Beckombergasamtalet – del 2

Beckomberga – ode till min familj, Sara Stridsberg

Litteratur

Samtal mellan tre personer om Sara Stridsbergs uppmärksammade Beckomberga – ode till min familj. Denna andra del av samtalet rör sig kring alkoholism-föräldraansvar och överhuvudtaget om ansvar: en förälders, en läkares, statens… Efter nostalgiska vändningar om studenttid och Lund avslutas diskussionen med omdömen om boken och funderingar om dess mottagande i svensk press.

Då vi lämnade Beckomberga-läsarna på Café Ariman i Lund hade fyra blivit tre efter att Pontus tvingats avvika med dålig mage. Christian, Olof och Markus är häpna i tomrummet, likt barn vars gemensamma leksak just gått i kras, vilket ändrar lekens ramar. Det handlade om ljus och mörker. Olof flaggar för att Christians tankegångar börjar glida över i ett tema som han tänkt ta upp. Christian avslutar tråden:

C: Det finns väl bara en sexscen i romanen, men den är å andra sidan stilfullt beskriven, utan den pajighet som de flesta sexscener har. Också här använder Stridsberg ljus o mörker. Rent allmänt borde det väl finnas en betydande skillnad i hur män och kvinnor beskriver sex. Problemet med mäns sexskildringar är ju att de så lätt blir porriga (tänk 500-kronorshonoraren i Aktuell Rapport) eller lider av ett tröttsamt machoideal där mannen på ett eller annat sätt erövrar sin kvinna. Fast den manliga blicken smyger sig in i kvinnors sexskildringar också, som i (det lilla jag läst av) Fifty Shades of Grey.

De bryter upp och letar matställe, vilket visar sig vara svårt. Fullt överallt. Koreanska Toyo, i baren, är inte idealisk ur samtalssynpunkt. Olof frågar och Christian pratar om frånvaron av alkohol, han tål inte att dricka det längre. Markus försöker föra in samtalet på boken. Dynamiken är förändrad i och med Pontus frånfälle.

C: Det är fint (men tragiskt) att se hur spriten finns med för Jim hela tiden, med tanke på min egen familjebakgrund, där spriten alltid funnits med. Mycket av Jims beteende känner jag igen, men vad som skiljer honom från många andra alkoholister är att han på något sätt är ärlig med platsen som supandet har i hans liv. Han sticker inte under stol med att spriten är det viktigaste – viktigare än Vera och Jackie – och att det är det enda som kan lindra hans ångestfyllda relation till livet. Många andra alkoholister säger ju att det såklart finns viktigare saker än spriten, men deras handlande säger något annat. När de sedan börjar tala om alkoholism som sjukdom osäkrar jag min revolver.

O: Det jag fastnade mest för i boken är ett spår som handlar om makt och ansvar och som för mig börjar i relationen mellan barn och förälder där det skildras genom tre generationer, Jim och Vera, Jackie och Jim samt Marion och Jackie. Spåret fortsätter i relationen mellan patient och vårdare och avslutas i ett större perspektiv mellan medborgare och stat. Det finns kopplingar mellan dessa tre relationspar som jag tycker är intressanta där den som i huvudsak äger maktmedlen kan avkrävas ett större ansvar. På flera sätt tycker jag att barnen i Beckomberga lämnas oskyddade i för hög utsträckning där jag anser att en förälder borde tagit ett större ansvar. Jims föräldraroll innehåller förstås ett särskilt problemkomplex i och med hans drogmissbruk och psykiska sjukdom, men det finns ställen där han ändå visar en medvetenhet i situationer där han väljer bort Jackie och i någon mening slutar vara förälder. Med början på sidan 21 finns ett samtal mellan Jim och Jackie som avslutas med att Jim uppmanar Jackie att sluta räkna med honom: (Jackie) “Så du kommer inte tillbaka?” (Jim) “Jag vet inte än, Jackie. Vänta inte på mig.” Det är möjligt att detta enbart ska förstås inom den psykiska sjukdomens kontext men tillsammans med liknande samtal och handlingar genom texten visar Jim att han inte vill ta ett, enligt mig, fullt föräldraansvar då Jackie inte ska kunna lita på att han finns där för henne. Naturligtvis kan man inte lova sitt barn att alltid finnas där för sjukdom och död eller andra fenomen som vi inte rår över gör det löftet tomt i en absolut mening. Men det jag menar att ett barn borde få känna är en tillit till att föräldern vill finnas där. Jims ärlighet i den här frågan som det skildras i texten tycker jag i och för sig är att föredra framför de föräldrar som ger sken av ett helhjärtat ansvar men i olika handlingar visar att man väljer sig själv och sina egna behov framför barnets i avgörande beslut. Jackies beslut att stänga ute Rickard från relationen med sitt barn, “jag visste att jag aldrig skulle kunna dela ett barn med någon” (sidan 107) tycker jag också är också ett exempel på hur en vuxen sätter sina egna behov före barnets och utövar sin maktposition på ett tveksamt sätt.

Edvard Wintersons förhållande till sina patienter tycker jag också lämnar en del frågetecken kring om han kan ta ansvar för den maktposition han innehar. Det är i första hand inte de enskilda händelserna då han tar sina (favorit)patienter på privata fester och nattliga äventyr som stör mig utan det faktum att han särbehandlar patienter systematiskt, det vaga och i alla fall för mig lite olustiga i beskrivningen av “Wintersons leksaker”, att han alltid var “förälskad i någon av patienterna” och som sista tecken på hur de egna behoven värderas högre än patientomsorgen, det sätt han lämnar Jim, “När Sabina gav sig av försvann han också. Jag såg honom aldrig igen”. Förhållandet mellan Inger Vogel och Jim är ett annat exempel på att texten tar upp tveksamheter i relationen mellan patient och vårdare.

De delar av boken som direkt skildrar utvecklingen av hur samhället tar hand om de som av olika skäl bedöms vara i behov av vård tycker jag blir ytterligare en aspekt av hur makt och ansvar sätts i fokus i Beckomberga. Den av Jim efterfrågade ideologin bakom mentalsjukhusen, som av Stridsberg beskrivs i kapitlet “Kartan (Sorgens arkitektur)” och som avslutas med reflektionen “Det är lätt att idealisera anstalten som den perfekta platsen som ska göra allt det som vi människor inte förmår göra för varandra. Samtidigt är den skrämmande eftersom den representerar det ofullkomliga i oss: misslyckandet, svagheten, ensamheten”.

M: Det här är jätteintressant och komplicerat! Jag tänker på att vi idag har en föreställning om den allkunniga föräldern/vårdapparaten/staten som i slutändan påminner om kristendom och individens tänkta förhållande till Gud – som till någon allvis. Vi tror hela tiden att det går att göra rätt och resultatet blir en byråkratiskt präglad vård där personerna och deras synd och svagheter har byggts bort. Det som sker på Beckomberga skulle idag betraktas som vanvård utan tvekan, och som maktmissbruk. Om man tänker på fallet med Jim och sköterskan Vogel exempelvis, och att hon vill ha tjänster, bland annat sexuella, av honom för att ge honom de droger han vill ha. Om det hände idag skulle det anses fullständigt skandalöst. Men jag tänker: Vi brukar i allmänhet tycka att det är bra om en människa kan påverka sin situation genom interaktion med andra, det är ett mått på frihet och självständighet. Jämför med hur det skulle gått till idag: Jim går upp till läkaren och ber om droger varpå läkaren skulle säga: “Det är emot reglementet”. Ingen förhandling, inga undantag. Istället ett regelverk som ingen får bryta mot. Läkaren skulle förlora sitt jobb och bli åtalad. Och detta anser vi vara bättre. På Stridsbergs Beckomberga behandlas patienterna både som patienter och som individer som det är okej för personalen att vilja leka med, vara tänd på och så vidare. Det jag undrar, och det är en öppen fråga, jag vet inte alls, är om det är riktigt att kalla det vanvård, det som pågår, eller om vår syn på vård är skev. Det är här då som jag menar att vi har en tendens att överlämna oss i vårdens händer och tro att den ska ha svar på allting. Om den inte har det blir vi missnöjda, men likväl är vi passiva i förhållande till oss själva. Vi söker andra doktorer som ska kunna säga den magiska men vetenskapliga formel som motsvarar “felet” med oss själva. Jag menar att det är orimligt. Och kanske har vi också en orimlig syn på föräldraskap idag. Jag tror att många har det iallafall, då de går runt och har dåligt samvete för att de är mänskliga och otillräckliga. Även där har vi en föreställning om föräldern som den som ska ha svar på allting, nästan som en gud.

C: Maite brukar prata om att “det behövs en by/stam”, ett begrepp för att visa på att människan under den allra största delen av sin historia levt i större familjära enheter än kärnfamiljen. Barnuppfostran har således varit en kollektiv uppgift, eftersom fler vuxna tillsammans har tagit hand om fler barn. Sedan krympte kretsen till att omfatta storfamiljen, där far- och morföräldrar och andra närstående hade en naturligt del av uppfostran. Nu är vi nere på mamma, pappa, barn. Då är det lättare att känna sig vilsen med sina beslut rörande uppfostran, så då får man söka sin stam i böcker och på internet. Inte konstigt att man känner press.

O: Det här tror jag är en värdefull upplysning. Då jag delat erfarenheter om föräldraskapets utmaningar med andra i min närhet upplever jag ofta en lättnad som jag sällan hittar då jag brottas i min ensamhet eller ens tillsammans med barnens mamma. Lättnaden är inte heller så starkt beroende på om jag fått konkreta råd jag kan följa eller inte, bara detta att få avdramatisera och relatera till en större värld en den så kallade kärnfamiljen, två föräldrar med barn. Det stämmer väl överens med det Markus säger om våra orimliga förväntningar på att vara som en ofelbar gud i sitt föräldraskap.

Till sist överges Toyo för kylan. Av nostalgiska skäl vill Markus gå på de små gatorna mellan Botan och Lundagård, och han hittar en gammal genväg från studenttiden, mellan några sopkärl och över den stenlagda gången i en trädgård som verkar privat. Rauhrackel passeras, sorl av röster studsar genom gatorna, till höger: kön till Malmö nation visar att den håller ställningarna, och så kön till ÖG, där flickorna trängs och flamsar. ”Så lyckliga”, säger någon. Om någon längtar tillbaka? Olof säger att det han ser väcker ”nåt” men håller inne med precis vad det är. Träden i Lundagård fattas. Kungshuset väcker ont blod i Markus. Christian är mest positiv till att återvända till studenttiden, kanske inte för att han är den mest bakåtsträvande utan för att han har den största förmågan att njuta, eller fantisera om att njuta. Till sist kommer han in på ett tillstånd som han gillar, definierat i Generation X: presensnostalgi.

Berlin Bar är nytt i Lund – för den som återvänder efter en tid. Markus är den ende som dricker öl då han går igenom aspekter av boken som rör fiktion/verklighet men i förhållande till annat än Stridsbergs privata omständigheter. Som att boken handlar om sjukdom och friskhet – och våra föreställningar om dem. Men kanske har du, käre läsare, inte så mycket tålamod kvar, så vi hastar vidare, till sista etappen av samtalet. Det började med en öppet ställd fråga om allmänt omdöme:

O: Inledningsvis gick läsningen av Beckomberga trögt, den grep inte tag riktigt. Det gick över när jag började backa tillbaka, läsa om och lyfta läsningen ut ur det direkta skeendet. När jag fokuserade mer på helheten och slutade nagelfara varje enskilt stycke efter mening fann jag läsningen mer givande. Den täthet i skildringen jag upplevde när jag läste Drömfakulteten finner jag inte alls på samma sätt i Beckomberga.

C: Jag tycker inte alls att den var trög – tvärtom gick det fort att läsa den. Problemet var att det inte riktigt grep tag. Jag läste halva romanen i en sittning och gick sedan en vecka utan att ägna den en tanke. Det är kanske inget positivt omdöme om en bok. Under läsningen av andra hälften tog det sig dock. Jag började komma in i de olika omtagningarna och allt fick lite fastare konturer. Poesin i prosan började nå mig på ett helt annat sätt. Då kunde jag kosta på mig att läsa om och märka vilken musikalisk och spatiell struktur den har. Det finns också en anspråkslöshet i den som jag tycker om. Den skulle kunnat balla ur och bli Gökboet – Jack Nicholson på topp och indianen och sister Ratched och elchockerna och vår skräckblandade förtjusning inför dårhuset som skräckkammare och dårarna som en symbol för hela den jävla galna världen – men istället håller den sig till de små men ändå livsavgörande händelserna i några människors liv.

M: Tidigt fastnade jag i, som jag påpekat, tryggheten, vilket delvis berodde på att mycket känns igen från tidigare Stridsbergtexter. Här är en författare med full koll på sin form och hon upprepar den. Språket och figurerna är klyschiga. Det är tydliga blodådror genom huden som ett tecken på känslighet, kala träd och nakna grenar som avtecknas mot himlen och trasiga moln igen och igen. Det här är inte en författare som försöker överträffa sig själv utan, tvärtom, som gjort en produkt, för en viss marknad, där den också blir en succé. Kanske är det avundsjuka, eftersom jag själv släppt en bok, och jag märker hur hon får införreportage överallt och att delar av boken publiceras på förhand i DN och så vidare…

C: Trots de positiva saker jag sagt hade jag hoppats att den skulle gripa tag mer, inte vara så slick och smart utan att den riskerat lite mer. Nu blir den tyvärr ganska lättglömd.

M: Jag har läst ganska många recensioner och det är intressant apropå fiktion/verklighet hur lite kritikerna bryr sig om verkligheten, vilket i det här fallet är boken. Mycket lite sägs om innehållet ur någon intressant vinkel – det skulle kunna vara politiskt eller om sjukdomsbegreppet som sådant eller om den alla inneslutande folkhemstanken. Samtliga nämner att Stridsbergs pappa suttit på Beckomberga men att boken inte är en självbiografi. Istället för boken handlar kritiken om en fiktion/abstraktion som är Stridsbergs författarskap. Det relateras mycket till detta och i allmänna termer. En vanlig figur är: hon försvarar sin plats som en av Sveriges viktigaste författare. Någon säger att Stridsberg som vanligt är politiskt djärv, vilket får mig att undra om kulturklimatet. Är den djärv för att den handlar om en ung flicka som blir kär i en äldre man? Eller för att huvudpersonen blir så lycklig över att hon får en son och inte en dotter? En recensent som får plus är GP:s. Hon, jag minns inte vad hon hette, skrev också om Stridsbergs författarskap i stort men gjorde det på ett intressant sätt. Bland annat saknade hon något i den här boken, jämfört med de tidigare, nämligen det som är på gränsen till dåligt. “Den svala prosan är vacker men märkligt anonym”, skrev hon bland annat. Den recensionen visade på något mer än det här trötta “hon försvarar sin plats”.

O: Jag tycker att Stridsberg skapat ett i högsta grad kompetent verk men jag saknar en spänning, en nerv. Det är som om bokens bärande idé att berätta historien om Beckomberga har blivit för högtidlig och ärofull för att människorna ska bli riktigt intressanta och levande i sig själva. Jag uppfattar de mer som trådar i en väv, det mönster som de bildar tillsammans överskuggar det särskilda i varje enskild tråd.

M: Vad säger det om svenskt litteraturklimat att den blir så hyllad? Augustprisnominerad och så vidare…

C: På den punkten kan jag inte låta bli att tycka att prisnomineringarna skvallrar om ett ganska sorgligt tillstånd för den svenska romanen. Är det här det bästa vi har att komma med? Jag har läst många spanska romaner på sista tiden och är förbluffad över att många är så fantasirika, politiska, skarpa, riskabla, ambitiösa. Men Beckomberga är kanske den roman vi förtjänar: minimalistisk, individualistisk, bleksiktig.

01:20 Tågstationen i Lund, vid biljettautomaten. Olof säger: Den där mannen vi mötte, med den blå mössan, såg ni vem det var: Roland Andersson(?)

Om det var den förre assisterande förbundskaptenen i fotboll som visade vägen till S:t Lars begravningsplats vid Flackarps mölla får vi aldrig veta. Och kanske är det inte heller intressant. Markus, som då Pontus talade med mannen var upptagen med att titta på mössan, menade att skånskan borde varit djupare. Det är ingen slump att en gammal fotbollsspelare dyker upp i slutet av kvällen liksom i denna text. Överlag var samtalet inte ivrigt att ta sig till boken, så som det brukar vara då dessa personer träffas för att diskutera en bok. “Det är inte The Golden Notebook precis”, som någon sa, kanske Christian.

This entry was posted in Litteratur and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *