Anteckningar från samtal 2 – Mångfald eller likriktning?

Andra samtalet, 7 april, Mångfald eller likriktning?

Samtal på Inkonst rörande mindre teatrars förutsättningar i Malmö. Arrangemanget ingick i utarbetande av en kulturstrategi för Malmö Stad 2014-2020.

Kvällens gäster: Ragna Weisteen, teater Insite, Niklas Hansson, f.d. Statsteatern, Iggy Malmborg, WoW

Samtalsledare: Nils Markus Karlsson

Citaten nedan kommer från någon av ovanstående fyra, och någon gång från publiken.

Anteckningar från samtal kretsande kring tre begrepp:

myndigheter-media-konstnärlig kvalitet

Indelningen i siffror följer ungefär:

Koppling media-myndigheter

Vem får pengar?

Sydsvenskan o mediasituationen i Malmö

Malmö Stadsteater och scenkonstens utveckling

Önskningar

Frågor i fet stil.

1.

Går det att få pengar utan medial uppmärksamhet?

”Ja, om man tickar i många av de boxar som myndigheter gillar. Men knappast i förlängningen.”

”Det kan också vara så att medial uppmärksamhet stjälper om man får negativ publicitet.”

Har media och myndigheter samma smak?

”Inte alltid och det är viktigt. Men när jag sökte upp handläggaren på regionen satt hon med Sydsvenskans recensioner för att göra sig en uppfattning om Statsteatern. Hon rekommenderade mig att ändra på mina föreställningar på vissa sätt.”

”Vad är expertis? Om en tidningskritiker konventionellt anses vara experten på konsten, är det då konstigt att även byråkraten litar på vad kritikern säger? Ska man överhuvudtaget lyssna på media måste man ju gå på experterna.”

(Kommentar på ovanstående) ”Men där pratar du om en idealisk situation, där kritiker verkligen gör ett bra jobb och har möjlighet att göra det.”

”Det finns en förkärlek inom fria teatergrupper för det politiskt experimentella men ett milt intresse för det formellt experimentella. Mycket mer spännande för tidningar att skriva om det politiskt intressanta än det formellt intressanta. Formen i svensk teater är ensidig. Effekten av media och myndigheter blir att form begränsas, eftersom det inte ger pengar – både inom institution och fria grupper. ”

”Fokus i ansökningsblanketter ligger på innehåll, inte form.”

”Teatermalmö är en pyramid där institutionerna befinner sig i topp både vad gäller resurser och medial uppmärksamhet. De är extremfallet. Att de får uppmärksamhet är logiskt utifrån att de får del av så mycket skattepengar. Alltså bör de granskas. Men rapporteringen som exempelvis Sydsvenskan gör utgår från att Institutionerna är konstnärligt intressanta. Och de är mycket mer intressanta än alla andra – om man ser till hur mycket uppmärksamhet de får. Om man som jag påstår att Malmö Stadsteater sällan är konstnärligt relevanta blir bevakningen problematisk. Som ett hypotetiskt exempel: En uppsättning som är mainstream, med ålderdomlig regi, med icke genomtänkt konstnärligt koncept, med idéinnehåll som är mossigt eller ointressant. Ändå får en sån uppsättning mer uppmärksamhet än vad en frigrupp får, även om frigruppen är radikal och originell, modig och modern. Att frigruppen gör det för en bråkdel av Stadsteaterns budget är förstås intressant ur många aspekter.

Bland frigrupperna finns några som är mer gynnade än andra. Och här finns en tävling om pengar och uppmärksamhet. Endast ett fåtal grupper kan få det om man ser till hur mycket pengar som fördelas och hur mycket media bryr sig.”

”Man borde helt enkelt inte lyssna på medierna. Alla som skriver i Sydsvenskan är dåliga. Det enda rätta är att dra ett streck.”

”För frigrupper är medial uppmärksamhet ett av få sätt att nå ut.”

”Det finns väl problem om Sydsvenskan väljer ut vissa saker och bortser från andra, i synnerhet om de följer vissa linjer.”

”Det viktigaste är att vara i tidningen, inte vad de skriver. Att få plats i ett speciellt forum ger ett specifikt kulturellt kapital – på tidningsplats eller på en middag. Men kan inte media verkligen läsa vad man gör och istället missuppfattar det är det bättre att vara utan uppmärksamhet.”

2.

Ansökningar

Vilka projekt får pengar?

Frågor i den projektbeskrivning som lämnas till Kultur Skåne:

På vilket sätt skapar projektet regionalt mervärde och bidrar till Skånes utveckling och attraktionskraft?

Beskriv målgrupp utifrån: genus/ålder/etnicitet

Bidrar projektet till etnisk och kulturell mångfald?

Bidrar projektet till jämställdhet?

Bidrar projektet till ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning?

Hur marknadsförs projektet?

Hur utvärderas projektet?

Hur kommer resultat och erfarenheter att spridas?

”Malmö Stad har så vitt jag vet inte dessa uttalade markörer vad gäller genus och mångkultur men att inkorporera dessa teman verkar positivt även där. Ett viktigt kriterium för att få stöd är: ‘konstnärlig kvalitet‘. Hur bedöms detta? Någon objektiv måttstock finns inte. Så vad är det som räknas?”

”Det sättet som bidrag ges är ett enormt politiskt styrmedel – det kan man inte hymla med. Det styr absolut det fria kulturlivet från politiskt håll. Och då är jämställdhet och mångkultur något som efterfrågas.”

”Hur bedömer man konstnärlig kvalitet? En möjlig måttstock är publik. Och det går trender – kan man pricka in rätt ord får man pengar. Men hur ska det göras om man måste skicka in ansökan ett halvår tidigare? Så ofta beror det snarare på en diskursiv förmåga, ett sätt att uttrycka sig. Oftast är det väl dock så att man går på tidigare produktioner när man bedömer ansökningarna. Det måste finnas en tydlig kärna i projektet, ett hjärta, ett litterärt värde. Vad är betydelsen hos det kulturella kapitalet?”

(Kommentar på ovanstående) ”Sannolikt enorm. Här kommer media in. Och utbildning. Och klass. Och ängslighet inför det som inte är ‘som vanlig teater’.”

”Allting ligger i betraktarens öga, så hur ska tjänstemännen bedöma vad som är bra och dåligt?”

”Att skriva ansökningar nio månader innan man börjar leder till att man faktiskt utesluter saker som är öppet prövande.”

”Ska man acceptera tanken om konstnärlig kvalitet måste man också acceptera rådande trender. Inom den nyliberala logiken är t ex innovation viktigare än något annat, så just här är det något man måste visa upp. I det kapitalistiska systemet är det som är betydelsefullt det som på ett eller annat sätt kan mätas.”

”Fokus blir ofta på produktion mer än något annat.”

”I frånvaron av en rimlig måttstock på konstnärlig kvalitet hamnar tjänstemän, eller de som delar ut pengar, i knät på media, på vad dessa tycker, eller i en instrumentell syn på konst, att den ska främja olika saker, som jämställdhet och mångkultur. Men det är en väldigt ytlig syn på konst och människor, om man tror att det finns en sån enkel kausalitet. Det funkar inte så att man går och ser en teaterföreställning och sen går man och är snäll mot en muslim. Hur ska en föreställning vara utformad för att det ska hända? Och är det en sån uppfostringsroll konsten ska spela?”

”Medier o myndigheter drar åt samma håll där. För många i media är det ett kriterium för konstnärlig kvalitet att en föreställning lyfter genus och mångkulturfrågor. Om genus saknas som en betydande komponent på så vis att det är lätt att identifiera att man är för jämställdhet, är det ett tecken på hur dålig föreställningen är. ‘Var är genusanalysen? Varför är inte kvinnorna starkare?’ Men de gillar bara när man tar upp dessa frågor på ett visst pedagogiskt sätt, sällan utmanande…”

”Och varför är det bara folk från andra länder som ska integreras?”

”Bortser man från konstnärlig kvalitet så talas det i ansökningar om marknadsföring och möjlighet att nå publik. Systemet imiterar marknadskrafter och ger bidrag till de som får media, de som verkar få publik. Om man följer den logiken är bidragssystemet meningslöst. Det är bara lite mildare marknadsmekanik. Varför inte använda systemet efter helt andra normer? Är det inte det det är till för? Och med tanke på att alla är underbetalda, är det då verkligen rimligt att begära att de ska skapa regionalt mervärde, ta ansvar för mångkultur osv…?”

Så hur borde myndigheter tänka enligt er när de ger pengar?

”Vilka kriterier ska myndigheter jobba med? Spridning, folklighet, en viss sorts allmänt accepterad godhet. Hursomhelst kan man bara utgå från politik. Inom andra länder finns samproducerande scener, men inte i Sverige.”

(Kommentar på ovanstående) ”En samproducerande scen tar alltså beslut om vilka man bjuder in till samarbete, då hamnar valet hos den.”

”Det är väldigt lite fokus på konstformen. Konsten ses som ett sätt att förbättra samhället istället för att man vill se konstformen utvecklas. Den instrumentella hållningen skapar en viss sorts estetik.”

”Ska man ha referensgrupper som bestämmer vem som ska ha bidrag? Då är det i alla fall folk som sysslar med konst och inte bara politiker. Alla bidragsgivare borde ha referensgrupper. Även ett sånt system har problem men det skulle ge bättre utfall än idag. Det är inte bra om grupper får stöd av politiker, av politiska skäl.”

”Kritik skapar alltid problem, vare sig den är politisk eller konstnärlig.”

”Det är ett problem att så få instanser tycker något, att få röster räknas, exempelvis från mediahåll.”

3.

Hur hanterar Sydsvenskan det fria teaterlivet?

Sydsvenskan har 300 000 läsare och är den viktigaste mediala pjäsen i Malmö. Hur tycker ni den behandlar det fria teaterlivet? Jämfört med uppmärksamheten som institutioner får…

Två exempel:

(NMK) ger två exempel som han själv varit delaktig i. Röda rum på Bastionen av teater mutation. Det fanns hur mycket som helst att skriva om; en feministisk grupp i framkant av teatersverige, om Strindbergåret, om en udda mix med klubb och bar, om ovanligt ambitiös scenografi med fler än tio rum som besökaren kunde gå in i, om att flera medlemmar i gruppen är på gränsen till genombrott, Leif Holmstrands konstnärsskap växer i anseende i hela Sverige, om att Sara Tuss Efrik debuterade med en roman i höstas eller om Christine Owmans musik, en guldbaggebelönad filmare i Mark Efrik Hammarberg. Istället alltså tre sidor om Filip och Fredrik den dagen vi hade premiär och inte ett ord om Röda rum. Om man tycker att det är viktigt att Malmö har ett mångsidigt kulturliv, vilket Sydsvenskans kulturredaktion skulle påstå varje dag i veckan, så är det givetvis dåligt att inte uppmärksamma ett projekt som Röda rum. Det är en unik engångshändelse som kräver enorma insatser av de inblandade. Om man ser att man inte får någon uppmärksamhet för det så kommer andra att dra sig för att göra något liknande.

Sen skickar de en recensent som inte förmår skriva om något som är utanför hennes mall. Hon skriver exempelvis att hon saknar dramaturgi som hos Strindberg. ”Dramaturgi”, att använda ett sånt insatt ord och inte förstå vad det betyder är verkligen inte bra. Att begära dramaturgi av ett polyfont verk där besökaren kan gå sin egen väg, göra sina egna val, då har man inte fattat grunderna för verket. (Som om jag kritiserade en Sydsvenskan-artikel för sitt grunda personporträtt.) Här finns ingen öppenhet, ingen ödmjukhet eller vilja till förståelse. Har man det genomslaget som Sydsvenskan har är detta givetvis förödande för teaterklimatet.

Det andra exemplet är Statsteaterns vinterteater där vi spelat utomhus i slottsparken tre vintrar. När Niklas ringer kulturredaktionen och frågar varför de inte skriver något får han till svar att vi inte spelar på ”en etablerad scen, det är ingen etablerad spelplats”. Återigen har de missförstått själva poängen, nämligen att spela på en oväntad spelplats, att kanske nå en annan publik.

Kruxet är att så här gör Sydsvenskan väldigt ofta med det som sticker ut. Alltså är det ännu svårare att sticka ut än vad det skulle varit annars. Om myndigheter dessutom räknar in vad tidningen skriver så blir situationen direkt ogynnsam.

Jag ser två problem. De är inte tillräckligt nyfikna/seriösa. De är politiskt färgade, konservativa, och har en mossig kultursyn. De får givetvis skriva vad de vill men med deras position i Malmö blir det ett problem…

”Journalister vill bevara ett samhälle som redan finns.”

”Och folk gör allt för att synas i tidningen, de ger tidningen betydelse. Vi måste sluta med det. Jag vill inte att de skriver om mig längre. De är inkompetenta.”

(Kommentar på ovanstående:) ”Men i förlängningen får du inga pengar om de inte uppmärksammar det du gör.”

”I Malmö finns det ingen skillnad i kvalitet mellan institutionerna och de fria teatrarna. Det fria kulturlivet är underutnyttjat; om det nu inte finns någon kvalitetsskillnad är det onödigt att teatrarna ofta är tomma. Regionen/staden borde ta ett ansvar att upplysa om var pjäserna spelas och hjälpa grupperna att nå ut, när nu media bevakar institutioner mera.”

”En konventionell smak: tjänstemännen har analysverktyg som passar på Malmö Stadsteater men som inte passar på mer experimentella föreställningar. Det verkar finnas ett ointresse hos teaterkritiker för samtida teaterdiskussion – det är inte så att de syns i några andra sammanhang, eller går och ser udda saker, om det inte skrivits om dem i tidningarna…”

”Myndigheter som blir skärrade av vad som skrivs i Sydsvenskan… Om något kritiseras hårt exempelvis. Men tidningens perspektiv är ett visst. De har en stor grej om ‘Politisk teater’, då skriver de om ämnen som etablissemanget fokuserat på i ett decennium, som alla är överens om.”

”När tidningens mest flitiga teaterrecensent också sitter och bestämmer över vilka dramatiker som får pengar från författarfonden, då handlar det om en jobbig makt för den som inte tycker samma sak, som inte gillar samma sorts teater.”

4.

Har Malmö Stadsteater något ansvar för utvecklingen av teater i Malmö?

”Man måste dra ett tydligt streck mellan det fria grupperna och den institutionella teatern, där de har olika funktioner. Det är inte Stadsteaterns uppgift att samproducera. Inkonst skulle kunna göra det men har inte råd. Man skulle kunna omfördela stödet så att en samproducerande scen kunde få lite mer – och då skulle bredden bli mycket större.”

”Är man skattefinansierad bör man utveckla ett teaterliv på alla sätt och där borde Malmö Stadsteater samarbeta mer med olika grupper, ta in grupper som har olika styrkor och därmed få in mer mångfald och bredd.”

”De får 70 miljoner, och har fantastiska lokaler, inga krav på att locka den publik de drar nu. De har mycket lite samarbete med mindre aktörer, vilket är deras problem, mest… Om de bjöd in folk som jobbar i Malmö för att göra saker hos dem hade alla tjänat på det. De hade ökat bredden på sina uttryck och den som fick jobba där hade fått uppmärksamhet och lättare att dra folk till andra scener fortsättningsvis.”

”Viktigt att inte konservera estetiken. När Malmö Stadsteater får så mycket pengar skapar de också en uppfattning om vad teater ska vara, hur det ska spelas. Allt annat hamnar utanför.”

5.

Om ni fick önska er vad som helst inför Malmö kulturstrategi 2014-2020, alltså, vad ska hända i Malmö under dessa år?

Niklas: ”Lägg ner hela skiten! Eller det skulle vara ett teaterhus, en samproducerande scen, samarbete, delande av resurser.”

Iggy: ”Att man verkar för en sorts internationalisering, där pjäser som spelas utomlands också kan spelas här. En allmän spridning. Enkel omfördelning, med mer pengar till frigrupperna och mindre till institutionerna.”

Ragna: ”Ett kulturhus där grupper kan gå in och ut. Både för att lösa lokalfrågan och för att etablera och ge stöd och legitimitet åt olika grupper. Omfördelning. Större samverkan mellan kulturinstitutionerna för att nå ut till alla Malmöbor, för att nå ut med det totala utbudet.”

En kort men mångfacetterad diskussion med individer ur publiken följde. En linje var: Det måste vara självklart att kunna kräva en referensgrupp. En annan: Vi själva borde ifrågasätta att det faktiskt finns så lite pengar till kulturen. Ta upp det med politiker, som ju även är människor./Sammanställa all den forskning som säger hur viktigt det är med kultur för mänskligt välbefinnande och anföra som argument i samtal med politikerna.

Kulturkritik föreslår:

*Malmö Stad inför referensgrupper som rådgivande för vilka som ska få pengar. Detta kommer öka mångfalden.

*Ett teaterhus för fria grupper bör dras igång så fort som möjligt. (Se även samtal 1)

*Det är önskvärt att kompensera för Sydsvenskans konventionella bevakning med fokus på det etablerade. (Se kommentar om tidskriften Performativ konst i Samtal 1.)  Samt stöttning med att framhålla de fria grupperna som scener att besöka för människor i Malmö. (Jämför med institutionernas PR-apparat.)

*Omfördelning från institutionerna till en samproducerande scen som exempelvis Inkonst.

Slutord:

De senaste tio åren har Malmö räknats som en intressant teaterstad i kulturkretsar i Sverige. Anledningen till detta har varit små teatrar som Teatr Weimar och Institutet och på senare tid har flera andra grupper tagit vid. Alla dessa mindre teatrar bidrar till att skapa udda och intressant konst på professionell och semiprofessionell nivå. Det är här det finns något unikt och speciellt i teatermalmö, inte på institutionerna. Idéerna är konstnärligt intressantare, vildare och mer väsentliga och knyter an till andra malmöbor än den teater som produceras av exempelvis Stadsteatern. I många fall är dessa mindre produktioner förankrade i staden på ett naturligt sätt eftersom de som jobbar fram dem lever och verkar i Malmö och har staden som referenspunkt, till skillnad från en inhyrd handelsresande i regi eller en uppsättning av Morden i Midlands. Men små teatergrupper är alltid underfinansierade. Det kan man klara ett tag men blir svårare i långa loppet. Malmö Stad bör underlätta för de små grupper som finns och som kommer dyka upp i framtiden. På detta vis kommer man långsiktigt skapa en levande kultur integrerad i staden och dess liv jämfört med vad en stor institution kan eftersom den har ett utbildat ovanifrånperspektiv inbyggt i sig. Det måste inte vara flashigt och stort som Bastard exempelvis, det ska hellre vara levande och spretigt.

Not. I Arvid Jurjaks artikel i Sydsvenskan om ovanstående samtal påstås att Nils Markus Karlsson och Iggy Malmborg arbetat tillsammans. Det stämmer inte.

This entry was posted in Kulturdebatt, Teater and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *