Att öppna eller stänga konst – Hur Sydsvenskan styr kulturen i konservativ riktning

Kulturdebatt

Utifrån Malena Forsares ”Feminism vid fronten” 5 maj 2012 diskuterar Nils Markus Karlsson Sydsvenskans inflytande på Malmös scenkonstliv, dålig feminism och svensk kulturkritik.

Först kom recensionen av Institutets Woman. Jag var bortrest under den helg föreställningen spelades i Malmö och var nyfiken på att läsa om den, inte minst då jag sett det arbetsutkast som förevisats i Malmö ett år tidigare. Av det förstod jag att det kunde bli en pjäs med visst tuggmotstånd. Långt bak i tidningen, efter ett helt uppslag om en nyutkommen bok om Carola, fanns en kort recension med rubriken ”Trynet fast i egna baken”. Utan att jag sett verket var det tydligt för mig att skribenten Malena Forsare inte lyckats ta till sig grunderna, och att hon var rasande. Inte minst feministen i henne. För att få ett hum om Woman fick jag istället lov att tala med vänner som upplevt den; reaktionerna var blandade. Några tyckte den var teoritung, någon var förtjust, någon störde sig på vulgariteten. Även folk som inte sett den hade åsikter, negativa sådana, var de nu fått de ifrån. Ett par veckor senare publicerade Sydsvenskan en lägesrapport om feministisk teater, en tvåsidorstext signerad Forsare: ”Feminism vid fronten”. Först blev jag förvirrad, så som man kan bli då man inte riktigt förstår något men märker att man är upprörd. Sen läste jag igen och förstod lite mer. Jag författade ett inlägg till Sydsvenskan. När jag fick nej insåg jag att jag kunde skriva lite längre och till kulturkritik.se. Jag kunde inte värja mig för alla tankar som pockade på, minnen av andra recensioner och debatter dök upp som skabbiga madeleinekakor. Forsares reaktion på Woman ekade fasligt bekant. I mig växte en ilska som bäst kan sammanfattas som ett utrop i stil med: ”Nu får det vara nog!” Men jag insåg också att jag inte kunde skriva min text utan att bränna broar. Jag har tidigare skrivit på Sydsvenskans kultursida. Efter detta är det antagligen kört, om de överhuvudtaget bryr sig. Det intressanta med detta påstående är nog inte att jag målar ut mig som underdog-rebell utan att det är när jag väl ”gett upp” som jag finner modet att skriva vad jag tänker. När jag som journalist släpper på lojaliteten mot skrået ser jag mer och mer vilka tankar jag förträngt för att vara möjlig i den världen. Jag söker här efter ett mönster, efter samband mellan olika tidningstexter som för mig hänger ihop. Via 1 (Forsares behandling av Woman) och 2 (Sydsvenskans bevakning av Malmös scenkonst) når jag fram till en i bästa fall svidande uppgörelse med breda sjok av svensk kulturkritik (3).

1. I ”Feminism vid fronten” påstår Malena Forsare väldigt mycket om teater. Både om vad som är relevant feministisk teater och hur teaterdebatten ser ut. Då hon skriver om Institutets Woman märker hon inte att hennes resonemang är cirkulärt. Först sågar hon föreställningen med sin recension och sen säger hon: Titta som verket behandlas i media, det är tydligen inte särskilt intressant!

När en skribent får mycket utrymme är det relevant att fundera kring vem hon är, varför hon fått sin framskjutna position och hur hon kommer fram till sina slutsatser, kort sagt: vilken ideologi hon verkar inom. Med tanke på Sydsvenskans räckvidd är texten sannolikt den viktigaste som kommer publiceras i södra Sveriges dagstidningar på flera år, i det aktuella ämnet. Jag är okunnig om hur Forsare fått rollen som kulturredaktionens nya frilansstjärna men som teaterintresserad Malmöbo har jag under senaste året läst en handfull av hennes recensioner. Hon är nog Sydsvenskans mest anlitade scenkonstskribent. Hennes stil är följsam och vacker, med ett vågat bildspråk som ger en fin känsla om hur verket i fråga träffat just henne. I flera långa texter har hon polemiskt uttalat sig om tendenser i olika föreställningar, som hon tycker är problematiska. Hon framstår som ett rivjärn med skarp blick. När jag själv varit insatt i ett ämne eller en viss föreställning har jag märkt vilka ramar hon har, att vi har olika ingång i konsten och att hon inte lyft de saker jag fastnat för. Det är inget konstigt med det. En god skribent är en personlig skribent, på gott och ont. Det kan dock bli problematiskt när anspråken växer, när man säkert säger sig veta hur något är, i synnerhet om det handlar om konst eller om komplexa idétraditioner som feminism. Än knepigare blir det om man inte förmår lyfta blicken från sitt eget sammanhang och sin egen tidning.

Redan tidigare har Forsares texter avslöjat en inåtvänd Sydsvenskan-horisont. I höstas exempelvis, beklagade hon att ingen förhållit sig kritisk till Les Misérables på Malmö Opera – så målar hon en bild av utebliven debatt. Sen ställer sig Forsare själv i opposition till denna påstådda tystnad; hon är kritisk. Och så har hon upptäckt ett ”halvhemligt scenkonstkollektiv” som gör satir på Les Misérables. PotatoPotato är gruppen hon avser. En rimligare beskrivning av PotatoPotato i det läget hade varit ”den stökigaste gruppen i teatermalmö senaste året”. Men Sydsvenskan hade inte tagit dem på allvar, alltså beskrivs de som halvhemliga.

Under senaste tiden har Sydsvenskan lagt tio helsidor (räcker det?) apropå en bok om Carola som en av tidningens egna journalister skrivit. Med Forsares metod framkommer att boken verkligen slagit igenom och skapat diskussion.

Forsares senaste ”upptäckt” är att Turteaterns uppsättning SCUM-manifestet lyckats väcka debatt medan Institutets Woman inte gjort det. Hon framhåller det som ett belägg för att de senare producerar misslyckad feministisk teater. Det kan tyckas märkligt att jämföra en föreställning som spelats uppemot 100 gånger i Stockholm och på turné, samt backats upp av ett enormt intresse i riksmedia med Woman som spelats tre gånger i Malmö. SCUM är skriven av Valerie Solanas, ett omstritt och världsberömt namn sen 40 år. Hon sköt visst Andy Warhol också. Trots jämförelsens orimlighet använder Forsare den eftersom den bekräftar både hennes sågning och tes.

Journalisters sätt att beskriva hur-något-är är att hänvisa till hur det behandlats i media och därefter gör de en poäng av att vara för eller emot – och vilket de än är så har de gett media makten att bestämma hur-något-är.

Att Sydsvenskan är Malmös mest betydande tidning är ett obestridligt faktum. Forsares recension av Institutet är helt enkelt den viktigaste för en grupp med Malmö-profil. De dryga 2 000 tecken hon fått till sitt förfogande för att skriva om Woman använder hon till att lägga oproportionerligt mycket utrymme på saker utanför själva verket, och hon upprepar samma budskap fast med olika formuleringar. (Som journalist känner jag igen greppet. Det är för att fylla ut en text när man inte har något att säga.) Institutet har ägnat över ett år åt förarbete med Woman men efter premiären i Malmö kan Sydsvenskans recensent inte koncentrera sig nog för att få ihop en begriplig inledning på sin text. Redan i andra meningen skapar hon en helt onödig och påhittad förvirring kring något så grundläggande som vad föreställningen heter då hon skriver om ”Institutets nya verk ‘Woman’, som lanseras överstruket: ‘Woman‘.” Visst, det är knepigt med ett överstruket namn men varför krångla till det ännu mer? Forsares analys begränsar sig till att påpeka att hon inte förstår föreställningen och att i raljanta och hånfulla vändningar kritisera det enligt henne sexistiska innehållet och halvdana framförandet.

Till ”Feminism vid fronten” får Forsare ett helt uppslag för att breda ut sig om något så intressant och viktigt som vad feminismen spelar för roll på svenska teaterscener – i synnerhet i Malmö. Hon tar upp en handfull föreställningar och grupper som exempel på lyckad eller misslyckad feminism. Analysen av Woman är luddig men misstänkliggörandet intakt. För Institutet är kvinnan en sexmaskin, skriver hon, och insinuerar faktiskt att de har en dold agenda. ”Bakom en mask av teori hävdar Institutet att de arbetat utifrån en föreställning om att kvinnan inte finns.” Hon blandar märkliga referat av Woman med starka och entydiga men ytterst tveksamma påståenden om teater i stort. Som ett exempel på förstnämnda: ”Kvinnorna strippar och juckar mot publiken, som genom halvt misslyckade försök till interaktion rånas på sin rätt att definiera sig som kvinna eller man. Sin rätt att tänka politiskt.” Läs meningen igen. I nästa stycke skriver hon: ”En lägesrapport från jämställdhetens skrivbord: I allmänhet kan man konstatera att svensk teater vant sig vid att arbeta metodiskt med jämställdhet.” Malena Forsare sitter alltså själv vid ”jämställdhetens skrivbord” när hon gör detta uttalande. Jag vill bara inflika vad jag hört från aktrisbekanta (de är rätt många): Jämställdhetsarbetet inom teatern är ofta reducerat till floskler om att man tagit tag i frågan, medan dåliga strukturer sitter hårt därunder. Självfallet sker förändringar, kvantitativa förbättringar, som att fler kvinnor regisserar och så vidare, men att peka på det som framsteg kan också vara ett sätt att dölja vad som finns kvar, och man missar på vilka villkor en kvinna gör karriär jämfört med en man. Det är av betydelse att Forsare inte tycks greppa denna dimension av hur vissa idéer används av aktörer i ett samhälle av maktpolitiska skäl för att framställa sig i en viss dager. (Eftersom hon verkar vara en engagerad feminist och påläst i genusfrågor är hennes självsäkra analys av sakernas tillstånd minst sagt förvånande.) Låt mig gissa att Institutet, till att börja med, undviker att vara uttalat feministiska eftersom de inser att det är ett problematiskt påstående. Men för att bli godkänd av Sydsvenskan, och det finns många exempel på detta, räcker det inte med att ha goda intentioner eller sunda tankegångar bakom innehållet. Verkets tendens måste vara lätt att identifiera som korrekt, och får inte kollidera med den vitt spridda föreställningen om konsten som undervisande och god, med positivt inflytande på samhället.

Forsare ställer ett stort antal verk som hon gillar i kontrast till det misslyckade Institutet. I jämförelsen mellan Stadsteaterns Prins Charles känsla och de numera etablerade PotatoPotatos Historia A framkommer vad hon menar med spjutspetsfeministisk teater: ”Ifråga om analys vinner dock PotatoPotato över storasyster: här serverades historiska figurer vi nätt och jämnt kände namnet på.” Att framhålla PotatoPotatos tillvägagångssätt som feministiskt avancerat får mig att undra vad som är grundkursen. Tesen tycks faktiskt vara att ju mer okända kvinnor man lyfter fram desto djupare är analysen. Att Historia A reproducerade en gammaldags historieskrivning medgavs av skådespelarna inom verket men utan att de gjorde något åt det. Eller jo, de höll en tyst minut för alla kvinnor i historien som inte levt upp till den manliga normen för berömmelse och fortsatte sen som tidigare.

Det kan väl aldrig vara så att Forsare ställer lägre krav på analytisk förmåga hos kvinnliga konstutövare? Vad säger det i så fall om hennes kvinnosyn? Hennes oförmåga att i recensioner säga något meningsfullt om teater mutation är slående. Även i dessa korta texter uppehåller hon sig vid saker utanför verket, som resuméer om teatermalmö med mera. mutation uppfattar jag som både feministisk och feminismkritisk – och påminner på det viset om Institutet. Men då mutation drivs av kvinnor förmår Forsare inte se att de problematiserar feminism på ett obekvämt vis utan är säker på att de är feministiska på ”rätt sätt”, även om hon inte förstår hur.

På samma vis undrar jag över redaktören Rakel Chukris val att publicera ”Feminism vid fronten”. Om en man skrivit texten – hade den verkligen gått igenom då? Har en kvinnlig skribent som skriver om feminism ett automatiskt förtroende? Nej, så är det nog inte. Men kanske har man ett automatiskt förtroende om man påstår sig skriva från ett feministiskt perspektiv, hur grund, eller rent av ohederlig, analysen än är.

Forsare drar den feministiska diskussionen rätt många decennier tillbaka i tiden samtidigt som hon säger sig tala om fronten idag. Och Sydsvenskans kultursida är det enda forum där någon kan göra en sammanställning av den feministiska teaterns ställning i Malmö och få genomslag. Tidningen når över 300 000 läsare. Man vill påpeka: I Malmö är det svårt nog för ambitiös och vågad teater som inte skyltar med politiskt korrekta slogans utan att den dominerande tidningen på ett okunnigt vis sablar ner den.

2. Jag har under de senaste åren blivit alltmer uppmärksam på Sydsvenskans roll i Malmös kulturliv. Det är inte bara Forsare som verkar anse att det som inte stått i Sydsvenskan inte är att räkna med. Dessvärre tror jag att det är så många Malmöbor ser på saken. Jag trodde själv länge att Sydsvenskan verkligen hade koll på Malmö. Tidningen gör anspråk på väldigt mycket – som i ”Feminism vid fronten” eller i kampanjer där de framställer sig själv som hela stadens gosedjur och beskyddare. ”Vi älskar Malmö.” Jag var också övertygad om att de ville främja mångfald och vara nummer 1 på att bevaka Malmös olika kulturyttringar. Men pinsamt nog ger Helsingborgs Dagblad en lika, om inte mer, initierad kommentar till Malmös alternativa scenkonst. Det kan låta bisarrt men jag vill gå så långt som att påstå att resultatet av Sydsvenskans bevakning av teatern i Malmö är negativt eftersom kulturredaktionen uppenbarligen inte förstår sin egen roll som aktör i staden, sitt eget sammanhang. Jag ska förklara varför.

Min första spaning tar sin utgångspunkt i något näraliggande som känns riktigt att ta upp eftersom jag på sätt och vis är part i målet. Sydsvenskan ger inte kulturkritik.se ens en notis när vi uppmärksammar dem på vår existens. Kanske ser de tre gratisarbetande entusiaster som ovälkommen konkurrens eller bara som oväsentliga. Självfallet verkar det sistnämnda rimligt. Sidan uppdateras inte så ofta och täcker få och begränsade ämnen. Vi som skriver är heller inga ”namn” som media går i gång på. Men jag tror ändå att våra texter om teater i Malmö är de mest ambitiösa som existerar. Förhoppningen när vi startade kulturkritik.se var att skribenter skulle flockas till oss, eller åtminstone att någon enstaka knacka på. Men då uppmärksamheten vi fått av etablerade medier varit noll har det förstås varit svårare att nå ut. När sen Sydsvenskans journalister talar om en debatt som inte finns, när den finns, men inte på Sydsvenskan, då far man inte bara med osanning, man missbrukar sin position. Det som låter som en bitter klagosång utifrån ett enskilt exempel är en generell beskrivning av hur Sydsvenskan prioriterar.

Som före detta frilans åt tidningen har jag god inblick i hur svårt det är att sälja in något om lokal kultur. Det hände mer än en gång att nöjes- eller kulturredaktionen nekade till ett uppslag som någon vecka senare uppmärksammades i P1, Svenska Dagbladet med flera. Sydsvenskan hade chansen att vara först, vilket hade varit naturligt, men tyckte inte i det läget att grejen var intressant. Deras motiveringar skilde sig åt men hade ofta innebörden att det jag ville skriva om var för smalt och lokalt. Hur många projekt hamnar i total mediaskugga eftersom Sydsvenskan inte tar upp det? Rädslan för att vara provinsiella gör dem just det. Storögt rapporterar tidningen om populärkulturella och kommersiellt framgångsrika fenomen från andra platser, som Stockholm eller New York, men förmår inte se det verkligt intressanta när det dyker upp på nära håll.

De går på säkra kort. Samvetsgrannt, år efter år, skriver Sydsvenskan om varenda en av Stadsteaterns och Operans uppsättningar. Ofta får de både en och två inför-artiklar, kanske en framsida, och så en recension, långt fram i tidningen. Om Marianne Mörck har fina örhängen i nya musikalen: det kan vara värt en notis! Att Malmö under flera år haft sitt överlägset mest intressanta scenkonstutbud på små teatrar som drivs med betydligt mindre medel har varit svårt att förstå utifrån Sydsvenskans bevakning. För att till sist få välförtjänt uppmärksamhet har Teatr Weimar tvingats hålla osedvanligt hög kvalitet under många år. Så länge kan vanligtvis inte en frigrupp klara sig utan att få viss draghjälp av de som förväntas upptäcka och se dem: den lokala tidningen. På mindre, oetablerade teatrar vet man: att Sydsvenskan skriver om ett projekt, hur ambitiöst eller egenartat det än är, är inget att räkna med. Med Skånska Dagbladet har man större chans. Men Sydsvenskan verkar vara för fin.

Till årets Teaterns Dag, som är en möjlighet för små teatrar att nå ut till en publik som vanligtvis inte hittar dem, ändrade Sydsvenskan strategi. Tidigare har de varit med och sponsrat med annonser, vilket förefaller rimligt om man vill framstå som en tidning som bryr sig om kulturen i Malmö. Men då har de också fått reklam genom att deras logga funnits på Teaterns Dags trycksaker, och de har varit exklusiv mediasponsor. I år erbjöd de istället vänligt nog att Teaterns Dag skulle få använda Sydsvenskans logga för att vinna trovärdighet. Om de skulle bjuda på en liten annons i tidningen ville de ha mer, som en massa gratis inträdesknappar att dela ut till sina prenumeranter (som kostar 40 kronor att köpa). Teaterns Dag skulle inte fungera utan ett brinnande engagemang och gratisarbete. Då evenemanget funnits i tolv år och då stadens stora institutioner medverkar förefaller det något märkligt att Sydsvenskans logga skulle behövas för evenemangets trovärdighet.

Hur gör Sydsvenskan när de kommer fram till att en debatt om en viss föreställning inte existerar? Ligger det något journalistiskt fotarbete bakom, digitalt eller analogt? Eller åker Malena Forsare ut till Sydsvenskanbyggnaden i Segevång och spetsar öronen för att fånga upp en debatt vid kaffemaskinen eller i kantinan. ”Nähä, de pratar om sparbeting, inte Institutet. Aha!” Sen tittar hon i DN. ”Nähä, de diskuterar inte heller en uppsättning i Malmö! Aha.” Rapporterar man om en utebliven debatt genom att söka hos sig själv och besläktad media blir rundgången total. Ibland verkar Sydsvenskan mer intresserade av vad som skrivs om Malmö (i tidningarna) än vad som faktiskt händer i staden. De är inte ensamma om denna metod vilket som bekant får till följd att vissa saker blir oproportionerligt stora i mediaströmmen medan andra försvinner helt. Denna mekanism fördjupar problemen för en uppsättning som den lokala tidningen inte har förstått sig på. När en tidning skriver om en teater med emfas vågar inte de andra bortse från detta utan gör sina egna artiklar, förr eller senare.

I fallet Teatr Weimar var Sydsvenskans tröghet påfallande. Under flera år i mitten av 00-talet kunde man se Christina Ouzinidis och Jörgen Dahlströms pjäser i ett litet kyffe vid S:t Gertrud, med plats för trettio personer i publiken. Jag råkade bo i kvarteret, annars hade jag inte hittat dit. Jag minns att jag var förvirrad de första gångerna, och tänkte: Men är inte detta väldigt avancerat, och bra!? När jag tittar igenom teaterns egna arkiv över recensensioner ser jag att Ystads Allehanda, Skånska Dagbladet, Kvällsposten, Helsingborgs Dagblad och Svenska Dagbladet förstod Weimars vikt tidigare och bättre än Sydsvenskan. Fem år senare är Ouzinidis och Dahlström bland de mest omtalade och efterfrågade dramatikerna i Sverige. Slutsatsen blir: Sydsvenskan är förvånansvärt ointresserade eller dåliga på att upptäcka och uppmärksamma intressanta fenomen som är lokala och ickeetablerade.

Min andra spaning handlar om att de dessutom är repressiva mot det utmanande, som exempelvis Institutet. Malena Forsare är inte ensam om att skriva ner deras föreställningar. Tvärtom har hon på ett smidigt sätt tagit över stafettpinnen och inställningen från tidningens tidigare skribenter. Kanske satte Rikard Loman tonen i DN då han redan innan Institutet haft en enda föreställning fick skriva en lång nedgörande artikel om dem. När Institutet började sin verksamhet våren 08 var det med fem engångsföreställningar under namnet The Rise and Fall of the Roman Empire. I Sydsvenskans recension av svitens första del kallar Fredrik Pålsson den för ”konventionell” och ”långtråkig”, men det är också ”tomt, banalt, privat, och pubertalt”. Avslutningen på recensionen drar åt det hållet då han uppmanar Institutets Ludvig Uhlbors och Anders Carlsson att först lämna tillbaka gruppens kulturstöd och sen runka själva på scenen. Därefter följde blandade recensioner i Sydsvenskan, någon var positiv, andra var hånfulla eller skeptiska. Under våren blev det klart att Malmö Stad skulle dra in gruppens ekonomiska stöd och att de skulle förlora sina lokaler. Det kommenterades till och med på ledarplats då Mats Skogkär, som stoltserar med att inte ha sett en enda föreställning, applåderar Malmö Stads beslut. I en text osande av förakt förklarar han hur lite teatergruppen lyckats provocera. Det faller honom inte in att hans text skvallrar om motsatsen. Och de är inte radikala heller: ”Institutets pretentiösa posörer vill gissla etablissemanget med hjälp av bidrag utdelade av samma etablissemang. Och klagar sedan när källan sinar. Hur radikalt är det?” När Institutets malmöbas splittras nåt år senare drar den konstnärlige ledaren Anders Carlsson till Berlin. Inte heller där får de vara i fred för Sydsvenskan. Fredrik Persson går på Institutets nya Conte d’Amour på Ballhaus Ost och raljerar i en krönika över hur lite gruppen lyckas provocera berlinarna, hur lite tyskarna bryr sig, för dem är det inget nytt med snusk på scen.

När Kvällspostens skribenter tog sig an Romarriket var tonen annorlunda. Theresa Benér applåderade tidigt nytänkandet och experimentlustan. Hon hade självklart kritiska synpunkter men kunde samtidigt se något storartat och välbehövligt. Jan Karlsson skrev en upprymd krönika inför Romarrikets sista del då han ställde Institutet mot en traditionsbevarande och konventionell teaterkultur som han följt i decennier. ”Till slut kan det vara svårt att skilja den ena Strindbergs-uppsättningen från den andra, den tredje Ibsen från den fjärde.”

Tittar man på Sydsvenskans tidiga texter om Institutet börjar de på en viss nivå: den första reaktionen. Åh, de vill bara provocera! Åh, de förnedrar en kvinna på scen – så antifeministiskt, åh, de tror att de gör något nytt, men det gör de ju inte! och så vidare. Dessvärre går sällan analysen längre, och ofta tas föreställningarna emot på liknande sätt i andra svenska publikationer. Institutet är en av få svenska grupper som har relevans i europeisk jämförelse. Conte d’Amour tog hem första pris på Impulse, vad jag har förstått Tysklands mest prestigefulla teaterfestival, och har tagits ut till Avignonfestivalen, den största i världen för experimentell teater. För svenska förhållanden är det ganska enastående. Men den svenska kritikerkåren tycks, med några undantag, ha ett näranog komplett ointresse för att – med Institutet – lyfta blicken ovanför den vanliga svenska teaterkontexten. Analysförmågan visar sig gång på gång vara märkligt begränsad och fantasilös. Då de ordinära recensentglasögonen inte fungerar måste de kritisera, ofta i ett moralistiskt och fördömande tonfall. Det är förödande för teaterns möjligheter att utvecklas och pröva uttryck bortom de trygga. I Malmö gör Sydsvenskans trygghetsknarkande recensenter att en verkligt intressant debatt aldrig kommer att föras på deras sidor. Tidningen publicerar förstås vilka texter de vill. Problemet är anspråken kombinerat med genomslaget som överlägset största tidning i Malmö. Just därför kunde man önska att de var mindre präktiga och självgoda.

Kritik kan vara att försöka förstå även när det tar emot, att leta efter verkets egen logik, att låta sig tänka tankar man normalt sett inte tänker, att uthärda en osäkerhet inför vad man ser. Den ängslighet och aggressivitet som Forsare-kritiker-typen sprider gör det ytterst svårt att undersöka något svårt, som ju redan från början är svårt. Istället håller de sig i enklast möjliga ledstänger när de närmar sig ett verk. Det har blivit tröttande att förklara för bekanta i Malmö att Institutet inte är så korkade och ytliga som de framstår genom Sydsvenskan. Vad har Institutet gjort tidningen för ont då de inte nöjer sig med (oftast) dräpande och halvdana recensioner, utan, som nu, följer upp med ännu fler nedgörande kommentarer? Om det är för svårt kan ni väl göra som med annat ni inte förstår, och förbigå det med tystnad? Varför måste ni minimera möjligheterna för oss teaterintresserade att få se utmanande scenkonst genom att banalisera och misstänkliggöra den? Varför vill ni jaga bort det avvikande och den för Malmö-förhållanden ganska avancerade teater som Institutet bjuder? Varför göder ni folks fördomar om svår konst istället för att ta er an den?

Vad Historia A gör är att berätta om ett förhållande som alla upplysta människor, feminister eller ej, redan vet. Som Forsare påpekar lyfter den fram kvinnoöden som förtjänar bättre än att glömmas bort. PotatoPotatos pjäs är en encyklopedi över historiska personer med några längre artiklar insprängda bland de stora flertalet som bara nämns vid namn. Det är en fin föreställning så, inte minst för en yngre publik lämpar den sig väl, som ett första steg för de som inte förstått eller som en påminnelse för de som glömt. Att kvinnor getts diminutiv betydelse i traditionell historieskrivning är odiskutabelt. Men hur blev det så? Varför? Varför tvingades Marie Curie att läsa förnedrande och ovidkommande kommentarer om sitt privatliv i ett brev från Nobelkommitén i Stockholm? (Som PotatoPotato upplyser om.) Varför är det snart standard att flickor i västerlandet plastikoperar sina kroppar? Vilken sorts kultur medför sådant och hur tänker människorna inom den? Vad motiverar dem utan att de ens förstår det? Kan det vara så att många kvinnor är osäkra på om de har ett värde om de inte lever upp till idealet? Finns det någon teater som på djupet försöker analysera denna situation och få fatt i något underliggande?

Det har visat sig vara väldigt enkelt att hävda att man är feminist. Politiker, företagsledare och teaterchefer gör det. I offentligheten. Mansgrisar påstår att de är det. Kvinnor använder det för att vinna fördelar och för att nedvärdera andra som inte tänker rätt. Att i Sverige säga ”Jag är feminist” är dels en självklarhet, men också ett sätt att säga: ”Jag är bättre än de som inte är det.” Försök att inte vara uttalad feminist i kultursfären och se vad som händer. Trots detta föreligger knappast jämställdhet.

Jag menar inte att Institutet ensamma står för en vettig analys, eller att de kontrollerar allt de uttrycker på scen – något de själva är medvetna om och utnyttjar. Men tio vilda hästar skulle inte kunna få mig att vika från åsikten att de med större grundlighet och mod än de flesta andra ställer frågor om hur människan är konstruerad, vad som är socialt betingat, vad som är ideologi, och så vidare. Jag skulle vilja se mer och värre, fler radikala idéer tas upp på Malmös scener. Men om Sydsvenskans recensenters smak och ideologi får råda måste jag hålla tillgodo med förenklad entydig feminism. Om jag vill se annat får jag söka mig till andra och större städer. Fast kvinnliga konstutövare kommer de nog inte ge sig på, i och för sig. Det är min profetia.

3. Under dagarna som jag skrivit och grubblat över denna text har det blivit värre kan man säga. Eller tydligare. Jag talar med konstnärsvänner, hör hiskeliga exempel på när kritiker missförstår och förenklar och hur de tillsammans tycks utgöra en väldig kraft, som slår ner på viss sorts konst, när helst den dyker upp. teater mutations dramatiker Annika Nyman får in en debattext i Sydsvenskan där hon vänder sig mot Forsares grunda analys av Woman och försöker förklara varför hon tycker annorlunda. Hon menar att det är väsentligt att som konstnär rikta blicken mot sig själv, att gräva där man står, och oroas över hur självsäkert Forsare stämplar Institutet som antifeministiska. Forsares svar:

För dramatikern Annika Nyman är det viktigt att rannsaka sig själv. Hon får det att låta som ett radikalt konstnärligt grepp, vilket ju inte är fallet. Däremot drar teatern i vissa olyckliga fall, som i exemplet ”Woman”, sin rannsakan så långt att den förvandlas till navelskåderi.
Av det smutsiga luddet har Institutet producerat en tafflig föreställning, som inte förtjänar vackrare slutord än finalen på min recension. Slutord som för övrigt speglar tre centrala motiv i föreställningen: tryne, stjärt och teater.
Kvinnan (och mannen) inom 2000-talets scenkonst ska gestaltas i all sin komplexitet. Men Institutet gör henne inte komplex, utan sänker henne i linje med historien.
Två nakna, juckande kvinnor som ser ut att ha repat för lite reproducerar porrindustrins eget galleri. Ställ bilden jämte andra alternativa framställningar av kvinnan på teatern, eller på performancescenen, och den sticker ut som en sunkig historia med grumliga uppsåt. Som vi dessutom känner alltför väl!
Hur detta ska förstås i termer av förändring kan inte ens en välvillig uttolkare som Annika Nyman förklara.

Den lilla texten är ett mästerverk i att visa hur okunnig Forsare är om sina egna fördomar om konst. Det beklämmande är att hon delar denna blindhet med många tongivande svenska kulturskribenter. Den visar också hur en person på en privilegierad position reagerar då hon blir utmanad. Hon är överlägsen, tycker sig vara någon som kan förklara för Nyman vad som är och inte är ett radikalt konstnärligt grepp. Som om det fanns en enkel vedertagen sanning om det, eller som om hennes åsikt skulle väga tyngre än Nymans. Hur kommer det sig att den duktiga kritikern på Sydsvenskan, som genom sitt jobb ständigt ger etablerad teater ett högt värde, tror sig veta bättre än någon på teater mutation – progressiv, osmaklig, vild, till sin inriktning – vad som är radikalt? Hennes försvar av sin recension och det nya smutskastandet av Institutet är likaledes intressant. Om hon är så säker att hon vet exakt vilka ord Woman ”förtjänar” – då menar hon rimligen att svagheterna i hennes text också är avsedda och medvetna. Ska man läsa upprepningarna om saker utanför föreställningen som ett extra lager hånfullhet då hon undviker att prata om själva verket? Vet hon vad ”uppsåt” betyder? Om man tar henne på orden innebär det att människorna bakom Woman suttit och diskuterat hur de ska kunna göra en föreställning som sänker kvinnan och komma undan med det. Jag tror inte ens hon märker sin självgodhet. Anledningen skulle kunna vara att hon är så säker på att hon har rätt att alternativa synsätt är löjeväckande för henne. Till sist: Vad gör egentligen Forsare när hon påstår något om vad Nyman kan förklara och inte? Är det i själva verket en önskan? Varför är det viktigt för henne att påpeka vad Nyman inte kan? Det är väl upp till oss läsare att avgöra vad hennes meningsmotståndare klarar av?

Man skulle kunna sluta debatten med Forsare med att säga att det är utsiktslöst att diskutera med någon som är så ohövlig och ointresserad av en annan världsbild och teatersyn än den egna och som inte märker att hon med sin argumentation tvingar, exempelvis Nyman, att gå med på en massa saker som hon kanske inte vill gå med på, för att överhuvudtaget kunna diskutera. Men Forsare får nog räknas som Sydsvenskans främsta teatertyckare. Och hon talar utifrån det självklara, utifrån makten, utifrån det gängse, utifrån den dominerande synen på samhället och konsten. Och den dominerande synen behöver inte ifrågasätta sig själv. Det ingår i konceptet. Att hon är feminist och inte verkar förstå detta är märkligt, eller rättare: att det hon skriver dryper av övertygelsen om att hon är en duktig och upplyst feminist, med rätten på sin sida, och inte förstår detta, sticker i ögonen. Förutom hennes brist på ödmjukhet. Det sistnämnda går hand i hand med hennes syn på självrannsakan och konst.

Forsare är inte ensam om sin hållning; hon är bara lite tydligare än andra skribenter. Det gör henne intressant som exempel. Som utsagan om rannsakan och navelskåderi. Navelskådande är en vanlig kritik mot svår konst och jag tycker att den är rimlig på många sätt. Hur svår får konst bli? Ligger det något i att självrannsakan inte är ett radikalt konstnärligt grepp?

Om man ser på andra av hennes uttalanden om teater framkommer att hon uppskattar konst som rannsakar. Exempelvis kritiserade hon Stadsteaterns Ingvar! för att inte tillräckligt grundligt lyfta fram Ingvar Kamprads kopplingar till högerextremism. Historia A belyser den skeva manliga historieskrivningen och får pluspoäng. I ”Feminism vid fronten” skriver hon att feministisk teater blir viktig när den ”pekar ut mot” samhällets svagaste punkter. Alla är nog ense om att en av konstens viktigaste uppgifter är att rota i oegentligheter. Men att scenkonstnärer skulle vända uppmärksamheten mot det egna – där tar det stopp. Det blir navelskåderi och icke-radikalt. För att denna syn ska bli begriplig måste man nog utgå från att konstutövare står över de problem och orättvisor som produceras på andra platser. Andras skit bör konsten visa på, inte den egna. Enligt detta synsätt står konsten i motsättning till, eller rent av utanför, resten av samhället. Då alla kulturkritiker åtminstone från början älskar konst, det var därför de sökte sig till yrket, ligger det nära till hands att misstänka att de även ser sig själva som stående över vad som behöver rannsakas.

Kritiker ser som sin rätt att peka ut vad som är dåligt överallt (även jag, denna gång) och drar sig inte för att beklaga kritikens egna kvalitet. Just det är så vanligt att det blivit en klyscha, närapå ett skämt, att kritiker talar om kritikens kris. Det är lätt att se hur detta stammar från samma grundhållning: Jag är den som pekar på problem. Även när det är den egna positionen kritiken rimligen handlar om finns felet aldrig hos kritikern själv. För att komma undan med manövern riktar de blicken mot något annat, kanske tidsandan, som de klankar ner på. Leif Zern, en av Sveriges mest inflytelserika kulturskribenter skriver i en DN-krönika om teaterkritikens död om hur bloggprosan tagit över. Jag formulerade ett inlägg som DN inte tog in. I mejlutbyte med Zern påpekade jag att han genom sin text om kritikens kris paradoxalt nog ökade den egna redaktionen trovärdighet. Kritik av kritik är ett sätt att visa att man själv har högre ideal även om det allmänna läget är dåligt. Det är dessutom en gammal finkulturell pose att gnälla på förfallet, på det som inte är lika bra längre, men det skrev jag inte. När Zern på slutet av sin krönika på ett okunnigt sätt refererar till Marcel Proust förstärker det bara bilden av en yrkeskår med en alltför generös självbild. Om jag inte vid tillfället precis läst ut På spaning efter den tid som flytt hade jag aldrig märkt vilka genvägar Zern tar för att bygga sin tes. Slutpoängen i mitt inlägg var att det vore rimligare att rikta blicken mot DN istället för något så svepande som bloggprosan. DN Kultur har väl större inflytande över kritiken än bloggare, och större än vilken annan tidning som helst för den delen? Zerns svar blev ett trött: ”Jag vet inte vad vi kan göra för att vända utvecklingen.” Häromveckan beklagade för övrigt Zern, i DN, att samtida teater är så inriktad på sig själv, att det blivit metateater utan betydelse för samhället, och utan kontakt med verkligheten. Här tangerar han Forsares påstående om navelskåderi.

Jag skulle vilja pröva motsatsen: Kan en konstnär som inte rannsakar sig själv vara radikal? Om man inte förstår sin egen position och inte är beredd att granska den, i synnerhet om det är en privilegierad position, riskerar man inte då att bli ytlig och självgod? Är inte risken stor att man av bekvämlighet hoppar över det som är problematiskt hos sig själv? Och hur vanligt är inte självblindhet?

Kulturkritiker njuter själva av denna blindhet. Jag är uppvuxen med en enorm respekt för media och har alltid sett på journalister som en form av auktoriteter. Första gången jag höll i DN Kultur var jag troligtvis 19 år, mina ögon svajade av beundran. Och jag visste: Om jag inte förstår vad de skriver är det mitt fel, inte deras. Bedrövade läsare, du har nog räknat ut att min inställning svängt. Nu slår det mig hur kulturkritik skrivs utifrån en viss och självklar position som i sig aldrig behöver motiveras, hur den hela tiden ser vettig och förfinad ut på ytan, för en okritisk underdånig läsare, men sällan håller för närmare granskning. Malena Forsare liksom Björn Gunnarsson, skribent bland annat på Helsingborgs Dagblad, behärskar konsten fullt ut. Också han kommer med ett kritiskt inlägg i eftersvallet till ”Feminism vid fronten”. Hans text riktar sig mot två saker: Woman och Annika Nymans konstruktiva försök till tolkning av föreställningen. Texten är späckad med lärda referenser som gör det svårare, inte lättare, att följa hans tankebana. I slutet tar han i så han spricker, för att också han sätta dit Anders Carlsson, Institutets konstnärlige ledare, som kallas för Mannen med grismasken: ”En figur som inte är mer systemkritisk än ljummen varmkorv.” Ett par saker är intressanta med Gunnarssons text. För det första utgår han från en massa saker han vill se, och konstaterar att dessa inte finns i Woman, alltså är den dålig. Med en sådan metod kan man tycka att vilket mästerverk som helst är undermåligt, och det är inte precis ett öppet förhållningssätt. För det andra är huvudlinjen i inlägget obegriplig, och nej, det handlar inte om intellektuell svaghet hos mig, jag tror inte det, inte längre. Den är helt enkelt för dåligt formulerad och med åtminstone ett par självmotsägelser, men jag tänker bespara er den analysen här. För det tredje citerar han Nyman och skriver sen: ”Så enkelt är det nog inte.” Märker han att han klappar henne på huvudet? Jag skulle inte påstå att det är ett grovt övertramp, inte alls, men från någon som talar utifrån en position som kan beskrivas som ”manlig etablerad kritiker” och som dessutom i texten så nedgörande kritiserar andra för deras patriarkala tendenser är det lite lustigt.

Sydsvenskan låter inte Nyman kommentera dessa svar på hennes inlägg. Den ”egna” journalisten, och en frilansande kollega som är på samma linje får svara henne – men Nyman får inte svara dem. Det kan tyckas pinsamt men vad ska man göra i Malmö? Gå till pressen?

Till sist slår det mig. De mest omstörtande konstnärliga upplevelser jag haft de senaste åren har alla sågats i Sydsvenskan. Och inte på ett artigt eller belevat sätt heller, utan hätskt och mästrande. Som Fredrik Pålsson om Romarriket exempelvis. I sin recension av den danska konstnärinnan Signas installation Salò är han visserligen mild och beskrivande. Men då Pålsson tänkt mer på saken får han två sidor i Sydsvenskan (hela kulturdelen alltså) för att påtala varför Signa är fel ute. Pålsson förklarar, med tonen hos någon som ska tala om för den felgångna konstnären hur det egentligen förhåller sig, att hennes tankegång bakom verket innehåller ”ett allvarligt problem”, och därför misslyckas det med vad det föresatt sig att göra: ”de försöker råda bot på vår tids avtrubbning genom att locka fram en identifikation som de samtidigt omöjliggör”. Lägg märke till hur bra det ser ut men hur svårt det är att riktigt förstå. Jag undrar: Vilket verk kan råda bot på vår tids avtrubbning? Är det måttstocken verkligen? Och hela Pålssons argumentation går faktiskt ut på att man inte kan vara distanserad och inkännande samtidigt i förhållande till ett konstverk. Jag tycker det är strunt.

Vissa verk tycks väcka en typ av invändningar som sällan drabbar andra – som att en oantastlig logik och följdriktighet mellan avsikt och resultat måste föreligga. Detta är Pålssons utgångspunkt när han skriver om Salò. Få föreställningar överhuvudtaget är immuna mot en sån granskning. Men verket ska sågas, då gäller det att hitta något, vilket man gör.

Andreas Ekström är en av Sveriges främsta kulturjournalister. Hans intervjuer, oftast för Sydsvenskan, anses hålla så hög klass att de getts ut i en bok. (Det är också han som skrivit succéboken om Carola, tillsammans med Johanna Koljonen.) I recensionen av Helena Granströms Det barnsliga manifestet är Ekström nedlåtande men förstående på så vis att han identifierat Granströms motiv för metoden hon valt: ”Jag är ledsen, men jag ser här en skribent som tar med varenda lärd tänkare och smalspårig poet hon har läst in i texten för att skänka den extra tyngd och för att bevara författarens redan goda rykte som originell skribent.” Detta ”Jag är ledsen” visar att han har tagit sig till en position över Granström, varifrån han kan beklaga hennes fåfänga. Om man sakligt tar sig an boken finner man mycket riktigt många referenser (den avslutas med förslag på ”Vidare läsning” uppdelat på manifestets kapitel), men om man vet minsta lilla om Granström (vilket Ekström gör, han har läst annat av henne) så inser man att hans formulering om ”varenda lärd tänkare och smalspårig poet” är en orimlig överdrift. Granström är matematiker och teoretisk fysiker vilket lett henne till helt annan litteratur än den hon refererar till här, hon har också skrivit civilisationskritik tidigare, men med helt andra ingångar (den pornografiska blicken till exempel). Om hon tagit med varenda lärd tänkare och smalspårig poet hon läst skulle boken blivit något helt annat. Att poeterna som citeras är Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf och UKON gör också ”smalspårig” till ett något missvisande epitet. Om man läser boken välvilligt, vilket Ekström alltså inte gör, kan man närma sig frågan om alla referenser från ett annat och mer fruktbart håll. Innehållet i boken är radikalt, det går på tvärs med vårt samhälles kultur och centrala värderingar på ett så djupgående sätt att dess implikationer kan uppfattas som revolutionära. Hur uttrycker man sånt och blir tagen på allvar? Hur gör man det som ung kvinna utan att bli klappad på huvudet? Jag tror Granström fann en möjlig öppning i att citera och referera till ett antal aktade namn för att på så vis ge sin text tyngd bortom henne (ungefär som Ekström skriver). De närmast folkkära poeterna används som trojanska hästar mot den normalitetsberoende läsaren, så att den ska kunna smälta bokens ohyggliga innebörd och inte stöta den ifrån sig. Först ska jag påpeka att jag inte ser något som helst problem med referenserna, de har alla har en naturlig koppling till texten och är väsentliga, inte pråliga. Men även om jag går Ekström till mötes och ”låtsas” att de är problematiska, kan jag lätt visa att de inte behöver en nedlåtande förklaring. Den skicklige Ekström tar något år senare sig an en för svenska förhållanden ovanlig satsning på noveller av förlaget Novellix. Han får en spalt för att skriva om ett samlat släpp om fyra noveller, varav en är signerad Helena Granström. Hennes text får minst utrymme (i konkurrens med Wille Crafoord bland andra). ”Granström gör som vanligt: bestämmer att svenska språket är hennes, och ska läsas på hennes villkor.” Det är allt. Ändå har han plats för klichéer som tydligen måste med i åtminstone varannan dagstidningstext där noveller avhandlas. Ett helt stycke går ut på att noveller inte måste vara litterära mellanprojekt utan förtjänar att tas på allvar. Nåväl. Varför inte ta dem på allvar istället för att skriva det? Men det tycks som att hans tålamod med Granström är slut. I recensionen av Det barnsliga manifestet avslutar han med att den bör betraktas som ett mindre lyckat verk men att Granström med tidigare böcker visat att hon är en betydande talang och att hon säkert kommer prestera bättre nästa gång. Men efter nästa gång skriver han alltså: ”Granström gör som vanligt: bestämmer att svenska språket är hennes, och ska läsas på hennes villkor.” Med tanke på vilken reko karl Ekström verkar vara måste det betraktas som en rejäl sågning. På kultursidor finns en oskriven regel om att ju kortare man avhandlar ett verk desto nesligare är det för konstnären/författaren. Med en lång sågning visar man ändå att verket är värt att tas på allvar.

”Det som intresserar mig är maktmissbruk och hur det rättfärdigas”, förklarade Signa Köstler inför uppsättningen av Salò, och tillade att hon liksom föregångaren Pasolini uppehållit sig vid hur ”människor görs till objekt som går att konsumera”. I ett publiksamtal efter Woman sa Anders Carlsson apropå teater att det egna hyckleriet måste upphöra innan man kan tala om förändring. De är båda, liksom Granström, ovanligt ambitiösa i sin granskning av samhällets strukturer. Trots det, eller om det är därför, blir de tillplattade som få andra. Signa och Institutet är också sällsynt intresserade av moral, och med höga krav på konsekvens. Men det är framförallt moral och omdöme de anses brista i.

Konstnärer som Karl-Olov Knausgård med Min kamp och Lars von Trier med Antichrist behandlas på liknande sätt när de försöker tänka kring ett visst tema eller beskriva en upplevelse av något – som med Knausgårds famösa babyrytmik. Han beskriver det förakt som väcks i honom och hur förklemande han upplever situtionen då han går på ett möte där småbarn och föräldrar sjunger gulliga sånger. Genast rycker debattörer ut och påstår att han är macho, att han framför antifeministiska åsikter och att han proklamerar vissa ideal. En upprörd kvinnoröst, jag uppfattade inte vem, påstod detta i ett litteraturprogram på P1, och budskapet har ekat i den feminism-anknytna debatten om Min kamp. Det förefaller som om en sådan tolkning fullständigt missat vad ett självutlämnande verk är. Knausgårds problem med den egna manligheten är en återkommande tematik, han plågas av självförakt, och känner avund mot fysiskt överlägsna män. Jag tror man kan utgå från att han verkligen varit på den där babyrytmiken och att det väckt såna känslor i honom. Vad ska han göra då, när han skriver om situationen? Ska han censurera eller påstå att han tyckte det var asskönt? Ska han glida förbi den typen av händelser så att de inte finns i boken? Är det bättre feminism? Den typen av ogenomtänkt analys gör både konst- och genusdiskussionen en otjänst. Det är ett tecken på feminismens tolkningsföreträde i svensk kulturdebatt när även dålig sådan kan framföras så ohämmat. Det är skillnad på att beskriva en känsla och proklamera den. Från en litteraturteoretisk horisont är detta så grundläggande att det känns genant att behöva påpeka. Men P1 samlar väl en svensk elit inom fältet? Resultatet av en sådan konstsyn blir att man som konstnär ska hålla upp det som är ideologiskt korrekt eller ge pedagogiska och upplyftande lektioner i tidens innediskurs. Det finns många som verkar inom dessa ramar, de får beröm i media, men om all konst var sådan skulle samhällsklimatet bli ganska kvävande. De idealen ger inte bara ointressant konst, utan också konst som blundar för massa saker som existerar i verkligheten, inom människor, och som eventuellt borde diskuteras eller synas istället för att sopas under mattan. Denna uppfattning om feminismens jurisdiktion, om dess ”kritiska befogenheter”, för tankarna till en totalitär stat som repressivt utövar åsiktskontroll, eller ännu värre: beskrivningskontroll. Jag tror att Forsares syn på Woman är besläktad med reaktionerna på Knausgård. Hon ser kvinnor porträtteras på ett sätt hon inte gillar och därpå fördömer hon det. Kan man då beskriva kvinnor på ett negativt eller problematiserande eller utelämnande sätt? Får man inte det? För mig är det en misstänkt daltande utgångspunkt, och som låser fast de möjliga kvinnoporträtten inom ramarna för vad Forsare själv tycker är en önskvärd kvinna. Som om det inte fanns människor av kvinnokön bortom dem.

Det är inte bara feminismen som används på detta sätt av de ängsliga och rättrogna. Diskussionen efter Makode Lindes världsberömda tårtskandal på Moderna museet i Stockholm har präglats av kritiska röster som pekat finger och tillskrivit Linde rasistiska motiv. I somlig media har verket avfärdats som en tom provokation. Jag har inte följt bevakningen av Lindes tårta särskilt noggrannt och jag antar att det gjorts, men på avstånd har jag inte någonstans sett en skribent som fokuserat på verkets innehåll och försökt ta det vidare. Tagen för vad den är tror jag att min ytliga uppfattning om mediarapporteringen kring tårtan berättar något om vad folk ser av en visst sorts konstverk på lite håll.

Ett gemensamt drag i de reaktioner jag just beskrivit, liksom för Forsares och Gunnarssons texter om Woman, är en vilja att stänga om verken, att tysta ner dem. Istället för att öppna upp för en diskussion om innehållet klassificeras verket omedelbart som bra eller dåligt (i det här fallet dåligt, eller uselt) och recensenterna hänvisar till sina egna reaktioner som facit. Det starkaste tecknet på denna stängning är att kritikerna tar sig rätten att värdera människorna bakom verket. Om konstnären har ett uppsåt att sänka kvinnan, eller om någon är som en ljummen varmkorv, då finns det givetvis ingen som helst anledning att ta dennes konst på allvar. Kritikerna kommer undan med det eftersom deras reaktioner är gängse. Men har de fullgjort sin kritiska uppgift när de beskriver verket som bärare av dåliga värderingar? Självfallet kan man använda de egna reaktionerna så, men inte om man vill kalla sig öppen, ödmjuk eller kritisk, i ordets bästa bemärkelse. Hur blev svenska kritiker normalitetens och moralens väktare? De moraliska aspekterna av ett verk är både intressanta och viktiga, men med vilken kompetens uttalar de sig i dessa frågor? (Jag har åtminstone läst moralfilosofi.) Hur kan de vara så tvärsäkra på att de har rätt? Och rätt att fördöma en konstnärs tänkande i etiska och politiska frågor? Detta fördömande dyker ständigt upp, i synnerhet om avvikande eller utmanande konst. Kritiker fungerar som konstnärernas vallhundar, som med bestraffningar och belöningar vill driva in alla i mittfållan. Påfallande ofta försvarar och hyllar de det bestående, det befintliga, det folkliga, och rackar ner på det form- eller idémässigt radikala. Eller rättare: de framför även kritik mot ordinära föreställningar, men det är en kritik som riktar in sig på detaljer, en skådespelarinsats, en viss karaktärs grundhet och så vidare. De avfärdar sällan formen i sig, så som de gör med det avvikande; den konstnärlige ledaren beskrivs inte som någon i avsaknad av moralisk kompass. För att denna genomsnittlige kritiker ska vara nöjd bör ett verk vara ifrågasättande, det ska vara feministiskt, gärna hylla mångkultur och förhålla sig kritiskt till ingrodda strukturer i samhället, men det ska framförallt vara lagom, och om det är harmlöst är det inget stort problem. Konst ska utmana, säger de, men menar det inte på riktigt. När ett verk utmanar visar de att de ändå inte vill. Men det finns så klart problem med detta lagom-utmanande-ideal. Det första som slår mig är det som Aristoteles pekade ut med idén om katarsis; ett verk låter publiken genomlida en kris och fungerar därmed som en ventil för samhällsmaskineriet. Konsten lättar på trycket och fungerar som en maktens hjälpmekanism. Då medborgarna känner sig ha gått igenom en prövning och skärskådat något är de omskakade men nöjda och går hem och fortsätter sina liv som vanligt, men med guldstjärna eftersom de ägnat sig åt finkultur. De akuta problemen i samhället består men spänningen är borta. Besläktat är att se konst som maktens alibi. Ifrågasättande konst godkänns av makten för att visa att den tål att ifrågasättas – för det gör den, men bara till en viss gräns. Om kritiken blir för stark eller radikal väntar fängelse eller utfrysning. För att åstadkomma det sistnämnda bistår denna grupp av privilegierade journalister med stor iver. Men om det enda man godkänner är en lagom och resonlig kritik, som måste framföras på de etablerades villkor, då har man uteslutit konst som ifrågasätter själva grunden för en viss verksamhet, eller det västerländska i stort. Dessa kritiker är naturligtvis i sin fulla rätt att skriva precis som de gör, och att därmed vara grindvaktare åt det gamla och vedertagna, men det verkar inte som att de har reflekterat över innebörden och det sorgliga resultatet. Och vart tog nyfikenheten vägen? De tycks tro att konstens uppgift är att bekräfta deras ideologi.

Tittar man på vad de nedgörande kritikerna skriver ser man att de har olika sorters invändningar men att de alla undviker de radikala verkens kärna. Istället fastnar de på ytan och lika ofta på något med själva formen, som de utpekar som misslyckad. Självfallet kan man tycka att en viss form av teater är misslyckad, men det märks alltid att de inte ansträngt sig för för att ta till sig verkets grundpremisser, och att de har missuppfattat en hel del. Istället för ett öppet undrande hamnar de i föraktfulla attityder. Då vill jag förstå varför. Är det för att verket inte går att foga in i mallarna de lärde sig på universitetet, så att deras analysverktyg inte fungerar, vilket irriterar dem? Kan det vara så enkelt? Det är lågt i så fall. Alternativet är ännu ”grumligare uppsåt”, för att låna av Forsare, nämligen att de propagerar för en viss sorts konst och använder alla medel för ändamålet. Men har de konservativa ideal borde de väl stå upp för dem, just som ideal, istället för att låtsas vara objektiva? Varför sågas det radikala med sådan emfas, (och varför vägrar de att kalla det radikalt eller provocerande när det uppenbarligen är det)? På andra platser i Sydsvenskan uppmuntras krig (ledarsidan), konsumtion (krönikörer som beskriver hur tröstande det är att shoppa), bilism (konsumentupplysande bilagor), miljöförstöring (resereportage) och reproduktion av könsstereotyper (på annonsplats, som i förlängningen betalar deras löner) – när en sådan tidnings kulturjournalister tar till såna brösttoner då en teaterföreställning försöker belysa kvinnorollen på ett sätt som de inte råkar gilla, då undrar jag hur deras självbild ser ut, och överhuvudtaget deras samhällsanalys.

Det här har blivit för långt nu, igen, jag upprepar mig och behöver knyta ihop det på nåt sätt. Men hur? Fler och nya frågor upprör mig, ger mig ingen ro. Vad är fel med min världsbild?

Jag tittar på Gunnarssons text om Woman igen. Den är mycket kort, ändå har det tagit mig ett par veckors grubblande att ens börja förstå vad han menar. På ytan ser det vettigt och lärt ut.

Det tycks mig som om han menar att patriarkatet inte är så hemskt som det framställs i Woman, alltså överdriver Institutet – vilket de inte får göra, verkar det som.

För att driva sin tes skriver Gunnarsson om hur patriarkatet förändrats sen 1800-talet, detta belyses genom pekandet på den utbredda nätporren. Där visar de moderna männen att de visst klarar av att titta på hysteriska kvinnor.

Han skriver att Institutet misslyckas med att ”överskrida patriarkatets omnipotens”. Det är inte kristallklart, varken vad det betyder eller om det är en vilja som Gunnarsson tillskriver Institutet men som de då inte kan leva upp till, eller om det är vad han menar att verket borde göra, oavsett vad Institutet haft för avsikter.

Liksom Forsare har Gunnarsson inga problem att uttala sig om vad som är fungerande konst och hur man når fram till den: ”Enda möjligheten är en konstnärlig abstrahering av begäret. Konst går inte, som porr, att konsumera.” Om man bortser från det tveksamma i att tala om vad som är ”enda möjligheten” undrar jag vad han har fått det ifrån, att konst inte går att konsumera?

Med tanke på att mitt inlägg inte togs in, eller Nymans svar, undrar jag varför Rakel Chukri anser att Gunnarssons inlägg förtjänar sin plats.

Möjligen kan man ana vad som driver Gunnarsson när man betraktar hans föraktfulla slut, där han jämför Anders Carlsson med en ljummen varmkorv. ”Den puerila lystnaden lyser alltid igenom i deras föreställningar, den fnittrigt barnsliga perversionen i att visa rumpan och snoppen på scen.” Jag känner igen det från en annan av Gunnarssons texter, på nummer.se, om Institutets Conte d’Amour. Han ser många ”allvarliga problem” med verket och avslutar: ”Problemet är att ensemblens egna lystna fantasier skiner igenom i denna puerila kalsongavantgardism. Därmed blir det också förbannat obehagligt med den cyniska exploateringen av Elisabeth Fritzls öde.” (Jag har kommenterat Gunnarssons recension i min text ”Människorna i källaren” här på kulturkritik.se.)

Det irriterar mig att jag ska behöva lägga tid och ta läsarens med att reda ut all denna dåliga argumentation men annars fungerar nog inte den här texten. Jag kan inte hemfalla till enbart tyckande eller slarviga sågningar eller till att i en kvick formulering misstänkliggöra kritikerna som personer. Det är så de gör. Men allt kan jag inte gå på djupet med utan att texten sväller ut och blir fullkomligt oläsbar. Att de stjäl all denna tid blir än mer störande eftersom dessa omdömen som de får tidningsplats för att uttrycka i sig är meningslösa eller godtyckliga. Den ene säger: ”De är bara ute efter att provocera!” Den andre säger: ”De håller bara på med snusk!” Den tredje säger: ”Varför kan de inte ägna sig åt gestaltning!” Den fjärde säger: ”Varför gestaltar de så dåligt?” Den femte säger: ”De gör det för att tjäna pengar!” Den sjätte säger: ”De sänker kvinnan!” Den sjunde säger: ”Detta är inget nytt!” Den åttonde säger: ”De är inkonsekventa!” Den nionde säger: ”Är det hit våra skattepengar ska gå?!” Går man igenom dessa invändningar var och en för sig märker man att ingen av dem har den styrka som den som uttalar den verkar tro, och dessutom att de är missriktade och undviker det som är viktigt med verket i fråga. Att Gunnarsson först lyfter fram, och tydligen själv är fixerad vid, den ”puerila lystnaden” och sen kallar den frånstötande säger mer om honom än om verken. Och så vidare. Alla reaktionerna säger mer om den som uttalar dem än om verken i sig. Min slutsats blir: Invändningarna handlar egentligen om något annat, något som inte redovisas i den nedgörande recensionen.

Jag tror inte att någon av de enskilda skribenter jag tagit upp är medvetna hantlangare åt en viss ideologi eller att de har ett visst ”uppsåt” eller att de ingår i en konspiration av något slag, (tvärtom tror jag att de flesta av dem är ovanligt intelligenta och eftertänksamma,) men den sammantagna verkan av deras skrivande är intressant, och kan sannolikt härledas från en större struktur.

Om jag tar ett kliv bakåt och försöker förstå motiven till att jag skriver denna text blir två saker tydliga. Jag tycker tydligen att Sydsvenskans kultursida borde vara bättre. Och denna önskan föregås rimligen av att jag anser att kultursidan är viktig. Annars hade jag inte brytt mig. De har formuleringsföreträdet i Malmö men slarvar. Besvikelsen springer ur en förväntan om något bättre. Och en önskan om att det ska finnas en stor diskussion, där många deltar, både som läsare och skribenter, och där nivån är hög. Det är synd om den typen av samtal bara ska föras i mindre sällskap. Det finns en sorg över att jag inte längre kan ta kulturdelen på allvar. En gammaldags respekt för ”finmedia” har slutligen dött. Den vanliga reaktionen på ett uppvaknande som detta är kanske: Åh, vad dum jag varit, så pinsamt! Man tar ett språng till en ny hållning, en ny sida, nya ”vänner”, som stämmer bättre med ens nya insikter. Det finns gott om intellektuella personer, akademiker, konstnärer och andra, som helt bortser från Sydsvenskans kultursida, som inte anser den vara värd uppmärksamhet. Från deras synpunkt är min upprördhet mycket naiv har jag förstått. Men det är sällan så att man en dag bestämmer sig för att ”byta sida” och så är saken avgjord. En bättre beskrivning är att en brottningsmatch pågått mellan olika krafter i mitt inre under många år. Jag märker att jag gång på gång blir nedslagen och förbannad – men på något sätt återvänder alltid övertygelsen om att kultursidan på en av Sveriges största tidningar är väsentlig, också för mig. Varje morgon vaknar en mängd versioner av ens tidigare dagars jag och sätter sig med morgontidningen. Utgångspunkter från det förgångna sitter fast som tuggummi under skon. Jag slits mellan gryende och stadigt växande radikalitet och lojalitet mot barnet i mig som vill tro på allt möjligt i samhället, såsom dagstidningar och de som skriver där. Att formulera kritik från en viss position gör kritiken förutsebar och man hamnar lätt i en gammal skyttegrav som någon annan grävt. Istället har jag viljat ta fasta på min besvikelse just nu och sätta ord på den, kanske som ett avsked till dagstidningskritik. För mig blir smärtan, det kan kallas så, av att märka Sydsvenskans recensenters dumma aggressivitet, än starkare eftersom den ekar hos bekanta, som vare sig de sett en föreställning eller ej, reagerar på ett snarlikt sätt. ”På teaterhögskolan är det helt legitimt att spy på Institutet”, hörde jag från en elev för ett år sen. Vad handlar det om?

Jag försöker lägga ett pussel av bitar som leder till något som liknar en konspiration. Då slår pendeln över och jag tittar på mig själv. Nästan alla är emot mig. Är det jag som är galen? Var är min ödmjukhet? I förhållande till mina vänner behöver jag inte vara överdrivet ödmjuk. Jag vet att jag tänkt mycket mer på teater och konst än de flesta gjort. Jag har en gång haft deras synsätt, sen har jag tillgodogjort mig nya fält, tänkt vidare och nått andra horisonter, djupare förståelse. Det är inte konstigare än att den som ägnar mycket tid åt bordtennis blir bättre på att analysera det. Men när det kommer till kritiker… De ger ju uttryck för samma sak! Ska jag dra slutsatsen att även de har tänkt mindre på detta med konst, eller åtminstone att de bestämt sig för ett antal normer som de sen fördjupar sig i och försvarar så fort de blir angripna. Att de som inte sett exempelvis Institutets föreställningar och flera av recensenterna reagerar likadant går att tolka på olika sätt. Antingen har de som inte sett Institutet ”rätt” i sitt förakt, och recensenterna har reagerat som varje vettig människa bör reagera. Eller har dessa recensenter inte riktigt sett verket, utan reagerat efter ett inlärt mönster, bestämt redan innan de gick på föreställningen.

Förslag på förklaringar
När jag säger att verk jag verkligen drabbats av sågats av Sydsvenskan tänker jag i första hand på Conte d’Amour, Det barnsliga manifestet och Salò. Dessa har utmärkt sig genom att vara långt mer krävande än genomsnittet, både intellektuellt och moraliskt, och deras udd har inte riktats mot en specifik grupp eller ett fenomen som lätt kan avgränsas utan tvärtom potentiellt mot oss alla. De har också haft det gemensamt att de talat till delar av mitt väsen som är såriga och förtryckta – saker som det präktiga och civiliserade samhället inte vill se. De har appellerat till den sida i mig som önskar en mer konsekvent och strängare moral av folk i allmänhet. De har talat om saker som karriäristen och den samhällstillvända måste glömma bort för att kunna föra ett normalt modernt liv. Är det detta som irriterar så? Att dessa kritiker känner fantomsmärtor i en tillbakavecklat inre organ, att verken påminner om något de sålt för att få vara med? Detta är en psykoanalytiskt präglad tolkning.

Det slår mig att intresse för psykoanalys, och dess olika avknoppningar, är gemensamt för dessa tre verk – och mig. Min förmåga att uppskatta dem är åtminstone delvis knuten till terapisessioner och en personlig erfarenhet av att inse hur ett visst känslouttryck ofta står för något annat och en vana att traska runt i låga känslor utan att det känns alltför stressande och pinsamt. Recensenternas sätt att argumentera påminner om då man hamnar i gräl med någon som är rädd och inte förstår det själv (men med läggning åt skamkänslor) och man märker hur stämningen snabbt blir aggressiv och hur ovidkommande saker prånglas in i diskussionen. Man tvingas försvara sånt man inte sagt och samtalet bryter snart samman då man måste ta ställning till anklagelser som är omöjliga att hantera utan att man helt kliver ur diskussionen. Det tycks mig, jag har alltså inte sett pjäsen men läst programmet, att Institutet med Woman föresatt sig att dra Lacans tes om att kvinnan inte existerar till sin spets för att se vad som händer. Lacan har i sin tur föregångare i både Beauvoir och Freud. Varken Forsare eller Gunnarsson är i närheten av att ta denna utgångspunkt på allvar i sina tolkningar av verket. De har fastnat på ytan. Forsares påstående om att självrannsakan inte kan vara ett konstnärligt radikalt grepp är anti-freudianskt. Hon säger: Det finns inget intressant att veta om mig som jag inte vet, och om det gör det så vill jag inte veta det.

Men det är säkert fler saker. Flockdjuret i människan ska inte underskattas. Att tycka illa om något tillsammans är bland det mest uppbyggliga som finns, även om det döljs under en fernissa av intellektualism och bildning. För mig som följt Institutet från början har intresset för reaktionerna på dem hela tiden ökat. Till Institutets första Romarriket-kväll gick jag med stor nyfikenhet, men helt oförberedd på vad som väntade. Jag hade ingen erfarenhet av dylika scenuttryck och var, om något, predisponerad att reagera negativt på mycket av det jag såg och som kunde stämplas som, om inte ytligt provokativt, så alltför esoteriskt, elitistiskt, svårt. Genom tristessen och festen trängde helt andra saker fram till mig, inte minst väcktes samtal och funderingar om teater och om ”bra” och ”dåligt”. Samtidigt som det för mig, bonnen (i jämförelse med en belevad klassisk teaterbesökare), blev ett skört uppvaknande ur förutfattade meningar om vad teater kan vara märkte jag omvärldens inställning. Intet ont anande kunde jag säga till en bekant att jag varit på Institutets föreställning och få en reaktion som om jag proklamerat att jag var vegetarian på Sveriges köttbönders julfest. Jag möttes av något besvärat, stressat, oroat, av någon som ville ta ner den där teatergruppen de läst om i Sydsvenskan. Jag var både pinsam och hotfull när jag hade en positiv inställning. Då Sydsvenskans ledarsidas Mats Skogkär beklagar Institutets publikförakt citerar han Anders Carlsson: ”Men publiken är inte bara de som vistas i rummet utan även de som läser om det i tidningen och tänker att ’dit ska jag fan inte gå’. Det är en väldigt viktig publik.” Först fyra år senare, när jag skriver denna text, greppar jag innebörden i Carlssons påstående. Han är listig alltså. Det är intressant med den publik han talar om, deras reaktion säger mycket om människan, om medialogik, och om förväntningar på teater. Och något händer antagligen med teaterklimatet i stort då en grupp dyker upp som väcker människors avsky eller vilja att ta avstånd. Det är mycket begärt att Skogkär ska fatta en så subtil poäng men kanske skulle han avhålla sig från att skriva om fält han inte behärskar. Men på samma sida förklarades upprepade gånger hur mycket massförstörelsevapen det fanns i Irak under Saddam Hussein. De behöver kanske inte veta något alls för att kunna hävda det bestämt. Flockdjursbeteende går att studera överallt, det är något som skribenter på svenska kultursidor förfasas över, när det handlar om machokultur och nationalism exempelvis. Deras eget förhållande till flocken ser de så klart inte. (Det slår mig nu, förlåt min tröghet, att det knappast kan finnas ett mer riskfritt företag än att på en svensk kultursida uppmana till granskning av Ingvar Kamprad.)

Det jag lärt mig de sista åren, med några av Institutets föreställningar till hjälp, är hur begränsande det är att tänka i termer av bra och dåligt. Om man verkligen ska öppna sig inför ett verk är det av nöden att åtminstone för ett tag lägga bort de etiketterna. I synnerhet om verket är radikalt i betydelsen: bärande tankegods som är ovanligt ansträngande att ta till sig. För flockdjuret är denna hållning omöjlig eftersom det alltid tittar ängsligt omkring sig. Det är inte radikalt att tänka som alla runtomkring en. Men att gå mot strömmen innebär inte i sig att man är intellektuellt mer avancerad. Ibland är majoritetens åsikt väl underbygd. Den möjligheten måste accepteras. Bortom denna nivå av diskussionen tror jag dock det är nyttigt för ett samhälle med individer som går mot strömmen ”bara för att”. Många kritiker har tydliga uppfattningar om vad som är radikalt och inte. Men är inte det en självmotsägelse? Den som vet vad som är radikalt, vilket tankeinnehåll som är radikalt, kan aldrig överraskas. Den letar efter det radikala i det kända och trygga. I det okända finns det inte. Med en sådan inställning kan man lätt avfärda ett verk som icke-radikalt. Men då framgår också att dessa kritiker redan vet vad som är radikalt. I både Forsares och Gunnarssons svar på Annika Nyman framkommer detta med berömvärd tydlighet. I deras värld går det att avgränsa innehållet i ett konstverk, identifiera det, och sen kalla det för radikalt (eller inte). När Nyman talar om sin egen dramatik beskriver hon den istället som ett sätt att tänka, både för sig själv och med sin publik. Det är en öppnare hållning än vad de flesta kritiker godkänner – också detta blir mycket tydligt i svaren. Det är också en mer ödmjuk hållning jämfört med det gängse sättet att se på teater då ett verk ska ge något till publiken. Som jag tidigare påpekat grundar sig denna syn på en bild av konstnären som stående ovanför eller utanför samhällets problem. Om en konstnär plockar ner sig själv från piedestalen märkt ”konstnär” är självrannsakan första steget. Vad är det jag tror att jag vet och som jag ska förmedla till publiken?

I sina texter är både Forsare och Gunnarsson så fixerade vid, och fokuserade på, att peka på fel hos andra att de inte lägger sig vinn om det som borde vara deras första uppgift: att se till att de egna resonemangen och det egna språket håller. Hur ska man annars förstå kombinationen knivskarpt hån och meningar som är helt obegripliga? Det är väldigt lätt att vara kritisk mot andra om man inte behöver skärskåda det egna. Hur hänger sådan självgodhet ihop med åsikten att konstnärlig självrannsakan är överflödig?

Att överhuvudtaget förstå vad som är radikalt är en mycket intrikat sak. Det finns mycket vi kan vara överens om inte är radikalt. Även om det är ett ganska platt påstående kan man säga att kombinationen villa, familjeliv, tv-tittande och Volvo verkar rätt mainstream. När det handlar om konst finns det också vissa uttryck som är förlegade och så välbekanta att de helt mist sin kraft. Med ambitiös konst är det mycket svårare. Att påstå att något inte är radikalt är sällan en utsaga om verket, utan snarare en önskan eller en värdering. De flesta tycks överens om att ”radikal” är ett positivt och laddat ord. När man säger att något inte är radikalt är det oskadliggjort. Men jag vill påstå att radikal snarare är något man prövar än något man är. Varje stelnad radikalitet har blivit till institution, trygghet, en position att försvara. Efter att ha kommit fram till detta har jag insett att konst kan vara en hjälp till radikalitet, men då måste man öppna sig och tänka med ett verk istället för att döma det. Så kan man få syn på nya saker i sig själv. Men för att verkligen kunna öppna sig krävs självkännedom. Därför är ålder och tid av betydelse, eftersom det krävs både tid och arbete för att få syn på sina egna fördomar och inte låta dem komma emellan sig själv och världen. Det tycks som att somliga kritiker mjuknar med tiden och därmed slutar avsky den sorts konst jag framförallt talar om här. Det tolkar jag som att de fått syn på sina egna fördomar. Liv Strömkvist har i en seriestripp pricksäkert beskrivit hur hopplöst konservativa små barn är. Flickor drömmer om att vara prinsessor och, det spelar ingen roll hur destruktivt föräldrarnas förhållande är, barnen vill bevara kärnfamiljen till varje pris. Jag tror att mycket konservatism följer med betydligt högre upp i åldrarna, den tar sig bara andra uttryck. När jag var ung verkade det radikalt att knarka. Det var en ganska konservativ fördom. Det fanns hundra andra halvgenomtänkta åsikter som jag starkt kände, angående konst eller mode eller städning, och det är inte så att de känslorna en dag bara är borta och man har blivit en vuxen person med ett omdöme som är ens eget. Min radikalitet har drastiskt ändrat form, den blir både mildare och fränare, beroende på sammanhang. Exempelvis har jag insett att de flesta politiker, höger eller vänster, gör så gott de kan, och att det är fasligt lätt att klandra dem och bortse från vilken otrolig komplexitet de står inför i form av verkligheten, och ideal som ska göras verksamma i den. På samma sätt har mina år i mediabranschen ödmjukat mig inför den enskilde journalistens arbetssituation men också gjort mig mer uppmärksam på, och oroad och förbannad av de underliggande förhållandena och vad som styr och påverkar dem. En radikal åsikt får man oftast nånstans ifrån, exempelvis föräldrar, vare sig man går med eller mot dem, eller den kan vara resultatet av ett personligt trauma – att få syn på det och därefter rätt värdera den är inte småpotatis. En konstnärs egenart kan accentueras av hänsynslöshet och okunnighet om traditioner. Men en djupare radikalitet är tvärtom beroende av självkännedom eftersom vi alla är produkter av ett visst sammanhang och samhälle.

Klass och konservatism är också del av förklaringen – vilket jag inte greppat. I analysen av tendensen i olika verk kan självklart olika politiska ideologier komma fram, och en skribent kan vara bakåtsträvare i största allmänhet. Men jag inbillade mig att fokus, vad som räknas, vad som bevakas, var relativt klasslöst i svensk media, så länge det fanns konstnärlig kvalitet eller egenart skulle tidningar skriva om det. Åtminstone borde 1900-talets socialdemokratiska omvälvning av samhället ha inneburit något i synen på konstutövaren. Och det har den säkert också, i förhållande till de folkliga genrer som tidigare rynkats på näsan åt. Men när det gäller mer avancerad konst är Sydsvenskans fokus på det etablerade närmast total. När tidningen ska bevaka något utanför institutionerna går de till utbildningarna, till teaterhögskolan, musikhögskolan och konsthögskolan. Jag vet inte hur många reportageserier de gjort (och kommer göra) om unga lovande och ambitiösa som de följer upp med ett års mellanrum. Det kan ge intressant läsning, men samtidigt är den långa linjen intakt. De följer de som är officiellt sanktionerade som talanger, och de är ofta mer välkammade, mer hantverksskickliga än vildhjärnor. I gallringen till de flesta högskolor för konstnärliga utbildningar sållas vissa talanger bort snarare än andra, redan i vilka som söker. Där är klasstillhörighet en väsentlig faktor. Och att vara bra på att komma in på skolor är inte samma sak som att vara en intressant konstnär. Men man är inne i systemet. De har de inte lätt därför. Men för de som är utanför är det betydligt svårare, att få stipendier, att få statligt stöd, att få media. Sydsvenskan har varit mitt husorgan i åtminstone femton år. Det är den enda tidningen jag kan uttala mig om med ett så långt perspektiv. Det är svårt att säga något generellt om kulturdelen eftersom skribenterna är knutna till tidningen olika starkt. Men just i det längre perspektivet blir vissa linjer intressanta. Det finns en kontinuitet, även om Staffan Söderberg, Daniel Sandström och Rakel Chukri uppvisar stora skillnader i sina egna texter. Sandström är på många sätt en god representant för den kritikertyp jag uppmärksammat här. Han gör objektiva anspråk utifrån en särskild position, präglad av vissa fördomar, som han själv inte ser. Han uppskattar kritik av samhället så länge den är harmlös, och om den är formulerad på ett sätt som går att bortse ifrån. När Harold Pinter fick Nobelpriset 2005 höll han ett långt svidande tal om övergrepp västerländska demokratier varit ansvariga för världen över. Det var ett ovanligt tal eftersom Pinters ilska var så stark, och han visade med mimik och ordval vad han verkligen tyckte, det fanns inget utrymme för missuppfattning. Han tog mestadels upp kända missförhållanden, sånt som folk upprörs av, men som ändå inte betyder något för de flesta västerlänningars självbild. Liksom många ”nyktra” bedömare tyckte Sandström illa om Pinters tal. Sandströms kommentar på kultursidan misskrediterade inte bara Pinters åsikter utan hela hans attityd ifrågasattes i grunden. För att kunna fortsätta tycka om Pinter som dramatiker delade Sandström upp honom i två kontrasterande figurer, den ena god, den andra ond: Dramatiker-Pinter och Politiker-Pinter. Tyvärr, menar Sandström, är inte Politiker-Pinter lika klok som Dramatiker-Pinter. Den arge Pinter är för säker på sin sak för att det ska passa Sandström. Talets oförblommerade attack på västerländsk demokrati, dess krav på moralisk konsekvens, och Pinters dåliga smak att tvinga åhöraren att välja sida, bröt mot god ton. Sandström var inte beredd att ta konsekvenserna av kännedomen om alla övergrepp och orättvisor som Pinter spottade fram. Efter tre år som kulturredaktör befordrades Sandström till chefredaktör.

Om man jämför Pinters tal med mina omvälvande tre verk finns inte mycket gemensamt. Den stränga moralen visserligen, och en sak till. Tagna på allvar innebär de uppoffringar. Man kanske inte borde skaffa barn, man kanske inte ska fortsätta att direkt och indirekt sjunga tvåsamhetens lov, man kanske inte ska fortsätta tro att man själv är ren och fin och att ondskan finns därute, hos andra. Det är logiskt att mainstream-media inte tål detta. Men det är också intressant eftersom det ofta sägs att inget provocerar längre. Själva tron är talande eftersom den implicit innehåller föreställningen om en kultur där allt får vara med, där allt är tillåtet. Att visa på att det inte riktigt är så, är självfallet förbjudet. Massmedia har länge levt på föreställningen att den kan hantera allt, rymma allt, tilltala alla. Exempelvis Helena Granström gör något som inte är tillåtet enligt recensentens egna logik. Hon tar det gemensamma språket och gör det till något svårt och annorlunda. Det bryter mot överenskommelsen och är indirekt ett hot mot tidningens existens eller åtminstone identitet, då den inte kan hantera just detta. Av recensentens reaktion är det uppenbart att han inte kan föreställa sig att det kan ligga problem inbäddat i själva språkanvändningen så som den ser ut i ordinära böcker eller i tidningar. Vilket återigen är logiskt. För om han förstod detta problem hade han nog inte skrivit för en dagstidning.

Olika ”översättningsproblem” uppstår på olika sätt och på skilda nivåer i konstens möte med massmedia. Ett simpelt exempel är hur musikjournalister alltid vill placera en artist i en viss genre medan artisten inte godtar dessa etiketter för att de begränsar. I fallet med Woman kan man undra hur det påverkar skribenten att hon vet att föreställningen ska recenseras med omkring 2 000 tecken. Omöjliggör det en komplex eller storartad tolkning av pjäsen? Att journalister bedömer konst utifrån dess förmåga att bli omtalad i media hör dessvärre till huvuddisciplinerna inom kulturkritiken. Och medias logik tas ofta över av läsarna. Att lyckas medialt är synonymt med att lyckas konstnärligt. Det finns givetvis journalister som insett detta och tar till ett metagrepp och visar att de är uppmärksamma på hur medialt lyckat något är och kommenterar det vilket bara gör det hela än värre. Ett politiskt utspel diskuteras sällan för dess innehåll. Istället ber en journalist en annan journalist kommentera det taktiska i utspelet, det vill säga: Hur kommer det kommenteras i media? Alla stirrar sig blinda på ytan. Ytterligare en försvårande omständighet är journalistens tro om läsaren.

Vissa recensioner leder ofrånkomligt till frågan om inte journalisten gör sig dummare än hen är. Skribenten ifråga är kanske doktor inom det och det, till och med lärare i teaterteori eller har skrivit artiklar miltals ovanför det man har framför sig… Svaret på frågan är nog ”ja”, och det är inte så konstigt som det låter. När journalister diskuterar på en redaktion laborerar de ideligen med föreställningar om hur en artikel kommer tas emot, hur många som kan tänkas vara intresserade, och vilken nivå man ska lägga sig på för att inte välja bort för många. Många val en journalist gör är omedvetna men en viktig del av yrket, av hantverket. Allting skrivs med en läsare i åtanke. I programmet till Woman kommenteras förhållandet mellan konstnär och publik:

Nobody believes in the norm, and nobody is willing to represent it – but still the spell of the norm is in function. This is because the subject of the post-political era imagine someone else that is “the one that believes” and this believer is the fictional character of ”the citizen” in the political sphere and in the theatre we call this character “the audience”. Performances are always constructed out from the artists guessing and speculating about WHO this subject actually is.

The character of audience is often expected to be a bit more simple minded than the ones who are speculating about the audience, and this degrading installs the distance between the ‘cynic’ (the actual human being) and ‘the ones who believes’ (a fictional character).

Det som beskrivs här kan överföras till dagsmedia. Kraften av denna mekanism är överväldigande och snudd på omöjlig att få syn på i ett samhälle som är så genommedialiserat som vårt. Fenomenet leder till en form av schizofreni vid journalistens skrivbord. Man vet att media ofta är fördummande men att man aldrig ska låtsas om det, inte i sina artiklar och helst inte på jobbet heller, det skulle förstöra stämningen, åtminstone om kritiken riktas mot den egna tidningen. Enligt mina erfarenheter är det inte så få i branschen som kämpar med det här. Den genomsnittlige journalisten känns endast vid dilemmat när hen är full. Denne har internaliserat yrkets världsbild. En föreställning måste gå att beskriva och recensera med 2 000 tecken, annars är den för komplicerad.

Den ständigt pågående anpassningen till ”läsaren” innebär en sänkning av nivån på det skrivna. Om man som journalist kommit på nåt smart, då kan man göra en artikel av det. Om det är riktigt smart hamnar det i skräphögen – eftersom det är för svårt, kanske till och med obegripligt. För en stressad journalist är det slöseri med tid att syssla med det obegripliga. Men det gäller nog för de flesta människor. Också den som vant sig vid konst som behandlar extrem svärta eller kroppsvätskor kan bli provocerad av det obegripliga. Ställd inför något man inte fattar känner man sig utmanad. Är det mig det är fel på? Eller verket? Denna frustration bygger på en viss förväntan på konst, en föreställning om att ett verk har en viss sak som var och en kan få ut av det om man bara är tillräckligt smart. Den underliggande tanken är att konsten är värdefull för vad den producerar, i allmänhet, för alla, objektivt – inte vad den gör med mig på gott och ont. Kanske är det obegripliga provocerande eftersom det är omöjligt att göra verksamt i ett samhälle där allt måste leda till någon sorts nytta. Kanske har vi vänt på steken, så att det som inte verkar nyttigt kallar vi för obegripligt. Men det obegripliga är ett omfattande fält av olika svårbegripligheter – och ens förmåga att ta till sig något man inte tidigare greppat är beroende av att man inte skräms av och vänder sig bort från det till synes obegripliga. Om man ställd inför ett svårt verk omedelbart börjar värdera det utifrån dess förmåga att kommunicera till det stora flertalet är chansen mycket liten att man själv kommer någon vart med det.

En enda sista liten sak. Förväntningarna på det radikala är enorma. Min väg in i konsten, och till en förälskelse, var när jag via Dalís tavlor kom in på surrealism och sen dadaism, sista året på gymnasiet. Jag gick ekonomisk linje och borde skrivit specialarbete om säkra placeringsfonder men det var omöjligt. Många har haft en sån upplevelse, ofta i tonåren, ofta med musik. I dadaismen korsades en ungdomlig rebellisk rörelse med konstteori. Vilken konstälskare har inte drömt om att ha fått vara med i de där klickarna? Paris efter första världskriget eller Berlin på 20-talet. Då när det rörde på sig, när det gick att chocka folk med konst. När det gick att göra uppror! Med tårar i ögonen läste jag om hur publiken kastade stenar och ruttna tomater på filmduken då Den andalusiska hunden hade premiär, eller om flygbladen över Berlin med texten: ”He he, unge man, Dada är ingen konstriktning.” Jag tänkte på det där under Institutets Romarriket-svit. Bitvis kändes det som att man var med om teaterhistoria. Exempelvis när publiken gick in på scen och lyfte ut en skådespelare på gården trots att han gjorde vilt motstånd. Den osäkerhet som uppstod i rummet långt tidigare på kvällen när reglerna mellan scen och publik luckrades upp. Men inte var det så? Inte var det en revolution? Självklart inte. Det var ju så tråkigt också. Och en kväll hade jag ont i magen. Sen slog det mig vad jag läst om dadaistiska upptåg, och hur det rimligtvis var, där och då, om jag tänkte mig in i det. Om man plockar bort eftervärldens skimmer. En sten som dunsar mot filmduken. En berlinare som skakar på huvudet och säger ”Gud så löjligt, vad ska det betyda?” och sen slänger lappen.

Avslut
Idag, när jag är på väg att sätta punkt skriver Forsare igen i Sydsvenskan. Drygt två veckor har gått sen ”Feminism vid fronten”. Under rubriken ”Vi, de utrotningshotade” berättar hon om en undersökning som visar att teaterpubliksiffrorna i Sverige går nedåt, och att publiken blir allt äldre. Forsare oroas och skriver: ”Slutsats? … Teaterns form och norm måste förändras radikalt om publiken inte ska räknas till de rödlistade.” Kritikern gör det igen. Ställer sig på barrikaden. Hon vill se radikal förändring. Samma tidnings skribenter var märkbart oimponerade av Institutets ändå ganska lyckade försök att locka en ny publik till teatern med Romarriket-sviten.

Litteraturkritikern Anders Johansson säger: ”Hur man än vänder sig förutsätter kritiken att man sliter itu sig själv. Ingen kritisk akt värd namnet ska lämna kritikern oförstörd. Det är en anspråksfull hållning, men jag har svårt att se hur man skulle kunna kompromissa.” Detta är ena ytterligheten. På andra kanten står dessa kritiker som vet vilka de själva är och som vet vad som är fel med samhället. Jag hoppas jag har visat att de i själva verket talar från en position som är ganska specifik – men svår att få syn på – eftersom det är den vi lärts upp med, den rådande, utifrån vilken nästan vad som helst kan sägas och det låter bra. I och med ”Feminism vid fronten” rann bägaren över. Den var bara ännu ett tecken på att en konservativ och okunnig hållning har kapat feminismen, kan dekorera sig med den och samtidig tala utifrån massmedias mest betydande platser. Plötsligt minns jag mitt samtal med en algeriskättad konstnärinna från Malmö om Conte d’Amour. Jag hade just skrivit min kritik om föreställningen för kulturkritik.se. Hon hade sett pjäsen och tyckte om min text. Plötsligt säger hon i ett avfärdande och självsäkert tonfall: ”De kan hålla på med det där, men det är bara svennebanan som petar sig i naveln.” Det var ett dråpslag. Ett verk som sågats av så många, och som jag lagt så mycket tid på att förklara att det var fantastiskt intressant, när det i själva verket var svennebanan som petade sig i naveln? Var jag också en svennebanan som petade mig i naveln? Jag var tillplattad. Det tog mig några timmar att inse att jag inte behövde ta uttalandet som en allvarlig förkastelsedom. Det var inte särskilt genomtänkt och bara för att hon var kvinna med invandrarbakgrund fanns ingen anledning att värdera hennes omdöme högre. Det låter kanske löjligt men som vit man som försöker tänka rätt var det först där jag hamnat.

Om en manlig konstnär vill vara radikal, måste han då inte vara självrannsakande? Som jag förstår Annika Nyman måste det gälla för kvinnor i lika hög grad; att det har blivit tid för det, att ta i tu med frågan om patriarkatet bara är de andra, om problemet bara ska sökas utanför sig själv. Är det inte först när man kommit dit, då kön inte innebär en automatisk guldstjärna, som man kan närma sig en bra jämställdhet? Självfallet går det att resonera som så att kvinnor har företräde till feminismen, att kvinnor har något kvalitativt annorlunda som gör dem till dess sanna uttolkare, att de kan använda den på andra och själva sitta trygga. Men det är dels antiintellektuellt, och dels mycket nära särartsfeminism vilket, tror jag, kan betraktas som en filosofisk återvändsgränd. Det är också statiskt och konservativt. I sammanhanget blir den danske filmaren Thomas Vinterbergs uttalande i Svenska Dagbladet 20 maj både intressant och lustigt:

Jag tycker att svenskarnas könsdebatt fullständigt har spårat ur. Helt absurt att vara vittne till. Må det aldrig sprida sig till Danmark. När jag ser på det martyrium som byggs av och runt kvinnor och på stödordningen som sätter politisk korrekthet över konst…det är en djupt förfelad tankegång. Långt ifrån alla men vissa kvinnor har verkligen gått aggressivt fram i debatten och iklätt sig en mycket oklädsam lidandeskepnad. Givetvis är det en stor debatt men jag kan inte förstå hur det kvinnliga könet kan gå med på att låta sig representeras av rabiat könskamp, att ingen av dem sätter ner foten. Djupt oroväckande. Att sätta könskvotering över konstkvotering är etthundra procent kastration av all form av artistisk verksamhet.

Så kan man också se det. En av många insikter som kan vinnas ur kommentaren är hur åtskilda de nationella spelplanerna är. Den svenska kulturpersonlighet som uttryckt sig så hade blivit paria. Jag skulle inte sätta min signatur under Vinterbergs kommentar, men tyvärr är en hel del av den så kallade feminism som får utrymme i media skit. Men många fler saker är i spel. När jag nu tänker på mina exempel i denna text inser jag att min profetia om kvinnliga konstnärer är fel. De görs också ner, möjligen på ett annat sätt. Vad som verkligen får igång den kritikertyp jag beskrivit är inte den som utmanar feminismen utan den som utmanar deras trygghet, väven av självklarheter som omger deras position. De domesticerar och oskadliggör potentiellt revolutionära riktningar som antirasism, feminism och demokrati. De tror att om de bara tänker till lite, och ändrar sig lite lite, så har de dessa tanketraditioner i sin lilla ask, och kan fortsätta med vad än de vill fortsätta med. I detta tangerar de samhällets självbild. När någon direkt eller indirekt påpekar att det de håller på med inte är det de tror att de håller på med, plockas den stora smällen fram.

Jag tror inte på en kritiker som är säker på vad som är bra. Jag tror inte att man kan veta vad man egentligen tycker om något bortom vad man fått itutat sig, bortom lojaliteter, korrekthet och förväntningar. Men om man försöker vara mindre säker och mer öppen, det tar lång tid att bli bra på det, då ser man vilka utgångspunkter man verkligen har, och till sist kan man få ett hum om hur ens smak verkligen är funtad. Det är också där sanningen finns. För postmodernismen är fel ute när den hävdar att inga sanningar återstår och att inget längre kan provocera. Det finns visserligen ett slags lärt sammanhang där man på goda grunder diskuterat bort sanningarna. Men de är ändå kvar, i vardagen, i samtalen med vänner, i reaktionerna man hör, i normerna som ligger djupt under den ordinära recensionen. Jag bodde ett tag med tre kvinnor som var uttalade och i olika utsträckning stränga feminister. De följde slaviskt och entusiastiskt tv-programmet ”Top Model”, som jag inte skulle ta i med tång. Det fanns sanningar under deras kärlek till ”Top Model” som de aldrig skulle låta ha betydelse i ett sammanhang då de beklagade patriarkatets brutala dominans i samhället. Det är ett misstag – som om jag tror att det jag som lägger så många timmar på herrfotboll är väsensskilt från den person som talar om feminism. Det privata sållas bort som undantag från en regel. Men regeln finns inte utan det privata. Kritiker känner med sitt privata jag men recenserar med ett språk från en helt annan diskurs. I översättningen förloras betydligt mer än detaljer.

Man får lust att ta till poesi och påpeka att navelns insida en gång var världens utsida, och att den fortfarande kan sägas vara det, också för en människa som torkat bort modersslemmet från sin egen kropp, att naveln är det lilla kikhålet, att dess skit är den tunna filmen som ligger över magens ögon. Annars är man i huvudet, där är det alltför lätt att lita till ordens bedrägliga klarhet, som får oss att tro att vi vet allt som pågår inom oss.

Nils Markus Karlsson

P.S.
Två inlägg har tillkommit i debatten i Sydsvenskan medan jag bearbetat min text. Anders Carlsson svarade Gunnarsson och Forsare och förklarade sin syn på ideologikritik. Sen gavs Forsare sista ordet (så klart).

Anledningen till att jag tar upp hennes text här är att jag tycker mig se den klarare i ljuset av vad jag skrivit fram inom mig i ovanstående långa kritik. Texten blir ytterligare ett intressant exempel.

Det Forsare gör under rubriken ”Apan är inte för alla” är annorlunda mot den korta ”En sänkt kvinnobild” som jag återgivit. I sistnämnda, som riktade sig till Annika Nyman, släppte hon garden och svingade vilt. Texten som sätter punkt för debatten är i en annan stil. Den ser bra ut, oklanderlig. Man får intrycket av en kvinnlig skribent som kämpar för det goda. Om jag inte varit insatt i det hela hade jag gått på det. Jag tror att väldigt många gör det.

Men den är faktiskt full av argument som inte håller eller som inte bemöter vad hennes meningsmotståndare framfört. Hon vantolkar vad Nyman och Carlsson skrivit för att sen tjafsa emot i en ickefråga och hon fortsätter vägra syna sina egna utgångspunkter. Ett exempel: Upprepade gånger skriver Forsare om gestaltning, och att varken Nyman eller Carlsson fattat vad hon själv fattat: Nyckeln till bra feministisk teater är att ”kvinnan ska gestaltas i all sin komplexitet”. På ett annat ställe drömmer hon om en teater med ”mänskliga gestalter i all sin komplexitet”. Begreppet gestaltning är inte glasklart eller entydigt men det verkar som att Forsare ser rollfigurer framför sig, skådespelare som spelar en viss någon. Hennes sätt att skriva om gestaltning anknyter till hur ordet brukar användas inom kritik, med en viss, och ålderdomlig, syn på vad en människa är. Själv skulle jag säga apropå gestaltning av ”människor”: Finns det inte nog av det? Hur ofta görs det så himla intressant? Många tycker säkert det är toppen. Mig kittlar det sällan annat än som underhållning. Den ordinära gestaltningen man ser på teatrar är ofta resultatet av en alltför stor förenkling av en individs komplexitet eftersom de flesta som arbetar med en sån metod, med porträttkonst så att säga, har en grund syn på vad en människa är. Det är min viktigaste kritik av idén om gestaltning: den bygger på en syn på människan som är om inte 1800-talsmässigt så åtminstone innehållande en övertro på individens autonomi. Tar man in de senaste femtio årens psykologi, filosofi eller sociologi – för att ta några exempel – framstår detta med gestaltning som något som behöver ses över. I linje med dessa tankar ser man att idén om en rollkaraktär är borgerligt präglad. Man behöver inte hålla med om det men det är åtminstone en giltig problematisering, inte minst om man talar om radikal scenkonst. Om man ser Institutets föreställningar är det uppenbart att de övergivit en typ av gestaltning som fortfarande är gängse, att de förhåller sig annorlunda till hur en skådespelare bör uttrycka det inre. Detta bortser Forsare från i själva utgångspunkten för sin kritik, och hon märker inte att hon kräver att andra ska tänka på hennes sätt. Det är som om hon nedlåtande beskrev en cykel som alltför tung när det i själva verket var en moped hon hade framför sig.

Hon använder återigen feministiska slagträn på ett hårresande och vulgärt sätt trots att de är ovidkommande i sammanhanget. Exempelvis tar hon upp en rad i programbladet till Woman där det står att vi måste värna om apan inom oss. Sen undrar hon om denna uppmaning även gäller ”flickor som gifts bort och häller fotogen över kroppen för att sedan tända på av ångest”, eller ”kvinnor som dagligen penetreras själsligt och fysiskt”. Rimligtvis är Forsares poäng att Institutet valt bort dessa kvinnor som mottagare för sitt programblad och att detta är ett tecken på deras okunnighet om feminism. För det första: Är det inte just såna extrema vidrigheter som gör att Lacans tes om att kvinnan inte existerar bör tas på allvar? För det andra: Vilka teatrar i Sverige vänder sig med framgång till de kvinnor Forsare beskriver? För det tredje: Som läsare ska man förstå att Forsare tänker på dessa kvinnor, att hon tar ställning för dem. Men vad ska vi med den informationen till? Och vem vill inte göra det? Är dessa exempel överhuvudtaget väsentliga om hon inte samtidigt menar att Institutet är kalla inför dem? Vad är det för slags påstående? Är det konstruktivt att referera till exempel som dessa i en debatt om teaterns verkan? Eller är det att slå dunster i ögonen på läsaren? Är det inte cyniskt att dra upp dem för att vinna en poäng i en diskussion om experimentell teater?

Jag är osäker på vilka förmåner en feministisk etiketterad kvinna verkligen åtnjuter i kulturdebatten. I det här fallet finns ingen tvekan. Forsares analys av Woman är hånfull, självrättfärdig och ohederlig; hon smutskastar upphovsmänniskorna upprepade gånger, i tre olika texter. När Carlsson försvarar sitt verk drar hon upp ännu ett feministiskt tillhygge och anklagar honom för härskarteknik. Det hade ingen man kunnat göra. Hon framställer sig själv som offer. Alltså har hon rätt?

Forsare kan använda Sydsvenskan som megafon för sina åsikter, de låter henne publicera så många svar hon vill medan andra inte kommer in, hon är avlönad, hon är aggressiv och fördömande mot det hon inte gillar. 300 000 läser tidningen hon skriver för. Och samtidigt framställer hon sig själv som tilltufsad rebell utsatt för patriarkatet i debatten om Woman. Som refuserad bloggare som lagt hur mycket tid som helst på något som ytterst få kommer läsa, och utan att få en spänn, avundas jag hennes position. Man kan inte utesluta att jag kommit att njuta av att vara underdog, men jag kan inte godta att hon har en överlägsen makt och inte ser det. Jag skriver inte denna text för att det är kul. Jag skriver den för att jag anser att det är viktigt, och för att det gör mig förtvivlad och arg när någon i dominerande ställning använder den för att håna och fördöma en ambition som jag själv uppskattar – och som förtjänar en annan behandling, om inte respektfull så åtminstone insatt och öppen.

Det finns människor som aldrig ser sig själva utan på något sätt alltid lyckas göra sig till den förfördelade. Om man gör a är det fel, om man gör b är det fel. Att den typen existerar är inte särskilt intressant, däremot vilka strukturer som ger dem möjligheter att drämma till andra. Feminismens största problem är hur den kan användas. För mig är det en krävande idétradition som ständigt måste stötas och omformas. För vissa fungerar den som ett vapen som inte kan slå fel – har man motståndare kan man alltid anklaga dem för att vara patriarkala. Det har blivit för lätt då.

”Jag är feminist” – vad betyder ens en sån utsaga? Det kan så klart vara ett sätt att positionera sig, att vinna fördelar eller att sända ut ett budskap. I den mån det är ett påstående om den egna identiteten tror jag att det är lätt att missta sig på betydelsen. Det är ju inte så att i samma ögonblick man säger det förvandlas varenda cell och varenda inlärt beteende i kroppen till feministiskt. Det skulle likna en religiös syn på innebörden av att uttala vissa ord. En mer realistisk, ödmjuk och dynamisk syn på ett sånt påstående är istället att se det som en önskan, att man hyser en önskan om att vara feminist. Därefter kan man sätta igång och skärskåda sig själv så mycket man orkar och vågar. Den som är rädd för att hitta något i sig själv som inte verkar feministiskt kommer sannolikt inte se det, eller betrakta det som oviktigt. Endast så kan man fortsätta leva i förvissningen om att man är en oklanderlig feminist. För att lära känna min egen feminism bättre har jag slutat stryka den medhårs och börjat ifrågasätta den, utmana den.

Apropå självrannsakan. Jag tror aldrig att jag själv tänkt så, att det är rätt att ge en kvinnlig feminist en automatisk fördel, men jag har definitivt agerat så. I denna text är jag mildare mot Forsare än vad jag skulle varit mot en man. Jag är inte stolt över det men så är det. Det gör mig till en sämre feminist. Förutom det är jag rädd för fördömandet från alla som henne, så rädd att jag läser och behandlar henne med överdriven respekt. Här menar jag att en intressant och tråkig aspekt av Woman-debatten bör uppmärksammas. Om man vill bli tagen på allvar i en diskussion bör man tåla att bli emotsagd utan att för den skull komma dragande med ”härskartekniker”. Det är ett hån mot dem som verkligen blir utsatta för det och i debatten med Carlsson är det ett skamgrepp. Om någon håller på med just detta är det Forsare själv och enda anledningen till att hon kan anklaga sin meningsmotståndare för det är att hon är kvinna. Men återigen: när vissa konstuttryck tydligen måste klubbas ner spelar det inte så stor roll vilket tillhygge man hittar. Denna gång fungerade en viss sorts feminism. Nästa gång är det nog något annat.

 

Trynet fast i egna baken

Feminism vid fronten

Grunda analyser

Barnslig perversion blir okritisk

Kritikerna borde släppa sargen

Apan är inte för alla

This entry was posted in Kulturdebatt, Mediakritik, Teater and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *