Den uppstoppade bortkastade förtappade tiden

På spaning efter den tid som flytt, Marcel Proust

Litteratur

Tillsammans med tre vänner (som under läsningen blev två) tog jag mig an Marcel Prousts klassiska På spaning efter den tid som flytt. Efter varje del träffades vi för samtal som varade i tolv till femton timmar. Diskussionerna rörde verkets innehåll men också frågor om kanon, kvalitet och konst. Följande text behandlar På spanings förhållande till tid och når fram till slutsatsen att verket inte är vad det synes vara; det är visserligen grandiost, men också ett grandiost misslyckande.

Att skriva om På spaning efter den tid som flytt är en vansklig uppgift av flera skäl. Längden är det första. Vare sig man vill sammanfattande beskriva den eller ta fasta på en viss tematik har man en ursprungstext på 3 000 sidor att förhålla sig till och söka göra rättvisa. För det andra är det få som har läst eller kommer läsa verket. Alltså har man en ganska exklusiv skara mottagare om man inte förmår skriva så att det blir intressant också för dem som inte läst. Kruxet är att denna utmaning, som är helt vardaglig, växer parallellt med verkets omfattning. På spaning har dessutom ryktbarhet och andrahandslitteratur av kolossala dimensioner som man bör ta in och förhålla sig till på något sätt. En knivighet av annat slag är att det tycks finnas en idealversion av verket som existerar liksom för sig själv, som refereras till i antologier och kanondiskussioner, men som bara har fläckvisa likheter med den föreliggande texten. Andrahandslitteraturen, som jag närmade mig efter läsningen av verket, förvånade mig dubbelt. På spanings uppenbara svagheter förbigicks och det jag tyckte var verkligt intressant hamnade utanför diskussionen. Då det handlar om ett verk ”ne plus ultra of aesthetic profundity” som Richard Bales, stor Proustkännare, benämner det, och ett referensverk i ordets starkaste betydelse, är kanoniseringens motivering och disciplin av största intresse eftersom de indirekt påverkar bedömningen av all konst som anses underställd På spaning, det vill säga all konst.

Jag kommer här fokusera på det tema som anges i verkets titel och som allmänt anses vara dess verkliga huvudperson: tiden. På avstånd förefaller det vara det givna valet, men det som beskrivs som den stora romanen om tiden kunde också kallas ”den stora romanen om svartsjuka och kontrollbehov” eller ”det största societetsreportaget någonsin”. Dessutom: Att påstå att ett verk är underställt tiden riskerar att bli banalt då tid är en verksam faktor i de flesta romaner. Och tid är inte så dominerande som man kan tro då man läser om verket. Så alltså: På spaning och Tid.

Min tredelade essä börjar med att vända på begreppen. Hur har tiden behandlat På spaning? Hur åldras det sett till innehåll och tendens? Därefter tittar jag på hur verket kommit att ingå i kanon och hur beskrivningarna av det, över tid, hamnat ganska långt ifrån texten. Tredje kapitlet, som ska knyta ihop alltsammans, rör det som faktiskt sägs i verket – om tid och minne, diskuterar det ur filosofisk synpunkt och vad det innebär för hur På spaning kan eller bör läsas.

1. Den passerade tiden, den passerade romanen

Varje litterärt verk existerar i tiden och förhåller sig till den och till samhället-i-tiden på nya sätt i och med nya läsningar. Somliga böcker kommer ut ackompanjerade med pukor och cymbaler men klingar snabbt bort då stilen eller idéstoffet verkar föråldrat. Alla konstverks värde skiftar över tid beroende på rådande normer och ideal; något som är passé kan plötsligt borstas av och lyftas fram som avancerat, i linje med tiden, modernt. I förhållandet mellan På spaning och tiden (som gått sedan första delen av romanen kom ut) finns spänning och motsättning. Å ena sidan dess ofantliga ryktbarhet: Framstående författare liksom litteraturvetare och kritiker har hyllat den, både förr och nu. Dess position i kanons översta skikt är ohotad. Å andra sidan är den gammal och skröplig, inte olik verkets många storartade karaktärer när man möter dem en sista gång i sjunde bandets avslutning på festen i paret Guermantes nya bostad. Då huvudpersonen på väg dit träffar den monstruöst adlige Charlus, som klivit in i andra bandet med espri och obändig energi, märker han att den imposante mannen är en spillra, som tappat både greppet om sin tid och förmågan att göra intryck på den, utan sin forna spänst.

Bristen på vitalitet hänger samman med att flera av romanens centrala tendenser är mossiga i sig men också att strukturen och genomförandet är bristfälliga. Somliga klassiker fortsätter leva runt och utmana nya tider och läsare: med sin etik, psykologi, filosofi – i sällsynta fall också med sin stil eller form (Gertrude Stein kanske). Denna livfulla kvalitet beror bland annat på författarens förmåga att med penna och tanke träffa det allmängiltiga och det djupliggande i stoffet, och på blottläggandet av dolda mekanismer verksamma i samhället och människorna. Genom att skriva om sådant som förändras med tiden men mest till det yttre kan hon synliggöra kopplingen mellan det enskilda uttrycket och det allmänna, mellan det tidsspecifika och det eviga. En författares radikalitet spelar också roll för ett verks hållbarhet. Siktar hon framåt eller reproducerar hon gamla mönster? Är hon trendig eller egensinnig? Det finns knappast några entydiga regler på denna ”åldrandets matris”. Ett verk som är radikalt när det ges ut behåller ofta denna stämpel även då det inte längre är upprörande. En stockkonservativ roman kan i förlängningen vara mer utmanande men kommer aldrig få ett sånt rykte om den inte haft det från början. Å andra sidan: en ny ism eller ideologi slår igenom med en kraft som inte går att förutse och nyläsningar kastar om positioner på fältet. Verk upptäcks på nytt och omvärderas. Det som beskrivits som en svaghet har blivit en styrka (exempelvis har det ”orealistiska”, och därför “svaga”, stråket i Svindlande höjder transponerats till ”impressionistiskt” eller ”psykologisk realism”). Nationalismens tillbakagång och feminismens genomslag torde vara det senaste seklets mest skiftande förändringar med betydelse för diskursen om kultur och kvalitet, modernitet och radikalitet. I början av 1900-talet var rasbiologi fräscht, en vetenskap för framtiden, och man kunde vara radikal och mot kvinnlig rösträtt samtidigt. Verk som genomsyras av hållningar som dessa anses idag hopplöst daterade; de har inget väsentligt att säga oss, och klassas sällan som framstående konst.

Proust är dubbel i förhållande till sin samtid, och till sig själv. Flertalet karaktärer, liksom berättaren, är fulla av judeförakt och oförsonligt hat mot homosexualitet, åtminstone kvinnlig sådan. Huvudpersonen idealiserar adeln och konstnären på ett infantilt och 1800-tals-romantiskt vis. Hos Proust är steget från fysionomik till rasmystik aldrig långt. Han skriver om ”en blommande ren fransman” och om ”den feodala arkitekturen” i ansiktets benbyggnad hos en adlig med anor från korstågen. Berättaren blir förbluffad då han bland de enfaldiga bönderna tror sig se individer med verklig begåvning, med ”ett ljus i blicken”. Tankegods som detta kan förefalla komiskt men är sprunget ur en brutal social realitet, ett klassamhälle där den franska adeln historiskt sett har tagit sig (och haft) rätten att prygla, döda, utnyttja och våldta underklassen. Hur ska man förstå spekulationer kring att det kan finnas intelligenta individer bland bönderna? Är det ironi? Eller var det upplyst och radikalt att föreslå en sådan sak? På samma vis blir en nutida läsare lätt undrande inför societetsreportagens Proust. Visst, berättaren är både fjäskande och skärskådande. Men utgångspunkten är krypande; adeln betraktas som övermänniskor. Det är problematiskt att döma en bok för en tidstypisk moral. Prousts formuleringar om judar och lesbiska går knappast att tolka entydigt med tanke på hans härkomst och böjelser, och på hans ställningstaganden som privatperson, exempelvis för Dreyfus. Men vad är det för tänkare vi har att göra med?

Den gängse tolkningen av två av dessa tendenser i På spaning, hätskheten mot judar och lesbiska, visar på ett problem som gör skrivande och tänkande om verket till ett gungfly. Alla tycks vara överens om att vad vi ser är en kurragömmalek. Författaren till På spaning var varken antisemit eller homohatare, men han gör ibland intryck av det, för att inte stöta sig alltför mycket med den rådande smaken, och av olika berättartekniska skäl, för att fjärma bokens Marcel från författaren. Tvärtom-läsning är okontroversiell bland Proustkommentatorer. Och detta i en tid då en biografisk läsart anses suspekt och okunnig. Man läser inte vad det står. Av vilka skäl om inte biografiska? Jag menar att det är en rimlig ingång när det gäller vissa drag i boken, men det är ändå problematiskt som grundval för en läsning. Hur mycket och vad ska man ta på allvar? På spaning anses vara en guldkista av visdom och förfinat tänkande. Och mycket i den tas för Prousts egna tankar, självklart. Att bönder i allmänhet har intellektuell förmåga som en efterbliven – är det något som både berättaren och författaren står för? Hur är det med knäfallandet inför adeln? Verket är djupt präglat av tre tendenser vars nominella värde förändrats ordentligt sedan det skrevs: judeförakt, homohat, samt en feodal syn på klass. Då de två första anses främmande för Proust själv blir det logiskt att Lagercrantz i Att läsa Proust lägger all möda på att poängtera att författaren är progressiv och modern även när det kommer till klass. Beundrare vill alltid att idolen har rätt åsikter.

Olof Lagercrantz skriver med självklarhet utifrån en viss utgångspunkt, som visar vad han värderar i en bok: den ska hjälpa läsaren se igenom orättvisor och gamla vidskepliga strukturer. Det är ett vanligt krav på stor litteratur. Men både Proust och Lagercrantz är passé för en läsare på 2000-talet. I På spaning riktas enorm och hovsam uppmärksamhet mot de av rätt familj och deras ganska vidriga beteende och människosyn ursäktas eller bortses ifrån. Av Lagercrantz framställs berättarens hållning som en kamp, ett pendlande mellan underdånighet och hänsynslös granskning, som till slut landar i ett svidande fördömande. Lagercrantz drar fram en formulering som är särskilt elak och som i sista delen drabbar en kvinna som tidigare varit en av berättarens ikoner. Men jag kan inte se något starkt skäl att lyfta fram just det citatet som ett slutgiltigt omdöme. Genom verket pendlar berättaren mellan devota hyllningar och krassa beskrivningar av adeln och dess umgänge. I Lagercrantz perspektiv avslöjas måhända en skillnad i tidsanda samt en personlig erfarenhet av sfärer som idag inte tas på samma allvar. För någon född 1911 och införstådd med de gamla privilegierna och dess människor är Marcels kamp på riktigt – liksom den lyster som utgår från den yppersta europeiska elit som berättaren i olika grad lär känna. För Lagercrantz verkar det ”slutgiltiga ställningstagandet” vara starkt, viktigt och modigt. Som samtida läsare sitter man och gäspar när bubblan spricker efter 2950 sidor. ”Har du äntligen fattat?” Det tar lite för lång tid och är lite för dumt redan från början.

Det kunde ha räckt att berättaren i På spaning inte ganska snart ser dessa maktmänniskors litenhet. Men istället fastnar han på en närapå manisk och bloggartad nivå där allt ska med. Huvudpersonen är en drömmare som gillar allt med en särskild air: det som är upplyft (av alla) och verkar annorlunda. Om Proust levt idag hade han frossat i populärkulturens skapande av stjärnor. Berättarens hållning till dåtidens societetstoppar, författare och aktriser påminner om en tonårings upptagenhet med minsta detalj i sina idolers liv, eller om skvallermagasinens ämnesval. En ny hatt! Hon handlar sin glass där och inte där! De har köpt gardiner hos den och inte den! Vem är vän med vem och vem är i onåd? En hänsynslös och ytlig social tävlan mellan rätt löjliga människor ägnas hundratals sidor, igen och igen. Ständigt gränsar det till mobbning när dessa hierarkiskt skolade och trendkänsliga klickar med fingret i luften flyr runt för att sitta närmast stundens drottning, och för att undvika att bli påkommen med att uppskatta ”fel” person eller teaterföreställning. För berättaren är de definitionen av högtstående; genom sina namn har de en kvalitet som särskiljer dem från alla andra. En adelsvurm korsad med essentialism genomsyrar perspektivet fullständigt.

Som sociologiskt material är de eviga societetsreportagen möjligen intressanta. Sådan var människan då och är väl fortfarande: fåfäng, ängslig och maktlysten. Men många kommentatorer verkar ta Prousts föråldrade banaliteter för intellektuella små underverk medan samtida banaliteter är banaliteter. Så tolkar jag atmosfären som omger Proust och På spaning, hur människor skriver och talar om den: som något förfinat och ytterst raffinerat. Proust är motsatsen till ett nutida ytlighetsfixerat tomt babblande; han är kuren, ordmagikern, friskheten, filosofen. ”Europas sista stora författare”. Ingen vidgår att det som framför allt utmärker boken är sövande longörer av evigt underdånigt pladdrande om och av dumma människor, och det bloggartade skvallret om dem. Beundrande Proustianer påminner om sektmedlemmar som anser sig vara de enda med förmåga att verkligen förstå och uppskatta mästaren. Med den prestige som omger På spaning är det lätt att komma undan med det. Proust påstår sig inte vara kejsare, men hovet runt honom håller upp en textväv med många uppenbara brister och exklamerar: Utsökt!

Banaliteter är banaliteter och intressanta oavsett tidsålder om man närmar sig dem med öppna ögon. De var inte bättre förr, inte mer högtstående eller finare. Det är något ironiskt att Proust har en helt annorlunda konstsyn jämfört med vad många av de som kanoniserat verket ger uttryck för. Han menar att en tvålannons är lika intressant som det mest högkulturella (Pascals Tankar är jämförelsematerialet). Ur reklamens effektsökande bruksestetik går att utvinna filosofi och den avslöjar både samhälle och språk. Proustbeundrare gör en liknande manöver när de läser det som är skräp i På spaning och kallar det sublimt, men deras uppskattning tycks bygga på en fördom om att detta i alla delar är stor konst. Denna attityd är motsatt till Prousts estetik. De ser inte vad de har framför sig. Medan huvudpersonen blir besviken när han verkligen står inför de mest hyllade kyrkobyggnader, aktriser och så vidare, reagerar dessa läsare som om de verkligen mött ett mästerverk.

Tiden jobbar för boken, men i olika riktning. Dels åldras boken, och utan värdighet, dels väver tiden ett flor av gyllene skimmer över varje sida. Det senare ska jag återkomma till i nästa del av denna essä.

Innehållsmässigt är På spaning intimt sammanlänkad med sin epok, med världspolitik och aktuell vetenskap, estetiska ideal, modeattiraljer och tekniska uppfinningar. Det är omöjligt att sätta sig in i hur dessa inslag verkade när den kom ut. Mycket var modernt, misstänker jag, eller åtminstone inte förlegat. En hel del av det tidsbundna är intressant och emellanåt rörande läsning nu, som mystiken kring rösterna i telefonluren, eller reflektioner över hur ett landskap förändras med bilens inverkan på människornas rörelsemönster. Prousts människosyn var i vissa hänseenden up to date och ibland progressiv och provocerande. Den subjektiva identiteten avslöjas som en social konstruktion samtidigt som biologins inflytande på personliga egenheter förs fram. Konvenansen förlöjligas, åtminstone delvis. Inblicken i bögarnas liv och deras kretsar, det hemliga samhället inuti samhället, är avancerad. Men väldigt lite av det som var utmanande för Prousts samtid är det idag, utan äger sitt värde framförallt som tidsdokument. Utmanande är istället det patologiska hatet mot lesbisk kärlek och judeföraktet.

Återstår gör fält där Proust är svår på ett bra sätt, där hans tankars fynd ännu inte inkorporerats i den västerländska kunskapen om varat, men som är väsentliga insikter. Uppriktigheten och långrandigheten kring svartsjukan och hur den slår över i kontrollbehov, ägandebegär samt känslomässiga bestraffningar vilka aldrig nämns vid sitt rätta namn utan vars uttryck, på ytan, är lynnighet och kärleksbetygelser – hela det komplexet är plågsamt att läsa om men likväl beundrar jag vad jag uppfattar som författarens ärlighet, hur lite han skonar sig själv. I blottläggandet av svartsjukans mekanismer framträder en ynklig människa, hopplös och hänsynslös, vars förlaga delvis måste vara Proust själv. Hur en särskild känsla dominerar en människas liv och handlingsmönster men aldrig får finnas i offentligheten, inte omtalas som det verkliga motivet bakom en lång rad aktiviteter – i detta framträder den djupa splittring som många (de flesta?) lever med, och i en omfattning som är omöjlig att greppa. Den sociala människan är i grunden oärlig; hon måste vara det. Det civiliserade livet är svaghets- och känslofientligt på så många nivåer. I bästa fall kan vi se några av dem och försöka överskrida dem i en längtan efter ärlighet, men vi består också av dem, är byggda av dem, och begriper det inte. Men att så mycket av verket ägnas åt svartsjuka är, med tanke på dess omfattning, till sist domnande.

Svartsjuketemat kan ses som en gren till en av På spanings övergripande undersökningar: den om skillnaden mellan vad vi tror vi upplever, det vill säga den tillrättalagda versionen av en händelse, och något mer verklighetsnära. Då berättaren skildrar ett möte med en människa eller ett nytt rum, gör han det med hyperkänsliga instrument. Beskrivningarna ter sig lätt överdrivna men frilägger schatteringar och detaljer i stämningar som för de flesta aldrig är annat än en ryckning i mungipan, en skugga som drar över ytan på en byggnad. Prousts zoom på känslolivets och perceptionernas svängningar är stark, och jag tror att vad han finner är sant och väsentligt. Alla rör sig inte i själsliga landskap som liknar huvudpersonens, men dessa inre landskap finns, och de ligger oftast i mörker. Vi sållar bort dess inverkan på människodjuret innan de nått medvetandet. Proust är ännu frisk och relevant när det kommer till frågan: Vad är ett liv (medan det levs)? Det sätt att skriva, i synnerhet romaner, som växte fram under 1800-talet och som fått etiketten realism, är präglat av en borgerlig, kapitalistisk och individualistisk världsbild. Dess grepp om västerlandet är lika starkt som någonsin. Det går en tråd från Charles Dickens till den gängse berättande spelfilmen på 2000-talet. Även om alternativa sätt att berätta prövas är det likväl den traditionen som dominerar och bestämmer hur de flesta av oss förstår eller beskriver våra egna liv. I sammanhanget är Proust revolutionär, och han gör också upp räkningen med realismen i ett litet avsnitt i sjunde bandets avslutande del.

Till sist ett par ord om stilen. Otaliga författare säger sig vara inspirerade av Proust. Ändå skriver ingen som honom. Prousts prosa är en besynnerlig bastard av 1800-talets episka myllrande roman och en variant av inre monolog med sidlånga meningar, späckade med bisatser som rycker hit och dit och inte sällan motsäger varandra. Kommentatorer beskriver hur Proust, skickligt och effektfullt, glider mellan olika tidsplan inom en och samma mening. Till detta kommer en barock omsorg om detaljer och ett blommigt språk: salvelsefullt, metaforsprängt och överlastat. Lägg till otaliga, emellanåt klumpigt, infogade essäer om ämnen som estetik, minnet och den franska adelskalendern. Som material att citera ur är På spaning rikt. Men stilen kommer knappast tillåtas någon annan än Proust, varken av Proustälskare eller andra. Den förefaller redan museal. Frågan är bara på vilket museum det hör hemma. I stilhänseende måste På spaning betraktas som en blindtarm i den moderna litteraturens utveckling, vilket måste sägas stå i skarp kontrast till det enorma inflytande den anses ha.

2. Kanonisering med tiden

Ett av de första stora namnen att drabbas av På spaning var Virginia Woolf. Upplevelsen hämmade hennes skrivande i flera år. Verket var en ouppnåelig bragd som kombinerade allt hon drömde om som författare. Samuel Becketts uppskattande Proust från 1930 är en ingående studie av hur berättaren varseblir världen och transponerar dennes känsliga perception till filosofisk teori. Sedan dess har rader av ansedda författare böjt sig för Prousts geni. Ett samtida namn är norrmannen Karl-Olov Knausgård vars Min kamp i sex band hämtar ambitionen från På spaning. Från akademiskt och kritiskt håll är hyllningarna fler ändå. Läsare följer i spåren. Proustsällskap finns över hela världen, sekundärlitteraturen är enorm och tillväxer varje år.

Jag är knappast oberörd av kraften i ovanstående stycke. Är det rimligt att ifrågasätta Prousts storhet? Går det att göra utan att hos läsaren så frön av tvivel på den skrivandes omdöme? Proust är kvalitet, alla vet det. Den åklagare som tog in På spaning för en rättegång rörande estetiskt svindleri måste lägga ner ett enormt arbete, i synnerhet för att inför juryn framstå som trovärdig, med tanke på vilka vittnen försvaret kan luta sig mot. Likväl finns det problem med att påstå att Proust är djupt och gediget uppskattad. De som läst På spaning tycks vara förvånansvärt få, åtminstone i Sverige. Jag och mina medläsare har sökt andra att diskutera verket med, men det har varit svårt. I den litteraturälskande allmänheten finns en del som tagit sig igenom alla banden, man stöter på dem ibland, och på överraskande platser. På universitetet däremot, också bland dem som undervisar i fransk litteratur, räcker det att ha tagit sig igenom första bandet för att titulera sig läsare av På spaning. Det är också där de flesta litteraturstudenter slutar, om inte tidigare. En stor andel av dem som refererar till Prousts tankar eller citerar På spaning i avhandlingar och artiklar har inte läst verket. Även i kategorin belästa författare tycks få ha läst hela. Sidantalet skrämmer, liksom dess rykte. Många bävar, som Woolf gjorde, inför den livsavgörande påverkan som väntas följa med en läsning.

Respekten för Proust i kombination med att få läser På spaning gör romanens position som mästerverk ohotad. När det kommer till framtida reaktioner finns anledning att tro att vi har att göra med ett självspelande piano som i 99 fall av 100 kommer lämna På spanings anseende intakt eller till och med bättra på det. Delar man upp alla tänkbara läsare i tre grupper blir detta tydligt.

Den första gruppen är alla de som inte läst verket. De flesta är rimligtvis likgiltiga men även här finns de som ökar På spanings ryktbarhet. Litterärt bevandrade stöter lätt på lösryckta citat eller texter om Proust och använder dem i avhandlingar, essäer, tidningskrönikor.

Den andra gruppen har fått i sig mer. Några har läst det inledande femtio sidor långa stycket med madeleinekakan. Det är ett vanligt utdrag på litteraturkurser. Ytterligare andra har läst första boken. Invändningen mot dem av dessa som inte gillar Proust är förutsebar: Du får nog ta och läsa hela innan du uttalar dig. I gruppen finns också de som är positiva, och som ibland påstår sig ha läst På spaning, och bekräftar dess storhet, bländade av formuleringskonsten och förvissade om att den relativt löftesrika första volymen av romanen utvecklas till det den lovar.

Den sista och minsta gruppen är de som läst hela På spaning. Endast negativa omdömen från denna grupp kan ha en menlig inverkan på verkets fortsatta status. Men många faktorer gallrar bort dem. Alla som tycker Proust är undermålig måste tvivla på sitt eget omdöme, åtminstone om man har minsta respekt för andras. En annan faktor är insatsen. Att läsa 3 000 sidor och komma fram till att det inte höll – det vill man inte. Människor tenderar att se mening i sina liv även där det är en bristvara. Verkets omfattning har ännu en följd: Man kan inte greppa det. Alltså kan man som läsare missat någon av de stora linjerna, och misstänka att man inte var uppmärksam på sidan 1 853 och därför inte förmår uppskatta den märkliga händelsen på sidan 2 423. Ingångsvärdet i Prousts mästerverk gör att läsaren alltid ifrågasätter sin egen kompetens och detta förstärks av människors inneboende tröghet och respekt för auktoriteter. Skepsis sållas bort medan positiva röster har automatiskt förtroende.

Före kanoniseringen var kritiken stundom frän. Det började som bekant med att förläggare tackade nej till verket. Författaren och lektören André Gide skrev, när första bandet blivit en succé, ett ursäktande brev till Proust där han hävdade att han endast skummat manuset och därför inte insett dess storhet. En annan förläggare var oförstående till att de inledande femtio sidorna går åt till att beskriva hur huvudpersonen ligger och vrider sig i sängen. Aldous Huxley tillhörde inte heller beundrarskaran. Enligt honom är På spanings författare ”a hermaphrodite, toadlike creature spooning his own tepid juice over his face and body”.

Som ickeprofessionell finns ingen möjlighet för mig att täcka ens en bråkdel av Proustlitteraturen. Men de sex böcker jag läst om På spaning, samt de flesta texter i tidningar, tidskrifter eller essäsamlingar, bekräftar min tidigare bild av Prousts anseende. Med färsk erfarenhet av verket förvånas jag av kritikens innehåll, och kanske framförallt av det som inte syns där. På spaning har fått ett eget liv och innehåll bortom den faktiska texten. Jag har älskat verket, betydande delar av det, och försvarat det mot mer skeptiska läsare, men jag har inte kunnat undgå att se dess betydande brister. Jag kan inte förstå hur så många bildade människor kan uttrycka sig som de gör. ”Varje rad är noga övervägd.” ”Sista delen är den mest euforiska läsupplevelse man kan tänka sig.” ”Inte ett ord kan strykas.” ”Proust kan allt om berättarteknik.”

Vad är litteraturvetenskap? Det är spännande att efter tio år vända åter till fältet jag känt på under tre terminer på universitetet. Jag tvivlar på om disciplinen hjälper människor att tänka klarare om På spaning. Förvirringen är omfattande. Som tänkare präglad av filosofi och vetenskapsteori undrar jag över de metoder som används. Detaljer i texten analyseras och anses i nästa led på ett mystiskt vis korrelera till helheten. Då På spaning motsäger sig själv så många gånger undrar jag om det är ett rimligt tillvägagångssätt. Berättaren påstår sig ha en metod eller vissa ideal och bryter sedan mot dem. Att lyfta ut enskildheter ur verket går mycket bra men det blir som med Bibeln: Nästan vad som helst kan sägas, allt kan ”bevisas” så länge man har selektivt seende. En utomstående har ibland klarare blick på svagheterna inom ett fält. Jag gissar att humanioras dåliga självförtroende visavi naturvetenskaperna är en av bovarna, liksom en längtan efter att göra till synes objektiva uttalanden när sådana inte låter sig göras. Men om man eftersträvar en klar analys finns många försvårande omständigheter. På spanings text rör sig på många olika nivåer, som inte går att klart särskilja. Komplexiteten gör att den entydighet som ett vetenskapligt närmande kräver inte uppfylls, ändå offrar många kommentatorer åt ett sådant synsätt, och offrar halvdant. Somliga utgår från författarens egen poetik och tar för givet att han framgångsrikt förverkligar den. Prousts utsagor om vad han gör, det vill säga vad han försöker göra, vad han vill göra, det estetiska program som proklameras inom verket, förväxlas med vad han uppnår. Verket är överhöljt av påståenden om Prousts sinnrika och i minsta detalj kontrollerade mästerverk: starka entydiga utsagor. Svagheter i texten omvandlas till styrkor. Jag är alls inte omöjlig när det kommer till idéer om att konst som förefaller dålig vid första påseendet i själva verket döljer djupsinnigheter. Inledningen av första delen, ”Swanns värld”, är full av passager som först verkar osammanhängande och onödigt svåra, men som kan motiveras och betraktas som ett berättartekniskt intrikat försök att återskapa det hypnagoga tillstånd då tider och platser flyter ihop för en sömndrucken, och som dessutom lyckas skapa en antydande miniatyr omfattande åtskilliga av de teman som utgör innehållet i det 3 000 sidor långa verket på blott 50. Men På spaning har gott om svagheter både i dess delar och i den övergripande strukturen. Bland de estetiska idéer som framläggs finns fina fynd men också nonsens och inkonsekvenser, som inte håller för närmare granskning. Jag ska återkomma till det. Som fiktion är det emellanåt bedövande enahanda, och berättartekniskt taffligt. Så vad är då den litteraturvetenskap som utsett På spaning till det främsta av alla konstnärliga bedrifter? Var går gränsen mellan tyckande och vetenskap? Jag uppskattar båda, men också klarhet och metod i tankesättet. Vad är det som bevisas eller klargörs med scheman och grafer, eller med vidlyftiga teorier om hur enskilda detaljer i boken samspelar med varandra? Det är ett mycket komplicerat språk som används, men som missar att På spaning är ett haveri, grandiost och i enskilda delar briljant, utan tvekan, men inte en katedral byggd av en ingenjör med kontroll över både filigran och de långa linjerna.

Helgedomen På spaning är inte helgjutet, utan tvärtom en byggnation med disparata delar som skär sig mot varandra, full av irrgångar, väggar som går rakt framför en där man skulle vilja gå, igenmurade dörrar, det finns ingen toalett, det regnar in på sina ställen, men här och var har arkitekten lämnat skisser på den katedral han ville bygga, dessa skisser är endast antydande men ganska underbara. Dessa skissers möjliga resultat tycks vara det som många litteraturvetare refererar till när de talar om verket, och Prousts avsikter är, om än motstridiga och med filosofiska luckor, storslagna och fascinerande. Men hans katedral är inte som på dessa skisser. Det är vackert ändå. Då jag läser om tillkomstsituationen för verkets andra hälft, om den maniske författaren som isolerade sig och skrev och skrev, jagad av dödlig sjuklighet och som inte gavs möjlighet att redigera den enorma textmassan, faller mycket på plats. Det är därför texten är full av små och stora skönhetsfläckar i form av upprepningar och inkonsekvenser som omöjligtvis kan vara avsiktliga. Men det gängse litteraturvetenskapliga omdömet går på linjen ”Varje rad är noga övervägd.” Jämför det med berättarens egen erfarenhet av diskrepansen mellan föreställningen om stor konst och dess representationer i sinnevärlden. Han menar att konstbegreppens, och ordens, förmenta objektivitet lurar oss.

Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar upp mot ett individuellt intryck. (3: 51-52)

Under läsningen slås jag många gånger av att åsikterna om konst, som antas vara Prousts egna, med fördel skulle kunna användas till att såga På spaning. Tankefel och missgrepp som pekas ut i andra konstverk gör han sig själv skyldig till, och det i industriell skala. De essäistiska partier som handlar om litteratur är ofta underhållande och skarptänkta. Men lika ofta är de problematiska i sin kärna. I det mångbesjungna sjunde bandet, som anses knyta ihop romanen på ett genialt sätt, finns mycket av Prousts poetik.

Därför är den litteratur som nöjer sig med att ”beskriva tingen” och inskränker sig till magra uppgifter om linjer och ytor allra mest fjärran från verkligheten; mer än någon annan gör den läsaren utarmad och nedslagen, ty den skär brutalt av varje förbindelse mellan hans nuvarande jag och det förflutna vars essens lever kvar i tingen, och framtiden, där tingen vill låta oss smaka den på nytt. (7:220)

I denna grundbult för På spanings estetik syns en motivering för de ofta oerhört utbyggda beskrivningarna. Läser man citatet noga upptäcker man missgreppet i Prousts tankebana, en av hans blindheter, och som präglar hela verket. Första ledet refererar till en sorts litteratur som är lätt att hitta exempel på (Ernest Hemingway och Raymond Carver är typiska sentida författare). Denna litteratur påstås göra läsaren utarmad och nedslagen, vilket kan ifrågasättas. Så kommer den märkliga tavlan: ”…ty den skär brutalt av varje förbindelse mellan hans nuvarande jag och det förflutna…” Proust blandar samman författaren och läsaren. Han går från den som minns, den som beskriver tingen, till den som läser, utan att inse att de är olika personer. Det är ju skribentens förflutna det handlar om, inte läsarens. Läser man citatet som om det handlade om någon som skrev om sitt eget liv och med avsikten att göra det så fylligt och sant som möjligt – då fungerar Prousts tanke utmärkt. Men han tycks inte förstå hur olika människor är. Han utgår från att alla kan göra hans eget (eller hans berättares) subjektiva förflutna till sitt eget i och med läsakten. Ger man akt på sig själv tillräckligt väl, på sin egen subjektiva upplevelse av tingen och världen, och utförligt beskriver den, så når man i högre grad och i väsentligare mening fram till läsaren jämfört med annan sorts litteratur. Detta är motsatsen till Wolfgang Isers ”leerstelle” och teorin om hur läsaren blir medskapande i utrymmet som öppnas av det hon inte får veta. Jag är ingen ivrig påhejare av vare sig isbergsteknik eller idén om luckornas nödvändighet, men Prousts oändligt detaljerade societetsreportage är effektivare när det handlar om att göra mig utarmad och nedslagen än mer sparsmakad prosa. Citatet ovan fortsätter:

Det är denna essens som en konst värdig sitt namn bör uttrycka, och misslyckas den med det, kan man ändå av dess oförmåga lära sig något (medan en framgångsrik realism inte har någon som helst lärdom att ge), nämligen att denna essens till en del är subjektiv och omöjlig att förmedla.

Proust visar här att han är medveten om den egna metodens vansklighet. Kanske är det en förutsägelse om hur somliga författarkolleger förhållit sig till På spaning. De har beundrat men också sett dess tillkortakommanden och sökt korrigera metoden för att bättre nå och förmedla den subjektiva erfarenhetens kärna. En högre grad av kontroll av stoffet och språket är lämplig om man ska nå den precision som Proust misslyckas med. Istället för att skildra en hel epok använder Alain Robbe-Grillet eller Marguerite Duras en enskild och någorlunda begränsad händelse som stoff för en hel roman – exempelvis.

Det är inte svårt att i texten finna exempel på Prousts inkonsekvenser och misslyckanden. De är både intressanta och tröttande. Kejsaren är inte naken men kanske ingen kejsare heller. Proust är synnerligen påklädd, lager på lager av strass och crêpe de chine, sjögräs och små fraser, katleyor och impressionistiska dukar, homofobi och modersdyrkan, slirviga sjalar och övermedicinering, självförakt, kontrollbehov och dubbla morgonrockar – det är brokigt och ganska smaklöst. Den På spaning jag läser motsvarar inte sitt rykte. Och den hovsamma kritiken av verket har likheter med nickedockornas hyllning av kejsarens senaste blåsa.

Är det läsare med svårt selektivt seende som gett På spaning en plats i kanon? Påven och biskoparna har sammanträtt och kommit fram till att Gud har utfört ett mirakel, efter att författaren bett om det, alltså är han ett helgon och hans verk gudomligt, i alla delar. Litteraturvetenskapen liknar då religion, med proustianer som munkar utforskande På spaning, men från början vissa om dess övernaturliga skönhet. Berättarens kamp blir heroisk. När han till sist får sina gudomliga ingivelser och påbörjar skrivandet av verket, undrar han över dess framtid:

Jag visste inte om det skulle bli en kyrka där en församling efter hand skulle vinna kunskap om sanningar, upptäcka överensstämmelser och få en vision av helheten, eller om det skulle visa sig vara dömt att för alltid ligga där tomt på besökare, som ett druidmonument högst uppe på en ö. (7:392)

Både ock och varken eller. Verket har sannerligen blivit kyrka och sevärdhet, dess plats i kanon garanterar detta – men i kombination med att nästan ingen läser det. Och besökarna är bländade redan på avstånd. De liknar turister i en berömd katedral. De är där för att titta, för att kunna säga att de varit där, men inte för att bruka katedralen som det var tänkt.

Liksom verkets omfattning ännu försvårar ett tillgodogörande spelade den roll för vad verket blev i sin samtid. Mellan första bandet och sista punkten, hade almanackan bläddrats från 1913 till 1927. Under denna tid la Proust kraft på att brevledes förklara för läsare och kritiker hur allt skulle visa sig hänga ihop till sist. De som kritiserade första eller andra bandet fick veta att tveksamma estetiska val måste betraktas utifrån verkets helhet. Det är inte utan betydelse att de första som läste På spaning omöjligen kunde göra det på mindre än fjorton år – och att verkets berömmelse och anseende var monumentalt innan det ens var slutfört. 1923 kom en hyllningsantologi av ett dussin framstående engelska författare. Redan då var verket något det inte rimligtvis kunde vara eftersom det inte fanns. (Den svenska utgåvan gavs ut under arton år, sista bandet kom 1982.) Två tidsrymder är av betydelse för På spanings anseende och hur dess kvalitet bedöms. Verket kanoniserades innan det var slutfört (på grund av tiden) och denna kanonisering har sedan (med det med tiden ökande berömmelse) lett till ett övertäckande av verkets svagheter.

Prousts karaktärsteckningar visar hur oförmåga att se vad som är där är vanligt bland människor. Men inte nog med att många bortser från På spanings svagheter, de lyfter inte heller fram det som, enligt mig, är verklig intressant. För att nå fram till detta måste jag föra analysen av verket flera steg framåt.

Men först ett halvt steg bakåt. Jag har beskrivit hur det existerar två versioner av På spaning och att en anledning till att det uppstått en idealversion är de metapartier som omtalar romanen som sådan. Men de olika rösterna bakom texten försvårar ett helhetsgrepp på ett än krångligare sätt. Med bruk av våld kan man förenkla och dela upp avsändarna i två. Många kommentatorer laborerar med, å ena sidan, jaget i historien, protagonisten, också kallad ”Marcel”, och å andra sidan den underliggande berättaren som också är essäisten, den didaktiske teoretikern som talar om estetik och allmänna företeelser som homosexualitet eller bilism. Med viss grovkornighet kommer jag referera till dessa två röster som Marcel och berättaren. Min första poäng är, som sagt, att det idealverk som båda drömmer om inte uppnås. Men nästa poäng är att detta knappast är ett misslyckande utan snarare en nödvändighet, lika självklart som att den grandiosa Bermas skådespelarkonst inte motsvarar ynglingen Marcels förväntningar, eller snarare: lika självklart som att det finns kvalitativa och oöversättliga skillnader mellan en beskrivning av en bil och en bil. Många kritiker återger Prousts syn på tiden och underförstår därefter att denna materialiseras i verket. För litteraturvetare tycks det finnas en oemotståndlig lockelse i ett verk som innehåller sin egen teori; deras livsluft är att teoretisera om litteratur, det är så de själva angriper den. Då verket är omöjligt att omfatta, att hålla i huvudet som en enhet av något slag, kan ingen riktigt säga emot. Inte heller jag. Kanske kommer Proust verkligen nära vad han så högtflygande drömmer om, och finner ”ett litet mått ren och oblandad tid”, men jag har inte den känslan. Ett exempel där verket biter sig själv, och asymmetrin mellan teori och utförande blir uppenbar, finns i citatet nedan. Berättaren gillar inte konstverk som är teoretiska. En bild och dess komponenter måste få verka med sin egen styrka, men, inser han, många läsare och teoretiker förmår inte uppskatta den rena skönheten i bilden:

Därav kommer författarnas groteska frestelse att skriva intellektuella verk. Detta är en stor brist på finess. Ett verk som innehåller teorier är som ett föremål på vilket man låtit prislappen sitta kvar. (7:217)

Tanken är fiffig och väl formulerad, men är givetvis i sig en teori. Detta är inte att säga att författaren är korkad som inte inser motsägelsen, men att innehåll och utförande i det här fallet är olika, och oförenliga, saker. Man kan inte påstå slikt inom ramen för ett konstverk utan att själv bryta mot den rekommendation som finns nedlagd i tanken. Och På spaning är ett intellektuellt verk där författaren gång på gång pekar på prislappen. Asymmetri råder också mellan andra utsagor om verket och verket. I sista kapitlet ska jag visa detta men först titta närmare på innehållet i Prousts berömda filosofi om tiden.

3. Vilken tid? Vems minne? Prousts röra

From first word to last, Proust’s novel is about time. Everyone says so, including Proust himself.” Så inleder litteraturprofessor Malcolm Bowie kapitlet ”Time” i den prisade Proust among the stars. I Olsson/Algulins svenska standardverk Litteraturens historia i världen talas om ”en ny tidsupplevelse” som orsak till att ”dess betydelse har varit i det närmaste oöverskådlig”.

Proust handskas onekligen med tid och minnet av olika tider, från den inledande madeleinekakan till sista bandet: ”Den återfunna tiden”. Men inträffar något mirakel som kan motivera ståhejet? Vad är det överhuvudtaget som händer? Är madeleinekakan något mer än ett berättargrepp som hjälpligt håller ihop sammelsuriet mellan pärmarna? Denna enorma och diffusa fråga tänker jag inte svara på här. Men vad skriver Proust om tiden?

I femte bandet, ”Den fångna”, blir Marcels behov att kontrollera Albertine helt dominerande. Svartsjuka och ältande av hennes lögnaktighet, hennes inkonsekvenser, som han uppfattar dem, förpestar berättarens liv i en sådan utsträckning att endast frånvaron av dessa stämningar erbjuder svalka. Ingen glädje finns i umgänget med den älskade då minsta åtbörd från henne tolkas som ett förtäckt svek. Trots att det är just i hennes försvinnande en möjlig livslust finns vill han alltid ha henne hos sig. När hon gett sig av på en bilutflykt som han i det längsta försökt avstyra blir han med ens upplivad, tanken får fart.

Längesedan låsta dörrar öppnade sig mellan kamrarna i min hjärna. Livet i vissa städer, glädjen under vissa utfärder återtog sin forna plats inom mig. Hela mitt jag skälvde kring den vibrerande strängen, och jag skulle gärna ha givit både mitt förflutna och min framtid, utsuddade av vanan, för detta sällsamma tillstånd. (5:22)

Då svartsjukans ok lyfts från Marcel strömmar vackra minnen fram, om än snabbt övergående. Men logiken i formuleringen haltar betänkligt. Det talas om hur ett förflutet och dess glädje intar sin riktiga plats inom honom, och för det tillståndet vill han ge bort både framtiden och det förflutna. Om han ger bort sitt förflutna, hur kan han då minnas det? (I stycket efter citatet berättar han hur han njuter av alla gångna förmiddagar som liknat den aktuella fast ihopslagna till en och samma förmiddag, en ideal version – här syns än tydligare att hans eget förflutna är helt nödvändig för glädjen.) Jag vill inte vara petimetrig men ändå påpeka att tanken är dålig och ogenomtänkt; som den uttrycks är den självmotsägande. Jag förstår inte heller det inskjutna ”utsuddade av vanan”. Är hans förflutna och hans framtid utsuddade av vanan? Och dem vill han ge bort? Att det förflutna kan mista all kraft för en människa, det är för mig begripligt, men hur kan vanan sudda ut framtiden? Ja, okej, så kan man kanske säga. Men om det är så i sinnestillståndet som här beskrivs, att det förflutna återuppstår inom honom, då är det ett ganska platt påstående att han skulle vilja offra ett utsuddat förflutet mot ett levande, vem skulle inte det? – bara det att det är högstämt och krångligt uttryckt samt innehåller en självmotsägelse.

Vissa avsnitt i På spaning har lyfts fram som särskilt mästerliga: madeleinekakan, den uteblivna kyssen från modern och episoden med furstinnans röda skor. Allra högst anseende har kanske verkets avslutning, då allt knyts samman, och berättaren beskriver det rus av hågkomster som får honom att till sist sätta sig med pennan och inleda romanen. Jag och mina medläsare kunde inte undgå att hysa stora förhoppningar inför ”Den återfunna tiden” och dess sista tvåhundra sidor, i synnerhet som verket ditintills inte riktigt motsvarat våra förväntningar. Mycket skulle vara förlåtet om författaren på ett rimligt vis beskrev varför verket måste vara som det är. Istället fann vi åtskilliga och märkliga upprepningar. Samma personer beskrivs på liknande sätt om och om igen utan att det tillför något. Där finns också spännande och någorlunda tänkta tankar om verket som helhet och om tiden. Berättaren påstår otroliga saker om sina minnen. Formuleringarna tangerar metafysik, magi och alkemi.

En serie upplevelser av viss art markerar upptakten till den avslutande delen. Huvudpersonen trampar snett på ett par ojämna gatstenar och allt hans tvivel på sig själv och litteraturen är ”som genom ett trollslag försvunna”. Detta snavande för också med sig en likgiltighet inför döden – vilket inte vill säga lite för en så ömklig och deprimerad person som Marcel varit bara en minut tidigare, liksom under merparten av de föregående 2800 sidorna. En betjänts skramlande med en sked mot ett tefat ger samma effekt. Marcel stryker sig om munnen med en stärkt servett: eufori! Så fortsätter det. Förklaringen är att dessa intryck tar honom – likt madeleinekakan i första delens inledning – till en annan tid och plats, med minnets hjälp.

Var det bara ett ögonblick ur det förflutna? Kanske något mycket mer, gemensamt såväl för det svunna som för nuet och mycket mer väsentligt för bådadera. [—] …genom denna fint hade mitt väsen i ett blixtlikt ögonblick kunnat utvinna, isolera och kvarhålla något som det aldrig får grepp om: ett litet mått ren och oblandad tid. (7:206)

Madeleinekake-ögonblicken drabbar Marcel och får honom att börja skriva verket. Men vad är det konkret som utvinns av dem? Vad gör att de förknippas med den mest högtstående konst? Två aspekter lyfts fram framför andra: ”den oblandade tiden” och den sensationella kvaliteten i minnesbilderna. Detta att utvinna oblandad tid måste tolkas antingen som ett metafysiskt påstående eller som en liknelse av något slag. I erinringens ögonblick säger sig berättaren, som här smälter samman med Marcel, komma i kontakt med ”tingens innersta väsen” och han befinner sig ”utanför tiden”. I synnerhet det sista är en oprecis och missledande beskrivning av vad som sker när en person upplever två skilda tidpunkter samtidigt. Erfarenheten är kraftfull och märklig, de flesta har haft den i en eller annan form, men snarare än ”utanför” tiden går upplevelsen inte att förstå på annat sätt än innanför densamma, och snarare än ”evighet” som författaren laborerar med finns samtidighet och en stark känsla av tid som flytt och flyr, då man i ett ögonblick tangerar två olika identiteter, två olika åldrar, i ens eget livs kontinuum. Tiden är inte oblandad utan blandad. Om inte upplevelsen är förmäld med inlevelse i just de båda ögonblick som förenas vore den meningslös. Dessa saker är givetvis svårt att beskriva med precision, men jag menar att berättaren är ogenomtänkt samt tar i, i överkant. På liknande sätt kan man invända mot värderingen av de friska minnesbilderna. Jag ifrågasätter inte upplevelsen, berättaren kanske verkligen känner lukter och kommer ihåg den exakta färgen på himlen en särskild dag tjugo år tidigare. Men då är han ett minnesfreak med en udda begåvning liknande fotografiskt minne. I sig är detta inget problem, det gör bara att det som beskrivs inte är allmängiltigt. Mer problematiskt är den strikta åtskillnad som görs mellan två sorters minnen. Det ena är fattigt och falskt medan det andra är ”äkta” och av fullkomligt annorlunda kvalitet. Berättarens första antagande är intressant och rimligt: minnesbilder vi själva presenterar, både för oss själva och andra, är tillrättalagda och felaktiga på hundra olika vis. Men på vilka grunder kallas den andra typen av erinran för ”den enda sanna”? Falskheten i det ena gör inte det andra sant. Vad är det i hans minnen som är ”sant”? Och på vilken nivå är de sanna? Här i kärnan av På spaning finns en mystik vaktad av litteraturprofessorer, Proustsällskap, Viriginia Woolf, Harold Bloom och andra koryféer, gömd bakom 2800 väggar av sidor, murar av tristess och gammalt skvaller, av bedövande briljans och föreställningar om den stora konsten. Den som väl tagit sig in dit, till det allra heligaste, ser inte klart, hon bländas av glansen, för mödan måste vara värd det, och det är roligare att säga ja, och om jag inte förstår är det nog för att jag är dum…

Men just det godtyckliga och oundvikliga i hur själva förnimmelsen uppstått utgjorde en garanti för äktheten i det förflutna ögonblick den väckte till liv och de bilder den framkallade, eftersom man känner hur den strävar att stiga mot ljuset och upplever glädjen inför den återfunna verkligheten. Det garanterar också äktheten av hela tavlan, som består av samtida intryck som förnimmelsen för med sig jämte den ofelbart rätta fördelning mellan ljus och skugga, relief och tomrum, minne och glömska, som det medvetna minnet och iakttagelsen aldrig kan åstadkomma. (7:214)

Berättaren förklarar utförligt och med emfas varför hans ofrivilliga och oväntat uppdykande minnesbilder är av en särskild och överlägsen art. Min erfarenhet är att liksom det gängse minnet är tillrättalagt, ofta av egocentriska skäl, kan det första intrycket av något också vara skevt och påverkat av stämningar. Eftertanke och förnuftig värdering krävs för att rätt tolka det som plötsligt var så skrämmande, eller vad det nu kan ha väckt för känslor. Våra intryck äger alltid mått av både sanning och lögn och ska man finna en nivå som är helt och hållet äkta behöver man, tror jag, gå betydligt längre än Proust, bortom de grova och korrumperade orden till att börja med. Vill man skingra mystiken runt dessa överjordiska erfaringar, denna ”himmelska föda”, kan man titta på minnesbilderna i fråga. Det finns gott om exempel då det mesta av På spaning utgörs av just dessa. Enligt verkets egen logik är berättelsen om Marcels liv och dess miljöskildringar utfallet av de återvändande minnesbilderna. Ett exempel är festligheten hos x som upptar hundra sidor. Det är en relativt realistisk och detaljrik beskrivning av en vanlig men flott middagsbjudning helt utan dramatik eller särskilt djupsinne, så som den ter sig i Marcels ögon. Det är bedövande tråkigt i längden men ganska modigt att kräva att en läsare ska lägga tid på. Så är det festligheten hos y… Och de ändlösa spekulationerna om Albertines böjelser. Detta är de friska och äkta minnesbilderna. Det är inget särskilt mystiskt med dem. Mycket av textens kvaliteter finns istället i författarens finkalibrerade öga och formuleringskonst. Och de är inte beroende av madeleinekakor. Det är inte heller hans fina förmåga att analysera och genomlysa människosläktets olika medlemmar.

Jag ska föra resonemanget ännu ett steg framåt. Citatet ovan är representativt för de återkommande idéerna om minnets funktion. En skarp skiljelinje dras mellan det medvetna minnet som aktivt eftersöks, och det plötslig uppdykande. Det ena når ett äkta förflutet medan det andra skapar en tillrättalagd version. Om man går med författaren och godtar denna uppdelning, infinner sig frågan hur detta ska förstås i förhållande till På spanings värld, med alla erinrade detaljer, miljöer och känslostämningar. Då författaren är besatt av minne och äkthet faller det sig naturligt att betrakta hans verk som ett försök att återge minnen – och med högre autenticitet än i andra litterära verk.

Men vad innebär detta för På spanings två avsändare? Å ena sidan den Marcel som lever och minns, å andra sidan den betraktande essäisten. Den senare gör anspråk på att sitta inne med sanningar om bland annat konst och tid. Många kommentatorer utgår som sagt från denna uppdelning. De är noga med att inte göra en biografisk tolkning av Marcelkaraktären. Samtidigt betraktas åsikter om estetik som Prousts egna.

Men gör man en sådan åtskillnad måste ovanstående citat förstås som att essäisten Proust berättar om hur minnet fungerar och vad som är en äkta bild av det förflutna – medan berättelsen om en ung man med sociala och konstnärliga ambitioner är fiktion. Följden blir att författaren till På spaning har full kontroll och inte alls är beroende av dramatiskt återvändande minnesfragment eftersom han fabricerar romankaraktärens minnen från början till slut. Men med en sådan läsning blir ett för verket centralt tema obegripligt. För vad ska man då tänka om den ”äkthet” som eftersträvas? Att återge liv, att med varsamhet och noggrannhet ge akt på vad som döljer sig i minnets djup, denna aktivitet är romanens raison d’être. De flesta kommentatorer menar detta – men följer inte tanken hela vägen, för då skulle de inse att de utgår från två olika och varandra motsägande läsningar. En djup inkonsekvens finns inbäddad i verket och, i synnerhet, så som det ofta läses. Läsartens interna inkonsekvens är som när vuxna lär barn om tomten: han finns på riktigt och man ska tacka mormor för presenten. Å ena sidan tror man på författarens äkthetssträvan, å andra sidan tänker man sig att Marcel är fiktiv.

Och visst, det finns skäl att skilja berättaren från Marcel, men det håller inte om man vill få ihop boken till en enhet. Man vill gärna det, litteraturvetare vill det, och anser På spaning vara det, i allra högsta grad, men förvirringen kring verkets egen logik bara ökar då de använder de verktyg som borde hjälpa dem. Ett av denna “vetenskaps” missgrepp är tendensen att se en struktur, att söka en någorlunda konsekvent helhet även när sådan inte finns. Ett annat är dess oförmåga att handskas med ett begrepp som autenticitet, vilket hör ihop med trenden att till varje pris undvika biografiska läsningar. Därför är det viktigt för en litteraturvetare att poängtera: ”Marcel, det är inte Proust!” Men trots att de då har två skilda röster tycks ingen reflektera över följden av en sådan läsning, alltså verkets inneboende splittring. Vad jag menar är: litteraturvetenskapens gängse sätt att läsa På spaning borde verkligen fått verkets interna motsägelse att bli uppenbar för alla, eftersom dess verktyg gör det nödvändigt att skilja på Marcel och berättaren. Samtidigt är denna uppdelning i två röster orimlig om man fokuserar på verkets starkaste påståenden och dess övergripande struktur – det vill säga författaren som minns.

Jag har ovan utgått från och problematiserat en gängse tolkning av verket. Låt mig nu presentera något av min På spaning och hur den skiljer sig och vad som då framkommer.

I På spaning är Marcel och berättaren samma ibland, ibland inte. Författaren har inte tagit ansvar för denna dimension av kompositionen vilket inte överraskar om man betänker tillkomstsituationen och omfånget. Men kruxet som ligger mitt i verkets kärna är inte litet.

Det finns en rimlig förklaring till varför många kommentatorer inte upptäckt detta. De problem litteraturvetenskapen har med autenticitetsanspråk och autenticitet överhuvudtaget gör att det verkligt väsentliga med Prousts verk hamnar i dess blinda fläck. Autenticitet är vad lejonparten av verkets teoretiska delar handlar om. I brytpunkten mellan På spaning och dess kommentatorer märks skillnaden mellan två filosofier, två världsanknytningsattityder: den konstnärliga och den akademiska. Den ena skapar, och det som skapas är ovisst, det är process och försök. Den andra analyserar något redan skapat och gör det med en blick som omedelbart förvanskar det som ska beskrivas. Man kan tänka sig en analogi med kvantmekanikens upptäckt att man inte kan beskriva en partikel tillfredsställande eftersom själva observationsakten påverkar den så att den blir något annat än vad den var före observationen. Det är svårt att greppa, men att observera är inte neutralt. Detta är en anledning till att en subjektiv bedömning som inbegriper ett samspel och en vilja att ta sig an ett verk med sig själv är en mer givande väg, och inte mindre objektiv heller!

Proust är fullkomligt hängiven sanningen. Ur såväl (litteratur)vetenskaplig som filosofisk synvinkel är hans uppfattning om sitt verk problematisk. Han uppnår inte det han tänkt sig, finner inte ”den enda sanningen”. Men i moralisk-konstnärlig mening når han sanning. Och han gör det med den enda möjliga metoden: så gott man bara kan. Det finns hos Proust en oerhörd drift eller kraft som tvingar honom mot ärlighet. Då han förstår för lite av sig själv och är en för slarvig filosof begår han massor av misstag.

Men när en tro försvinner, finns ändå något kvar – något som blir allt starkare och som är till för att dölja saknaden efter den förlorade förmågan att skänka verklighet åt nya företeelser – och det är ett vidskepligt fasthållande vid det förgångna som denna förmåga givit liv åt, som om det vore i det och inte i oss själva som det gudomliga har sin boning, och som om vår nuvarande brist på tro hade en yttre orsak, nämligen gudarnas död. (1:494-5)

Citatet beskriver en mekanism som är aktiv i många människor. Sentimentalitet och nostalgi är några av symptomen på denna ”förlorade förmåga att skänka verklighet åt nya företeelser”. På spaning är beroende av tankefiguren som röjs. Verkets gud är det förflutna, barndomen och ungdomen, då allt levde för berättaren-Marcel, då han upplevde allt så starkt. Han förmår inte uppskatta det han har framför sig, runt sig, och tror att något har gått förlorat, som en gång fanns. Citatet innehåller alltså en kraftfull invändning mot hela projektets giltighet. För trots denna klarsyn är På spaning tillverkad av just sådan vidskepelse, verket är omöjligt att tänka sig utan den. Men berättarens sentimentalitet och kärlek till det förflutna är bara en utlöpare från ett än starkare och mer genomgripande karaktärsdrag hos både honom och Marcel: oförmågan att leva vare sig i nuet eller verkligheten.

På spaning är svår att bena ut då den kröker sig runt sig själv; det är inbyggt i själva strukturen att den inte går att riktigt greppa. Den omtalar sig själv som en dröm, som något som ska komma till – sedan. Och tankefiguren – att ställa symbolen, eller idén, framför verkligheten – är verksam även på andra nivåer. Konsten i sig är skönare än konstens praktik, dess partikulära uppenbarelseformer gör oss alltid besvikna. På samma sätt med romantiken. Drömmen om kärlek är vackrare än kärlekens realitet, liksom en frånvarande kvinna är mer åtråvärd än den man äger. Berättaren förklarar den underliggande logiken. Då ett mål uppnås förintas drömmen om det; av nödvändiga skäl finns inget utrymme för drömmande längre. När Marcel närmar sig Albertine, och lär känna henne, inser han att hennes värde inte går att jämföra med hans fantasier och längtan. Då han underkänner verklighetens representanter blir han också oförmögen att ta sig an den, att interagera med den och uppskatta den för vad den är, med skavanker. En enorm längtan efter det något som ska rädda honom från det ofullkomliga är Marcels motor. Endast två saker kan tillfredsställa honom: mamman och konsten. De är fenomen som han gjort fullkomliga i sig, som bebos av en gud och inte kan vara annat än fullkomliga. Därför kommer han inte i kontakt med dem heller. (Även om ett konstverk kan göra honom besviken återstår tron på Konsten.) Så kan han fortsätta vara övertygad om deras överlägsenhet jämfört med allt annat. Sällskapslivets inverkan, också när det är som bäst, jämför han med ”det illamående som följer på intagandet av vämjelig föda”. Om ett annat sorts umgänge säger han:

…vänskapen, som är en komedi eftersom konstnären – vilka moraliska skäl han än må ha – när han avstår från en timmes arbete för att i stället prata med en vän, mycket väl vet att han offrar någonting verkligt för något som inte existerar (ty vänner är vänner enbart i den milda galenskap som griper oss under livets gång och som vi kan hängiva oss åt, men som vi innerst inne vet är en villfarelse hos en galning i stånd att inbilla sig att möblerna lever och att prata med dem). (7:210)

Proust och/eller berättaren framstår här som konstfanatiker och fundamentalist, utan ens rudimentär empatisk förmåga. Jag vill inte avfärda denna konstsyn helt och hållet men menar att den har brister i sina omåttliga anspråk, och att den är ytlig i sin förståelse av dialektik och samtal, och människans tillblivelse i kontakten med andra. Konstnären anses vara ett briljant isolat, självtillräckligt och självförsörjande. Kompromisslösheten, som i Prousts fall är kombinerat med ett sällsynt intellekt och en ovanlig iakttagelseförmåga, är både en styrka och svaghet.

Instinkten tillsäger oss plikten, och intellektet finner på svepskäl för att undkomma den. Men i konsten finns det ingen plats för förevändningar, och där räknas inga avsikter: konstnären måste i varje ögonblick lyssna till sin instinkt, och därför är konsten det verkligaste av allt, den är livets strängaste skola och den egentliga Yttersta Domen. Denna bok som är den mest mödosamma att tyda är också den enda som dikterats av verkligheten, den enda som verkligheten själv har ”tryckt” in i oss. (7:214)

Berättaren menar att den väsentlige konstnären måste vara själv. Man kan inte samarbeta med någon, eftersom det konstnärliga arbetet måste vara utan regler, då det inte kan finnas några – konstens utforskningsområde är alltid i det okända. Som konstnär sympatiserar jag med denna hållning; jag kan förstå dess nödvändighet. Men jag är skeptisk till den absoluta tron på sinnesintrycken – det förefaller gammaldags eller åtminstone dumt. Våra intryck är inte pålitliga, inte ens det slag som sätts så högt i På spaning. Enligt berättaren är utvinnandet av sanningen ur dessa intryck det enda som kan ”bidraga till själens fullkomning och skänka den en ren glädje”. Istället skulle jag säga att det han minns är intressant (och ointressant) och väsentligt i sin äkthet, men att kvalitetsskillnaden inte är absolut. Som försök har På spaning stort värde, och som arbete. Men att påstå ”man kan inte ta bort en mening” är bisarrt och att ta grundligen miste på verkets hjärta. Det är inte den sortens konstverk. Proust når en bit, på vägen till ”verkligheten” som han söker, men bara en bit. Han är ofta hård men rättvis, och klarsynt, när det gäller tveksamheter i andras poetik. När han ska bygga själv är tankebanorna inte lika skarpa och knappast oantastliga. Vilket återigen inte är förvånande och knappt ens en svaghet, snarare en följd av varats och tankekonstruktioners natur (men just detta förstår inte Proust, han tror sig ha funnit det, de vises sten eller något lika orubbligt och oskattbart). ”Den äkta konsten behöver ingenting proklamera; den skapas i tystnaden.” Tanken är följdriktig utifrån hans tankebanor. Konstnären ska inte tillföra något, bara utforska de äkta bilderna som finns inom – men varför detta jävla babblande då?

På spaning är lika smart och lika narrativt rimlig, smakfullt balanserad och pedagogisk som livet självt, det vill säga inte alls, och däri ligger också en kvalitet.

På spaning är djupt inkonsekvent. Det pågår mycket i texten, och i läsakten. Så många nivåer berörs samtidigt, och motsägelser uppstår ofelbart, med hänseende till tempus, avsändare, läsarens föreställningar och mer ändå: i språket självt. Att försöka få det att ”gå ihop” är korkat, åtminstone i den mån man är övertygad om att det verkligen går. Den ovissa kopplingen mellan de röster som förefaller stå bakom texten skapar ovanligt mycket trubbel, i synnerhet om man är låst vid dikotomin biografisk-eller-fiktiv. Proust själv har stora problem med dessa begrepp. I sjunde bandet står i en metakommentar att ”allt är uppdiktat för att belysa mitt ämne”. Därefter presenteras ett undantag. I händelseförloppet och persongalleriet säger författaren att ”Françoises stenrika kusiner” är de enda som existerar i verkligheten. Inkonsekvensen i tanken belyser några av problemen med uppdelningen fiktion-verklighet. Man tycker sig förstå vad berättaren menar men kan faktiskt inte det. Det går inte att förklara innebörden annat än på ett ungefär eftersom tankegången är inkonsistent. Den första invändningen är uppenbar. Om Françoises kusiner är verkliga måste även Françoises vara verklig annars kan de inte vara kusiner. För det andra, om utsagan ska kunna vara verkligen sann måste man som läsare utgå från att det är en fullkomligt ärlig författare som plötsligt talar, och som talar sanning, och som beskriver något som går att kontrollera. Men varför skulle läsaren lita på skribenten? Ska man gå med på att en viss karaktär är verklig och en annan inte, bara för att författaren säger det? Och vilka sorts sanningsanspråk kan en människa, vem som helst, egentligen göra? Man kan ju minnas fel, blanda ihop saker, och så vidare. Andra uppgifter i boken, också sådana som kommer från Marcel, tycks vara knutna till verkligheten, exempelvis städerna Venedig och Paris, eller Dreyfus för den delen – skulle På spanings ”Dreyfus” vara uppdiktad? Den lilla episoden med Françoises kusiner är kort och har inget med övriga berättelsen att göra, men de framhålls som moraliska föredömen på grund av ett specifikt handlande. På vilket sätt är detta ”sanningen” om dem? Det är snarare en facett av dem, som är framlagd för att göra dem till exempel på moraliska föredömen.

Jag undviker gärna frågan om fiktion eller verklighet eftersom jag tror att den oftare leder bort från verket än till det. Men med den i På spaning ovissa kopplingen mellan Marcel, berättaren och författaren blir den oundviklig. Där finns något att reda ut. Frågan pockar också då litteraturvetare och andra utgår från begreppsparet då de kommenterar verket. Alltså ska jag använda begreppet fiktiv i nedanstående avsnitt. Jag undrar: Fungerar verket om det inte är författaren själv, Marcel Proust, som minns saker? Och hur ska det läsas om man utgår från vad berättaren säger om minne och konst? Jag menar: Om romanen handlar om en fiktiv figur som försöker minnas sitt liv och författaren står fri att dikta upp vad som helst – då blir de minutiöst återgivna och ibland uttröttande minnesbilderna än märkligare, liksom verkets ”emotionella inkonsekvenser”, när en karaktär handlar efter ett mönster som är omöjligt att förstå. Får inte hela projektet värde i sanningssökandet, i uppriktigheten, om än maskerad och skruvad, och av ett persongalleri som lånar och blandar från den biografiska verklighetens förlagor till karaktärer? Det vill säga, kopplingen mellan Marcel Proust och Marcel är intim och autentisk i så måtto att ”Marcel” är maskerad men i väsentliga delar byggd av författarens egna erfarenheter och föreställningsvärld och uppväxande. Det finns något partikulärt som kan återges, inte ett uppdiktande med stort godtycke; och det finns en vilja att nå fram, inte med berättelsen om en fiktiv pojke som heter Marcel vars själsliv är annorlunda från författarens eget, tvärtom är texten en utforskning av det egna själslivet, av medvetandets irrgångar och krumbukter, nojor och dumheter, och som spiller över på andra figurer i boken, givetvis, men som ändå har sitt fokus i Marcel-karaktären, vars liv i tiden, i Frankrikes och Paris politiska, kulturella och sociala sekelskifte och decennierna däromkring, sammanfaller med författarens liv. Är det möjligt eller rimligt att läsa På spaning som ett grävande i en fiktiv tid?

Sinnesintrycket är för författaren vad experimentet är för vetenskapsmannen. (7:215)

Angår det eller angår det inte innehållet i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; är det en beskrivning av hur författaren jobbar? Om ja, blir det omöjligt att betrakta Marcelkaraktären som en fiktiv skapelse – då blir sentensen nämligen icke applicerbar på all romanens handling. Bland annat därför menar jag att det är nödvändigt att göra en biografisk-filosofisk koppling mellan berättaren och författaren. Proust står för filosofin som berättaren framställer. När man väl gjort den kopplingen framträder en yta, en version av texten, där en granskning av verkets hållbarhet, dess strukturs styrka, dess tankevärlds konsekvens – både internt, med hänsyn till den estetik som saluförs, och sett som helhet utifrån – bör vara en väsentlig del av bedömningen av dess värde, eftersom det är dristigt nog att uppställa sina egna ideal. Gör man detta med öppna ögon, utan ängslan för att skava mot akademier och kulturetablissemang måste betyget bli: Underkänt. Det är ett misslyckande, MEN, det är i den meningen som det är verkligt intressant. Som försök, grundforskning, utgrävning, utkast och pejling av psykets gyttjigare räjonger är det mycket bra, det är originellt och intelligent, smärtsamt pinsamt och ovanligt klarsynt i skildringen av vad som pågår i en relation hemsökt av svartsjuka, hur egoism och ömklighet leder till tyranniskt kontrollbehov och så vidare…

Ett inpass om verkets titel: À la recherche du temps perdu. Liksom på svenska finns tre tyngre ord: recherche-spaning, temps-tid och perdu-flytt. I överföringen mellan språken är ”tid” minst problematisk. Med de båda andra kan man konstatera en förskjutning. Rådfrågar man ett lexikon återfinns bland betydelserna av perdu ”avsides” och ”förtappad”; efter recherche står ”sökande” och ”forskning”. (Jämför exempelvis ”flytt” med danska ”tabt” och på tyska ”verlorenen”.)

Prousts besjungna visdom är i stora delar en ung mans. Marcels perspektiv är överspänt, infantilt och stressat, för det mesta är det så, och han uppnår heller ingen mognad att skriva hem om. Han förstår en del om sig själv och sin värld till sist, att vad han så högt värderat (exempelvis anrika familjer) inte har evig lyster. Men jag känner inte det som man emellanåt gör vid mötet med ett stort verk, att nya fält öppnar sig eller att aningar om en djupsinnig livsfilosofi framträder där man minst anade det. Tvärtom måste jag gå bakåt i mitt eget liv för att kunna identifiera klokskapen. Den äger större giltighet för tjugoåringen i mig än för den person som passerat trettiofem.

En sista rotation är möjlig, en sista runda för att hjälpligt ringa in mina tankar. Det finns ett egenvärde i att läsa ett så kallat mästerverk. Detta värde emanerar inte från verket själv utan från den ställning det kommit att få. Man läser aldrig bara ett mästerverk, man läser också de fördomar man haft, de otaliga referenser som gjorts, alla de texter som anses stå under påverkan av verket, man läser nästan litteraturvetenskap i sig, konst i sig, eftersom så mycket annan konst refererar till, är beroende av, På spanings värde. Det är oerhört svårt att inte på något sätt påverkas av allt detta runtomkring och givetvis krånglar det till ett tillgodogörande av texten – samtidigt som det fyller en välvillig läsare med ett mått av tålamod som kommer ytterst få andra verk till del.

I tredje delen får den unge Marcel äntligen ta del av skådespelerskan Bermas konst. Alla som betyder något i Paris anser henne vara den främsta. Besvikelsen är enorm. Han förstår inget av hennes storhet. Efter tio sidors grubblande fram och tillbaka kommer berättaren ändå fram till att han sätter Berma högst och att det inte är något han behöver analysera för att inse.

Det intryck man får av en människa eller ett verk (eller en tolkning) med utpräglad karaktär, är något speciellt. Man bär inom sig begreppen ”skön”, ”storslagen”, “gripande”, som man möjligen kunde tro sig känna igen i en banal talang, ett regelbundet ansikte, men ens uppmärksamhet konfronteras med en form som tvingar sig på den, till vilken den måste utvinna det nya och okända. Man hör en gäll ton, ett underligt spörjande tonfall, och frågar sig: ”Är detta skönt? Är det beundran jag känner? Är det rikt på skiftningar, är det ädelt, är det mäktigt?” Och man svaras återigen av en gäll röst, en sällsamt frågande ton, av det intryck som påtvingas en av en okänd, materiell varelse och som inte lämnar något utrymme kvar för begreppet ”storslagen tolkning”. Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar upp mot ett individuellt intryck. (3:51-52)

I detta citat, vars sista mening jag anfört tidigare, vänder sig berättaren mot det som många av verkets kommentatorer envisas med att ha som grundplåt för sitt närmande till det. Då författaren är död och de levande så många fler blir kampen ojämn. Enligt På spanings egen filosofi är det enda som är sant och av verkligt intresse det subjektiva intrycket, av konst och av allt. Och det subjektiva intrycket är aldrig tillrättalagt, det förmår inte ens identifiera ”storhet”. Tror man det har man en ytlig förståelse av språk och en barnslig tilltro till dess förmåga att korrespondera med själens svängningar. Då Proust inte är konsekvent finns andra och motsatta tankegångar i verket. Men det viktiga och verkligt kloka, åtminstone i min På spaning, finns i det radikala, det bildstormande, det autenticitetssökande. Efter ytterligare en ofantlig estetisk besvikelse talar berättaren om ”det partikuläras tyranni”, om hur det enskilda aldrig kan motsvara våra föreställningar om det grandiosa då dessa föreställningar lånar av allt möjligt för att fylla ut begreppet. Behållaren ”grandios” består av hundratals grandiosa ting (skulpturer, hjältedåd, stämningar, med mera), men dessutom av grandiosa fantasier och aningar om aningar som ingen någonsin tar ansvar för när den använder ordet grandios. Att bryta ner dessa fördomar, dessa föreställningar som ställer sig mellan läsaren och texten och förfalskar mötet, är berättarens ideal. Kommentatorer talar om hur uttänkt allt är på förhand; en särskild menings uppbyggnad svarar mot helheten; korrespondenser går att finna mellan en viss episod och en viss tematik i verket. Att fokusera på sådant är att gå emot hjärtat i Prousts estetik. Till sist har jag funnit en läsare som poängterar detta med emfas. Theodor Adorno i Noten zur Literatur 1, här i engelsk översättning:

In Proust, however, the relationship of the whole to the detail is not that of an overall architectonic plan to the specifics that fill it in: it is against precisely that, against the brutal untruth of a subsuming form forced on from above, that Proust revolted.

Det projekt berättaren drömmer om och beskriver är ett annat än det han åstadkommer. Det finns en sorgkantad skönhet i det, i ambitionen ställd mot utfallet. Samtidig är verket närmare Prousts dröm än den På spaning man ofta läser om. Akademikerna som söker reda ut det enorma och komplexa verket gör hela tiden något annat. Sekundärlitteraturen kan för all del vara upplysande. Och det är lustigt att se teoretikerna gå fram över texten för att bevisa det ena eller andra. De påminner om en detektiv hos Agatha Christie eller Arthur Conan Doyle: allt ska fås att gå ihop i slutet och alla delar ska hitta sin plats i förloppet, och man kan bli ganska lockad att tro på berättelsen om det hela för det ser så flott ut. Men Sherlocks deduktiva metod fungerar inte i verkligheten därför att ingen enskildhet förhåller sig så entydigt och lydigt till den berättelse i vilken man tillfälligtvis vill foga in den.

Det man eftersträvar mest är det man åtrår men inte uppnår – det vill säga: det man anser sig misslyckas med att uppnå. Den som vill bli älskad är ofta älskad men fortsätter sträva, med en känsla av att inte vara det, inte nog. Proust längtar efter närvaro i de fyra dimensionerna, något som han är ovanligt dåligt konstruerad för, upptagen som han är med sin egen sjuklighet och med en svartsjuka som tränger ut allt som återstår av verklighet. När han till sist finner sina nycklar till tillvaron märker han att livet passerat, och han vill beskriva det som var, hur det var. Det blir tråkigt. Men ärligt. På spaning är som ett dåligt liv man tvingas dras med. Man kan inte i grunden ändra sitt liv, så synd bara att det inte var lite bättre.

Mycket av det jag uppskattar i På spaning får alltså inte plats i analyserna och då tänker jag att något är fel på litteraturvetenskapen. Den är inte subjektiv nog, och den tror på saker om språket och konsten som är hittepå. Då den försöker vara vetenskaplig är den dåligt vetenskaplig. När På spaning strävar efter närvaro i tiden, i meningslösheten, blir litteraturvetenskapen ofelbart dess motsats som en teleologiskt präglad uttolkare av det färdiga och tillrättalagda, där inget är utbytbart. Mening och tanke läses in där den inte finns. Det påminner inte så lite om religion. Många av Prousts uttolkare skjuter in förstärkningsord i sina hyllningar av texten, den anses fiffig bortom begriplighet. Det godtyckliga antas vara sprängfullt av mening. Här syns den vetenskapliga betraktarstilens oförmåga att överhuvudtaget se och registrera det som är meningslöst, det vill säga obrukbart, utifrån ett perspektiv som är resultatinriktat. Kanske är min läsning ett misstag, kanske har jag gjort betydande tankefel någonstans, eller dåliga gissningar, men det är min, någons, och tiden jag lagt på detta är ganska avsides och förtappad.

NMK

This entry was posted in Litteratur and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *