Att leka eller inte leka

Danse Macabre Piggies, avdelning14, Malmö
Teater

Tre figurer klädda i vitt, rosa och rött, med något slags gammaldags hättor på huvudena, rör sig runt ett bord dukat som till barnkalas. De leker lekar med olika innehåll och byter roller och status med varandra. Handlingen drivs knappt framåt utan fokus ligger på relationerna och lekarna samt utrönande av vilken sorts plats figurerna vistas på.

De tre skådespelerskorna leker arga leken till att börja med. Det är lite tramsigt. Petra Franssons rödklädda figur vinner, hon är stenhård och ger inte ifrån sig ett knyst, varpå Pia Örjansdotters vita figur börjar reta, håna och provocera henne. Sandra Huldt, den tredje, rosa, karaktären faller in i leken och hånet. De stoppar sina näsor och munnar fulla med kulörta sugrör och larvar sig nåt otroligt för att få den rödklädda att brista. Hon anklagas för att vara ”den tysta vackra hemliga”. ”Hon är söööt!” säger Huldt gulligt utmanande. Det får till sist Fransson att bryta sin självknutna munkavel: ”Aldrig i livet!”

Skådespelet, skrivet av Sara Tuss Efrik, kretsar runt ett bord dukat till barnkalas. Under föreställningen talas om fin middag och tebjudning; födelsedagskalas och saftkalas hinns också med. De tre på scen byter plats med varandra både fysiskt och hierarkiskt. I programbladet står: ”Ett försök att återinföra grymheterna och blodspillan i de reviderade barnversionerna till en ny vuxensaga. Om makt och kärlek och dess brist på uttryck, eller kanske snarare kärlekens förvrängda uttryck.”

Vad jag ser är tre kvinno-barn i en avgränsad och särskild tillvaro, bortom vuxenlivet och vardagens verklighet. Det talas om underjorden, att de är i underjorden. Det talas om att skärpa sig, om att ”byta om” och bli fin inför något. De är i sagovärlden, i barnvärlden, och drar sig för att gå vidare, för att lämna det bekanta närvarande. Det finns många skäl för det. Man förstår att den alternativa tillvaron är hård. I den andra världen ska man bli påsatt, och spela utvecklingsstörd samtidigt, där kan man bli straffad av mamma om man inte sköter sig. Och i den världen följer människor sina begär, men påpekar någon, att följa sina begär har en nödvändig fortsättning: sveket mot andra eller sig själv.

Just denna tankegång uppfattar jag som central. Och i själva verket tycker jag resonemanget är tveksamt, eller gränsar till dåligt tänkande, men det är fullt begriplig som psykologisk realitet. Jag menar: Att följa sina begär är inte att svika, åtminstone inte nödvändigtvis, och att gå med på en sådan regel är att underkasta sig en viss moral. Den moralen liknar en kristen patriarkal känsloförnekande fördömande hållning, till för att kontrollera barn och andra. Men det uppfattas självfallet lätt så av ett barn som skuldbeläggs. Eller av en medborgare som skuldbeläggs. Det är en sådan ogiltigförklaring av de egna begären eller av den egna kroppen som här förstoras upp och förvandlas till existentiell kris. Liksom Hamlet frågar sig om det är värt att existera eller bättre att fly undras det i Danse Macabre Piggies − men från andra hållet. Föreställningens figurer har inte börjat existera ” på riktigt” ännu, de utgår från barnvärlden-sagovärlden och vill nog inte lämna den.

Att leka eller inte leka är en underliggande fråga. Det vill säga: Ska vi sluta leka och bli vuxna?

I barnvärlden behöver man inte svika, eller man kan svika hela tiden, men det får inga kännbara konsekvenser. Alternativet till den verklighet där allt svider är en sagovärld där allt är lek. Leken är lätt, rolig och frivillig, ingen tar någon skada. Den är frånvaro av liv, av insatser och hårda kanter. Åtminstone är det så på ett plan. Det är vad de lekande hela tiden utgår ifrån. Ansvarsfrihet. Men det visar sig att leken inte är oskyldig. Den spårar ur med en gång. Någon ska bestämma i leken. Hela tiden är det någon som ska bestämma. Det sägs rakt ut. Och någon ska användas i leken, målas ut till prinsessa, till ett hot eller ska konsumeras.

Det komiska sugrörsspexandet övergår i att den rosa, den som för tillfället bestämmer, lägger den röda på bordet framför den vita. Det som erbjuds är att äta fittan, genom den öppnade gylfen på byxorna. Med plastbestick. Då den vita undrar om den kan vara förgiftad svarar den rosa: ”Inte förgiftad men förtrollad! Du kan slicka på den hur länge som helst utan att den tar slut.”

Skådespelarna är lugna, lekfulla, koncentrerade, lyhörda och komiska. Jag ser premiären och den är inte hundraprocentig, inte fulländad eller helt färdig, vilket bara gör den bättre. Kanske. Hur ska man kunna veta det? I vilket fall är det tydligt att denna pjäs aldrig kan kontrolleras fullt ut, att glipor och skav är inbyggda, vilket utsätter skådespelarna för osäkerhet. De tappar tråden halvt om halvt och får kämpa för att återvinna den: kontakten mellan varandra; lekens egna ström. Det är oavbrutet intressant.

Karaktärerna är utbytbara men tillhör samma art. Och arten är kvinno-barn. De är allting mellan barn, flicka, ung kvinna, tant. Ibland spelar en av dem mamma i förhållande till de andra. Men de undviker vuxenhet på något sätt, som att de inte vill in och kladda i den tråkiga banala verkligheten. Men verkligheten tränger sig in i sagan. Utan verklighet ingen saga.

Förresten slår det mig att det finns fördelar med enkönad ensemble. I en tid när genusperspektivet alltid hamnar i första rummet, som något man tolkar först, tenderar andra dimensioner av mänsklig samvaro att försvinna eller förpassas till statistroller. Man måste ständigt ta ställning till genus och relationerna mellan könen som den framställs på scen. Inte så att frågan i stort försvinner med en enkönad ensemble, sannerligen inte, tvärtom kan saker bli än tydligare, men den kan också, emellanåt, bli helt oviktig.

Antropologer, sociologer och litteraturforskare anser att en av sagans funktioner traditionellt sett varit förberedelse för det vuxna riktiga livet. Och sagor är oerhört drastiska, fulla av häxor, förbannelser, ond bråd död och fantastiska öden. Som prinsessan som får prinsen och de gifter sig och ska leva lyckliga till tidens slut. Vad är det som inte berättas i den sagan? Hur blir deras liv, sen? Prinsessan är helt utelämnad åt prinsen, måste föda barn, helst söner, och vara sexuellt tillgänglig även om hon inte vill. Andra sagor utelämnar inget, de förklarar precis vad som händer men vi greppar det liksom inte ändå. Den heliga ande befruktar Maria, alla vet det, men vad är det som händer? Bamses dunderhonung, verkar inte det väldigt likt doping och en dröm om allmakt? Har den bieffekter som inte berättas om i seriealbumen? I Danse Macabre Piggies talas både om Maria och ”dunderspenat”. Alltså är sagobegreppet något utvidgat. Hans och Greta och De tre små grisarna är de berättelser som tydligast anknyts till. De två sagorna är typiskt drastiska och innehåller upprepade dödshot. Hans och Greta överges av sina föräldrar, lämnas i skogen, och hamnar hos en häxa som lockar dem med sitt godishus men bara vill göda och äta upp dem. Vad är det för verklighet den sagan ska förbereda barn på?

Om sagornas råa krassa innehåll en gång verkligen var bitande och skräckinjagande verkar det som att de numera fått omvänd funktion. De tillrättalagda, disneyfierade om man så vill, versionerna är snarare till för att fly verkligheten, drömma sig bort, än för att anknyta till skräcken i livet. Hur många föräldrar säger som det är till sina barn? Vuxenlivet är stenhårt och du måste jobba ihjäl dig för att hålla jämna steg med genomsnittet. Om du är ful vill ingen ha dig. Är du flicka kommer du i tonåren med hög statistisk sannolikhet drabbas av depressioner och ätstörningar, du kommer vilja spy upp det du äter och leva med vanföreställningar om din kropp. Detta låter som onda sagor, som förbannelser, som att någon blivit förhäxad eller bestraffad. Att väcka allvaret i sagorna och knyta dem till vanliga men icke desto mindre fasansfulla erfarenheter av tillvaron (i synnerhet som ung kvinna) är ett briljant stråk i Danse macabre piggies. Att låta leken avslöja det vanliga.

Födelsedagsfesten som leks/firas en bit in i föreställningen är som mycket annat komisk och hemsk. ”Idag är din dag”, får barnet veta. Det kloka trumpna barnet svarar ”Det är inte min dag och inga andra dagar heller.” På vems villkor firas en födelsedag? Om barnet inte vill att hemmet ska invaderas av släktingar, inte vill ha på sig de fina fula kläderna, inte ställa upp på festen, har det då möjlighet att neka? Jag har känt mig som mest ensam på just min egen födelsedag. Trots att jag var omgiven av människor som kommit hem till mig för att fira. Jag kände mig ledsen, jag var deprimerad, men var tvungen att spela med i en charad som tydligen var för min skull. ”Idag är det din dag… och det innebär att du ska göra vad vi vill”, säger de båda glada gratulanterna.

Vad ska en människa göra med sina begär? Eller med sin vilja att vara trogen sig själv? Eller sin ovilja för just detta. Att vara verkligt vuxen måste innebära att man tar ansvar för sig själv och för vad man gör i världen. Att i viss utsträckning sluta vara barn. Men dikotomin barn-vuxen är långt ifrån en entydig historia. Många leker vuxna utan att ta ansvar. Somliga förblir barn och tar större ansvar. Slavoj Žižek påstår: ”It is not that dreams are for those who cannot endure reality, reality itself is for those who cannot endure their dreams.” Citatet pekar på att förhållandet mellan dröm och verklighet, eller saga och vardag, kanske ska omvärderas. I Statsteaterns aktuella Krabbans cigarrer används tankegången som en motor, och för att i slutändan skilja skådespelarna åt. Den ena flyr till den banala verkligheten och går hem till en tvättid. Den andra tycks stanna kvar i fiktionen för att leta upp en skurk som han påstår finns i Travemünde. Hjälten lämnar spelplatsen och föreställningen medelst kanot på Malmös kanaler och tar då drömmen med sig ut i verkligheten, om än endast bildligt. Att ställa det som exempel jämte Danse Macabre Piggies pekar ut själva dramatikens kärna i båda. Åtminstone för mig just nu. Vissa tankefigurer tvingar sig på som ett raster över i stort sett vad som helst.

Sagans värld återger verkligheten. Var skulle den annars hämta sitt stoff ifrån? Men om verkligheten finns i sagan, är den då inte på riktigt? Och om vardagslivet är banaliserat och förljuget, är det då inte en ganska löjlig saga? I föreställningen kastas man mellan olika nivåer. ”Dansa annars dödar jag dig” följs av ”Du ser utvecklingsstörd ut när du dansar.” Vid ett tillfälle utbrister någon om samkvämet runt bordet: ”Gud va mysigt!” Det är uppenbart att påståendet inte återger något som är fallet utan är ett sätt att tvinga på de övriga en önskan om hur de tillsammans ska beskriva världen. Det är också viktigt att man blir älskad och gift. Men föreställningens vackra och komiska sång avslutas med ”Alla kärlekshistorier är lögnhistorier.” Leken kan inte frigöra sig från verklighetens hårda erfarenheter.

”Döda mig, väck mig till liv”, säger Örjansdotters figur med emfas då föreställningen närmar sig slutet. Jag tolkar det som att hon vill lämna sagan och underjorden och träda upp i ljuset bland de andra. Det är därför död blir synonymt med liv. Liksom i Hamlet, Žižekcitatet, Krabbans cigarrer och förhållandet saga-verklighet finns i Danse Macabre Piggies ett världarnas krig. Och utöver ett intresse för stridens utgång blir frågan hur de olika världarna ska jämföras. För Hamlet blir osäkerhet om dödens beskaffenhet det som tvingar honom att leva kvar. ”Vad drömmar i den sömnen månde komma,/ När stoftets tunga skrud vi kastat av” frågar han. I Örjansdotters ”döda mig, väck mig till liv” finns en tvetydighet nedlagd − väljer hon livet? Och i så fall: vilket sorts liv? Är ett liv bland de andra som döden? De andra två vill leva kvar i sin värld, verklig eller ej. När den vita ligger död på golvet säger en av dem: ”Det är fint här.” Svaret blir ett lugnt: ”Det är okej, helt okej här.”

Nils Markus Karlsson

This entry was posted in Teater and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *