Anteckningar från Samtal 1 – ”Fan va svårt det ska va”

Första samtalet, 4 april

Samtal på Inkonst rörande mindre teatrars förutsättningar i Malmö. Arrangemanget ingick i utarbetande av en kulturstrategi för Malmö Stad 2014-2020.

Kvällens gäster: Freja Hallberg (PotatoPotato), Annika Nyman (teater mutation), Lina Linderberth (Teater Papillon)

Samtalsledare: Nils Markus Karlsson

Citaten nedan kommer från någon av ovanstående fyra, och någon gång från publiken.

Anteckningar uppdelade på fyra ämnen:

Byråkrati

Info/PR

Lokaler

Pengar

1. BYRÅKRATI. Blanketter m.m.

Hur mycket tid lägger ni på administration, pengasökande, allt det som myndigheterna efterfrågar?

Är byråkratin rimlig? För vems skull?

Mycket tid på att formulera sig och få ut budskapet för att få pengar. Man söker hela tiden. Mycket jobb.”

”Olika sjok. På våren sjok av ansökningar som måste vara inne. Hälften av tiden läggs på ansökningar. Ett arbete som görs innan man fått in pengar. Investerar mycket i det där. Vissa saker känns rimliga: som att lägga upp en budget. En hel del frågor svarar man på för att de finns med. ‘Mervärde för regionen’, ‘skapar mångfald’? Om man inte bidrar till jämställdhet, ska man säga det?”

”Att skriva ansökningar ofta väldigt bra och givande för projektet. Att formulera sig och ställas emot något är utvecklande. Vår grupp söker 15-20 stöd/år och får 3-6. En annan sak är redovisningen, vilket tar en massa tid. Hela tiden ligger man back i ett projekt, hela tiden måste man ligga ute med pengar. Projektstöd väldigt vanligt: då ska pengarna räcka till en idé från början till slut.”

”Är man dålig på blanketter kommer man aldrig få stöd, vad säger det om vilka som ens kommer på tal? Att fylla i blanketter är en viss sorts begåvning som sällan sammanfaller med konstnärlig.”

”Alla projekt har olika upplägg, vilket gör att man alltid måste skriva om sin ansökan, nya ansökningar.”

”Det finns tjänstemän som inte läser de rapporter man fyllt i på deras uppmaning, för deras skull. De ringer och frågar om saker som man redan svarat på. Då märker man att de inte läst det man lämnat in till dem.”

Är det ett särskilt språk att skriva blanketter? Kan det vara så att språket faktiskt också formar vad man gör i projektet?

”Ibland söker man pengar för stora projekt för att få pengar över till andra saker.”

”Det kan också vara så att det har betydelse vem som är bra på att söka pengar, om man gillar själva uppgiften att konkretisera och skriva ned vad man faktiskt vill göra. Vet man från början vad man vill är det en klar fördel. Ett verk som är osäkert, som har som mål att utforska något man inte på förhand vet vad det är, är svårt att söka pengar för.”

”Är man med i andra projekt kan det vara så att man inte får.”

Publikfråga: Kan man se någon struktur i varför man får pengar om man fått många gånger?

”Kriterierna verkar vara väldigt breda. Ibland kan en idé vara bra men ändå får man inga pengar. Så många andra saker spelar in: kan också bero på regionala skillnader, och tillfälligheter, t ex om många grupper i Skåne fått pengar. Måste ha tur: har få kvinnor sökt är det lättare att få stöd som kvinna osv. Stort godtycke.”

Hur kan ett rimligare system se ut?

”Det är så konstigt att det fria kulturlivet kallas ‘det fria’ när det är så oerhört kontrollerat på alla plan. Samtidigt ska det ‘fria’ kulturlivet hålla samma kvalitet, ibland enligt märkliga krav och ibland helt orimliga för små grupper (som att ha föreställningar varje vecka, handsydda kostymer). Samma krav ställs på fria teatrar som på institutionsteatrar, trots att budgeten och möjligheterna är mycket mindre för de fria. Mer verklighetsförankring från myndigheter efterfrågas!”

”Alla instanser borde ha samma blanketter. Hur värderande ska de vara? (Att bidra till mångkultur, jämställdhet osv.) Borde kunna förenklas. Dessutom borde det finnas en större flexibilitet för att använda pengar till andra projekt än det man sökt för. Det vore rimligt att om man får mindre pengar borde man kunna stryka något och använda pengar till nästa föreställning.”

”En oerhörd tröskel: Ska man få pengar måste man jobba hårt och planera för att söka en rad olika projekt och för varje projekt ta kontakt med folk. Det är så mycket som måste fixas och kollas upp innan man ens skickat in sin ansökan.”

Skulle det underlätta om det fanns en byråkrat på Malmö stad som kunde hjälpa till med alltihop, kontakter med olika byråkrater, en person som också hade frihet att underlätta, göra bedömningen om en arrangör är seriös och ge lite lina?

”Ja. Det verkar som att få byråkrater har koll på hur mycket det är, alla driver sina krav. Tillsammans blir det tungrott.”

Vilka grejer o idéer lägger man ner bara på grund av byråkrati?

Allt som inte är gängse blir mycket jobbigare att driva. Engångsgrejer/fågångsgrejer med ovanliga grepp. När jag var med i teater mutations Röda rum på bastionen insåg jag att detta med byråkrati och regler verkligen är en hämsko för ett projekt som det. När hela grejen endast är möjlig om ett stort antal personer sliter halvt ihjäl sig på att jobba i stort sett gratis så blir det helt orimligt med en sån byråkratisk belastning… Avsikten var att göra ett gränsöverskridande verk, ett tiotal konstnärer var inblandade, vi byggde upp tolv olika rum inne på Bastionen där publiken kunde gå omkring och ta del av flera verk… Eftersom ingen av alla de inblandade gjort nåt liknande förut blev arbetet gigantiskt. Sen var vi tvungna att ha kassaapparat, vakt, brandsyn, alkoholtillstånd, matservering med mera. Kostnaderna rusar iväg åt olika håll och ingen får vettig lön, förutom vakten och alla som man måste köpa in utifrån.

Kulturkritik föreslår:

*Sluta ställ krav på instrumentella effekter (som jämställdhet) av små gruppers projekt.

*Färre krav av byråkratisk art, exempelvis kring alkoholförsäljning och redovisning. Eller: Om det är så att man måste ha kassaapparat så borde kommunen låna ut det. Likadant bistå med brandsyn. Exempelvis.

2. INFO, PR, affischering, folder, nätsida, tidning.

Vad tänker ni om den biten?

Affischering då, är det värt något?

Kommunala affischplatser? Man lämnar in affisch till kommunen och de sätter upp på tio-tjugo platser?

Tidningen Performativ konst. Ett initiativ som dog. Är det en bra idé? Genomförbar?

Nätsida? (Kulturkritik.se, nummer.se, recensioner m.m.)

”Vårt största PR-arbete är på Facebook – mer än något annat. Sociala medier är oerhört viktigt. Mycket att tjata sig in i människors medvetande, även om man inte tycker om det.”

”Men här finns väl ändå något man skulle kunna göra för att dra samman frigrupper.”

”På de kommersiella ställena täcks affischerna obönhörligen över – kapitalismens rovdrift. De stora aktörerna klistrar över omedelbart. Det är systematiskt. Vi har blivit tillsagda av dem att det inte är någon idé, för de kommer affischera över om en timme. De kontrollerar platser.”

”Bara på biblioteket får de vara kvar. Har man bara lite pengar är det meningslöst.”

”Ur demokratisk synpunkt känns det åtminstone viktigt, en affisch kan läsas av alla som går förbi, det finns en potential i affischen som gör den intressant och väsentlig. Å andra sidan. Fyra timmar tar det, sen är man överklistrad med en affisch från nån av dom stora. En latinosångare som kommer till stan om tre månader med en jätteblaffig affisch från ett megaföretag i konsertbranschen… Och då har man lagt mycket tid och en icke obetydlig del av ens lilla budget på att utforma affisch, och sätta upp.”

”Har man ett större startkapital kan man göra något annorlunda och kanske konst av affischen.”

”Press betyder inget i relation till att få folk. Men den betyder mycket för bidragsgivare och kulturelit på nationell nivå, men inte publik. Där är affischer viktigare. Flera olika ingångar är viktigt. Ungdomsföreställningar där barn får en relation till teatern. Mun-till-mun är det bästa sättet. Otrolig hjälp av att ha verksamhet året om. Sällan mer än två månader mellan varje projekt. Har man få och enstaka uppsättningar blir jobbet mycket större.”

”PotatoPotato gjorde tidningen Performativ konst. Vem ska göra den? Väldigt bra projekt som ligger vilande. Nätet är tyvärr dåligt för att hitta saker som man inte visste att man letade efter – här behövs nog en papperstidning. Även onlinekalendarium skulle funka om det verkligen fanns någon som uppdaterade allting.”

”Det är svårt att nå ut utanför ens egna krets, åtminstone till att börja med och i synnerhet om man inte får medial uppmärksamhet. Att nå ut är önskvärt, viktigt, och också något som Malmö stad anser vara viktigt. Kultur kan integrera, inspirera, lyfta debatter osv. Och det är ett problem inte bara för den enskilda teatergruppen att några hundratusen i Malmö inte alls känner till att de existerar.”

Kulturkritik föreslår:

*Affischplatser som inte kan sättas över. Man lämnar in affisch till kommunen och de sätter upp på tio-tjugo platser.

*Gemensam folder, en i kvartalet, som alla måste ha, även Malmö Stadsteater. Vem skulle göra den?

*Ge PotatoPotato (eller någon annan) särskilt stöd för att göra Performativ konst, cirka fyra nummer per år. Denna tidskrift, med sin utgångspunkt (som i första numret), skulle kunna lyfta den konstnärliga diskussionen och samtidigt öka intresset för kultur i Malmö.

3. LOKALER. Spelplats, replokal, verkstad, rekvisitaförråd.

Lokalhyra?

Situationen nu när en frigrupp tar betalt av en annan är olycklig. Och för alla grupper är detta en jättekostnad.”

Ett gemensamt teaterhus? Att sänka tröskeln för nya grupper. Tillsammans hade man kunnat marknadsföra stället.

”En väldigt bra idé att ha gemensamt hus där allting kan ingå: replokal, scentid, etc. Tyvärr verkar det bygga på att någon jobbar ideellt för att driva fram det hos politikerna. Hade man varit politiker borde man verkligen jobba fram det här för att inte de fria grupperna helt enkelt ska sluta. I och med att politikerna skryter om teater-Malmö borde de göra något för att förenkla för de fria grupperna. Ett kulturhus skulle också sätta en ny stämpel på fria grupper. Det skulle höja deras status, göra att fler skulle se möjligheten att gå på en föreställning.”

”Ett hus skulle också ge synergieffekter för grupper som befinner sig på olika nivåer. Det skulle bli enklare för nystartade grupper att ro i land med allt som man inte kan från början. Man skulle ge varandra draghjälp och kunna skapa en plats där det händer något varje dag, så att man som malmöbo alltid kan ställa sig frågan: Undrar vad som händer på X ikväll?”

Om Malmö Stad vill ha kulturhus borde man göra dem hyresfria. De betalar pengar till sig själva eller till privata ägare. Det borde vara samma sak som en park…”

Kulturkritik föreslår:

*Starta ett gemensamt hus nu! (Eventuellt i konserthuset.)

4. PENGAR

Att få betalt för jobbet?/Professionalisering alltid önskvärd?

Genomförande av en produktion.

Privat, lön, fungerande liv…

Ser ni nån lösning? Känns det realistiskt att det kan bli bättre?

”Även om man får pengar räcker det aldrig till. Hela tiden måste man göra saker vid sidan om. Har man inte tur att få lite mer pengar, som Foratt och Insite, måste man göra massa saker runt omkring. Jobba med andra saker också. Systemet bygger permanent på att man jobbar ideellt. I början är det kanske okej, men det finns helt enkelt inget långsiktigt tänkande för frigrupper. Jämför med Köpenhamn, där får fem frigrupper 110 miljoner att dela på varje år. Den nya barnscenen som får 17 miljoner av Malmö Stad, så mycket kostar det att driva en liten teater. Ska man se långsiktigt måste det till en jävla förändring. Det räcker inte med lite mer pengar, utan det behövs mycket.”

”Hur kan man ställa alla de där kraven (som myndigheter gör) på en frigrupp när pengarna inte ens räcker till det grundläggande?”

”De som vi anställer är alltid frilans som får klara sig bäst de kan. De som är anställda på PotatoPotato är halvtidsanställda och jobbar upptill för att få ihop till heltid. Det är dock generöst med jobb som genereras kring verksamheten. Det är dock inte hållbart i längden: Hela tiden har man en tro på att det kommer bli bättre. Hela verksamheten bygger på en stark övertygelse om att det kommer förändras. Hälften av pengarna kommer från en massa kringaktiviteter, där man hela tiden måste överväga tiden det tar. Ibland är det dock lika bra att göra det eftersom det ändå tar en massa tid att söka pengar.”

”Bygger det inte på att folk faktiskt sliter ut sig?”

Publikfråga: Kan man inte sätta ihop en pjäs om de ekonomiska förutsättningarna i brechtiansk anda och tvinga alla politiker och press att komma dit?

”Det är nog dock så att politikerna faktiskt vet – det är väl snarare så att det är deras sätt att prioritera.”

Publikfråga: Om man får gästspela, ingår det i summan att sälja olika föreställningar?

”Alltid får man producera själv. Oftast spelar man för porten.”

”Teater är trots allt så oerhört resurskrävande, och hela tiden måste man hyra in massa folk som inte brinner för projektet – ljussättare – och som inte kan jobba ideellt.”

”Inte bara politiker behöver få veta – även fria grupper bör få veta det. Ingen vill säga att man faktiskt jobbar ideellt eller får en halvtidslön för ett heltidsarbete. Man vill någonstans bygga luftslott för att visa att allting funkar så oerhört bra. Man vill inte ha självbilden av att man inte jobbar professionellt, och därmed vill man inte heller strejka och liknande. Det bygger helt enkelt på att man låtsas att man har en lön.”

”Teater 23 har funnits i 53 år och ändå tror man att det snart blir bättre – att andra grupper har det bra. Men de tvingas fortfarande stämpla på somrarna. Situationen är ohållbar.”

”Det är en kultur där man inte får gnälla eller vara bitter.”

Publikfråga: ”Ser panelen sig främst som konstnärer eller administratörer/producenter? Det kan ju vara så att fantastiskt konstnärligt material inte kan översättas till ett sätt att söka pengar. Det är ju viktigt att ha en producent bakom ett projekt som faktiskt kan och tycker om att skriva ansökningar och arbeta med allt det där runtomkring. Det finns ett producentcentrum i huset (Chokladfabriken) för folk som behöver hjälp att komma igång. Varje enskild producent borde kunna bli bättre på att göra allt det där man måste göra. Är det något som inte stämmer i och med att man får så lite av de pengar man söker?”

”Att ta in en producent är något man drömmer om men inte har råd med. Men det hade varit fantastiskt att kunna fokusera på det konstnärliga arbetet åtminstone sista veckan. Istället är det hur mycket som helst av det praktiska som man måste lösa.”

Kulturkritik föreslår:

*För att göra en riktig skillnad för Malmö som teaterstad behöver stödet till de fria grupperna tiodubblas. Om man gör detta genom att ta pengar från marknadsföring av staden tjänar alla på det. Utom pr-folket. I det långa loppet skulle det innebära oerhört mycket positivt för Malmö (och för bilden av Malmö). Man skulle skapa hållbarhet då staden blir självförsörjande på kultur. Det vill säga, folk skulle åka till Malmö för att uppleva kultur istället för att Malmö måste ta in folk utifrån för att producera kultur här. Dessutom skulle det vara möjligt för den enskilde kulturarbetaren att fortsätta vara ”fri”, att jobba vidare med olikartade koncept, istället för att tvingas söka sig till de likriktande institutionerna, med sin specifika estetik, för att överhuvudtaget få en lön som räcker till mer än det nödvändiga.

Det här inlägget postades i Kulturdebatt, Teater och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *