvingade mig att formulera detta.

Nils Markus Karlsson

*

Om tystnaden i sociala medier

Från verket

Skånska Dagbladets artikel i sin helhet, 6 april 2011

 

3 svar till Angående moral i sociala medier och konst

  1. Direktörn skriver:

    8 maj, 2012 kl 18:06

    Det är inte gott om personer som verkligen försöker förstå och dessutom vågar visa sitt oförstående/förstående. Tack, Kulturkritik!

    Svara

  1. Pelle H skriver:

    27 maj, 2012 kl 00:48

    Jag instämmer. En oerhört matig och bra text, NMK. Så välformulerad att jag nu gläds åt att jag inte såg verket ifråga, eftersom min egen upplevelse då säkerligen hade grumlat upplevelsen av din text. Du borde med denna som referens kunna lansera en prenumerationstjänst kallad nåt i stil med ”Virtuell teaterbesökare”. Du erbjuder två paket. Lilla paketet består ”bara” av en ytterst detaljerad beskrivning av föreställningen. I Stora paketet får vi också ditt inre resonemang.

    Svara

  1. Pingback: PON-fällning: En debatt i form av mobbning och trakasserier « MassMediaEXPO

 

This entry was posted in Kulturdebatt, Teater and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *