Den ohemliga historien

Karl-Ove Knausgård: Min kamp. Andra boken. (Forlaget Oktober, 2010).

Krängande, brottande, utfallande och oförväget ger sig andra delen av Min kamp i kast med att utforska balansen mellan liv och skrift. I den här delen skissar Karl Ove (jag kallar romanens berättare vid förnamn och den biografiske författaren vid efternamn) på de bakomliggande orsakerna till skrivprojektet, men utan att hans motivation blir särskilt mycket klarare för läsaren. I första delen verkade titeln relatera till hans, och i förlängningen allas, kamp för att leva. Vilka blir konsekvenserna om man läser andra delen som att titeln syftar på skrivandets kamp, eller kampen att få skriva?

 

Das Unheimliche

Andra boken intresserar sig på ytan för Karl Oves förhållande till Linda och deras familj. När de träffas är Linda en ung, lovande poet, medan den tio år äldre Karl Ove redan hyllats mångfaldigt för sin debutroman. Dessutom är han sedan flera år tillbaka gift och bosatt i Bergen. Boken går från de första traumatiska, trevande, hudlösa mötena fram till en något misslyckad bilsemester som slutar på något som har många likheter med det sorgliga och oroliga Fun City utanför Varberg. (Fun City, under överinseende av ett tjugofem meter högt plåttroll, är oroligt både som motsatsen till roligt och i ordets gängse bemärkelse, förmodat roligt men hemsökt av tomhet och entreprenörers storslagna ambitioner att skapa ett av alla dessa äventyrsland på den ödsliga svenska landsbygden.) Berättelsen innefattar också Karl Oves hastiga flytt från yrkes- och äktenskapsliv i Bergen till en inledningsvis oskriven tillvaro i Stockholm där han känner en enda person. Han framlägger en rad upplysande betraktelser, gjorda av någon som har nästan samma kulturella bakgrund som svenskar men ändå är tillräckligt annorlunda för att uppfatta de subtila skillnaderna. Vi vet inte vad som driver honom att bryta upp så ögonblickligt och definitivt från sitt liv i Norge, men vi får veta vad som får honom att flytta till Sverige och inte till England eller Brasilien. När han på Centralen i Stockholm träffar sin norske vän, Geir, pekar han upp mot ljustavlan:

 

– Ankomsttavlen, sa jeg. – Det er derfor jeg dro hit. Akkurat derfor.

– Vad mener du nå? sa Geir.

– Men se, da. Södertälje. Nynäshamn. Gävle. Arboga. Västerås. Örebro. Halmstad. Uppsala. Mora. Göteborg. Malmö. Det er noe utrolig eksotisk over det. Med Sverige. Språket er nesten likt, byene er nesten like, ser man bilder fra den svenske landsbygda, ser det ut som den norske landsbygda. Bortsett fra i detaljene. Og det ere de der små avvikene, de der små forskjellene, det som nesten er det kjente, det som nesten er det samme, men som likevel ikke er det, som jeg finner så utrolig dragende. (153)

 

Som Viktor Sklovskij visar är en av konstens styrkor att främmandegöra världen, att få oss att se allt det där vanliga med nya ögon, som om vi såg det för första gången. För författaren Karl Ove har inte bara i svenska ortnamn utan i hela den svenska tillvaron något poetiskt och nästanbekant, och han hoppas att samma främmandegörande blick ska kunna tillämpas på honom själv. Både Fun City och intresset för förfrämligandet pekar mot vad Sigmund Freud, i en essä från 1919, kallar das Unheimliche. Begreppet är mångtydigt och delvis motsägelsefullt: tyskans heimlich syftar på hemmet och det familjära, men betecknar också något som närmast liknar motsatsen, det hemliga. Unheimlich betyder därmed det som är ohemtrevligt, främmande, men också det som är icke-hemligt och avslöjat. I psykoanalys och framför allt inom litteraturstudier står det för det bekanta i det obehagliga och, omvänt, för det olustiga i det familjära. I Freuds essä sammankopplas förfrämligandet med bortträngningen: “språkbruket låter det som är heimlich [hemlikt] övergå i sin motsats, det kusliga [unheimlich], ty detta kusliga är i själva verket ingenting nytt eller främmande utan någonting för själslivet sedan gammalt välbekant, som endast har fråntagits det genom bortträngningsprocessen”. Den vedertagna svenska termen, det kusliga, är också vedertaget otillräcklig. I den här texten använder jag det ohemliga för att komma åt den motsägelsefulla sidan av begreppet även om inte heller denna term är idealisk.

 

Vad Karl Ove finner i Sverige är inte bara det nästanbekanta i orden och tingen, utan även den process som det antyder – förfrämligandet döljer en repression av något som väntar på att få komma fram och som senare ska ge honom stoff till sin gigantiska roman. Det ohemliga är närvarande redan sedan de första sidorna av första boken. Minns att berättaren inleder hela verket med en reflektion över döden och vad som händer med kroppen; hur den döda kroppen i vårt samhälle snabbt göms undan och görs abstrakt, som om det handlade om något intellektuellt snarare än något fysiskt och köttsligt. Döden är något som trängs bort ur blickfånget, som hela tiden finns där som en högst verklig företeelse men som göms undan i sjukhuskällare och i det undermedvetna. Bokens magnifika inledning landar i när den unge Karl Ove sitter i barndomshemmet och tittar på en tevesänd sjöräddning, när han plötsligt får se ett stort ansikte framträda i vågorna. Upphetsad springer han ut i trädgården för att berätta för pappan (trots att pappan uttryckligen förbjudit allt spring i trädgården) som avfärdar det hela med en fnysning. Bilden av ansiktet, tillsammans med pappans ointresserade reaktion, är något som följt med författaren genom hela livet.

 

Vad som annars stör det hemtrevliga är naturligtvis pappan, som i så stor utsträckning präglar första delen. Under Karl Oves uppväxt är han auktoritär, oberäknelig och hård. Han hatar oordning och slarvighet och övervakar omärkligt Karl Ove och hans bror (konstigt nog märker han till exempel att sonen sprungit i trädgården, trots att Karl Ove saktat ned långt innan han kom runt hörnet). När Karl Ove är i tonåren skiljs föräldrarna, pappan flyttar ihop med en annan kvinna och börjar ett oförklarat men oerhört systematiskt supande, som om han hade bestämt sig för att långsamt ta livet av sig. Under de sista åren av sitt liv bor han hemma hos sin mor, som bevittnar hans gradvisa förvandling och hur han underkastar sig alkoholen. När hans kropp slutligen gett upp städar sönerna upp i pappans och farmoderns gemensamma hem, tragiskt nedtyngt av flaskor och mänsklig misär. Det ohemliga har drabbat även farmodern: bröderna märker de hur hon ständigt är mentalt frånvarande, långt från den pigga kvinna hon varit, och misstänker att hon börjar gå in i Alzheimerdimman. Inte förrän de en kväll tar en drink och bjuder farmodern märker de att pappan sannolikt alkoholiserat henne; redan efter första groggen återgår hon till sitt gamla jag och berättar historier med en underfundighet som knappast är förenlig med Alzheimer.

 

I andra boken, som alltså mestadels utspelar sig i Sverige, är det något i familjesituationen som stör honom och som han inte kan förlikas med. Han gapar och skriker på Linda och barnen på ett sätt som han inte gör mot någon annan. Han hatar att vara pappaledig, inte bara för att det är effeminerat – en känsla som förblir komplex och outredd – utan för att det fjärmar honom från skrivandet och det tänkande som ackompanjerar det. Genom hela andra boken frågar man sig också vad som får honom att bryta upp från sitt liv i Bergen. Varför lämna fru och hem och ett etablerat liv över en natt och flytta till Stockholm? Uppbrottet kommer säkerligen att behandlas i senare böcker, men icke desto mindre gör upplägget på romanprojektet att det är något stort och svårbearbetat som undertrycks.

 

Bortträngningsmekanismer återkommer med ojämna mellanrum. Under en middag tillsammans med Geir på Pelikan nämner Karl Ove hur han vid upprepade tillfällen glömmer av viktiga känslomässiga detaljer som folk berättar för honom. Dagen efter hans vän Thure Erik berättat om sin uppväxt och sitt förhållande till familjen, på ett både omskakade och intressant sätt, märker han att inte minns någonting:

 

Men selv om jeg hørte intenst etter, og selv om jeg tenkte at dette er faen ta meg fantastisk, så hadde jeg glemt alt dagen etter. Altså, bare rammen stod tilbake. At det hadde handlet om barndommen, faren og familien hans. Og at det hade værte oppsiktsvekkende. Men hva det oppsiktsvekkende bestod i, se det husket jeg ikke. Ingenting! Helt blankt! (461)

 

En författare som ger ut en självbiografisk roman i sex band, med otaliga extremt detaljerade skildringar av händelser och samtal som ibland går trettiofem år tillbaka i tiden, har alltså problem med minnet? Om de omtalade händelserna var så bra berättade och uppseendeväckande, hur kan han då glömma dem så totalt, när han minns andra episoder med sådan uppfordrande klarhet? Först och främst ska man förstås komma ihåg att boken är en roman och därmed innefattar ett okänt mått av fiktion, men det torde inte heller vara en tillfällighet att de exempel han tar upp alla handlar om familjeförhållanden. Under samtalets gång kommer han fram till att alla människor har liknande ”skavanker” i sin varseblivning av verkligheten. Tanken är central för förståelsen av Min kamp och där har det ohemliga en central plats:

 

Og den forferdelige tanken som stiger opp fra dette, er at alle har slike skavanker. Sine indre, private og hemmelige sluk som de bruker mye av sine krefter på å dekke til. At verden er full av indre krøplinger som støter borti hverandre. Ja, bak alle de vakre og mindre vakre, men i den minste normale og ikke skremmende, ansiktene vi forholder oss til. Ikke sjelelig eller åndelig eller psykisk, men bevissthetsmessig, nesten fysiognomisk. Defekter i tankene, bevisstheten, hukommelsen, oppfattelseevnen, forståelsen. (463)

 

Två snarlika, oroande bilder knyter ihop de inledande två böckerna i romanen. Den ena är det allra första minnet som han återkallar: det otydliga och skrämmande ansikte som skönjs i vågorna kring den tevesända sjöräddningen. Det andra är en annat otydligt porträtt: ”I vinduet foran meg ser jeg vagt gjenskinnet av mitt eget ansikt” (554, kursivering i originalet). Det är det här ansiktet, så dystert i sina suddiga drag, som sätter igång hela skrivprocessen och får honom att blicka mot sig själv och inte mot världen. Även om det inte sägs rakt ut bestämmer han också sig för att gå emot det ohemliga i ansiktet, först genom att försöka utröna vari det icke familjära ligger och sedan, som en konsekvens, att konfrontera det hemliga och dra ut all gammal bråte, och då menar han verkligen allt, i ljuset. I det kommer det naturligtvis att ingå att rota i det stötande, obekväma och skrämmande i hans relation till sig själv och omvärlden, men det må det vara värt; allt ska ut om det ska bli ordentligt gjort. Eller, förresten, går det verkligen att säga allt, även om man skulle vilja? Det förrädiska med realismen, från dess födelse vid borgerskapets uppsving i mitten av 1800-talet fram till dess lömska grepp över vår samtids historieberättande, är just att den utger sig för att vara transparent och skildra världen precis som den är, liksom. I dess premisser ingår ett löfte: om mottagaren bara hänger sig åt berättandet som om det vore verkligheten, så kommer den i gengäld att berätta saker som verifierar just denna verklighet. Som medveten författare vet Knausgård med sig att hans ambition nog är fåfäng, men han kan ändå inte låta bli att göra ett försök att forma en uttömmande berättelse om sitt liv, om så bara för att se hur berättelsen omskapar honom, eller vad den utelämnar.

 

Skrivande

Bandet mellan lycka och mening, å ena sidan, och skrivandet å den andra är närvarande genom hela romanen. Sammankopplat med förfrämligandet i att bo i Sverige är de två lyckorusiga perioder då den ständigt närvarande meningslösheten skingras och världen plötsligt laddas med mening ut i alla små detaljer: det första halvåret tillsammans med Linda och när första dottern föds. Just efter att han ingående talat om hur världen varit honom mer närvarande i samband med förälskelsen och dotterns födelse glider han omärkligt över och talar om ”to av de beste øyeblikkene i livet mitt” (70). Till en början kan man kanske tro att han fortfarande uppehåller sig vid förälskelse och födelse, men vid det här laget har han redan beklagat hur även lyckorusen lagt sig och gått över i vardag. De två bästa ögonblicken syftar istället på när han i arbetet med sin andra roman, En tid for alt, två gånger når upp till höjder i sitt skapande han inte trodde var möjliga – och som ingen annan har lagt märke till, eller åtminstone kommenterat.

 

Det ska sägas att det är svårt att värja sig mot kraften i hans raka och metodiska skildringar. Hans första fumliga och osäkra möte med Linda, på Biskops-Arnös författarskola, mynnar ut i en oerhört plågsam beskrivning av hur han, sedan hon snubbat honom, skär sig i ansiktet med en glasskärva tills varenda fläck är uppskuren och blodig. Lika påfrestande att läsa om som själva akten är dock den efterföljande morgonens ruelse, när han tvingas möta författarkollegorna inför hemresan via Stockholm till Norge, och sedan måste konfrontera sin fru. Även födelsen av hans och Lindas första barn ägnas mycket tid och ges den litterära plats han intygar att den även haft i hans liv. Ändå går det inte att säga att dessa tveklöst betydelsefulla händelser särbehandlas. Ett födelsedagskalas beskrivs lika ingående, med samma intresse för skiftningar i relationer och tingens ordning, som på ytan mer omvälvande tillfällen. Vissa episoder må vara mer betydelsefulla på ett privat plan, men i romanen ges inga sådana företräden: allting underkastas skrivandets regim och underordnas den uppmärksamhet berättaren råkar ge dem i skrivtillfället.

 

För om romanen är en kamp för något är det just en kamp för att skriva. Oftare än han talar om lyckoruset berättar han vad han måste gå igenom för att kunna sätta sig vid skrivbordet. Allt mals ned i kvarnen och kommer till syvende och sist att handla om hur livet ska levas i förhållande till skrivandet. Familj, bråk, vänner, relationen till Norge och Sverige, vardagsliv och allt det andra som beskrivs med kärleksfull blick speglas i hans komplicerade förhållande till det enda som egentligen betyder något. På så sätt blir även romanen ett sätt att genom livet hänge sig åt skriften. Motiveringen till att Karl Ove plötsligt, efter två långsamt frampressade romaner, sätter sig ner och på studs börjar skriva på det som utvecklar sig till Min kamp är otypiskt luddig och outvecklad. Efter ett par uppläsningar i Norge träffar han Geir, för första gången utanför stockholmskontexten, och de passar på att besöka varandras förflutna. När han kommer tillbaka till Malmö sent på kvällen dagen efter sätter han sig och skriver om hur tiden gjort avtryck i hans ansikte och fortsätter nästa dag, med en enda uttalad förklaring: ”Tanken var å komme så tett på livet mitt som mulig” (554). Någon tid senare märker han att han skrivit konstant och sätter upp ett mål att skriva ett visst antal sidor om dagen – men inte utan motstånd: ”Jeg hatet hver en stavelse, hver ett ord, hver en setning, men det at jeg ikke likte det jeg gjorde, betydde ikke at jeg ikke skulle gjøre det” (561). Inget mer nämns om när han tar beslutet att påbörja projektet, men indirekt blir skriften sin egen förklaring: den framstår som en grundlig undersökning av skrivandet i förhållande till verkligheten, hur mycket som kan speglas i skriften, ett sätt att värja sig och skapa mening i en tillvaro som, trots alla (skenbart) stora händelser, skriker ut sin meningslöshet. Det som i första boken började som ett sätt att förstå uppväxtförhållandena och omständigheterna kring faderns död blir i andra boken ett maniskt, monomant försök att skapa mening när mycket runt omkring rämnar.

 

De få tillfällen då hans tillvaro känts meningsfull har alla extasen gemensamt: det omskakade kärleksruset under det första halvåret med Linda (han rentav svimmar under deras första kyss), de första veckorna efter Vanjas födelse, slutfasen av skrivandet av hans andra roman, då han flyttar in på kontoret, arbetar konstant, ignorerar hustruns vansinniga hot om uppbrott och sover två, tre timmar per natt. (Och, just det, extasen infinner sig inte sällan när han dricker alkohol, vilket beskrivs med större tydlighet i första boken.) Även Karl Ove inser förstås att sådana extraordinära stunder inte kan vara annat än undantag. Medan det undflyende i extasen diskuteras och sörjs sker emellertid en motsatt rörelse vid sidan om – andra boken frammanar att Min kamp som romanprojekt är i sig ett försök att gå upp i extasen, men en extas som, paradoxalt, kombineras med det vardagliga livet. Marcel Prousts sju volymer långa romanverk På spaning efter den tid som flytt ligger hela tiden i bakgrunden till Min kamp, mindre besläktat med slutresultatet än med omfånget och ambitionen, där liv och skrivande i romanen går samman så till den grad att de befruktar, och samtidigt tömmer ut, varandra. Karl Ove Knausgård vet att han inte kan fly undan världen som Proust gör, vilket indirekt nämns i ett samtal med Geir. Istället gör han vardagen till ett slags ihållande extas, som en trollerikonst, genom att gå emot intellektet, lyssna på kroppen och göra det vanliga livet till litteratur och bestå det med mening. Trots att han som omnämnt hatar varje ord och varje mening av det han skriver uppfyller han sitt beting av skrivna sidor varje dag, i något som är lika mycket ett uthållighetstest, en kroppslig disciplin, som ett intellektuellt projekt. Gång efter annan påminns vi om att skrivandet egentligen är det viktiga, att allt runt omkring är sekundärt. När det går bra för romanen han skrivit i Stockholm, En tid for alt, blir han varse hur oviktig uppståndelsen kring boken är: ”om det var noe jeg hade forstått det siste halve året, var det at det eneste skriving dreide seg om, var skriving. All verdi låg i det” (71). Vid vissa tillfällen kan man misstänka att det här tänkandet blir så viktigt att upprepa, för att ge projektet legitimitet, att han rentav frestas till överdrifter: ”Jeg, for min del, gledet mig aldri til noe annet enn til øyeblikket hvor kontordøren lukket seg bak meg og jeg var alene for å kunne skrive.” (425, min kursivering).

 

Kroppen

I den här utvecklingen är Geirs närvaro fundamental. Geir är enligt egen utsago en ”akademisk wonderboy” som flyttade från Norge till Uppsala för att gå forskarutbildningen i sociologi i slutet av 80-talet. Hans avhandling, Den brukne neses estetikk, är en studie av boxning och boxarmentalitet och grundar sig på hans tre års träning på en boxningsklubb i Stockholm. I avhandlingen betraktas samhället utifrån värden – relaterade till våld, smärta, ära, manlighet – som bara för en generation sedan var centrala för mannen men som i det moderna välfärdssamhället blivit obsoleta. Geir knyter sitt resonemang till vad han kallar klassisk antiliberal högkultur, från Nietzsche och Jünger till Mishima och Cioran, och tycks därigenom ifrågasätta de västliga liberala demokratiernas värderingar i grunden. Synnerligt intressant för Karl Ove är att Geirs bok återinför kroppens betydelse i diskussionen om tänkande och förhållningssätt till andra människor, på bekostnad av den heliga rationaliteten som, i Descartes fotspår, enligt de bägge norrmännen mer än någon annanstans gjorts till dygd i det moderna Sverige. Kroppens betydelse återkommer ständigt i deras konversationer:

 

Her [i Sverige] overkommuniseres det intellektuelle i akademiske miljøer, det er bare det som får finnes, alt underordner ser intellektet. Kroppen, for eksempel, er helt fraværende. Mens i Norge underkommuniseres det intellektuelle. (151)

 

Cora var den av Lindas venner jeg hadde møtt først. Hun elsket Norge og alt norsk, hadde bodd der noen år, og kunne begynne å prate norsk når hun ble full. Som den eneste svenske jeg hadde møtt, forstod hun at forskjellene mellom de to landene var store, og det forstod hun på den eneste måten det kunne forstås på, med kroppen. (368)

 

Under middagen på Pelikan ger Geir sin bild av Karl Ove, i den hittills längsta explicita analysen av författaren. Även där kommer kroppen in:

 

Du er et dypt etisk menneske, det finnes en etisk grunnstruktur i bunnen av ditt vesen som er ureduserbar. Du reagerer jo rent kroppslig på det som er upassende, den skammen som kommer veltende over deg, er ikke abstrakt eller begrepsmessig, men rent fysisk, og du kommer ikke unna den. (450)

 

I tillkomsten av Min kamp som projekt spelar förståelsen av kroppen en central roll. De meningar som sparkar igång romanprojektet, nedskrivna efter hemkomsten från Norge, är den där beskrivningen av hans eget ansikte, speglat i ett fönster, fårat av tiden och omständigheterna. Det är omöjligt, skriver han, att inte tänka på det ansiktet som dystert: ”Hva er det som har satt seg i det?” (554) En tid for alt intresserade sig för det kroppsliga hos änglarna men var en idéhistorisk resa mer än något annat, medan romanen i vardande lutar sig mot levandet och köttet, i en ambition att omsätta tänkandet i ett utforskande av det som ligger oss allra närmast. Vad är vardagen gjord av? Hur kan filosofin tillämpas, inte på annan filosofi eller konst eller vetenskap, utan på världen där man lever, äter, älskar i, som luktar och låter?

 

Som Geir poängterar verkar Karl Ove ha ett kroppsligt förhållande till det etiska, varför han inte kan göra annat än att följa det som han anser vara moraliskt rätt, även om det innebär att han uppfattas, vilket inte sällan händer, som tråkig, asocial, självisk, olycklig, elak, idiotisk eller hänsynslös. Om han ska följa sin egen hårda moral, och det är alltså det han känner av rent fysiskt, måste han alltid vara uppriktig om och mot sig själv och andra. Om han ska komma så tätt inpå livet som möjligt, besvärja det ohemliga och närma sig extasen i det vardagliga, måste han därför grunda sig på det kroppsliga – både i det direkta, alltså hur livet levs och känns, som i det indirekta sätt han förhåller sig till det. För att komma nära livet måste han också komma nära skrivandet och i sin kroppsliga utmaning se verkligheten så klart som möjligt. Han vet att nyckeln till hans förhållande med omvärlden döljer sig i kroppen. Han inser att han måste pressa kroppen för att få den att yppa sina hemligheter. Det tredje viktiga ansiktet, vid sidan om de som framträder i vågorna och i fönstrets sken, är det han metodiskt skär sönder och samman.

This entry was posted in Litteratur. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *