Beckombergasamtalet – del 1

Beckomberga – ode till min familj, Sara Stridsberg

Litteratur

Ett samtal mellan fyra personer om Sara Stridsbergs uppmärksammade Beckomberga – ode till min familj. I den första delen av samtalet avhandlas romantiteln, prosans art och stil, himlarna och begreppsparet mörker-ljus.

13:20 Clemenstorget, Lund. Olof är kommen från Göteborg och väntar in övriga. Christian är före(!) Pontus och Markus från Malmö. En stadsbuss hoppas på. Kort promenad till Klostergårdens kyrka med intilliggande tidstypiskt stadsdelscentrum vars modernism gör alla fnissiga, generade och imponerade.

Då Olof valt boken anses han kanske vara den som ska kicka igång samtalet men det havererar i en byråkratisk ordning då vissa säger saker, men inte fullt ut utan avbryter sig med att det kanske vore bättre att vänta och säga det senare istället – vilket leder till svar som, vilket svararen själv påpekar, också borde komma längre fram, men som ändå sägs ut. Till sist: En inledande runda kring bokens titel, och då i synnerhet dess andra del: “Ode till min familj”.

O: Det överenskomna inför samtalet om Beckomberga är, förutom de personliga vinklar och trådar från boken man vill ta upp, att försöka säga något om distinktionen mellan fiktion och fakta och hur man anser att det påverkar ens läsning. Om man på något sätt förhållit sig till Beckomberga utifrån dessa begrepp: Hur har det påverkat läsningen?

Angående fakta-fiktionsproblematiken har jag en fråga jag brukade ställa som gymnasiebibliotekarie till de elever som slentrianmässigt frågade efter ”böcker som var sanna”, där alltså författaren gör anspråk på att texten kan kontrolleras mot faktauppgifter i författarens eget liv eller någon annan persons liv där författaren är biograf. Min fråga är möjligtvis banal och rymmer inte heller hela fakta/fiktion-problematiken. Så här: “Om du läst en bok ”som är sann” och som du gillar mycket och blir starkt berörd av, vad händer med din upplevelse, läsningen av boken, om det kommer fram att den inte är sann på detta sätt, att faktauppgifterna i texten helt eller delvis inte går att verifiera eller till och med är falska? Känner man sig lurad och ogillas den erfarenhet man fått genom att läsa boken eftersom den är falsk?”

C: Min första tanke när jag såg undertiteln var att det här är en roman där det biografiska elementet är viktigare än att det är en bra berättad historia i sig. Varför ser man sig annars tvungen att staga upp titeln med en så tydlig flört med försäljningsknepet att säga att ett verk är baserad på en sann händelse? Och varför ska vi egentligen bry oss om den verkliga Stridsbergs familjehistoria? Därför blir det en befrielse att se att romanen inte har några som helst explicita kopplingar till författarens biografi. Man misstänker väl någonstans att huvudpersonen kan vara en stand-in för Stridsberg, men eftersom inget sägs i den vägen är det lika bra att släppa det spåret.

Det förklarar dock inte undertiteln. Kan det vara ett ode även till min familj, med tanke på min familjehistoria av mentalsjukhus och alkoholism, ungefär som att Knausgårds Min kamp också var min kamp? Icke desto mindre verkar den biografiska kopplingen ha fastnat hos gemene man. Det första mamma sa när hon hörde att vi skulle läsa boken var ”Beckomberga? Är det den där hon skriver om sin far?” Den kunskapen kommer säkert från att Stridsberg suttit i någon tevesoffa och fått samma idiotiska frågor om sanningshalten i romanen som många andra författare, vilket verkar vara det som mest intresserar media. Jag tycker inte att undertiteln tillför någonting – snarare skapar den onödig förvirring och en olycklig förbindelse till de senaste årens långa diskussioner om fiktion vs verklighet. ”Ode” gör att det blir mer högtravande och än mer förvirrat. Ska inte ett ode vara en hyllningssång? Visst uppmärksammar romanen någon som tidigare kanske varit i skymundan, men steget från uppmärksammande till hyllning är långt.

Av undertiteln förstår man alltså inte vem som hyllas eller hur det är en hyllning. Dessutom är den osnygg. Bara Beckomberga hade varit mycket kraftfullare.

P: Allra sist, efter romanen är ”slut”, ordagrant: “Den här romanen tillägnas alla som passerade sjukhusparken vid Beckomberga under åren 1932-1995.” Vad? Vilka? Jag skulle precis lägga boken ifrån mig men det gick ju inte. Jag tycker, tänker, vem är författaren att skriva en sån sak? Anspråket, anspråken! Texten ställs ju ovillkorligen i relation till alla som passerade sjukhusparken vid Beckomberga under åren 1932-1995; de dras närmare boken och bokens stoff, ja för nära. Boken, istället för att vara en berättelse bland berättelser, säger sig plötsligt vara Berättelsen om Beckomberga – Ode till alla familjer.

C: Men Pontus, är inte “tillägnas” just ett ganska anspråkslöst ord? Vad har det för betydelse att texten ställs i relation till alla som passerat och att det kommer “för nära” bokens stoff? Det är ju inte direkt så att hon talar för alla som varit där, utan snarare att hon skriver en möjlig berättelse om Beckomberga. Man får väl tillägna sin text vem som helst utan att det är särskilt förpliktigande? (Jag tillägnar det här inlägget min mor, som jobbade på S:t Jörgen och Lillhagen, två mentalsjukhus i Göteborg, under 70-talet.)

M: Jag behöver komma in här, eftersom jag inte håller med nån av er riktigt. “Ode till min familj”, först, är så klart betydelsefullt och betyder i första hand en sak för mig: Något med boken är personligt och den gör inte anspråk på att vara den-stora-boken-om-Beckomberga. Alltså, i sak håller jag med Christian om att “Beckomberga” vore en kraftfullare titel – men det är alltså inte det författaren är ute efter här. Det här med ode gör texten mer subjektiv, till en mindre berättelse. Kanske skulle jag hellre läsa boken “Beckomberga”, om den levde upp till sin titel, men nu är det inte den vi har framför oss, utan “Beckomberga – Ode till min familj”. Men, det här valet med “ode till…” blir lite märkligt i kombination med den där tillägnan i slutet av boken, det tycker jag. Är det Beckomberga-familjen, det vill säga alla som vart där, som får ett ode, och som Stridsberg identifierar sig med? Varför är det “tillägnan” i slutet av boken, men “ode” på framsidan? Det är lite slirigt, lite kaka på tårta. Som Christian säger är “ode” onekligen högtravande och slår an klassiska strängar.

O: Det som Stridsberg har med sig från den klassiska ode-formen är den tredelade kompositionen. Jag kollade upp betydelsen av ode och de olika delarna kallas strof, antistrof och epod. De är kopplade till den antika körens rörelse. Under strofen rörde sig körsången från öster till väster över scenen och under antistrofen genomfördes en motsatt rörelse. Epoden samlade hela kören i en unisont centralt framförande. Jag kan inte se hur Stridsberg får till det här mer än att hon har numrerat tre delar.

P: Christian, tyngden/verkanskraften i ordet tillägnas kan diskuteras, och såklart får man tillägna sin text vem som helst, men det tillkommer ett ansvar, en relation. Tänk bara: Den här romanen tillägnas alla som dog i Auschwitz. Eller: Den här romanen tillägnas Estoniaoffren.

På Klostergårdens konditori. Planen är att senare gå en runda på S:t Lars-området (Pontus förträffliga idé) – som kan betraktas som en pendang till Beckomberga-anstalten. Det är semletider. Konditoriet har få sittplatser och är hyggligt välbesökt. Det har nog sett bättre tider. På väggen ovanför vårt bord en hockeyklubba, signerad av Juha Riihijärvis, rimligen från den finske ytterns tid i Malmö Redhawks.

P: Det står “roman” längst ner på omslaget. Om det inte står roman när det är en roman, vad signalerar det, hur vanligt är det att ett romanomslag är utan genrebeteckning, måste det stå roman någonstans bland paratexterna? Odet, mot fonden av omslagsbilden (familjealbumskänsla, en flicka och hennes pappa? i närheten av Beckomberga?), kontaminerar ordet roman, får det att stå på sniskan, mer likna En roman baserad på verkliga händelser. Roman, autobiografi, baserad på verkliga och overkliga händelser, det är ju i sig en träskmark. Det borde kanske stått: En prosalyrisk roman delvis baserad på så kallat (o)verkliga händelser – verkligheten överträffar alltid dikten, om det nu inte är tvärtom – och som förhåller sig till Beckomberga på alla möjliga sätt: semidokumentära, (mar)drömska et cetera.

M: Det är, som du säger, mycket prosalyrik över det. Och greppet påminner om hennes tidigare böcker, eller iallafall om Happy Sally som jag läst. Det är korta scener som är lösryckta ur ett längre narrativ, och omkastade i tidsordning, så att man som läsare blir upptagen med att pussla. Detta lyfter alla händelser upp ur bokens helhet och gör dem individuella, självständiga. Jag la märke till tempusanvändningen, som jag är nyfiken på eftersom jag själv har problem med tempus i mitt skrivande. När jag tittade närmare på hur hon gör så märker man att det mesta redan hänt – när det berättas – alltså att berättarnuet inte är detsamma som skeendet. “Några dagar tidigare har Jim ringt och berättat att han är sjuk.” “På kvällarna lämnar de sjukhuset.” Det är inte avgörande, vad som än händer, för det var längesen eller iallafall inte nu. Ofta använder hon presens och talar om hur saker “fungerar i allmänhet”, och inte vid ett specifikt tillfälle som vi som läsare får vara med om, varje gång hon åker till Beckomberga är det si och så… Språket kommer i förgrunden på detta sätt, och scenerna, som får något fristående över sig. Man kan gott säga att det är kongenialt hur tempushanteringen fungerar tillsammans med hennes övriga grepp. Det skapar en tidlös tid, ett upphöjt nu, scener lösryckta.

C: Även om strukturen liknar den hon använder i tidigare böcker – korta tablåliknande stycken, mycket luft mellan styckena – kan jag inte låta bli att tycka att den är kongenial, för att låna Markus ord, med just den här berättelsen. I en roman som stödjer sig så mycket på det tillsynes enkla motsatsparet ljus/mörker (vilket jag kommer att prata om längre fram) är det svårt att inte slås av kontrasten mellan boksidornas många ljusa partier och de svarta ordklustren här och var. Det är nästan som om de ljusa områdena liknade sjukhuskorridorer som går fram och tillbaka över sidorna och ringar in bokstävernas mörka rum. Men de här korridorerna vidgar sig inte bara i rummet utan också i tiden. Följer man dem kommer man ut i Beckomberga, Stockholm, Spanien eller Italien, men man landar även på olika tidpunkter från 60-talet och framåt.

Eller kanske är det en labyrint där man hela tiden går förbi ställen man varit på förut. Man känner igen ord, bilder, samtal, tankar, situationer. Varje omtagning gör att lite information läggs till i en berättelse som just går ut på att fylla upp tomrummen. Huvudpersonen, som i början uttryckligen visar att hon söker en berättelse för att skapa förståelse, har en bok på 360 vita sidor som hon successivt fyller med material – labyrintiskt, fläckvis, fragmentariskt, irrande – men vi kommer aldrig till någon stor insikt, någon stor berättelse som kan förklara de olika romanfigurernas handlanden och mysterier. Kanske kan de här stora blinda fläckarna förklara det Pontus beklagade för en stund sedan, om att hon tar sig friheten att tillägna den här romanen alla som varit på Beckomberga under sextio år. De vita fläckarna signalerar att den här berättelsen aldrig kommer att skrivas i någon tillfredsställande form, varken på individ- eller samhällsnivå.

Promenad åt S:t Lars till med ett tunt snöfall genom luften, himlen grå, marken brun. Pontus styr mot en plats som han nämner vid namn, han spanar, ser inte säker ut på vägen, men håller huvudet högt. Till slut har vi S:t Lars bakom oss och står inför ett fult landskap med oklara linjer, nybyggda vägar. Christian är skeptisk, som när någon ifrågasätter en lek som är oklar till sitt innehåll, och tycker vi ska avsluta sökandet. Pontus visar sin osäkerhet när han stoppar en mötande liten man i mörkblå mössa. Den ser helt modern ut och det står “Sweden”, som om mannen tillhörde ett landslag.

Flackarps mölla och begravningsplatsen. Christian läser på informationsanslaget och skrattar: “S:t Laurentius”. Tiden där, det gulnade gräset, den höga himlen. Patienter begravdes, kusken och prästen var enda vittnen. Det enda som skiljer de små platta metallblommorna åt är inristade patientnummer, men de går sällan att urskilja. Platsen är luguber och borttappad, Klostergårdens stora byggnadskroppar norrut.

Lund ligger ovan och framför oss, liksom S:t Lars. Vandringen genom området med dess vackra påkostade byggnader där företag flyttat in: Lundalogik, flaggor fladdrar i den kalla vinden: “Growth Through Knowledge”, små privatskolor. Att få bo så.

Kylan tränger genom lagren. Buss till Botulfsplatsen. Det varma ljuset inne på Ariman, en moder som dansar med ett litet barn, under lampan vid ytterdörren. Vi slår oss ner långt in, i det röda rummet.

Pontus talar om himlar och moln. Under anförandet håller Olof på med sin smartphone vilket närmast är att betrakta som ett etikettsbrott. Det är förvånande. (Men ska få sin förklaring senare.)

P: Himlarna. Molnen. Träden. Ögat. Och solen som sammanbinder och ituskiljer, som förblindar fördunklar förevigar.

Under de första sextio sidorna räknade jag himlar och solar. Försökte få syn på vad som försiggick, hur Stridsberg likt en scenograf och ljussättare tablåsatte scener. För mig blev träden, och ögat, markörer som hjälpte min läsning, ja levandegjorde den. Jag har ett begränsat inre bildseende, jag vet inte om det är skälet, men himlarna. Jag vet inte. Och jag vet inte om Stridsberg med himlarna vill söva, vadda in, sobrilisera. Som om töcknet ovan och töcknet inom.

Jo, på sidan 93 berättar Jackie, under ett besök hos Jim på Beckomberga,  … när han sover läser jag böckerna som väntar på Jims nattduksbord. Din stund på jorden. All the World Balloon Mad. Böckerna som väntar på Jims nattduksbord torde vara väldigt noga utvalda av författaren. De blir en sorts slukhål eller nästintill osynliga klangbottnar eller, skit i eventuell metafor. De ligger där och måste undersökas, varför har Stridsberg lagt två böcker, och då just dessa, på Jims nattduksbord. Jag har inte läst Din stund på jorden. De som gjort det talar om den mest dödsfixerade av Mobergs romaner: ”Mobergs dödsångest ger en sällsynt, närmast unik konstnärlig täthet åt dödsscenerna i hans romaner. Den förlamande tysta paniken vid Sigfrids död i Din stund på jorden är så starkt förnimbar, att de sidorna knappt går att uthärda för läsaren.” Vi har alltså en bok som spjärnar mot döden och ens stund på jorden. All the World Ballon Mad då? Jag har googlat och jag har funnit. Boken, eller sången, skrevs under början av 1800-talet som en dråplig hyllning till André Jacques Garnerin. Denna Garnerin var en pionjär inom fallskärmshoppning och utförde fem hopp över London år 1802, staden som runt sekelskiftet 1700- 1800-tal var ballongtokig/fallskärmstokig/himmelstokig.

Att falla och att hejda, kontrollera detta fall. Att utur det himmelska ljuset närma sig jordmörkret. Att som en nedstörtande ängel och så vidare. I romanen talas det om, om jag inte missminner mig, längtan efter att falla, att störta bortåt, nedåt, uppåt. Fallet, fallskärmen, driften med de som upphäver konstanter – himmel/jord, ljus/mörker, verklighet/fiktion, galenskap/friskskap.

Som en passus till en passus: Det visar sig att Luke Howard, molnlärans fader som bland annat lade grunden till den nu gällande Molnatlasen, huserade i London under samma tid som Garnerin. Och moln/himlar och Stridsberg, ja, ni fattar.

M: Man kan betrakta Beckomberga som en fallskärm, eller som något som dämpar fallet, men figuren med fallande och tyngd är så ospecifik, och går att få fram nästan vad som helst ur. Jag tycker snarare att Beckomberga är ett tillstånd av tyngdlöshet, där de intagna liksom inte behöver vara ute i samhällets tyngd. De behöver inte konkurrera, eller bry sig om allt man måste bry sig om för att fungera där. De har liksom inte med det att göra.

C: Jag tycker om det där som Pontus säger om Stridsberg som scenograf och ljussättare. I och med att romanen rumsligen är så enkelt och tydligt uppbyggd, där man hela tiden återkommer till samma platser, blir det också som om boken – som ni vet talar jag ogärna om författaren som aktiv instans – antar former av ett teaterrum. Man känner alltså igen själva scenen men kulisserna justeras lite för varje gång vi återvänder till samma rum. Miljöskildringarna är ju ganska påvra i den mening att de inte bågnar av beskrivningar, men samtidigt får detaljerna mer betydelse i och med att de förs runt och speglar varandra. Bitvis är det naturlyrik.

M: Det där tas också upp i någon recension, att Stridsberg är en betydande naturlyriker. Men det är svag naturlyrik isåfall.

C: Hon uppfinner inte något nytt språk och vill inte briljera. Tvärtom tar hon inte sällan slitna uttryck och försöker blåsa nytt liv i dem. Ibland funkar det grymt. Ibland blir det bara tråkigt. Jag skulle kanske ta det ett steg längre och kalla henne platslyrik.

M: Jag tycker ändå hon vill briljera, så tråkigt är det inte, men inte heller originellt. På sidan 19: “Några eftersläntrande överblivna moln driver fram över den utflutna tuschteckning som utgör himlen den där första vintereftermiddagen…” Och sen: “Solens sista röda pulserande ådror och slingorna av tobaksrök som lämnar hans mun medan han pratar får mig att tänka på dimman som låg över området när…” Det liknar hennes tidigare stil mycket, också i hur människor beskrivs, jag fastnade på det tidigt, att det kändes tryggt, som en författare som har sin form i ett fast grepp. Hon tar inga risker.

Christian förbereder sig som för en attack. Han är glad och energisk. Det märks att han undervisar när han på sitt självklara sätt talar om ljus o mörker.

C: En banal sak som hon verkligen lyckas fylla med ny kraft är spelet mellan ljus och mörker. Det är en av våra mest slitna dikotomier men för mig blir det faktiskt en av anledningarna till att jag uppskattade en i övrigt ganska platt roman. Jag är lockad att kalla det en av ljuspunkterna. Men jag tänker inte göra det. Nej, det tänker jag inte. Ljuset finns där som en av utgångspunkterna som en av metaforerna för sinnessjuka – att se klart, att falla ner i mörkret och så. Ljusreferenserna är otaliga, förmodligen i paritet med himlarna och solarna, och ofta tillför de subtila skiftningar i berättandet. På Beckomberga ligger gårdarna så att de alltid är solbelysta, dels för att de stackars dårarna ska få vistas i ljuset när de är ute och dels, kanske framför allt, för att de ska kunna övervakas. Se där Beckombergas inneboende, verksamma paradox. Som romanen klargör bar de nya mentalsjukhusen på en ambition om att dra ut all den där undangömda bråten i ljuset. Patienterna skulle upp ur sina skitiga källare och tas om hand av den nya, förment transparenta välfärdsstaten, enligt senaste vetenskapliga rön och följandes alla typer av hygieniska principer. Sjukhusets principer lyser i guld på fasaden, precis som “Beckomberga – Ode till min familj” lyser i guld på bokens omslag. Samtidigt blir just dessa upplysta principer en kontrollmekanism, som där ute på rastgården, när man särskiljer patienter från övriga samhället och går så långt som att sterilisera och lobotomera i vetenskapens namn.

Överallt ser vi hur starkt solljus faller in i salar och skapar skarpa kontraster med omgivningen. Det för tankarna till alla de där svartvita foton som vi sett från sjukhus där patienter, sjuksköterskor och läkare stelt poserar för fotografen. Solen är så stark i förhållande till det som ligger runt omkring att kläderna nästa lyser av ljus. Här och på alla de andra ställen där ljuset används för att skapa stämning och manipulera vår uppfattning av skeendet ligger det nära till hands att tänka på Ingmar Bergman. En av grundpelarna i hans filmskapande, enligt honom själv, är just ljuset, och det var därför han högaktade Sven Nykvist – denne magiker som kunde skapa alla sorts stämningar och spänningar med det djävulska ljuset. Det finns något fotografiskt över Beckomberga, i tablåerna och kulisserna men också i denna verbala ljusskrift.

Bland alla olika exempel i romanen kan det vara värt att nämna ett par som relateras till Paul, Jackies första och stora kärlek under tiden då hennes far Jim var på Beckomberga, och som på ett subtilt sätt kopplar samman Paul och Jim. När Paul och Jackie börjar bli kära och ligger på en filt under träden sägs att hans “stora ögon svämmar över, av kärlek och ljus” (245). Lite senare i romanen (men tidigare i kronologin) ligger Jackie återigen på en filt under träden, men nu är det “Jims ögon [som] svämmar över av ett mjukt och förtärande ljus” (263). Strax därefter träffas Jim och Paul ute på rastgården i ett av sina få direkta möten ute och då är det Jim som äger ljuset: “Solen hittar honom alltid, var han än är, även när han håller sig i skuggan, det är en särskild sol som lyser där, ett brännande ödesljus som får hans hud att bli brun och len” (266). Flera saker kommer fram: Jim är märkt av ljuset och kan inte undvika det. Även om han skulle vilja hålla sig undan är det något i hans liv som alltid förföljer honom, detta “brännande ödesljus” som blir hans kors att bära. Samtidigt blir det tydligt att det är Jim som behärskar Paul och, till syvende och sist, är Jackies stora kärlek. Lite senare är ljuset som omstrålar Paul ett annat – nu är det inte längre ett ljus av kärlek som strömmar från hans ögon utan ett ljus som signalerar uppbrott, avsked, melankoli, sjukdom och död: “Det här ljuset är ett kallt och olycksbådande dödsljus, jag har inte lagt märke till det tidigare, gult och kornigt över de nakna träden, och så allt detta vatten som förvandlar sjukhusparken till en brännande svältande flod, slätten utanför svämmar över och lämnar omkullvräkta ungträd efter sig, uppslitna med rötterna. En doft av grav står över området, molnen är gallfärgade, sönderslitna sjuka strimmor.” (295-296). Paul berättar just att han ska flyttas från Beckomberga och att han och Jackie förmodligen aldrig kommer att träffas igen. I Jackies egna reaktioner uttrycks denna traumatiska stund endast genom att ögonen fylls av tårar. Istället är det ljuset och den näst intill apokalyptiska miljöskildringen som visar allt det som håller på att hända inom henne och vad den här stunden kommer att betyda i hennes liv.

M: Det är mycket schack i boken förresten…

Plötsligt säger P, efter att ha kommit tillbaka från toaletten, askgrå i ansiktet: “Jag har spytt två gånger. Värdelöst.”

(P: På toaletten, några minuter tidigare, efter att ha börjat må lite kymigt: Två gulsvedda kaskader. Att tömmas på allt inre ljus, tänker jag när jag moloken lämnar sällskapet och sätter mig på Pågatåget destination Malmö.)

This entry was posted in Litteratur and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *