Ett moget val

Pjäsen skulle översättas till italienska och spelas på en liten teater i Rom. Min skrivande flickväns framgång var sagolik. Det fanns bara en liten hake: Hon ville ha med mig på premiären. Alltså jag gillade pjäsen. det var inte det, och Rom skulle jag mer än gärna besöka. Det behövde inte bli särskilt dyrt heller, ett par dagar bara, och teatern hjälpte till med billigt boende. Men, då flygande innebär stora utsläpp vill jag helst undvika detta transportsätt och om det ska kunna räknas som en princip av någon som helst betydelse så var detta en flygresa att välja bort. Lyxsällskap åt min flickvän i Rom, en kort sejour, två flygturer, det höll inte. Men hur säga det? Jag riskerade att göra mig till moralistiskt åtlöje och eventuellt solka ner hennes val att flyga, vilket hon inte heller tog lätt på, visste jag. Jag mumlade något om att jag kanske inte kunde följa med…

En vecka senare undrade hon igen, det var frågor kring rumsbokning. Då förstod jag att hon ville åka tåg. Plötsligt blev det mycket enkelt.

Vi letade biljetter. Teatern skulle betala hennes resa, men underförstått per flyg, vilket var billigast. Vi sökte olika tågkombinationer för att få ner kostnaden men att begripa olika länders biljettsystem och hur eller om de är synkade var inte lätt. Resan skulle ta dygn och sammanlagt bli längre än vistelsen i Rom – och ändå vara mångdubbelt dyrare än flyget. Jag hade låga och hon osäkra inkomster. Det var inte fråga om att sitta på några höga hästar. Vi ville bara inte flyga. Bekymrena det medförde, tillsammans med att knappast någon vi kände skulle tvekat om att ta den bekväma och billigare luftvägen; det var något nedtryckande med det. Vi väsnades inte om det, som man annars kan göra, genom att klaga på världsordningen i sociala medier. Det hade knappast begripits alternativt tolkats som en attack på andras lättvindiga flygresor. För flyger, och kortare sträckor, när det finns likvärdiga alternativ, det gör ju alla!

EU värderar fri rörlighet. EU är för miljövänliga alternativ. Det har jag läst i tidningen. Om något, borde det 2015 finnas ett biljettsystem som gör tågresor genom flera länder enkla och priserna skulle vara överkomliga. Flygbränsle är befriat från skatt och flygplatsers dåliga ekonomi räddas igen och igen med hundratals miljoner. Fossila bränslen har subventionerats med biljoner skattepengar och är förknippat med otaliga våldsamma konflikter. I Sverige har SAS förluster täckts upp av staten i omgångar samtidigt som höga årliga avkastningskrav ställs på SJ.

Till sist flög vi. Självklart gjorde vi det.

Min utgångspunkt är att demokrati är något fint och viktigt. Den framställs ofta som naturlig, nödvändig och det högsta goda – och jag har svårt att tänka bortom en sådan hållning. Enorma insatser av olika slag görs för dess skull. Institutioner som media, skola och kultur backas upp av staten eftersom de anses nödvändiga för en välmående demokrati. De kostsamma byråkratierna växer och utreder hur demokratin ska bli mer demokratisk. Återkommande symbolhandlingar utförs för att stärka dess legitimitet. Bombande och krig motiveras med den.

Vårt samhälles förhållningssätt till demokratin gränsar till det religiösa – och så bör det kanske vara. Den religiösa aspekten blir särskilt tydlig i själva röstandet. Strikt rationellt är den egna rösten bara en röst och av så liten vikt att den är försumbar. Det spelar ingen roll för Sverige eller demokratin om just jag röstar. Men så bör man inte tänka. En röst är av största betydelse, för varje enskild individ, och som ett kvitto på ett ständigt pågående och förnybart kontrakt med staten-samhället. Varje medborgares relation till det demokratiska representativa systemet antas vara personlig och levande – påminnande om en individs tänkta relation med Gud.

Men det finns en viktig skillnad mellan en gudom och demokrati. Det senare har vi i någon mening valt och därför kan det aldrig vara en plikt att rösta. Systemet bygger på viljan att delta. Dess legitimitet är avhängig att en sådan vilja finns och är utbredd. Om någon inte tror på systemet men röstar för att de tycker illa om ett visst parti måste det ses som ett misslyckande. Likaså är taktikröstande problematiskt. I ett politiskt val bör röstaren välja det alternativ den sympatiserar mest med. Så tycker jag.

14 september 2014 var en stor dag för mig.

Mitt val att inte rösta går inte att förklara på ett enkelt sätt och det är logiskt att det är så. Om det varit enkelt hade det varit lätt att korrigera samhället (eller snarare: lätt att komma med lösningar) – eller också hade jag varit en enfaldig missnöjesidkare.

Det var exempelvis inte på grund av politikerförakt.

Jag inser att politik nödvändigtvis innebär kompromisser och att det är lätt att stå utanför och klaga, alltför lätt tycks det, då en politikers minsta uttalande betraktas som att det ska hålla för att ryckas ur sitt sammanhang och tolkas så illvilligt som någon förmår. Detta har lett till att de mer slipade av de folkvalda aldrig säger något som innebär ett ställningstagande – om det sagda överhuvudtaget har specifikt innehåll. Medias makt och attityd har vuxit sig stark och pressat fram ett osunt och orimligt förhållande till ord och talakter. Många har lätt att dela upprördheten en tidningsartikel är avsedd att väcka – väcker de inte känslor är de misslyckade. Sakta och på ett mycket grundligt sätt har befolkningen medialiserats. Politikers utrymme krymps då de tvingas lägga alltmer tid och kraft på hur de verkar, och hur de kan komma att framställas, snarare än att verka. Seriösa experter i media kommenterar partiers mediastrategier. Det är lätt att vara skeptisk mot den förda politiken (vilken den än är), och givetvis ännu lättare om man ser det som sin uppgift. Och om man slipper göra något själv.

Fri och mångröstad media sägs vara nödvändig för att en demokrati ska fungera. Det stämmer nog. Men istället för att granska makten har media kommit att forma, likrikta och förytliga den.

Jag ogillar starkt vad media gör med politiken. Det där är ett smakprov på hur jag menar att vårt rådande system blivit djupt dysfunktionellt.

Jag har alltid sett röstande som en självklarhet och aldrig varit närmare bekant med någon som inte röstar. Jag vet hur naturligt det är, för många. Demokratin i Sverige bärs upp av alla dem som betraktar frågan om att rösta eller ej som bortom diskussion. Det är oansvarigt, egoistiskt, obildat och skabbigt att inte rösta. Det luktar. Ett överväldigande motstånd har rest sig i min väg. Det har knutit sig i magen av blotta tanken på att ta detta steg. När jag yppat mina planer har reaktionerna blivit starka. En ung konstnärinna lämnade en middagsbjudning och vägrade återvända till bordet under hela kvällen. Senare fick jag höra att jag var en idiot och det var omöjligt för henne att vara i samma rum. Jag har på omvägar hört hur personer kallar mig ”bortskämd”. De behöver inte veta mina skäl eller hur jag ser på demokratins problem. De är så säkra på att det är rätt att rösta att de vet att jag är bortskämd – att det är för att jag är bortskämd som jag kan vilja göra detta val.

Då det varit så plågsamt att komma fram till mitt beslut har jag svårt att se mig själv som just ”bortskämd”, i synnerhet som jag alltid dragit mig för att ligga systemet till last, också då många självklart gör det, som vid arbetslöshet. Jag har repeterat och producerat teater med minimal eller ingen ersättning. De jag känner inom scenkonst jobbar inte under sådana förhållanden utan kräver att staten skjuter till medel för att de ska utföra de konster som skattebetalarna redan betalat dyrt för genom deras utbildningar. Eftersom staten är rättvis och förnuftig ska den betala för deras konstproduktion. Får de inte ”ja” från olika instanser gör de heller inget. (Eventuellt drar de slutsatsen att idén inte var värd att satsa på.) Men jag tror inte det är bra om den enda konst som produceras är den som får bidrag. På liknande sätt tror jag att en nätsida jag varit med om att driva har varit väsentlig, ur demokratisk synpunkt, eller åtminstone haft potential att vara det. Men den är givetvis en förlustaffär och jag lever billigt för att ha råd, trots mycket låg lön, att arbeta bland annat med den. (Min tro på sidan kan givetvis vara en missbedömning, men det är en annan sak.) Jag har vant mig vid att jobba för ingenting, för annars får jag inte skriva det jag vill.

Ja, det är genant att ge en bild av, och försvara, sig själv så här. Poängen är inte att läsaren måste tro mig eller hålla med, utan att vara tydlig med hur jag tänker. I vilket fall menar jag att reaktionerna på mina idéer också är intressanta. De visar på en ganska vanlig inställning till demokrati.

Är detta med ”bortskämd” snarare ilska över att inte också jag pytsar in i det system som andra övervinner sig själva för att sätta sin tilltro till? Vi vill vara överens, åtminstone om något. Vi vill tro på systemet, vi vill verkligen det, och staten utnyttjar det. Många diktatorer har haft brett folkligt stöd. Valet är jätteviktigt. Media kommer hävda det långt efter att det blivit tomt. Jag tror att det rådande oftare än inte verkar naturligt och stabilt. Som: Kungen av Guds nåde. Marxister talar om historiens oundvikliga utveckling. Båda statsskicken, monarki och socialism, är förankrade i något utanför sig själva. Om man inte tror på Gud eller är tveksam till den materialistiska historieuppfattningen blir systemen mindre legitima. Demokrati är så naturligt, eller tycks så naturligt, att det inte behöver förankras alls.

Vi vänjer oss vid vad som helst, accepterar det, eftersom det från vår horisont ändå är helt normalt. Tidigare: Varje gång jag stött på systemets groteska sidor har en annan kraft dragit mig in i fållan, en röst som förklarat: Det går att ändra på det som är fel. Vi har journalister som granskar och som får granska vilket är en garant för att maktmissbruket inte växer. Allt blir bättre hela tiden. Vi har också en byråkrati full av utbildade och långsiktiga människor – tror du att de inte gör sitt jobb? Det demokratiska systemet vilar tryggt mot en majoritet av medborgare med bergfast tro på dess legitimitet, och jag har varit sådan. Men jag kan inte längre uppmuntra eller bekräfta det. För mycket får mig att vilja utbrista: ”En barnunge skulle fatta att det där inte kommer bli bra!” Och jag tror inte längre att dumheterna är enskildheter och undantag utan snarare följder av systemet.

Är denna skepsis och misstro rimlig? Varför gör jag inte något åt det? Att avstå från att rösta, gör det något bättre? Jag ska försöka ge ett svar på första frågan. De övriga ger sig på vägen.

Vårt samhällssystem innehåller kontrollfunktioner. Media, byråkratins utredningar och utvärderingar, meddelarfrihet, oppositionspartier, domstolar och demonstrationsfrihet ska garantera att det inte kan gå helt fel. Vi har ju inflytande! Men de förändringar som är möjliga inom rådande system tycks minimala. Och om det är skevt i grunden spelar det ingen roll att byråkrater gör sitt jobb. Om journalister för att kunna skriva artiklar måste acceptera systemet i stort kan deras granskning aldrig bli särskilt djupgående. Om skillnaderna mellan socialdemokrater och moderater, de partier som dominerat svensk politik i tre decennier, räknas i promille finns inte längre något väsentligt alternativ.

Många saker hänger ihop. Om man tänker att den förda politiken är tveksam faller blicken på alternativen, på det runt om, man undrar: Vad kan vi göra för att ändra på det här? Rösta fram nya politiker. Men om politikerna är inneslutna i ett system som både stöttar och kväver dem?

Som reflekterande människa ska man inte ta något för givet. Det är först när man slutar göra det som man har chansen att värdera det man ser utan att resultatet är bestämt på förhand. Jag tänker numera att inte någon av de instanser som är viktiga för samhället fungerar särskilt väl. (Domstolarna vet jag för lite om för att förkasta rakt av, men det verkar inte lovande.) Eftersom de är tänkta att korrigera varandra är systemet beroende av att inte flera av dem är bristfälliga. Det är också önskvärt att de är relativt oberoende av varandra. Men med tid blir de sammanflätade och tappar kontakt med den utgångspunkt som är deras hela existensberättigande, att de är till för människorna, inte för systemet som sådant.

Få saker är statiska. Samhället förändras, liksom statens organisation. Och teknikens utveckling påverkar hur det är möjligt att bete sig. Regler som fungerade hyggligt eller bra för hundra år sedan kan vara recept för katastrof idag. En politisk reform som är funktionell inom en aspekt av samhället har dåliga följder på andra håll, och dessa förvärras med åren och till sist, i kombination med nya reformer och samhälleliga förändringar, har den första reformen blivit en del av ett problem som är större än det den initialt skulle komma till rätta med. Och myndigheterna korrigerar misstag med nya misstag. För ingen kan tänka sig att lägga ner sig själv, eller att tjäna mindre. Både vår form av stat och vår form av marknadsekonomi är beroende av expansion. Alltför många har satsat på hästen för att någon ska kunna säga att den är för gammal, intet värd. Istället pressas allt fler, helst alla, i hela världen, att satsa på samma häst, eller åtminstone samma spel. Så länge vi inte faller fortsätter vi växa.

Jag ska göra ett försök att omfatta samhället i stort genom att se på några centrala funktioner och hur de tycks omöjliga att räta ut inom rådande system. Tvära kast och byte av ämne är nödvändiga för att de större bilderna ska bli tillgängliga.

(politik o ekonomi)
Jag har fått intrycket att marknaden med bankerna i spetsen håller politikerna fångna, alternativt att politikerna gör nästan vad som helst för att marknaden ska fortsätta i samma riktning. Då undrar jag: Är detta den marknad vi vill ha? Eller är den helt eller delvis urspårad? (Jag ska här bara peka ut några företeelser, fem stycken, fetade, som fångar in en del av vad jag ser. Problemen finns utförligt beskrivna på otaliga håll.)

Väldigt många miljarder skattepengar har i omgångar pumpats in för att rädda storbankerna de senaste decennierna. (Enligt SvD: 34 miljarder bara sedan 2008.*) Ändå fortsätter cheferna att dra in skamlösa summor i lön samtidigt som de blåser på nästa bubbla. Bankerna har blivit kortsiktiga och vinstmaximerande och ointresserade av sådant som de inte behöver räkna i pengar och som utgifter, som trovärdighet, eller rim och reson. Detta är möjligt eftersom bankernas position är unikt privilegierad. Samtidigt som staten stramat åt i otaliga egna verksamheter tillåts de vara vinstmaskiner som räddas varje gång de gör bort sig. Ur demokratisk synpunkt är det särskilt problematiskt att det är skattebetalarnas pengar som möjliggör deras ansvarslösa beteende.

Höghastighetsspekulation, då algoritmer istället för människor köper och säljer aktier, är en fin illustration av en av marknadens centrala mekanismer – och hur ett en gång hyfsat system, aktiemarknaden, i slutändan blir monstruöst och förlorar inte bara sin funktionalitet utan också all mänsklig koppling. Det är inte ens ett spel längre. Aktier var från början underställda en produktidé och skulle hjälpa företag att få fart men har med tiden fått en överordnad ställning, så att aktieägare och börskursen kommit att bestämma över företaget. Nu är vi nära en situation då logaritmer styr spekulanter som styr kursen som styr företagen. Man måste vara snabbare för att tjäna mer, vilket i förlängningen är nödvändigt för att överleva. Alltså måste man vara snabbare för att överleva. Och man måste bli större.

Framväxten av multinationella företag har många olyckliga följder, förutom att de tenderar att kväva den konkurrenssituation de föddes ur. Nya aktörer är nära nog chanslösa mot dessa mäktiga motståndare. Storföretagen sätter agendan för politiken eftersom politikerna inte vågar eller kan eller vill gå emot dem. Deras storlek omöjliggör verkligt arbetarinflytande och överhuvudtaget hänsyn till lokala omständigheter. Även om myndigheter i enskilda frågor kan minska företagens inflytande är staternas regelverks sammanlagda effekt inte negativ för multinationella företag utan tvärtom: en komplicerad byråkrati gynnar de stora på otaliga sätt.

Både bankernas och storföretagens rikedomar är beroende av förekomsten av skatteparadis, liksom de kriminella nätverken är det.* I runda tal går omkring hälften av världens affärer genom skatteparadis som somliga menar är en nödvändig instans för att den rika delen av världen ska kunna behålla och utöka sitt försprång gentemot den fattiga.* Staternas försök att stävja deras betydelse har länge varit otillräckliga, eller obefintliga. Att de med inflytande själva tjänar på och är en del av systemet – kan det vara en del av förklaringen?

Slutligen: För dem som lever i ”utvecklade länder” är kanske den mest genomgripande följden av vår sorts marknadsekonomi den propaganda som genomsyrar media och stadsbilden – det vill säga det gemensamma utrymmet. Det som var ett verktyg för Europas fascistiska diktaturer att styra sina befolkningar med har helhjärtat anammats av företagssfären och får för varje år större räckvidd in i varje hem och psyke. Människotypen som odlas genom det sammanlagda reklamspråket är hurtig, vältrimmad, leende, kärnfamiljsälskande, romantiktörstande, konservativ, egocentrisk, teknikberoende (beroende överhuvudtaget), cynisk, svaghetsföraktande och givetvis konsumtionsinriktad. Ingen annons är, tagen för sig, av betydelse, men tillsammans är de svåra att värja sig mot, om man inte flyr till obygden och undviker media, vilket är att avsäga sig möjligheten att delta i samhällsprojektet. Det marknadsekonomiska systemet är blint för när en kvantitativ skillnad blir en kvalitativ. Byråkrati och juridik har samma problem.

Jag tror inte marknadsekonomi måste vara dåligt. Men de företeelser jag skisserat är så uppenbart problematiska, och inkonsistenta med vad de flesta påstår sig vara för, och ändå gör politiker och myndigheter lite eller ingenting. I själva verket är det tvärtom: politiken gör att dagens märkliga marknad överhuvudtaget kan existera. Det är missvisande att se denna marknad som endera ett höger- eller vänsterprojekt. Den är ett maktprojekt – präglad av utbildningssystemet och den utbyggda byråkratin såväl som av amoklöpande rovkapitalister. Vissa beteenden och företeelser premieras framför andra. Marknaden är ingalunda lämnad åt sig själv – den är toppstyrd och hårt reglerad, men bara på vissa sätt. Den är också accelererad i vissa riktningar. Det är inte nödvändigt att marknaden ska vara kortsiktig men vårt omgärdande samhällssystem skapar/uppmuntrar/tvingar fram just en sådan marknad. Aktörerna på den behöver vara hänsynslösa vare sig de är lagda åt det hållet eller inte. Vägen är utstakad: varje företag ska rikta in sig på expansion utan slut, vilket bör utmynna i världsherravälde. Det slutar antingen med det eller kollaps. (Ett tredje alternativ är att bli uppköpt och så uppgå i ett annat företags strävan efter dominans.)

Ett hyfsat enkelt sätt att klara livhanken är att driva frukost- eller caféverksamhet. I stora städer och i länder som Sverige och Danmark blir alternativen allt färre. När jag senast var i Stockholm sökte jag genom halva centrum för att köpa en frukostmacka och fann endast 7-Eleven. På Köpenhamns centralstation finns två butiker från samma kedja på den relativt lilla yta i ankomsthallen som servar resenärer. Espresso House är så dominerande i Malmö att de ligger mittemot varandra på gågatan. I utvecklade länder med omfattande byråkrati (en stark socialdemokratisk tradition är ingen nackdel) är det framförallt stora kedjor som kan göra sig gällande. Att det blivit nästan omöjligt att hitta alternativ visar hur starkt gynnade de är. Kontrasten mot andra platser jag besökt de senaste åren är slående. I Istanbul, norra Polen och södra Italien finns överallt små personliga ställen drivna av människor som inte är klädda i uniform och med egna och lokalt präglade menyer.

(ett dåligt system måste alltid motarbeta sig själv – en handfull exempel)
Detta är typiskt: Samma system som gör det möjligt för något att existera, som dagens storbanker, försöker förtvivlat reglera dem. Man kan byta ut storbanker mot andra företeelser, men det förnuftsvidriga och bakvända med operationen återstår. Nationalism är ett annat exempel.

Eller tänk på hur massmedia är nödvändigt för att upplysa oss om när storföretag missköter sig med avseende på miljö eller behandling av sina arbetare. Men media är också den viktigaste kanalen för dessa företag när de ska nå ut med sina reklambudskap.

Malmö stad började låsa in sina fotbollsplaner och det blev svårare för dem som ville spela oorganiserat. Några år senare blev tjänstemännen bekymrade av en rapport som visade att spontanidrottandet gick ner. En satsning gjordes, för att uppmuntra spontanidrottande. Jag vet inte vad utredandet av frågan kostade.

Samma apparat som uppmuntrar eller gör det möjligt för ett företag att flytta sin tillverkning till Kina gör insatser för att arbetarna där ska få bättre villkor. Bara denna mening visar hur systemet och dess aktörer inte förstår ens det mest grundläggande om sig själva. Det är självfallet så att när kinesernas standard höjts kommer tillverkningen bli dyrare och företagen inte längre vilja flytta dit. (I en Metro-artikel med rubriken ”’Otäcka saker’ på telefonfabrikerna” förklarar en man från TCO att de jobbar för att förhållandena ska bli bättre, så att svenskar kan handla telefoner utan oro. I den tillhörande minienkäten frågas folk på gatan: ”Tänker du på arbetsvillkoren?” En man uppger att han inte gjort det, ”men det är absolut någonting jag skulle vilja tänka på.” Svaret oroar nog inte dem som profiterar på försäljningen. (Marknadstroende brukar påpeka att på det här viset, med flytt av fabriker och förbättrade villkor, kommer hela världen att lyftas till vår nivå. Även om det var sant finns det många olika problem med en sådan idé.))

Då Diakonicentralen i Lund ville starta ett härbärge för att ta hand om det växande antalet tiggare gick kommunen in och åtog sig att stå för lokaler. Men teknikaliteter och juridiska hinder blev övermäktiga för tjänstemännen och en situation uppstod då ingen ville ta ansvar och inga lösningar fanns. Lagar och regler är till för att underlätta samhällets organisering men bakbinder dem som vill göra något som inte tillhör det vanliga.*

När myndigheter förutsätter och förutspår problem skapar detta i sig problem. Att låta stora grupper av ynglingar möta kraftfulla djur som de är ovana vid och som därför tycks okontrollerbara, och som dessutom väger tio-femton gånger mer än dem själva är ett stensäkert sätt att stegra upphetsningen och rädslan. Det är inte heller ovanligt att ordningsvakter och poliser är de som står för övergrepp. För att komma till rätta med situationen kallas fler poliser, hästar och ordningsvakter in.

Då skolplikt införs i ett agrart land tvingas barn bort från en livssituation där naturen och människan är intimt sammanlänkade, och får senare lära sig, som en abstrakt läxa, att människan är en del av det ekologiska systemet. Det anses viktigt att förstå.

På liknande sätt lyfts barn bort från ett lokalt präglat och personligt förhållande till det förflutna – förmedlat av äldre släktingar, gubbar och gummor – och måste istället lära sig om avlägsna kungar och maktapparater. Så som historieämnet lärs ut i skolan är det enda giltiga sättet att förhålla sig till historia. Samtidigt bekostas utredningar om hur historia ska göras levande för dagens unga.

Utan allmän skolgång skulle det varit svårt för nationalism att få fäste i många länder och 1900-talets folkarméer knappast gått att bygga. Nu påstår sig skolan motverka nationalism; till och med anses utbildning vara nödvändigt för att inte nationalism ska växa. (Vid sidan om skolan/staten är det framförallt media som haft nationalism och skapande av nationen på agendan, men också media framställs märkligt nog som ett vapen mot denna farsot. Media skapar dagligen föreställningen om nationen också idag.)

Elever tvingas sitta still och får till sist förklarat för sig att ett sådant stillasittande är skadligt.

(Tänk om det är så här: 1. I de flesta miljöer är det naturligt, inte konstigt, att ett barn lär sig förhålla sig till sin kropp under uppväxten. 2. Som varande ett djur är det självklart att förstå sin kropps signaler, då man är sin kropp. 3. Det går att klippa av detta band, denna förståelse med kroppen, om smådjuren sätts i fabriksliknande miljöer och tvingas att ständigt förhålla sig till regler och abstrakt kunskap. 4. Senare i livet får individen höra att det är viktigt att lyssna på sin kropp. 5. Att någon säger åt en att lyssna på sin kropp är inte detsamma som att lära sig och förstå – men skapar en föreställning om framsteg, om att vara på rätt väg. 6. Situationen då en terapeut eller pedagog säger åt en vad man ska göra är en fortsättning på det som från början skapade problemet. 7. Att tro att den situationen är en del av lösningen är att komma längre ifrån ett gott förhållande till sin kropp.)

Lagar stiftas för att komma till rätta med problem. Men många lagar fungerar dåligt. Och fler regler gör att folk letar efter kryphål. Extra personal måste anställas för att kontrollera att det utökade regelverket följs. Men lagarna fungerar ändå inte. Det måste inte vara så och det är inte alltid så. Men i grova drag är det så det har blivit.

Ovan gör jag en del klatschiga påståenden. Inunder exemplen finns inte en och samma formel men de har ändå en del gemensamt, som att lösningar sällan blir tillfredsställande då man isolerar ett problem, eller en del av det, och åtgärdar det utan att se situationen runtomkring. Fälten jag rör mig över är stora och jag kan inte gå in på eller belägga allt. Några godtyckligt valda exempel får duga. Det handlar inte om att belägga något visst utan att visa på hur systemet opererar. Eftersom allt hänger ihop måste jag uppehålla mig vid banden mellan delar i systemet och så byta ämne. Det räcker inte att titta på en sak grundligt och konstatera att den är dålig, för vi har så många andra institutioner som i allmänhet hyllas och någonstans menar vi att de kommer stå för lösningen till sist. Får vi bara mer kultur, bättre skola, fler och bättre utbildade byråkrater och så vidare… Eller hos ungdomen, där finns hoppet! Men jag menar att vår samhällsorganisation i grunden är dålig, riktigt dålig. De gängse metoderna är kontraproduktiva och tankesätten ytliga. Även om en del kanske var vettigt från början. Även om många vill väl. Och ungdomarna mår jättedåligt. De anses på något mystiskt vis själva vara orsaken till sitt mående. De tilldelas bokstavskombinationer och förstår att det är deras tillkortakommanden som gör att de inte passar in, inte är så praktiska och funktionsdugliga, i världen som vi gjort den.*

Mycket talar för att vi västerlänningar har kört planeten i botten och bränt ut oss medan vi gjorde det. De säger att analblekning ökar bland unga kvinnor. Det är förvånande att så många vuxna människor i Sverige drar sitt strå till stacken, och hyllar allt som de hyllar, när vår kulturs inflytande över världen innebär skövling och utplåning av natur, djur och alla levnadssätt som inte liknar vårt. Vi är de civiliserade, och ser oss som dem som har rätten att tala om för andra vad som är gott och upplyst. I världens rikaste land lider 16 miljoner barn av depression eller emotionella störningar och av dessa går en tiondel på två eller flera mediciner. Jag tror inte det kan rättas till genom utbildning för alla, eller att de får bättre tillgång till vår underbara kultur. Jag tror inte att barnteater är lösningen. Istället har jag kommit att undra om inte det dåliga måendet är en direkt följd av det som är centralt och outbytbart i vårt samhälle.

Mjuka värden påstås ofta vara ett motgift mot allt möjligt otäckt. Humaniora, det unikt mänskliga, har nedvärderats. Kulturarbetare klagar över sjunkande anslag. Men det har aldrig funnits så många välbetalda konstutövare som idag. Problemet är inte brist på pengar. Förhållandena för dem som producerar kultur verkar i många fall vara motsatt hur de borde vara för att deras perspektiv och idéer skulle kunna ha en livgivande effekt på samhället – om de nu har något viktigt att säga. Istället för mötesplatser präglade av öppenhet, undersökning och mod skapar myndigheterna kolossala institutioner som ska upprätthålla (konservera) konstformer för deras egen skull. Teatrarnas organisationer drar till sig fogliga praktiska typer, producenter som kan få något ”att fungera”, vilket är så långt deras visioner sträcker sig, men som inte är intresserade av det i konsten som är eget, som går på tvärs med samhällets dominerande tendenser. De anställda konkurrerar om chefernas gunst för en tryggad pension. Elitutbildningar spottar ur sig konstutövare som tar höga inträden av en välsituerad publik. Jag gillar massa sorters konst. Och jag har inget emot byråkrater. Men tillsammans blir det inte bra. På grund av något bortom dem båda. På grund av något i kombinationen och vilka sorts beteenden den skapar, över tid.

De som framför andra bygger tron på systemet är media, skolan och myndigheterna. Journalister, lärare och byråkrater är oftast övertygade, åtminstone så länge de är unga, om att grunden för deras egen verksamhet är god och att den bara behöver förbättras lite, till. De har en praktisk hållning till sitt eget fält. De tittar på nivån de har framför sig, och hur deras arbetes resultat ska bli bättre. (Detta gäller för de ambitiösa, de bästa av dem.) Men de ser inte vad verksamheten i stort har för effekt på ett samhälle, och inte hur den fungerar tillsammans med andra institutioner. Eller de ser det men vet inte vad de ska göra åt det, och tänker ändå inte säga upp sig.

(byråkrati)
Krävs det mer än bondförnuft för att se att byråkratin och dess regelverk har blivit ett problem i sig? Jag tror att systemets effekt på företeelser som det säger sig värna om eller uppmuntra, som kultur, integration och till och med företagsamhet (småskalig) inte ens är positiv. Ett sådant påstående är omöjligt att bevisa. En första fråga är förstås: Vilka alternativ går att jämföra med? Istället för att utforska dessa grandiosa politiskt-filosofiska öppningar vänder jag blicken mot något konkret.

För en konstutövare bortom institutionerna är det slående hur mycket pengar som läggs på administrationen av kultur i förhållande till det som hamnar hos dem som verkligen producerar. (Många byråkrater har varit inne i kultursvängen men tröttnat på otryggheten och sitter nu på kontor och åker ibland på konferenser för att bli bättre administratörer. (Kostnaderna för en enda sådan konferens kan jämföras med stödet tjugo fria teatergrupper får på ett år.)) Den som vill göra en föreställning om något som känns brännande märker att det finns blanketter för allt men att det är svårt att fylla i dem rätt och få tid att göra det där andra, det som man tänkt från början. Inom konstnärliga discipliner där pengar söks för enskilda projekt är det tydligt hur de som är duktiga på formulär premieras snarare än de med bäst idéer, eller annorlunda uttryckt: Endast de som prioriterar pappersarbete har möjlighet att lyckas. Och ansökningskonstnärerna vet precis vilka ord som ska fyllas i för att maximera chansen till ett anslag. Givetvis har detta effekt på vilken sorts konst som produceras – och det är både väsentligt och problematisk ur demokratiskt synvinkel. Men just nu var det hur byråkratin skapar mer byråkrati det skulle handla om. Situationen på skolor, för polisen och inom vården tycks ha likheter med den som en liten fri teatergrupp ställs inför. Den administrativa bördan blir stadigt tyngre. I tron på utvärderingar och formulär ges lärarna allt fler uppgifter som tar tid från det som var tanken att de skulle göra. Sverige har de lägsta talen i Europa om man ser till tiden en patient träffar sin läkare. Reinfeldt-regeringen satsade stora summor på polisväsendet, men poliserna ägnar allt mindre tid åt polisarbete och effekten blev därför liten. Inget land i världen lägger mer pengar per polis än Sverige. För ett par år sedan skrev Leif GW Persson i Expressen apropå en då aktuell förändring av polisen:

En fungerande polisorganisation har ett naturligt platt utseende. Den tål nästan ingen överbyggnad alls utan att det går ut över effektiviteten och att det är på det viset följer naturligt av hur riktigt polisarbete ser ut.

Ska det vara så jävla svårt att fatta? Det fattar alla, utom de politiker och höga polischefer som leder vår polisorganisation och hur det kunnat bli på det viset är det enda mysteriet i sammanhanget. Centralisering leder till ytterligare byråkratisering och i förening är de närmast dödliga bekämpningsmedel när det kommer till att befordra flit, arbetslust, kreativitet och personliga initiativ.

Jag är okunnig om både polisadministration och GW Perssons omdöme men formuleringarna kan utan större problem appliceras på fält jag har insikt i. Och förtvivlade doktorer och sjuksköterskor talar på liknande sätt om en dysfunktionell vårdorganisation. Man ser det i insändare eller hör den vanmäktiga ilskan när man träffar dem utanför jobbet. Varannan dag har en sjuksköterska sagt upp sig från universitetssjukhuset i Skåne under de senaste fem åren. Många säger att de till sist inte står ut med den dåliga patientsäkerheten. Sjuksköterskorna sliter ont för att kompensera bristerna. I tidningarna slår cheferna ifrån sig, hänvisar till en utredning kanske. Maciej Zarembas artikelserie i DN från 2013, om effekterna av den trendiga organisationsformen New public management inom sjukvården, var plågsam läsning, delvis på grund av de lidande patienterna. Men ännu mer plågande var att få insikt i det förnuftsvidriga system som skapar detta lidande i onödan och som gjort sjukhusen sämre för alla inblandade. De som slipper konsekvenserna är de friska och de med väldigt mycket pengar – exempelvis konsulter som hittar på dylika omorganisationer. Tio sjuksköterskor måste gå samman för att kunna drömma om liknande arvoden som de har. När konsulterna förstört en organisation får de nya uppdrag, på andra orter. Sveriges Radio, där jag jobbar som frilans, la ner enorma summor på en omorganisation som ledde till att också enkla saker, som att byta en glödlampa, blev svåra. Tekniker som jobbat i tio, tjugo och trettio år på radion, slog ut med armarna, bakbundna av en nyordning som krånglade till allting. Förändringen genomdrevs ett fåtal år efter att DAB-radiosatsningen lades ner – för första eller andra gången, jag minns inte, men det inte var den sista – vilken innebar att enorma summor kastades bort. DAB drevs på av entusiastiska chefer. Ingen annan förstod vitsen med att kunna sända på många fler kanaler – även om det beskrevs som ”framtiden”. Då jag första gången hörde talas om DAB nämnde dåvarande malmöhuschefen i förbifarten att lyssnarna skulle behöva köpa nya radiomottagare och att priset på dessa förväntades ligga en bra bit över tusenlappen. Det lät som ett seriöst självmordsförsök för radion som medium. Han tänkte att miljontals människor skulle vilja slänga sina gamla billiga apparater för att köpa nya som inte innebar någon förbättring, inte ens ljudmässigt. Invändningarna viftade chefen undan med en fantastisk nyhet: Det skulle gå att ta emot bilder med DAB-apparaterna! En nyhetsreporter kunde alltså lägga ut en bild till sin prata, som syntes på lyssnarens display. I min journalistklass, som var mottagare av detta DAB-evangelium, fanns en dalmas som på sitt lakoniska vis påpekade: ”Det där låter som något som redan finns. Fast bilderna är rörliga.” Denna analys bekom inte radiochefen. Precis som inom kulturbranschen är det stjärnkonsulterna, och cheferna som anlitar dem, som drar in ständigt högre löner medan de längst ner, på den lokala sporten exempelvis, som faktiskt producerar radio, och tvingas utstå storchefernas lingo, om hur påsar med pengar är slut, är kvar på samma nivå som för femton år sen.

Inom inte så få områden tycks de höga cheferna vara de som förstår minst av verksamheten. Kanske är det en förutsättning för att kunna genomföra förändringar som innebär besparingar men som en insatt inser inte kommer hålla i längden. (Att det finns stora slantar just för genomförandet av den besparande omorganisationen är en annan sak, liksom att den som varit med ett tag märker att det kommer nya omorganisationer, som river upp de gamla.) Det som utmärker dessa chefer är ett underskott på eget omdöme; de har inte kontakt med sig själva och står inte ut med osäkerheten i att ta kvalitativa beslut. Alltså värderar de satsningar på ny teknik, på ökad säkerhet och yttre glans, och sätter lika-med-tecken mellan kostnad och förbättring. Det finns alltid pengar, till vissa saker, till enskilda skrytsatsningar och till det som ger bättre mätresultat, men inte till svårare och för verksamheten viktigare saker.

Precis som idén om demokrati stipulerar är det tillåtet att kritisera mycket i Sverige. Men har det effekt, och i så fall vilken? Enskildheter förändras men underliggande strukturer är spöklikt intakta genom decennier. Och alternativ är ingen verkligt intresserad av. Eller: Alla är intresserade av alternativ. Så länge de är snyggt paketerade. Och inte hotar den ordning som finns. Och så länge de själva inte förlorar på det.

Men varför inte arbeta för förändring? Allting förbättras väl hela tiden? Myndigheterna kontrollerar ju sig själva för att kunna förändras och förbättras!

Jag menar att det finns en grundläggande övertro på ord och regler. En arkivarie jobbar som mellanchef, men hans arbetsgivare, som är en myndighet, kringgår reglerna och ger honom en annan titel. Om han officiellt kallades chef skulle de vara tvungna att ge honom högre lön. Jag har hört otaliga historier om hur regler som myndigheter varit med om att skapa systematiskt åsidosätts av desamma, och på goda grunder! En väninna inom äldreomsorgen säger att det skulle vara omöjligt att klara av jobbet om de följde alla förordningar. Ett hembesök som tar en kvart skulle ta två timmar. Verksamheter skulle kapsejsa om alla höll sig till det som är bestämt. Mycket skulle bli så dyrt och omständligt att det vore lika bra att lägga ner. Så används det också som en sorts protest, att följa reglerna till punkt och pricka. Då myndigheterna i Paris får för sig att införa regler som taxichaufförerna inte uppskattar tar de till ”grève de zèle” som förhandlingsknep. På given signal följer de plötsligt alla trafikregler varpå Paris gator kloggar igen på mycket kort tid.

I Sverige är det lagstadgat att skolor ska motverka all mobbning. Det fungerar inte. De högst ansvarigas reaktioner är alltid desamma: Vi måste se till att skolorna följer lagen. Vi måste skärpa reglerna. Detta är patentlösningen.

Jag tror att de individer som får ett företag att fungera, eller en myndighet, ofta är de som inte slaviskt följer reglerna utan använder sitt omdöme för olika situationer. Att det är så beror i sin tur på att vi har missuppfattat vad regler är och hur de appliceras och vad som blir följden av att de instiftats.

De engelska koloniala myndigheterna i Indien införde ett belöningssystem för varje död kobra som lämnades in. Näriga indier började då föda upp kobror för att göra sig en hacka. Myndigheterna drog tillbaka belöningen varpå kobrorna blev fler än någonsin. ”Kobraeffekten” visar hur byråkrati misslyckas och varför.

För att inte storleken på pappas plånbok ska bestämma vem som kommer in på universitet i USA finns gratis studieplatser, eller alltså, de är bekostade av olika organisationer. Platserna är vikta för särskilt begåvade och engagerade elever. När de väljs ut är fritidssysselsättning av betydelse och välgörenhetsarbete rankas högt. Tanken är att premiera människor med socialt patos – vilka antas kunna bibringa samhället nytta. Studievägledare har listor med välgörenhetsorganisationer som studenter uppmanas engagera sig i om de vill göra karriär. I samma ögonblick som regeln blir känd förlorar den sin funktionalitet. Skolbetyg fungerar väsentligen på samma sätt. Eftersom de finns är elever inte inriktade på att lära sig utan på att få bra betyg. På nästa nivå upprepas mönstret då myndigheterna pressar skolorna att förbättra sin utbildning: I Sverige ger fria gymnasieskolor flest glädjebetyg. De har en generösare rättning av de nationella proven. Alltså är de bättre, enligt mätsystemet. Sedan läggs krut på att göra om betygssystemet, igen och igen. Göra det hårdare, mer rättvist, mer utslagsgivande, mer si eller så. Men att ta bort det är inte aktuellt.

Återvinningsstationer är omistliga i en avancerad civilisation. För byråkrater är de tecken på ekologisk medvetenhet. Ju fler stationer och ju mer inlämning desto högre kommer landet i statistiken. Så möjliggörs ytterligare konsumtion. Slit-och-släng-samhället är inte längre ett problem. Medborgarna har fåtts att känna att om de kört till återvinningscentralen så har de inte slängt något på riktigt. Alltså kastas fullt fungerande grejer. Både företag och privatpersoner i min närhet konsumerar och slänger mer än tidigare på grund av återvinningsindustrin. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta bra för samhället. Försäljningen av tekniska nymodigheter kan fortsätta öka vilket håller hjulen igång. Sophämtningsbranschen växer stadigt och sysselsätter tusentals. Allt större mängder återvinns vilket ser bra ut i statistiken. Så alla är glada.

Att återvinna är säkert bättre än att inte återvinna. Men jämför man miljöbelastningen då någon köper nytt och återvinner jämfört med den som inte köper nytt alls är det sistnämnda alternativet skonsammare nio gånger av tio. Ändå uppmuntras det första av de goda krafterna i samhället, också i skolan. Vuxna människor blir rörda och glada när små barn lär sig detta med återvinning.

En nederländsk forskare studerade trafiken vid ett trasigt rödljus och märkte att den flöt på bättre än annars och att bilister visade stor hänsyn. På denne Hans Mondermans initiativ tog staden Drachten bort nästan alla trafikljus varpå olyckstillbuden sjönk drastiskt – dessutom minskade både avgaser och stopp för bilisterna. Den slumpartade upptäckten har lett till att trafikplaneringen lagts om i halva Europa. Detta går att tolka på olika sätt. Byråkratin kan bli bättre och göra saker bättre. Eller: Byråkratin kan åtminstone rätta till ett av tusentals misstag som bara försvårar mänsklig kommunikation. (Monderman jämför en hektisk trafiksituation med människor på en isbana då alla rör sig i olika riktningar och i olika hastighet men samtidigt tar in varandra och undviker kollisioner. Tesen är att frånvaron av regler leder till skärpta trafikanter som söker samförstånd med andra. Han vill därför se borttagande av många skyltar, markeringar och stoppljus.)

Mycket av den så kallat viktiga journalistiken är artiklar på temat: Reglerna åsidosattes. Politiker X har ätit Toblerone men det fick hon inte. Sjuksköterskan följde inte föreskrifterna. Upphandlingen gick fel till. De bröt mot lagen! Nyheterna skapar en evig loop då journalisten lär sig om regler och ansätter myndigheter som ansätter sig själva och skapar nya kontrollfunktioner samt anställer mediestrateger. Endast sällan påstår en tidningsartikel: Reglerna funkar inte. Och aldrig är vinkeln: Regler funkar inte.

I skötsamhetssamhället mäts människor efter hur väl de följer reglerna, inte efter hur praktiska eller omtänksamma de är. Det ideliga följandet av regler innebär ett åsidosättande av det egna omdömet, av det personliga.

(skolan och programledarmänniskan)
I våra dagar talas det ofta och högtidligt om mångfald och mångkultur. (Jag tar emot detta budskap dagligen via olika kanaler.) De som låter oss förstå skönheten i dessa ord är politiker, journalister, informatörer och lärare. Men det som växer fram av deras yrkesutövning är en monokultur. Utvecklingen drivs både från stat och företag, och både från höger och vänster. Skolsystemet som vi känner det idag skapades på 1800-talet, samtidigt med fabrikerna. Arbetarnas barn behövde passas samt skolas till att kunna ingå i industrin. Eleverna gjordes enhetliga och användbara enligt vissa begränsade normer som idag har upphöjts till ett knappast ifrågasatt ideal. I den mån skolan bör förändras ska den bli mer som förr. Det är åtminstone högerns politik. Röster från vänster vill ha mer av olika saker som redan existerar. Det finns skillnader i åsikter men de är allt annat än radikala och huvudsaken är politiker utan tvekan överens om: skolningens enorma värde. Budskapet sköljer över oss varje dag. Ser man på skolan som kolonialt projekt blir dess mål måhända tydligare. När engelsmännen tvingade sina annorlunda undersåtars barn att gå i skolan var det för att få dem att tänka och fungera som européer. Det var en medveten strategi uttryckt av ledande politiker och tänkare. Det som inte var europeiskt gångbart i vildarna skulle utplånas. Indianer över hela Amerika, och på närmare håll samer, har genomgått kuren. Liksom skåningar, jämtlänningar och hallänningar. Utan ett skolsystem blir det omöjligt att underordna folk allt som de måste underordnas. Samtidigt görs barn okunniga om grundläggande praktiska sysslor som är nödvändiga för att en människa ska kunna känna sig genuint självständig. Resultatet är en kultur- och rotlös individ i händerna på konsumtionssamhället. (Se filmen Schooling the World, läs Helena Granströms Det barnsliga manifestet.) Snart går alla jordens barn i skolor som är mycket lika varandra. FN, Världsbanken och McDonalds sponsrar denna utveckling genom enorma och prestigefyllda projekt. Därmed innefattas snart mänskligheten i sin helhet i den globala konkurrensen och marknaden. De som är gamla i systemet, som behärskar de centrala språken, som engelska eller vissa sociala koder, eller byråkrati och teknologi, har fördelar i konkurrensen, och deras rikedomar växer i och med att nya deltagare pytsar in, och försöker bli mer som dem. Ju större system desto mäktigare, och ju tidigare en individ, eller stat, hoppar in desto större chans att göra sig gällande. I en globaliserad värld blir skillnaderna i sätt att leva allt mindre och de gemensamma värderingarna allt starkare. Jag har grundläggande invändningar mot skolan men att få någon att förstå att det är en möjlig och till och med förnuftig hållning är minst sagt svårt. Jag betraktas som orimlig, barnslig eller verklighetsfrånvänd. Det sistnämnda blir mer och mer sant.

Skolgång bygger liknande människor och belönar en sorts begåvning men försvårar livet för alla som inte har den; de blir andra klassens medborgare. De flesta journalister var duktiga i skolan och har inga problem med att pracka sin ideologi på allmänheten/läsarna. Tidningen lyfter fram en ung fotbollsspelare som blivit proffs i Tyskland. Han är tacksam för att han kunnat gå i skolan under sin tidiga karriär och rektorn hyllar honom för hans skötsamhet. Journalistens vinkel är att man inte ska värdera fotbollstalang för högt. Resonemanget är hyfsat vettigt givet hur samhället ser ut, men 24-åringen har redan tjänat mer än vad jag kommer göra sammanlagt under mitt liv. Det etablerade samhället nöjer sig inte med att en ung man från förorten är bra på fotboll. Han måste skolas också, för att vara en riktig medborgare. Artikelförfattaren hoppas att unga som inte värderar skolan så högt ska läsa om sin idol och förstå hur viktig den är. Detta är en typ av text som produceras igen och igen. Journalisten anses ha gjort något viktigt.

Under valhösten drev Sydsvenskan en kampanj: ”Avge ett löfte om hur du vill visa att skolan är viktig!” I sociala medier och på tidningens insändarsida uppmanades människor att under hashtaggen #minskola ge sina bidrag. Den stämning som elever, lärare, föräldrar och rektorer skapade kring ämnet var mycket positiv. Cathrina Nordin, förälder och lärare, skrev: ”Jag lovar att se till att mitt barn kommer i tid, har ätit, har lagt sig i tid på kvällen och har gjort läxorna. Jag lovar att hjälpa till med läxan och att packa skolväskan med papper, penna och böcker. Då kan läraren undervisa pigga och mottagliga elever!” Den unge gymnasisten Gabriel Colt förklarade pedagogiskt hur ocoolt det är att inte respektera och underordna sig skolans ideal. ”Idag är det slut på lata dagar. Idag är dagen då jag vägrar ha en tyngd över axlarna över en missad läxa eller ett oförberett prov. Från och med nu ska jag se till att vara fullt motiverad till varenda skoldag och inte gå miste om någonting igen.” Inställningen kommer spridas till andra elever, tänker han sig, genom hans ”uppenbart höjda entusiasm”. Det första budskapet som var skeptiskt kom från en ”mormor i Lund”. Eftersom hennes dotter hade Aspergers och adhd var det svårt för henne att passa tider ”hur mycket vi än försökt uppfostra henne till att det är viktigt”. Följden blev att barnbarnen ofta kom sent till skolan. Lärare hade inom Sydsvenskans kampanj föreslagit hur försenade elever skulle bemötas: klassrummen skulle stängas för dem eller de skulle tvingas att vistas inom ett begränsat utrymme på rasterna. Rubriken på mormoderns inlägg var: ”Straffa inte barn som kommer för sent!”

Kampanjen visar på hur det etablerade samhällets bärare förstärker sig själva, hyllar sina egna ideal och tror på det rådande. Hos ingen skribent fanns skuggan av ett tvivel på att skolan i den form den har är det goda. Cathrina utgår från att om hon bara sköter barnens förberedelser så kommer de vara pigga och mottagliga. När Gabriel skriver om tyngden han känner över axlarna tänker jag att han ska vända sig mot skötsamhetskulten men det blir tvärtom.* Jag känner många, i mitt tycke ovanligt bra människor, som behövt tio-femton år för att komma över de nedbrytande spår som skoltiden satt i dem. Under min skoltid märkte jag hur klasskamrater som var högpresterande drevs av ett självförakt som växte om de inte lyckades så bra som de “borde”. Många av dem, inklusive jag själv, gick senare in i väggen på ett eller annat sätt. Jag vet otaliga som upplevde att deras nyfikenhet dog. Men det normala är att duktiga elever gör karriärer som för samhället vidare i den riktning som det färdats i decennier. Som mot stegrad konsumtion. Det blir så eftersom de eleverna är de lydiga, och konventionella. Det är alltid svårare att lyckas inom ett system man ogillar. Alltså kommer de lyckade att föra vidare systemets ideologi och idéer, också de tveksamma.

Skolan har under hundrafemtio år slagit ut nästan alla andra sätt att tillgodogöra sig kunskap. Vid 1800-talets början fanns över hela Europa lokalt präglade hantverk som förfinats i sekler. Det fanns kännedom om jord och mark och om hur den kunde brukas på ett relativt hållbart sätt. Därefter har en allt mer centraliserad makt med kunskapsmonopol lett till ett skogsbruk som på ett par decennier förstört tusenåriga ekosystem samt ett storjordbruk som utarmat jorden och gjort sig sårbart för ”skadeinsekter” vilket tvingat fram besprutning. Listan över katastrofer-orsakade-av-skolade-människor-med-makt-som-fått-sin-makt-på-grund-av-skolning kan göras hur lång som helst. (Och nej, jag påstår inte att allt var bättre förr.) Sydsvenskans kampanj utgår från något av det mest självklara i vår kultur: duktiga elever leder till ett bättre samhälle. Jag menar att det inte är säkerställt. Och de som inte trivs i skolans lydnadskultur, eller som kommer från en svag bakgrund, har ett nålsöga att ta sig igenom för att inte bli hopplösa i samhället. Denna typ av utslagning är precis vad skolan påstås motverka.

De som driver kampanjen #minskola anses normala och förnuftiga. De är sådana samhällets stöttepelare som får beröm och uppmuntran av höjdare. De har privilegiet att få driva kampanjer som går ut på att andra ska bli mer som dem och rätten att känna sig goda medan de gör det. Mitt avstånd till dem och deras världsbild är en del av förklaringen till att jag inte röstade i valet. Detta hänger ihop eftersom ett skolsystem som det västerländska anses vara en nödvändighet för ett demokratiskt samhälle.

Själv hade jag vad som behövdes för att vara framgångsrik i skolan (även om jag var alltför frågvis). Detta är inte klagan från en som skolsystemet ratat. Jag var en duktig, en högpresterande. Men om vi ska stänga in mängder av barn i små utrymmen så anser jag att det bör gå till på ett helt annat sätt. Skolan är en monokulturbyggare och det språk journalistiken använder när den talar om skolan förstärker detta. Jag gissar att det varit så här sedan nationalismens hejigaste dagar på 1800-talet. Målet är att skapa en skötsam och duglig ungdom i landet, som kan tävla och vinna mot andra länders ungdomar. När skolan halkar ner i internationella jämförelser blir media upprört. Det spelar ingen roll hur mätningarna gjorts eller vad som egentligen undersöks.

Media är systemets hejaklack. Men det skrivs ju så många kritiska artiklar? Ja, men de handlar inte om systemet, utan om detaljer i systemet, grus i maskinen.

Det är inte nödvändigt att vara för den sortens skola vi har. Det är inte ens nödvändigt att vara positiv till skolgång. Eller? Det är väldigt svårt att tänka bortom stat och media när de har samsyn. Men det går. Med fantasi och uthållighet. Men det är inte särskilt uppskattat.

Media är involverat i ett annat samarbete. Detta går ut på främjandet av en personlighetstyp, och samarbetspartnern är reklambranschen. ”Jag lovar att komma till varje lektion med ett leende”, säger en liten flicka i Sydsvenskans kampanj. Media i allmänhet och kampanjen i synnerhet leder till ett uppvisande beteende snarare än ett varande i sig själv, i sin kropp, reagerande på vad man utsätts för. ”Avge ett löfte om hur du vill visa att skolan är viktig!” Media manar till vissa beteenden. Men som med föräldrars förhållningsregler till sina barn är det av stor, antagligen större, betydelse hur mediepersonalen själva för sig.

Programledarmänniskan liknar en typ som är vanlig i reklamspråket: hurtig och fläckfri, i synnerhet om det är en kvinna. Denna enhet tycks vara viktlös men är väl avpassad för att producera ramen för underhållning. Förrförra sommaren såg jag ett avsnitt av ”Allsång på Skansen”. Programledaren utstrålade en ospecifik glädje helt utan förankring. Trots att hon måste varit närmare fyrtio kunde jag inte se ett spår av åldrande i hennes kropp. Hennes budskap (det hon sa, hur hon presenterade artister) var mjukt och humanistiskt. Vi behöver inte alla vara perfekta. Som ett belägg kom en ung söt flicka in på scenen och sjöng en låt hon skrivit själv trots dyslexi. Sången handlade om att det var toppen att handla kläder på loppis, och skvallrade om en kärlek till mångfald och ett avståndstagande från konsumtionssamhället. Men den lilla flickan var helt ren, och hon log som en programledare. Den som gör lite research inser att hon haft stor hjälp av en pappa som är musiker, och att hennes mamma är en framstående kulturarbetare i Stockholm. En misstanke föds om att hennes medverkan är avhängig att hon har rätt föräldrar, och inte alls visar att också dyslektiker kan lyckas. Klänningen, retro, prickig, var tydligen inhandlad på loppis, men såg verkligen helt ny ut. I det följande inslaget satt en asiatisk, troligtvis adopterad flicka, på något slags hedersplats på en bänk. Programledaren presenterade henne som en tittare och stor beundrare av flickan som just sjungit. Flickan på bänken framförde en hyllningsdikt. Programmets nya huvudperson var också dyslektiker och läste lite stammande det egna alstret. Den glada programledaren utbrast: ”Men du är ju jätteduktig. Du har ju inga som helst problem!” Avsikten var sannolikt att lyfta barn med dyslexi över hela landet. Men jag undrar om inte de med grava problem känner tvärtom av inslaget? Och har vi inte skapat ett samhälle där ett dyslektiskt barn har enorma utmaningar framför sig? Och är inte ”Allsång på Skansen” en enda lång smetig hyllning till detta samhälle? Den asiatiska flickan hade ett fläckfritt och välordnat ödmjukt utseende. En programledartyp nästan. En sådan som redaktörer vill ha i sina program; de sköter sig alltid.

(mer om mångkultur, och om valfrihet och avreglering)
Vad har då ”Allsång med Skansen” med mitt valdeltagande att göra? Programmet är ett av SVT:s flaggskepp och signifikant för vilka människotyper som premieras och lyfts fram i samhället – vilket är politiskt. Tittar man på gamla tv-program kan man upptäcka att spännvidden vad gäller vilka som släpps in i en studio på en stor kanal har stramats åt. Intervjuer pågick längre och med typer som inte var mediala, utan personliga. Idag är så gott som alla hurtiga, och med en viss sorts duktig personlighet. (Ändå är antalet kanaler oerhört många fler, vilket skulle öka mångfalden.)

Att ”krig” och ”fred” lätt kan bytas mot varandra har varit känt en tid. Det ”nya” tycks vara: Mångfald är monokultur. Valfrihet är enfald. En förbisedd aspekt av den omfattande privatiseringen av statliga verksamheter är avveckling av mångkultur. Ytligt går det att tala om hur mångfalden ökar eftersom jag kan välja mellan apotek a, b och c. Men är de inte förvillande lika? Och en följd av privatiseringen är att apotek överhuvudtaget blivit mer lika Åhléns. Jag vill slippa frågan om jag ska bli medlem för att få rabatter. Den ställdes till mig på det statliga apoteket, som anpassar sig efter de andra. De lägger pengar på att ratta olika kunderbjudandesystem vilket fördyrar deras produkter. Attityden hos inställsamma säljare sprider sig till sektorer som privatiseras. Många expediter, framförallt kvinnliga, talar till kunder som om de var barn. De gör rösten ljus och mjukt klingande. Många uppskattar säkert det. Men det finns också de som blir illamående. Måste leende marknadsälskare, eller de som är beredda att förleda med sin kropp och sitt ansikte, dominera varje bransch och så gott som hela det offentliga rummet? På Företagspostens inlämningsställen, det som finns kvar av gamla Posten, arbetar osnygga tanter, utan smink och fräcka kläder. Deras bemötande är inte inställsamt. Det varierar med vilket humör de är på. Men de försöker alltid göra ett så bra jobb som möjligt. Jag slappnar av och slipper känna mig som en idiot för att jag inte har kammat mig. Det är som att komma in i ett tempel. De har inte erbjudanden som jag ska välja mellan. På allt färre arbetsplatser kan en kvinna jobba utan att vara omsorgsfullt sminkad. När privatiseringen är fullständigt genomförd kommer ställen som Företagsposten inte finnas och det påverkar allt, hela samhället, eftersom det minskar mångfalden, och därmed spelutrymmet för alla. Snart är det en radikal handling för vissa att gå ut på gatorna utan make-up. I de glansiga foldrarna från framtiden finns inga buttra kvinnor med gropig hy.

Mycket har sagts om de senaste decenniernas omfattande avreglering i Sverige. Jag menar att debatten är förenklad och enögd – både från höger och vänster – och bortser från sådant som ovanstående. Debatten har också, vad jag kunnat se, bortsett från hur tidsödande det är att sköta ett företags ekonomi på grund av ett redovisningssystem som också de utbildade har svårt att hantera – och vad det i slutändan innebär. En korrekt deklaration kräver specialister som ska ha mycket betalt. Att detta försvårar både integration och småskalig företagsamhet är en självklarhet. Antalet regler som en liten näringsidkare har att förhålla sig till gör lönsamhet till en ytterligt svår ekvation – och pengarna hamnar hos dem som administrerar systemet eller är specialiserade på det, de högutbildade, snarare än hos dem som arbetar och skapar. Krångligheten ger, som jag påpekat tidigare, konkurrensfördelar till stora företag. Med en rejäl omsättning blir kostnaden för redovisning inte lika betungande. Därför blir följden av privatiseringen, istället för den eftersträvade småskaligheten och mångfalden, att några opersonliga jättar dominerar marknaden. Ur samhällssynpunkt försvinner poängen då varken variation eller konkurrens ökar.

Jag är inte emot privatisering i sig. Det kan säkert vara vettigt inom vissa områden. Men i kombination med andra delar av systemet blir resultatet kanske inte alls det eftertraktade. Och i somliga branscher bör man tänka efter både en och två gånger innan man fullföljer den irreversibla trendpolitiken. Privatisering av apotek på marknader som liknar den svenska har lett till ökade läkemedelskostnader för medborgarna. För många människor är tillgång till medicin skillnaden mellan drägligt liv och utslagning. Svensk bilprovning, en av de senare utförsäljningarna, var enligt bedömare en välfungerande organisation, trots att den var statlig. Framledes kommer den som vill besiktiga bilen att behöva bära kostnaden för den annonsering som konkurrensen tvingar fram. Också ett dåligt utvecklat intellekt kan förstå att det finns fördelar med att kontroll av bilars säkerhet är i, gentemot marknaden, neutrala händer. Skolornas privatisering har gjort att dessa betalar marknadsförare samtidigt som lärarnas situation blivit allt tuffare. Pengar som tidigare gick till verksamheten går nu till annonskampanjer på stadsbussar. Och när staten vill styra upp de branscher som den nyss privatiserat, vad har den då att ta till? Regler. Som ska efterföljas och kontrolleras och som alltid riskerar att få orimliga konsekvenser då exempelvis en skola får mer statligt stöd ju fler elever den godkänner. Snart blir verksamhetens mål att för minsta möjliga kostnad godkänna så många som möjligt.

Under de senaste åren har ett utbrett problem vid amerikanska skolor varit att lärare fuskar åt sina elever, alltså suddar ut felaktiga svar och skriver i det korrekta vid rättningen av nationella prov. (“Rättning” får här en annan innebörd.) En undersökning i Atlanta visade att fusk förekommit på 144 av 146 skolor. Bakom framgångarna/fusket i just Atlanta fanns en sträng rektor som ställde stenhårda krav på sina lärare. De lyckades uppfylla hennes förväntningar på “förbättrad utbildning” (annars väntade sparken). Rektorn blev ”National Superintendent of the Year” i USA 2009. Hon liksom lärarna kan beskrivas som marknadsanpassade, det vill säga: anpassade efter en stat som försöker härma en marknad.

Allting blir mer likt vartannat. Det har blivit omöjligt att göra karriär utan att bejaka och omfamna vår kulturs centrala värden. Detta kan tyckas banalt men styr på detaljnivå vad som skrivs och produceras – och inte. Att verka – som journalist, ekonom eller konstnär – utanför dessa värden är minst sagt svårt. Då denna kultur omfattar allt fler delar av mänskligt liv, mer tid, mer yta, så kommer vårt samhälle att likna ett totalitärt snarare än ett pluralistiskt och demokratiskt system. Då den ekonomiska tröskeln höjs för sådant som boende och vård blir det dessutom svårare att överhuvudtaget leva utan att göra karriär.

Då jag ovan skriver ”vår kulturs centrala värden” avser jag framförallt kulturens/systemets metoder. Jag menar inte att det skulle vara särdeles kvävande att tvingas underordna sig sådant som brukar omhuldas, som ”frihet”, ”bildning”, ”politisk mångfald” och kanske ”solidaritet”. Men systemets själva verb – hur det opererar och vad som gör en person framgångsrik inom det – handlar om lydnad, anpassning, uteslutande av kunskapsformer till förmån för en enda (som systemet tillhandahåller), flexibilitet, kortsiktighet, konkurrenstänkande och girighet.

Jag greppar inte hur allt hänger ihop och griper in vartannat. Men det verkar som att staten stöttar marknaden och driver den i en viss riktning, som den samtidigt, i viss mån, motarbetar, och riktningen innebär att vi alla, åtminstone urbana människor, blir mer och mer utelämnade åt både staten och företagen.

Det är utmärkt för företagare som vill behandla sina anställda lite hur som helst att trösklarna i samhället byggts så höga – genom alla regler som gör allt så dyrt – att ingen vill riskera att förlora jobbet. Dessa trösklar gör människor snåla och egoistiska, får dem att räkna allt i pengar. I fattiga länder finns ofta möjligheter att delta i samhällsliv också för den som har mycket lite. En krog kan sälja te för tre kronor samtidigt som de säljer öl för trettio (som i Istanbul). I Sverige är sådant omöjligt. För att klara sig måste man bli mer kapitalist. Om du ska följa alla lagar och regler samt betala alla nödvändiga försäkringar är andra attityder blåögda och leder ofelbart till konkurs.

Jag satt och tog en öl med en bekant och dataspelskonstruktör för ett tag sedan. Han har tillsammans med en vän producerat ett fantastiskt och omfattande pusseläventyr i lera och kartong. De är inte knutna till något stort företag men tack vare att så många spelare, i olika länder, uppskattar spelet har de fått hygglig ekonomi i det. (Utan stöd från myndigheter hade det kanske ändå inte fungerat.) Han hade varit på möte med skatteverket och blivit upplyst om en ny EU-regel som gjorde att en företagare måste betala moms i landet köparen kommer ifrån istället för i landet man själv sitter. Momsreglerna är olika i alla EU-länder. Förutom att kunna dessa måste min vän också kunna bevisa, med två olika källor, var varenda köpare av hans spel hör hemma, om myndigheterna skulle kontrollera så att han betalat rätt moms i rätt land. Han måste upprätta register över tiotusentals människor och veta hur länge informationen måste lagras i varje land. Spelet kostar inte mycket. Det är uppbyggt i kapitel som kostar fem euro styck. Så momsen på varje enskild transaktion, liksom den sammanlagda momsen till flera av de länder där köpare finns, är en struntsumma. Helt avgörande för att spelet överhuvudtaget har kommit till, och blivi så särpräglat, är att min öldrickande vän har jobbat hårt för egen maskin. Kostnaderna har hållits nere och han har sluppit underordna sig en kommersiell och alltmer förutsägbar bransch. De nya lagarna försvårar, om inte omöjliggör, liknande projekt.

James C. Scott, amerikansk professor i statsvetenskap, menar att uppbyggnaden av vår samhällsform, den västerländska demokratin, varit avhängigt människors förmåga och fria vilja att samarbeta – utan ramar eller krav ovanifrån. Men när systemet är på plats utsläcker det sådana mönster. Det skapar inte själv det som var nödvändigt för dess uppkomst, utan tvärtom.

Jag ifrågasätter att vi har en vettig demokrati. Går den att laga? Och går det att på allvar diskutera alternativa system? Inte i media. Går det ens att utmana alla fördomar om systemets förträfflighet?

(konst och samtalsklimat)
En företeelse som likt skola och media framhålls som både nödvändig och en prydnad, något att vara stolt över, är den högt utvecklade konsten. Inom teater, litteratur och bildkonst finns utrymme att ställa frågor om makten och kulturen. Konstnärernas frihet är en garant för att samhället inte blir sjukt i grunden; de antas vara kritiska på ett sätt som tvingar medborgarna att tänka till och se allt möjligt (som systemet självt) i nytt ljus. När konstnärer i andra länder fängslas och tystas är den gängse reaktionen ett fördömande från svenska politiker och journalister. Men hur fungerar det hos oss? Den statsunderstödda konsten lever under en beställning att producera det myndigheterna-kritikerna-etablissemanget vill ha och anser nyttigt. För att få lämpliga/dugliga kulturproducenter startas utbildningar med hög status. En sådan skola är självklart något gott. Det är visserligen en dyr institution men den kommer att ge kulturen en skjuts, i staden där skolan hamnar, och i hela Sverige. En konstnärlig högskola (för teater eller musik et.c.) ska locka till sig spännande kreativa människor och ge dem utrymme att utvecklas, att öppna upp för alternativa historier och sätt att uppleva världen. (Retoriken på dessa skolor, om varför de är nyttiga, är mycket högtravande, men exempel på det ska jag inte smeta ner denna text med.) Men vad gör dessa utbildningar egentligen? Vad innebär de för kulturklimatet och debatten?

Det vore konstigt om statliga skolor undervisade i systemkritiska praktiker – det kommer aldrig ske, åtminstone inte någon längre tid, och bör inte det heller. Vad jag menar är inte att skolade nödvändigtvis är mer vattenkammade än andra konstnärer men att systemet med utbildade konstnärer ofelbart gör konsten i stort vattenkammad. Den grupp människor som kommer in på de konstnärliga högskolorna korrelerar endast i liten grad med gruppen av självständigt tänkande talanger som finns i en befolkning – men hela administrationen av pengar och förmåner är uppbyggd kring dem som förstår och kan utbilda sig. Dessa förhållanden väcker invändningar. Med ett klassperspektiv märker man att vissa delar av befolkningen är underrepresenterade bland de av staten utkorade konstnärerna (andelen arbetarklass på konsthögskolor ligger på samma låga nivå som för hundra år sedan); med liberala glasögon ser man att yttrandefriheten inte mår bra om vissa tendenser har ”institutionaliserad förtur” på andras bekostnad. Det sistnämnda är inget problem om man menar att dessa institutioner är ”objektiva”, utan ideologi, och endast lär ut ett hantverk (vilket dess lärare vanligtvis påstår (och nog måste tro och påstå)). Ytterst få aktörer av betydelse (stipendieutdelare, journalister, utbildade kulturarbetare m.fl.) bryr sig om att all konst som inte är gynnad hamnar i svår skugga på grund av hur systemet ser ut. Gång på gång visar det sig att dessa frisinnade (som de flesta kulturmänniskor ändå anser sig vara) inte förstår värdet av att systemfrämmande åsikter uttrycks. Deras oförmåga eller ovilja att gå bortom rådande ideal är följdriktig eftersom de anser sig ha stor kännedom om sitt fält och fina verktyg att döma om bra och dåligt. Annan sorts konst (och det systemfrämmande är oftast av ”annan sort”) är automatiskt av låg kvalitet eller ointressant. Givetvis är deras förmåga att få vänner och lön inom etablissemanget också avhängig att de har rätt preferenser. De prestigetyngda utbildningarna formar ett konstklimat som är avpolitiserat och ”expertifierat”. Om det inom media fanns röster som utmanade de gängse värderingarna inom ett konstnärligt fält hade polyfonin varit delvis räddad, men kritiker tar snarare rollen att vara konstnärernas föräldrar och uppfostrare i god smak; de säger sig vilja ha nytänkande men blir skeptiska eller förnärmade när en konstnär verkligen testar gränser. Mångfald underlättas inte heller av förhållandet att media per automatik uppmärksammar konst stöttad av myndigheter och att omvänt förhåller sig myndigheter till media som ett slags facit som avgör om de satsat rätt. God kritik är bra satsade pengar. Den instrumentella synen på kultur, som ett medel ”att sätta X på kartan”, ger media en nyckelposition. Det är inte konstigt eller chockerande att det blivit så här men effekten är att det, liksom inom partipolitiken, skapas en ”mitten-estetik” som är helt dominerande. (Allt det här är mycket komplext, och skillnader finns mellan olika discipliner, men jag förenklar för överblicks skull.) Medias status är ännu så hög att folk/läsare tar dem på allvar vilket gör att verkligt alternativa konstnärer lätt förpassas till en periferi som vore mindre perifer om det inte var för media. Endast ett fåtal i den konstintresserade allmänheten har vägar till kulturupplevelser som inte går via medias förmedling och uppmärksamhet. Journalisternas roll är dubbel och motsägelsefull. De antas vara en garant för att medborgaren inte missar något av vikt i området som bevakas – därför slår de ut alternativa kanaler där information om kulturella aktiviteter kunde befordras. Människor läser tidningen för att ”ha koll”, för att ”veta vad som händer”, men resultatet kan lika gärna betraktas som motsatsen: genom att läsa tidningen (istället för att tänka själv, gå ut i samhället med nyfiken blick, diskutera, nosa upp saker, se med egna ögon) får man inte veta något annat än vad vissa människor vill förmedla av en verklighet som givetvis är ofantligt mycket större. Men att sitta passiv och bli undervisad om hur det är – är attityden som alla vants vid genom skolgången. Vi itutas ständigt hur viktigt det är att följa med i nyhetsrapporteringen liksom att ta del av kulturutbudet. Den som inte ”hänger med” är efterbliven, avklippt från samtiden. Medias makt har växt under lång tid. Och de ger makt åt vissa och inte åt andra. Människor med likartad konstsyn sitter på kulturredaktionerna, i stipendienämnderna och är lärare på högskolorna – det är inte ovanligt att samma person har två av ovanstående funktioner och är kompis med andra som också har det. En typisk representant för dessa kulturens politruker är en äldre man eller dam med daterade vänsterideal (gammal 68:a?) men som är hyggligt i linje med vad som är rätt att tycka för stunden. De behåller sina privilegier genom att premiera viss konst och inte annan. Karriärsfeminister och mångkultursivrare håller på att ta deras plats. Skillnaden är inte så stor.

Det offentliga samtalet spänner mellan dem som inte vill ha förändring och de som tycker om att tala om förändring – men som drar sig tillbaka så fort det blir allvar, i synnerhet om de själva har något att förlora på det. (Tänk miljöfrågor.) I kultursfären vimlar det av aktörer som framställer sig, direkt eller indirekt, som alternativa och radikala, och njuter av denna självbild. Men om någon är mer radikal eller genomtänkt, och mindre kompromissvillig, får den rejält med skit från de lagom-radikala. In i ledet!

Skepsis mot det som inte är enligt gängse regler och kriterier är en vanlig produkt av skolning; skolade människor tål sällan det som inte är utbildat och sofistikerat (på rätt sätt). Att de har ”rätt” i sitt tyckande är grundläggande i vår kultur: De är ju ”experter”. Men på vad? Mer på att skolas än på att tänka om konst, tycks det mig. Den övergripande tendensen förstärks av antagningsförfarandet och skolornas hårda gallring. Jag tror att endast få av de som blir skådespelare vid teaterhögskolorna skulle jobba som sådana (åtminstone någon längre tid) om det inte var för hur systemet är uppbyggt. De söker sig till utbildningen för att glänsa, göra karriär – inte för att teater är ett viktigt uttrycksmedel. Alltså kommer de följa den estetik som skolorna lär ut. Att söka sig vidare skolvägen efter minst tretton års skolgång skvallrar inte om en vildsint risktagande individ utan om någon som vill fortsätta med det den är van vid. Att andra vägar är nästan omöjliga att slå sig fram på gör i vilket fall att nästan ingen försöker. Man måste gå systemets väg. (Det finns också de som går en utbildning de inte tror på men för att kunna ha en karriär efteråt. De vet att man måste ha pappret, examen, för att bli insläppt på scener, för att tidningar ska skriva om en, för att få stipendier.)

Maskinen vi lever i har byggts av myndigheter och olika institutioner och växt i hundratals år. Nya funktioner har tillkommit, och tillkommit, så att maskinen blivit oöverskådlig. För att bli någon med inflytande måste man klättra i denna apparat av händelser, stelnade ideal, gamla reformer och övergivna värn; man måste överta sederna i den, och bli kompis med dem högre upp, samt ha fingret i luften för att snabbt ansluta sig till modepolicyn och så få tillgång till hissen som kan ta en förbi ett par våningar. Till denna föga egensinniga bild kan tilläggas att om det förut fanns flera maskiner, med lite olika mål, så har de nu slagits samman till en stor.

För en som vill se förändring är utvecklingen mot en politik, mot mittfåran, djupt problematisk. Finns det längre några rejäla val att göra? Moderater och sossar – var finns den ideologiska skillnaden? I vilka sakfrågor har de olika hållning? Jag fick frågan av en utbildad vän med genomsnittligt intresse för politik. Det var inför valet i höstas. Jag visste inte vad jag skulle svara. Handlar det om mer än promille och stämningar?

They live är ett verk av Milan Marković och Maja Pelević som inleddes med att de båda under 2012 gick med i de nio största partierna i Serbien. Under en performanceföreläsning på Inkonst våren 2013 berättade de unga dramatikerna att de välkomnats av samtliga och snabbt bjudits in till olika ledningsgrupper. Till dessa skickade de texten ”Idé, strategi, rörelse” där de förklarade hur partiet borde gå framåt. Joseph Goebbels tal ”Kunskap och propaganda” från 1928 utgjorde hela innehållet. Marković-Pelević bytte ut tre ord: ”propaganda” ändrades till ”politisk marknadsföring”; ”nationalsocialism” blev ”demokrati”, ”socialism” eller vad som passade partiet i fråga; och ”Hitler” byttes till namnet på respektive partiledare. Reaktionerna var positiva och de lovades tillträde till topparna i partiorganisationerna. Det enda parti som inte mötte dem med öppen famn utan ville veta mer om deras ideologiska utgångspunkter var de högerextrema. Dramatikerna var inbokade på en alternativ teaterfestival i Belgrad för att göra en föreställning om erfarenheterna från politiken men då den statligt tillsatta ledningen på teatern fick reda på vad den skulle handla om ströks de ur programmet. Det motiverades med att de inte var konstnärligt relevanta.

I Sverige utesluts också konstnärer som utmanar på fel sätt. Kanske förklarar det varför många konstnärer är så upptagna med att gissa vad som kommer ge dem stöd från myndigheter istället för att utforska en konstnärlig vision eller utgå från vad de själva vill. Att en kreativ människa kan behöva kompromissa är en sak, men systemet idag skapar en konstnärstyp som i grunden, i sin utgångsposition, är inriktad på något annat än konst. Fokus är överfört på administration och karriärsval (samt hur väl någon utför det hantverk de lärt sig på skolan). Inte heller detta är chockerande eller knappt ens överraskande, men det verkar inte helt lyckat. Relationen mellan konstnär och publik är också förvanskad, onaturliggjord. I synnerhet inom konstformer där de producerande är beroende av offentligt stöd för sin nästa produktion. Istället för att ta sin publik på allvar tenderar en teatergrupp att ta myndigheternas gissningar om publiken på allvar. För att få pengar bör teatrarna påtala att publiken kommer att bli upplysta vad gäller genus och respekt för andra kulturer. Alla vet att det är så, och den som ifrågasätter det får knappast stöd.

(den västerländska demokratins kris)
Tar man demokrati på allvar går det inte att bortse ifrån att den är i djup kris. De flesta är överens om att det finns akuta punkter och många skulle också kunna samsas om vilka de är, men tolkningen av dem skiljer sig. Jag ser punkterna som pregnanta uttryck för hur samhället är och har blivit. Rätt förstådda pekar de ut varför det inte kan vara på något annat sätt givet det system vi lever inom.

De återkommande klimatkonferenserna är en punkt. Världens folkvalda ledare samlas igen och igen men gör knappt framsteg, trots överväldigande vetenskapliga rön och en stark opinion i ryggen. Vad är dessa ideliga misslyckanden tecken på? Sju procent av svenskarna tyckte i början av 2014 att Reinfeldt gjorde ett bra jobb i klimatfrågan. Det finns ett folkligt mandat att agera annorlunda, att göra betydligt mer, men inget händer.

Jag ser två möjliga förklaringar. Antingen vill politiker, i strid med den allmänna opinionen, bevara det rådande, bara ändra lite, vilket garanterar att deras egen position inte hotas (för det krävs en revolution). Eller har de inte längre någon makt. Ingetdera tyder på att vi lever i en demokrati. När Miljöpartiets ledare inför valet plötsligt talade om en förhållandevis radikal grön omställning blev de nedgjorda av både högerpolitiker och journalister. Det var inga små frågor de skulle besvara: Hur ska ni klara ekonomin, välfärden, finansieringen? De ansågs och kallades oansvariga. Tonfallet de möttes av var ett visst: nedlåtande, ogiltigförklarande. Att man från höger reagerar så är i linje med konservativ ideologi. Men journalister på Sveriges television? Inom massmedia utgår man alltid från hur det är, hur systemet fungerar nu. Formatet omöjliggör radikal kritik så länge den inte är simpel och därmed lätt att avfärda… Exemplet med den gröna omställningen kan tyckas banal men är signifikant. Den som vill förändra ordentligt, och tar miljöhotet på allvar, blir ogiltigförklarad. I synnerhet om den inte kan visa att allting kommer att fortsätta som vanligt, trots förändringarna, vilket givetvis är en omöjlighet.

Att ställa frågor på vissa sätt är inte så oskyldigt som det ger sken av. Sättet har inflytande på vad som är möjligt att lyfta, och i förlängningen tänka (åtminstone högt) inom en kultur. Journalister med en viss attityd stänger om ett spörsmål som en modig vill pröva – och inga förändringar blir möjliga, inte heller skiften i perspektiv. Sättet det frågas på gör det omöjligt att driva en viss sak vidare. Alternativet för en frågande som vill vara öppen är att godta (den annorlunda) grundpremissen och därefter, utifrån den, ställa frågor, men på ett annat sätt – först då har man gjort utrymme för förändring.

I sammanhanget kan konstateras att verkligt kritiska röster går det illa för. I bästa fall tystas de bara ner. Otaliga exempel visar hur systemet reagerar när det verkligen blir avslöjat; Assange och Snowden är samtida kändisfall. Att demokratiska ledare inte skyr några medel, och åsidosätter lagar och allehanda etiska principer, för att få bort dem som sprider information, i synnerhet om den är sann, säger dels något om politikerna själva, dels något om övrig journalistik. Det finns gränser som inte får överträdas, och priset för att göra det är mycket högt. Journalisten Glenn Greenwalds pojkvän hölls kvar i nio timmar på en engelsk flygplats utan rimlig anledning. Så jobbar myndigheter och säkerhetstjänster. De angriper Greenwalds ömma punkt, genom att trakassera hans partner, och samtidigt får, som av en händelse, hela världen veta att han är bög. Greenwald var den journalist som samarbetade med Snowden för att möjliggöra att informationen om NSA nådde allmänheten. En del menar att hanteringen av Greenwalds pojkvän var alltför klumpig och öppet brutal – därför finns inte anledning att tro att det var ett planerat ”straff”. Men det är naivt. Förutom att Greenwald offentligen förödmjukas sänds ett budskap till alla som har något som de kanske vill dölja: ”Om du gör något liknande ser vi till att hela världen får veta vem du är.”

Laura Poitras, den andra journalisten som Snowden vände sig till för att få ut sitt material, hade redan innan NSA-fallet blivit stoppad ett fyrtiotal gånger i amerikanska tullen, då hon fått sin kamera, mobil och dator beslagtagna, blivit utfrågad om alla hon haft kontakt med på resan, fått kvitton kopierade, och ofta tvingats tillbringa tre-fyra timmar extra på flygplatsen. Därefter kunde det ta veckor innan hon fick tillbaka sina ägodelar. Anledningen var att hon gjort en dokumentärfilm om Irak-kriget.

En helt annan sorts krispunkt: EU-parlamentarikerna flyttar en gång i månaden mellan Bryssel och Strasbourg vilket årligen kostar två miljarder och innebär utsläpp på 19 000 ton koldioxid, samt kräver dubbla uppsättningar av många saker, varav de största är byggnader. Trots att denna flytt, med en symbolisk innebörd, har lågt folkligt stöd, fortgår den år efter år och blir kostsammare ju större unionen blir. Ledamöter organiserar sig och lägger dyrbar tid på kampanjen ”Single Seat” vilket i sig är förnuftigt, men på något sätt ändå ökar absurditeten. Ska dessa högpresterande intelligenta utvalda människor som är satta att styra över Europa lägga tid på något som är så dumt att det måste väcka raseri hos varje förnuftig varelse?

Miljökonferensernas resultat och EU:s parlamentflytt är sådant som kan få en att tappa tron på att samhället är styrt av ens rudimentärt förnuft. Att det är problem som stundom uppmärksammas gör det både lättare och svårare att acceptera. Annat försiggår i centrum av vårt samhälle som ingen reagerar på, åtminstone ingen vars röst har betydelse. Då USA:s president Barack Obama besökte Sverige 2013 togs han emot med kortege och de stora tidningarnas kommentatorer bjöd över varandra i vördnadsfulla bugningar inför den demokratiska världens största ledare. Besöket i Stockholms synagoga framställdes som pricken över i:et och en viktig antirasistisk gest värd att lägga många sidor på.

Från 2004 till idag har USA:s drönarkrig i Pakistan dödat mellan 423 och 965 civila. Bland dessa finns 172-207 barn. Av misstag har minst 4 amerikaner dödats i attackerna. Den sammanlagda siffran enligt de lägsta uppskattningarna är 2 500 dödsoffer. Här finns också fiender inräknade. Men det finns frågetecken kring vilka USA kallar fiender, hur bedömningarna görs, och om det innebär att de har rätt att döda dem. Enligt internationell rätt och praxis har de självklart inte det. Under fyra procent av de dödade är namngivna al Qaida-medlemmar trots att USA påstår att de endast attackerar högt uppsatta terrorister. De har inte ens förklarat krig mot områden som de attackerat från luften i över tio år. I just Pakistan är det inte så konstigt eftersom det är CIA och inte militären som leder operationerna. Obama är nu ansvarig för sex gånger fler anfall än sin föregångare. När icke-västländer beter sig som USA, vilket är sällsynt minst sagt, blir det nattsvarta rubriker i tidningar och hårda fördömanden från politiker. Siffrorna från Pakistan är i underkant. Engelska The bureau of investigative journalism räknar bara säkerställda inrapporterade dödsfall. Under samma tid har USA:s drönare attackerat Jemen och Somalia. Också där har oskyldiga civila och barn dödats. Enligt en läckt amerikansk utredning om Operation Haymaker i Afganistan 2012 beräknades 35 av över 200 dödade vara de som de avsett att döda. Oktober 2015, inledde USA med att av misstag bomba ett Läkare utan gränser-sjukhus och så döda omkring 30 uppdelade på personal och patienter. Detta hindrade dem inte från ytterligare 80 attacker i samma månad. Ingen jag känner talar om det, eller verkar ens känna till det. I sociala medier är det fullkomligt tyst.

Jag ser flera problem. Det första är etiskt. Det är vedervärdigt och rasistiskt att ta sig rätten att på detta sätt döda människor som inte gjort något. Det andra är ”samhällsmoraliskt”. Jag kan inte förstå hur Sveriges etablissemang kan stödja eller tycka att detta är oviktigt, men det säger något väsentligt om hur vårt samhälle är funtat. (I vissa avseenden är Sverige en av USA:s främsta allierade.) Det tredje handlar om rim och reson. Drönardödandet beordras för att utrota terrorismen – men vad skiljer det från terrorism? Det fjärde är kausalt. Nya generationer terrorister skapas och dödandet är alltså kontraproduktivt. Det femte är oro för framtiden. Hämnden kommer slå blint mot olika västerlänningar, kanske mot de jag bryr mig om. Det sjätte är globalt-pragmatiskt. Avståndet som skapas mellan väst och öst gör att möjligheterna minskar att nå en gemensam plattform för att lösa andra problem som världen står inför. Det sjunde rör proportioner. Medan journalister kräver att politiker och andra ska ta avstånd från det ena och det andra finns ingen som bryr sig om att kräva något i det här fallet. Det åttonde handlar om trovärdighet – men kanske är det bara bra att västs anspråk på godhet fortsätter solkas ner så att idéer från andra håll får större utrymme på en global scen. I vilket fall påverkar det också vem jag är när de som representerar mig stödjer dödande av främmande folk. Det är fråga om identitet. Jag har lärts upp att identifiera mig med Sverige och västerlandet – denna känsla av hemmahörighet är fullkomligt trasig.

(Siffrorna för civila dödsoffer i Irak sedan västerländska trupper gick till anfall 2003 är tusenfalt högre än de för Pakistan. Antalet döda per månad pendlar mellan 300 och 3000, år efter år. Men numerären är inte av betydelse i detta sammanhang. Alla känner på ett ungefär till omfattningen och siffror finns tillgängliga – inte minst för de med inblick och verktyg, som journalister och politiker.)

Obama och hans företrädare har dödat fler och yngre människor än Anders Behring Breivik, bara i Pakistan, och i drönarattacker senaste decenniet. Obama fick Nobels fredspris 2009. Trots det tycker sig ingen svensk politiker eller etablerad journalist ha rätt att ifrågasätta honom eller åtminstone synen på honom när han besöker Sverige. Om någon sa något så drunknade det i en underdånig hyllningskör och löst hopfogade artiklar om att Obama är orolig för antisemitismen i Malmö. Det senaste året har Sverige tagit ett avgörande steg närmare Nato. Det har kunnat ske i skymundan eftersom media legat lågt trots att det finns en stark och negativ folkopinion. Bäst att låta dem göra det i smyg så att det redan är ett faktum när det når väljarna-läsarna. Är det så media resonerar? (Läs Margareta Zetterström i UNT för ett sällsynt undantag.*)

Den dubbelmoral som svenskt etablissemang håller sig med ger, tror jag, ett missnöjesparti stort utrymme – det ger också deras väljare ett gott argument, för de vet att det inte bara är de som är missnöjda med systemet och politikerna, och de vet att de som pekar finger mot SD blundar för mycket annat. Jag tror faktiskt att moral spelar roll i samröre mellan människor. Jag tror att om en stat agerar hyggligt rättvist så kommer fler lyssna på och respektera den också utan att den tar till hot och våldsamma påtryckningsmedel. Att bygga upp förtroende tar tid. Men västvärldens ledare har förbrukat det förtroendekapital som de händelsevis haft. Allt färre sluter upp då de pekar finger åt Putin eller X eller Y. De senaste årens överträdelser har varit lite för flagranta och blodiga. Miljökonferenserna har också erbjudit återkommande effektiva avslöjanden av västvärldens ihåliga retorik om att ta ansvar för mänskligheten. Finns det längre ett gott samhälle att utgå ifrån när man kritiserar andra? När fanns det? Ändå pekas det finger oavbrutet. Av politiker, kändisar, journalister och folk i sociala medier. Ryssarna är si, Kina gör så! Utpekarna är så indignerade att de har svårt med andningen. Och SD är fascister! De är onda!

Något avslöjas om vilken position man anser sig tala ifrån då man hackar på andra. Självgodheten kommer i en form från höger och i en annan från vänster. Ingen vill titta på sig själv eftersom ingen anser sig behöva det. Men finns det inte en eller till och med flera stora elefanter mitt i rummet? Hur märker man isåfall det?

Det som är grundläggande fel (om något är det) kommer inte media skriva om, men det är till media människor går för att få veta vad som är fel. Alltså fungerar media som en scam, ett förfinat svindleri. Media håller upp en spegel mot samhället där vissa delar inte syns – men ändå verkar det som att allt är med. Så kan saker som händer mitt framför oss fortgå ostört. Man gömmer det mitt i rummet men får folk att titta på spegeln istället för runtomkring sig. Media är hur vi vet vad som händer i världen. (Att antyda dessa förhållanden gör många förbannade har jag märkt. De försvarar det rådande, säger: Vad är det för löjlig konspiration?!)

En sammanfattning av det demokratiska systemet: Det saknas grundläggande förnuft. Om sådant finns saknas det makt. Om sådan finns saknas det vilja att göra gott, att ta ansvar, om så bara för de mest uppenbara missgreppen. Vrider man på zoomen och ser vad demokratier tar sig rätten att göra internationellt finns anledning att tala om en sorts demokratism som är mycket svår att skilja från rasism.

(vänsteralternativet och hur folk med olika övertygelser behandlar och lyssnar på varandra)
Det var vänstern som förlorade en röst 14 september. Jag kommer nog aldrig rösta på något till höger om socialdemokraterna. Om jag kommer rösta. Inte nog med min skepsis mot systemet, jag har också tappat förtroende för det demokratiska samtalet, och för den grupp jag länge identifierat mig med.

Min grundinställning är att en människa får tycka och tänka i stort sett vad som helst. Jag har svårt att se några alternativ, för jag kan inte omprogrammera någon. Men om jag ska lyssna måste en person kunna argumentera för sin sak. Om den inte kan det och dessutom själv saknar ödmjukhet finns ingen grund för kommunikation. Som kommande från vänster har jag alltid ansett att det är vi som har de bästa argumenten. Men givetvis kan man inte hålla fast vid det när åsikter framförda från det hållet inte längre håller och när vänstertyckare gång på gång använder ohederlig taktik. Om vänstern ska vara min måste den vara bättre än de andra. Här är några åsikter som, i olika varianter, framförs just från vänsterhåll (i tidningar, på bloggar, i debatten). De uppskattas i allmänhet, och oftast reservationslöst, av vänstersinnade i sociala medier. Invändningar väcker raseri och antydningar om att man är en av de onda.

– Invandring kostar inget.

– Det finns inga främlingar.

– Man får säga vad man vill i det här landet.

– Endast offer för förtryck kan och får uttala sig om förtryck.

Några enkla tankegångar får räcka som invändningar, i tur och ordning.

– Med samma logik kostar inte utbildning något heller. Eller byggande av vägar. Ordet ”kostar” brukar användas för utgifter vare sig de kan tänkas betala sig i framtiden eller inte. Om man ändrar på ett ords innebörd för att få rätt bör man åtminstone begripa och respektera att man får mothugg eller inte blir tagen på allvar.

– Inom alla kulturer gör man skillnad på det som är bekant och det som är obekant. Att tänka bortom det är utopiskt och knappt ens logiskt möjligt. Visa mig en människa som inte delar in folk i främlingar och bekanta. Och om folk inte är särskilt olika kan det knappast vara så fint och viktigt med mångkultur (vilket samma människor brukar tycka).

– Chomsky och Bourdieu, bland andra, har under decennier försett vänstern med ammunition (som använts) för att förklara varför vissa perspektiv inte kommer fram i media. När vänsterns motståndare hävdar samma sak, att media styrs av olika ideologier, blir de hånade och förlöjligade.

– Denna figur upprepas allt oftare. För att vara funktionell och meningsfull måste man tänka sig att det är lätt att skilja offer från icke-offer, att ingen är både och, samt att alla i en viss grupp av offer har samma åsikt om förtrycket. Det är sällan så. Och att ett offer skulle vara klarsynt per automatik är tveksamt. Rättssystemet bygger på motsatt tanke: Den som utsatts för ett övergrepp är inte den som ska bestämma vad som ska göras.

I ovanstående har jag inte lagt in mina personliga åsikter om invandring eller yttrandefrihet utan det är invändningar utifrån vad jag anser vara minimum av intellektuell hederlighet att erkänna som väsentliga perspektiv. Min erfarenhet av hur många vänstertänkare resonerar är den motsatta. Vad jag tänker om ovanstående punkter visar att jag ganska lätt kan placeras till vänster ideologiskt:

– Invandring kostar en hel del för staten, men det är okej, vare sig Sverige tjänar på det i slutändan eller ej. Problem förknippade med att ta hand om nödställda människor utan kunskaper om svenska förhållanden och ge dem en väg in i samhället begränsar sannolikt hur många det är möjligt att ta emot. Självklart kan man vara för helt öppna gränser och en upplösning av staten men då blir själva frågan om invandring en helt annan: huruvida de som redan bor i ett område ska ta hand om nyankomna eller ej blir en lokal fråga. Idéer om vad Sverige eller ”svenskarna” bör göra är inte längre meningsfulla. Att påpeka att invandring inte kostar något är att gå in i ett synsätt där en människas värde mäts i ekonomiska termer och i avkastning. Blir inte den logiska följden att vi bör ge förtur till unga, friska och redan utbildade? Tänk en tysk ekonom på 30-talet som säger: Vi måste behandla judarna bättre, eftersom vi tjänar på det! Det är inte att vara humanist eller antirasist, det är att vara krass ekonomist OCH ansluta till ett utpräglat nationalistiskt perspektiv. Att som en del påpeka att vi måste ha invandring för ekonomins skull tycks bygga på ett accepterande av dogmen om ständigt ökande tillväxt som vägen framåt för samhället. Då det är förbundet med utgifter att ta emot invandrare tycker jag det verkar rimligt att de som redan bor i landet och genom skattesedeln investerar i det gemensamma har rätt att tycka om hur många Sverige ska ta emot. Det kallas demokrati.

– Jag känner mig ofta osäker i mötet med främlingar och då menar jag människor som kommer från kulturer som är vitt skilda från det jag är bekant med och har erfarenhet av. Det kan vara förortssvenskar eller Stureplanssvenskar eller amerikaner. Då jag grubblat mycket över ämnet har jag med tiden fått både mer och mindre respekt för skillnader som finns mellan kulturer och människor.

– För att få publicera åsikter i gängse kanaler (och kanske få betalt) finns det ett otal synliga och osynliga regler. Vissa frågor kan man inte ställa utan att bli idiotförklarad av dem som kan reglerna. Det finns många sätt att tysta en röst som är ovälkommen. Många menar att det spelar SD i händerna att hävda detta och liknande. Och? Om vi slutar tänka och säga allt som vi kan tänkas tänka bara för att motståndare kan ha glädje av det har vi verkligen låtit dem styra det offentliga samtalet och oss själva.

– Mycket konstnärlig verksamhet bygger på tanken att det är möjligt för människor att förstå sådant de inte varit med om. Dessa verksamheter kan då läggas ner, liksom föreställningen om empatisk förmåga överhuvudtaget. Tankefiguren är dessutom antiintellektuell och leder till tystnad och cementerande av offerroller. Makten hamnar hos dem som har rätt och möjlighet att utse ”legitima” offer. Vänstermänniskor tenderar att ”veta” vad alla offer de ömmar för tänker och tycker, vilket i sig är fördomsfullt.

De tänker i vi-och-dom och förnuftiga argument spelar ingen roll.

Detta är vad SD anklagas för av sina motståndare. Jag menar att många av de själva är likadana. Det är bara olika ”vi” det handlar om. Som filosofiskt sinnad har jag stor respekt för detta med argumentation – på bekostnad av tyckande. Att ha ”rätt åsikt” är filosofiskt och moraliskt sett av begränsad betydelse eftersom man kan växa upp i en grupp med vissa tankegångar som man då bara tar över. Att de flesta inom denna grupp håller sina åsikter för goda är en självklarhet. Av en individ krävs därför att ifrågasätta och gå emot. Den som inte gör det kan tro på vad som helst. (Och kommer få svårt att ta till sig främmande tankar.) För tjugo år sedan var andra åsikter på modet, för femtio och hundra år sedan också. Tron på att vi just nu verkligen har kommit fram till vad som är rätt och fel och därför kan peka finger åt andra är beroende av en underliggande tankefigur som också liknar rasism; vi kan kalla det ”kronism”. Jag hävdar inte en fullkomlig värderelativism, så att alla åsikter är lika bra. Tvärtom tror jag på framsteg i någon bemärkelse men jag tänker dessutom att man inte kan veta säkert och att inom vissa av tankens områden har människor i det förflutna haft attityder överlägsna dagens. Vad jag vill fram till här är att man inte kan ta vissa åsikter hos en människa som grund för att döma dennas moral – inte rakt av. Det är mer komplicerat. Och det är att blunda för att ens egen utgångspunkt är en viss, och inte universell. Jag menar att man bör vara försiktig, i ödmjukhetens namn. En pojke uppvuxen i en kultur där otrogna kvinnor blir fredlösa och jagas ut i skogen kommer ha en annan syn på feminism än Fi:s talesperson i kulturfrågor. Demoniseringen av folk med andra åsikter/seder är inget jag har intellektuell respekt för, oavsett vem det gäller. (Det är uppenbart att många svenska antirasister tycker att svenska rasister är värre än andra, vilket i sig givetvis är en hållning präglad av nationalismen. Som om var och en i det här landet hade större ansvar för vad andra svenskar tycker än för vad andra tycker. Självklart kan man tycka det, men det är att upprepa ett nationalistiskt sätt att betrakta världen. Det är, i någon mån, att skapa nationen.)

Till min grundläggande invändning mot kopplingen mellan moral och rätta åsikter kommer diskrepansen mellan beteende och uttryckta åsikter. Det är väldigt lätt att säga vad man är för och mot, men väldigt svårt att ändra beteenden och få ser ens att de borde göra det eftersom de är säkra på att de är goda. Mängder av feminister och mångfaldsivrare flyger i tjänsten eller för nöjes skull trots att det är dåligt för planeten och effekterna av detta flygande framförallt kommer drabba svaga grupper, det vill säga kvinnor och barn, i främmande länder. Mängder av feminister och mångfaldsivrare lever av ett system som i grunden är vitt, patriarkalt och nationalistiskt. De har förmåner av detta system, som betalar deras löner, ger dem uppmärksamhet (och en godhetsstämpel!). Dessa förhållanden borde leda till försiktighet i fördömandet av andra men istället är de självgoda, tvärsäkra och till och med stolta över att inte ta in andra perspektiv än sina egna. De tar emot stipendier och utbrister förvånat: Oj, detta brukar bara ges till etablerade!

(mer om den svåra debatten om kulturer och om samtalsklimatet)
Men kan man ta in all idioti från samhällets reaktionära grupper och möta den med ödmjukhet? Nej, det är kanske bara något för kristusfigurer. Men de som avskyr exempelvis SD borde åtminstone kunna redogöra för sina egna resonemang på ett hyggligt klart sätt. Istället blir de så upprörda att det inte går att samtala och jag tror det döljer något. De drar triumferande fram precis den undersökning som bevisar deras tes. Men det finns faktiskt fler undersökningar. Osakliga nedsättande och smetande ord flyger genom luften. Eftersom de är tvärsäkra på att de har rätt är det inget problem. Till sist skriker de: ”Jag är god så det spelar faktiskt ingen roll vad du säger!” Ordalydelsen är kanske inte den men innebörden.

Självklart finns det inte en vänster, lika lite som det finns en feminism eller att alla som röstar på SD är likadana. Men för att man ska känna sig hemma i något läger behöver det finnas ett centrum eller åtminstone en stor grupp som delar ens mest grundläggande föreställningar och idéer. De vänsteråsikter som kommenterats i föregående avdelning uppfattar jag som förhållandevis allmänna – alternativt att de är sådana som de mer högljudda basunerar ut utan att någon inom vänstern säger emot, kanske för att de inte vågar (vilket de aldrig öppet skulle medge eftersom ett av deras paradnummer är att håna ståndpunkten att man “inte får säga vad som helst i det här landet”). Den som dristat sig att argumentera emot när någon inom den högljudda vänstern lägger fram något ogenomtänkt om en av sina hjärtefrågor märker att det inte tar någon längre tid förrän ord som ”antisemitism”, ”misogyn”, ”rasist” och liknande dras fram. De riktas kanske inte rakt mot en själv men man får veta att ens åsikter kan sägas leda i en sådan riktning och man ska se upp ”vem man hamnar i samma säng som”. Enligt mitt synsätt är jag en mer gedigen, avancerad och till och med hängiven feminist eller antirasist än dessa fingerpekare och jag skulle kunna peka ut hur de är ovetande om sitt eget stereotypa tänkande på punkt efter punkt. Men detta är inte platsen för det grälet, bara konstaterandet att jag inte delar deras sorts antirasism och att det räcker för att jag ska bli en misstänkt.

Slarvigheten med de egna argumenten och ordvalen blir stötande när de själva är så snabba att märka ord. Det har påpekats att för att förstå SD:s framgångar bör man anlägga ett klassperspektiv, och även om det inte ger hela bilden är det väsentligt, i synnerhet om man ser till väljarna. Vänder man blicken mot dem som starkast fördömer SD blir det än tydligare. Att det handlar om klass och kultur. Och stad och land. För mig som är uppvuxen på landet har det varit svårt att känna mig hemma i den urbana vänster som jag fortfarande delar många åsikter med, eftersom jag från början inte behärskat språket. Då människor där man kommer ifrån använder ord eller talar på ett sätt som i stan, och i media, är tecknet på den stora ondskan blir det svårt att dela övertygelsen om att revolutionen ligger i ”negerboll” och ”hen”. Eller i att sluta skämta om vissa etniska grupper. Att driva med någon kan vara ett tecken på ömhet. Det är fullt möjligt. Och fokus på ord döljer klass. Det finns de som tror sig ha rätt att tala om vilket språk som är det goda. För dem går den betydande moraliska skillnaden i vad som sägs – inte i vad som görs. Att en SD:are säger ”negerboll” är en större katastrof än att våra kostymprydda politiker som säger sig vara för internationell solidaritet samtidigt bygger ett system som först skapar miljöflyktingar och sedan låter dem drunkna i tusental i Medelhavet varje år.

Är man verkligen intresserad av etik är det svårt att vidhålla att vissa ord uttalade av en individ har en så avgörande innebörd som de ofta tillskrivs. Är man maktkritisk märker man att makten är bra på det här med ord, men att en hel del skit kan pågå bakom dem. Det gäller givetvis för alla och överallt, om man inte lever i tron att vissa individer/grupper alltid är goda. Att tro att ordval löser en massa saker är att bortse från världens och människans komplexitet. Istället för att erkänna detta önskar de präktiga att språket ska tänka åt dem, liksom konsten ska göra det.

Men det är inte så enkelt som att den moraliserande vänstern uteslutande är känsliga för vad som sägs, med vilka ord, det beror också på vem som säger det. Vissa har rätt att säga sådant som andra inte har. Att indelningen i goda och onda i sig bygger på fördomar och till och med rasism och könsstereotyper är något man behöver svälja om man ska vara rättrogen.

…i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. [—]
Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.
Tack.

Jimmie Åkesson kunde inte sagt det bättre. Timbuktu tilldelades ett pris av Fem-i-tolv-rörelsen och höll tal i riksdagen. Med rösten darrande av lidelse. Vänstern i sociala medier exploderade i hyllningar och hurra-rop. Det var rätt person som lät som en svensk militär från 1800-talet – eller kanske som den nu för tiden allmänt föraktade nationalistiske poeten Werner von Heidenstam. I likhet med den franske filosofen Deleuze tror jag att rasism och nationalism är inkluderande. Det vill säga: först måste vi bestämma ett ”vi”. Sedan kan vi peka ut de som inte är som oss och säga att de är avskyvärda. För att ett vi ska uppstå måste det finnas gemensamma grunder, och dessa kan se olika ut. Den kulturellt starka vänstern tillhör en utbildad, urban och relativt homogen grupp i samhället – med förhållandevis god tillgång till media och kulturinstitutioner. Den är homogen trots olika hudfärg och sexuell läggning. Den mångkultur som de säger sig älska är sällan särskilt djupt fattad, vilket märks på att de avskyr alla som inte tänker som dem. De säger att de gillar olika, att olika kulturer ska berika varandra, men samtidigt finns ingen kultur, åtminstone ingen svensk. Vi är alla lika. Bakom dessa dubbla budskap kan man urskilja hur deras mångfald ser ut. Gärna olika hudfärg och roliga kläder men om du inte är tolerant (som jag, på mitt sätt) blir jag fullkomligt intolerant. Det verkar faktiskt som att de inte träffat särskilt många från andra kulturer. Och då menar jag inte någon med föräldrar hemmahörande i en oppositionell vänster i latinamerika eller en kosmopolitisk och lagom västinfluerad iranier. Jag menar människor med så annorlunda bakgrund att det blir omöjligt att prata om genusteori eller allas lika värde. De som säger och menar att vissa raser är si och andra är så, kvinnor är kvinnor och män är män, och allt annat är bara tomterier som ni naiva svenskar kan hålla på med, men ingen lyssnar faktiskt.

Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.
Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Timbuktus slag för yttrandefriheten i det känslofyllda talet var ett svar på kritiken han fick för att ha uppmanat till våld mot Jimmie Åkesson på den då aktuella singeln ”Svarta Duvor & Vissna Liljor”. Att textraderna om att ”banka Jimmie gul och blå” väckte sådant rabalder kan betraktas på många sätt. Framförallt är reaktionerna ett tecken på hur uppskruvat debattklimatet är i Sverige. Låttexten är aggressiv men mångtydig och finurlig och kan knappast betraktas som en bokstavlig uppmaning till våld. Men om någon tycker att den är över gränsen så kan de väl tycka det? Inget av det, vare sig Timbuktus text eller upprördheten mot den, är värt mycket mer än en axelryckning. Istället blev alla rasande, för de som först inte var rasande blev rasande då de andra rasade. Hur var det med att gilla olika? Finns det någon som gillar olika? Verkligen? Det är återigen lätt att föreställa sig att det var Åkesson och inte Timbuktu som stod bakom citatet ovan. Redan under valkvällen, då SD:s succé inte gick att blunda för, var övriga politikers inställning klar, och den var mycket lik vad tyckarna i stormedia uttryckte. Valresultatet betraktades som något mellan en katastrof och ett underkännande av Sverige. SD-väljarna var som en sjukdom, en skock vilsegångna idioter som inte förstod bättre; deras röster sågs inte som ett tecken på vad de tyckte utan på att de blivit lurade, vilket givetvis är lätt gjort med så ointelligenta varelser – till skillnad från alla andra röstare då. Efter valet producerades en lavinartad mängd texter på temat. De som var tydligast med sin avsky, och stoltast över den, var skribenter på vänsterkanten. De som inte var så hatiska var istället nedlåtande och budskapet var: Hur ska vi göra för att de ska bli mer som oss? Mångfaldsälskarna. Om utgången i valet och om hur det beskrevs kommenterade Maciej Zaremba i DN:

Och nu är det för sent att komma dragande med ”rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel? Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet ”Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Det vänstertyckare ofta gör i debatten och som Zaremba sätter fingret på är att ta uttalanden som kan sägas likna andra värre uttalanden och göra dem synonyma. Detta driver fram en ökad vaksamhet som kan vara av godo, kanske, men det kan också bli omöjligt att säga nästan något alls. Intressant nog leder denna känslighet kring språkbruk till att fördomar får starkare inflytande eftersom föreställningar om avsändarens identitet blir viktig. Timbuktu får säga sådant som låter toknationalistiskt. Om en blond man från Sölvesborg skulle sagt något liknande hade en vänstermobb med mycket starka obahagskänslor kommit dragandes med ”rasist!” Affischen som Skånetrafiken plockade ner byttes till ”Förändring på riktigt”. Då är det lätt att tänka på: ”Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. / Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.” Som Timbuktu sa. Jag är på hans sida. Och jag är på samma sida som de som är på Timbuktus sida. Men när den sidan tycker att en betydande del av svenska befolkningen inte bör vara en del av samhället och inte heller har rätt att uttrycka sig utan i kraft av moralisk överlägsenhet tar sig rätten att betrakta dem som barn eller förståndshandikappade, OCH, menar att detta inte är problematiskt utan något att vara stolt över, då är inte jag med. För ni har blivit som det ni hatar. Kanske har ni alltid varit det. Bara att jag var för egengruppsgod för att se det tidigare.

Hur trist det än är att folk tänker så menar jag att det är en möjlig politisk åsikt att vara skeptisk till invandring. Det är fullt begripligt att folk blir rädda för nya grupper som kommer och förändrar det som varit. Att tycka om människor från Irak, Somalia, Chile eller Balkan är i sig ingen moralisk kvalitet, inte heller att uppskatta att deras kulturer vinner större inflytande i Sverige. Det är en fråga om smak och vanor. Och det är idiotiskt att tro att det svenska samhället inte påverkas av tiotusentals hitkomna med en religiositet och kvinnosyn som är mycket annorlunda från vad som varit trenden i vårt ovanligt enhetliga samhälle de senaste decennierna. Om man inte tror att det blir en påverkan så förstår jag inte hur mångkultur kan vara något positivt eller betydelsefullt överhuvudtaget, och om man tror att det blir entydigt positiva effekter, ja, då är man inte realistisk. Självklart går något förlorat när ett samhälle utvecklas eller förändras. Och jag tror att väldigt få skulle förespråka helt öppna gränser. (Det är lätt att säga men mycket svårare att tänka sig hur det skulle fungera, rent praktiskt. Vår typ av stat är beroende av och fixerad vid att kontrollera alla medborgare, var de bor, vad de tjänar, att de skickar sina barn till skolan o.s.v.) Det som finns – i praktiken – är människor som drar gränser vid olika kvantiteter. Det verkar inte så på SD-hatare. De ser istället i svart eller vitt. Alla som vill begränsa är onda. Men givet att Sverige ligger i europeisk topp vad gäller invandring per capita så blir de flesta länder rasistiska om det räcker att vilja ha mindre invandring än vad Sverige har. Och det kanske är rimligt. Men då måste man hata väldigt många européer, om man ska vara opartisk, alltså bedöma folk lika oavsett var de kommer ifrån.

Många framstående SD:are har varit nazister! Tänk vad som kommer hända om de blir större! Det finns flera sätt att se på detta förflutna och dessa framtidsscenarier. Det är väl jättebra att de inte är nazister längre! Välkomna in i demokratin! skulle man kunna säga. (Det skulle kanske göra dem till mer som andra politiker, om det är det man vill.) Man kan också konstatera att SD inte är det enda partiet med nazistiskt förflutet. Man kan också se om sitt eget hus, sin egen moral. Och istället för att fantisera om och rädas ett framtida våld skulle man kunna se det som pågår, även om det är obekvämt. Är de som stöttar det våldet, vare sig det handlar om drönarkrig eller klimatkrisacceleration, så mycket mycket bättre än SD? Det är koketteri och omsorg om de egna känslorna snarare än om andras lidande, som gör att många är fixerade vid partiet och tror att de är den stora fienden. Och det är något obehagligt med tankefiguren att bara för att någon tyckt något en gång i tiden är de för alltid märkta. Jag hade homofoba tendenser när jag var tonåring, innebär det att jag är ett svin också idag? Och vad blir följden när någon som förändrats behandlas som om den inte var förändrad och avskys för det?

(om olika sorters nationalism)
Lika säkert som att det finns sådant som kan ses som typiskt för ”svensk kultur” är att Sverige är ett ovanligt historielöst samhälle. Landets 1900-tal innebar att svenskarna lärde sig, enligt välfärdsstatens ideologi, att underkänna det som inte var nytt och modernt: traditioner byttes mot rationalitet; byråkratisering slog ut gamla sätt att umgås och arbeta; engelsk och amerikansk kultur utkonkurrerade och mer eller mindre ogiltigförklarade lokala kulturformer. Folkhemmet, som skulle komma istället för det gamla, är nu nedmonterat, och ersatt av… ja? Ingenting? Eller en ökad globalisering, det vill säga anpassning till EU, marknaden och en viss sorts bildad kultur där allt som är lokalt präglat stämplas som exotiskt. I det landet, när någon vill lyfta något ”gammalt svenskt”, betraktas det ofta som misstänkt, unket, kanske till och med som rasism. Av en händelse blev jag fascinerad av nordisk mytologi när jag var liten (liksom jag blev fascinerad av grekisk). Otaliga gånger har jag blivit avrådd från att odla det ena men aldrig det andra. Jag är ingen chauvinist, men (och nu är det upplagt för att jag ska ”göra bort mig”) jag tycker att den svenska sedvänjan att vika sig platt och anamma allt som kommer utifrån är lite töntig, och att vår effektivitetssträvan och myndighetsrespekt tränger undan medmänsklighet. För mig är det visserligen ett djupt känt ideal att vara öppen för impulser, men det kan inte vara ett mål att vara det utan urskillning. Det jag här beskriver som varandes svenska förhållanden är i det närmaste allmängods vilket illustreras av en programserie som ”Världens modernaste land” i SVT där det frossades i svensk särart eller att en upplyft skribent som Per Svensson kan tala om öppenhet som en genuin svensk tradition – och så argumentera emot att exempelvis sverigedemokrater är nationalistiska överhuvudtaget. Ämnet är komplicerat och tvingar hjärnan att tänka tvärtom mot invanda mönster, igen och igen. Jag tror för det första att det ligger mycket i att Sverige är öppet för influenser, men givetvis inte från var som helst. Inflytanden från många stora kulturer, som den brasilianska eller kinesiska, är högst begränsade. Jag tror för det andra att det också ligger något i att svenskar är ”moderna” men att det också döljer något kulturellt specifikt bara att det kläs i en mer neutral term. Att gilla att vara modern anses inte fult. Men vad som är modernt är givetvis vad som i en viss kultur uppfattas så av tongivande grupper och individer. Kanske är det vettigare att betrakta en svensk som gillar amerikansk kultur och musik för riktigt typiskt svensk och om denna person dessutom gillar att gilla det den gillar så blir det också en form av nationalism – lika mycket eller mer än den som är ”osvensk” och gillar nyckelharpa och knätofsar.

Jag uppskattar att resa i verkligt främmande miljöer, som visar att liv går att administrera på annorlunda sätt än vad som är gängse i Sverige – och i snart sagt varje “utvecklat” samhälle. I kraft av en jagsvaghet har Sverige fått en avancerad position i globaliseringskapplöpningen. Vi har ständigt fingret i luften, oroliga för att komma på efterkälken och alltid med internationella jämförelser som måttstock och en vad-har-den-tuffaste-för-jacka-estetik. Den svenska eliten är globaliserad och därmed också anglifierad: alltifrån konstnärer till myndigheter till media. Den förstnämnda gruppen håller i ”artist talk” och ”q-and-a:s” och bryr sig inte om att göra sig förstådda för majoriteten av den svenska befolkning som bekostar merparten av deras verksamhet. Malmö stad kallar sina nya cykelparkeringar ”Bike and ride” för att… det låter fräckare? Det nya konserthuset är döpt till ”Malmö Live”. Köpenhamns nya akvarium döptes till ”Den blå planet”, vilket antagligen vore omöjligt för en offentlig satsning i en svensk storstad. Media är navet i utvecklingen med sitt ständiga fokus på utveckling och modernitet, samt fixering vid angloamerikansk kultur. Företagsvärlden är helt orienterad mot den stora engelskspråkiga världen med dess trender och modeuttryck och nya företag får ofta engelska namn redan från början. Akademin följer efter, och gör de inte det kommer snart en pigg människa och kallar dem ur fas med sin tid och ”omoderna”. Den som inte EU-anpassar är dödsdömd. Och Sverige är bäst i EU på att implementera unionens regler. Det finns något servilt, och tjänstvilligt intill självutplåning, i en viss och ganska typiskt svensk attityd. Den underliggande kalkylen bakom namnet ”Malmö Live” bygger på låga tankar om besökarna – och vad man själv har att erbjuda. Om vi inte anpassar oss och gör det så lätt som möjligt kommer ingen icke-svensk komma till vårt konserthus. Eller? Det är som att ha menyer på svenska i Thailand. Det kan vara praktiskt, men var det inte resa till andra platser, se något annat, ni ville? Allt blir mer likt vartannat. När svenskar ska använda engelska blir det ofta opersonligt och taffligt. Det första fräcka förslaget på engelska – det tar vi! Jag tycker det är lite roligare att gå på Den blå planet än The Blue Planet eller Copenhagen Aquarium när jag är i Köpenhamn. Men det handlar så klart inte om ett enskilt akvarium utan att jag tycker det är tråkigt om allt blir likt vartannat och att det är något berikande med olika språk och uttryckssätt. Jag tycker också det är spännande att en helt annan musikscen än den engelskspråkiga internationella och kommersiella är dominerande i Istanbul, även om jag känner mig utestängd. På detta vis är jag tämligen ”osvensk”. För typiskt svenskt är att resa till länder där folk talar dålig engelska och komma hem och kalla dem efterblivna. Det svenska språket är sannolikt dödsdömt i en globaliserad värld. Alternativet är att det blir ett slags b-språk talat på landsbygden och i underklassen. Inom alla högre sammanhang kommer svenskan att bli sekundär, om den inte redan är det. Jag menar inte att den framtidsutsikten är särskilt sorglig, men att de som driver och accelererar utvecklingen inte alls förstår dess djupare innebörd och att det leder till rotlöshet, att banden bakåt kapas, och att de gör det på grund av ängslig anpasslighet och för utsikten om ekonomisk vinning, det är lite sorgligt. Paradoxen som jag ser är att de som hyllar modernitet och inflytanden från andra kulturer är ”typiskt svenska”, medan jag som är ”mindre typiskt svensk”, är mer intresserad av det som är specifikt lokalt (och därmed traditionellt), vare sig det är i Skåne eller Kalabrien. Det paradoxala fördjupas då jag märker att den gängse mångkultursälskaren har mycket höga tankar om den svenska staten, i synnerhet om hur den var förr, och är lojalt och oreflekterat centralistiska på ett sätt som numera är helt främmande för mig. Deras intresse för samernas situation är minst sagt ljum liksom för hur riksmedia skriver om Skåne eller lantliga ”främmande” områden. (Deras feminism tar sig också former som liknar nationalism. När de talar om andra länder, främmande kulturer, som Danmark, och hur det är där, är det med djup oro och förakt. Att vi är överlägsna är en självklarhet.)

På något förunderligt vis verkar människor idag inte greppa att stat och nationalism intimt hör samman. De separeras i vilket fall ofta och med lätthet. Staten utmålas till och med som motståndare till nationalism. Samma sak gäller media trots att de dagligen producerar svenskhet. Men utan stat och media finns ingen eller extremt liten grund för nationalism. Och utan vissa sorters nationalism skulle systemet knappast fungera. Anledningen till att vi har skolor är för att det ska gå bra för svenskarna, liksom forskare ges stöd för att deras upptäckter ska komma svenska företag till del. Staten anslår pengar till kulturen för att ge landet glans, för att det är en del av vår självbild som en avancerad nation. Och människor är stolta över svenskar (Robyn, Zlatan, Astrid Lindgren). De refererar till svenskar och en svensk kontext. Allt det där är så självklart att det inte går att ifrågasätta. De tycker att dialekter inte hör hemma på en teaterscen om det inte är för att en person ska framstå som löjlig och efterbliven. De gläds om det går bra för svenska företag. De har inget begrepp om att litteraturvetenskap från början var ett nationalistiskt projekt. De skäms om en svensk gör bort sig i världens ögon.

Tar ni del av systemets förmåner? Det här systemet som ska skyddas från SD, är det så bra? Eller bygger det på utsugning av människor i tredje världen? Bygger det på hutlös och stegrad konsumtion? Tycker ni om utbildning? Tycker ni om utbildning som en form av kolonialism? Tycker ni om att tänka på utbildning som en del av det som gör västerländsk kultur så bra (och överlägsen)? Finns det inte en skevhet i vad demokrati anses betyda och innebära och vad det verkligen innehåller? Är inte demokrati ett nytt västerländskt sätt att lägga andra under sig? När folk inte röstar som vi vill – då ogiltigförklarar vi valet eller valsegrarna.

(vem tjänar på demokratin? vems är det?)
Demokrati har blivit som kristendomen: något vi missionerar men inte längre riktigt tror på hos oss själva. Eller, det är dubbelt. En stark tro finns ändå. Bland de bildade eliterna är tron på demokratin starkast. Åtminstone om man lyssnar på hur de pratar om den. Min erfarenhet är att obildade ofta har mer respekt för andra kulturer och inte så högtidliga tankar om vårt eget system. Kanske för att de inte är lika gynnade och utifrån sin lägre status känner att demokrati är lite ihåligt, att det inte tillhör alla. En typisk demokrativurmare däremot, är så övertygad om vår förträfflighet att den utan att tveka sträcker ut handen mot alla som de anser behöva hjälp, vilket är så gott som alla som inte är som oss. En engelsk undersökning visade att underklassen inte värderar yttrandefrihet särskilt högt. Betydligt positivare var de tillfrågade i över- och medelklassen. Alla i toppen gillar demokrati. Och EU är så vackert. Det spelar ingen större roll om det är Berlusconi som styr. Har någon starka invändningar mot EU som projekt berättar sådana som Carl Bildt om hur fantastiskt viktigt samarbetet är för Polen, Tjeckien och så vidare. Alla de där som behöver vår hjälp. EU är säkert jättebra för de vänner Bildt har i de länderna. De tjecker jag pratat med menar att politikerna i EU självklart är korrumperade. De tar inte EU på allvar utan ser det som eliternas sätt att sko sig. Jag vet inte. Men att svepande prata om hur viktigt EU är för olika andra (stackars) länder, är en retorik som tillhör makten, och kommer från en typ som aldrig kommer ifrågasätta den.

Kanske är EU inte betydelselöst som fredsbevarande kraft, och den historiemedvetne bör ha respekt för det perspektivet, men EU-omröstningen i Sverige, då ja-sidan vann med 52 procent, har lett till en hopplöst svag position för svensk demokrati. I ett så stort sammanhang som EU, vad finns det för val annat än att hamna ungefär i mitten? Är det möjligt att driva en alternativ politik? Man kan flytta runt inom den stora EU-färjan, men inte välja en annan och egen rutt. Enligt statsvetare skedde omröstningen under den enda vecka på 90-talet då en majoritet av den svenska befolkningen var positiv till EU-medlemskap. Jag var själv inte riktigt säker men minns hur en skärrad Ingvar Carlsson på valdagens morgon sa i radio att han skulle avgå om svenska folket röstade nej. Inför den sortens hot faller svensken in i ledet. Vem vill göra pappa-statsministern besviken? De som tveklöst tjänar på EU-medlemskapet är de som är nöjda med mittenpolitik, samt otaliga politiker och tjänstemän (också om de har avvikande övertygelser) som får jobb och resor, och glädjen att dela ut EU-pengar till olika projekt.

En väninna halkade in i ett sådant. Under två år satt hon på ett kontor i Malmö och inkasserade fantastisk lön utan att ens vara säker på vad hennes arbetsuppgift var, eller nyttan med projektet. De la mycket tid och pengar på att inreda den fräcka arbetsplatsen minns jag. Projekt som sådant tycks för övrigt vara en perfekt produkt i samtiden då det befinner sig i skärningspunkten för vad såväl höger- och vänsterpolitiker samt byråkrater gynnas av och önskar sig. En underbetald vän till mig, med halva eller under halva lönen jämfört med väninnan i exemplet ovan, var kontaktperson för unga människor på glid, också i Malmö. Han berättade om de ungas hemförhållanden och hur de kunde ringa honom i de mest prekära situationer. Men min vän var bekymrad, för den lilla gruppen i vilken han ingick skulle läggas ner, och ungdomarna lämnades vind för våg. Istället sjösattes ett nytt projekt som var initierat av någon som inte hade koll på verkligheten och vardagen för dem som det riktade sig till. Det första som gjordes var att köpa in tio dyra datorer. Plötsligt fanns mer pengar. Men datorer var inte vad som behövdes. Från höger kan startandet av ett projekt vara ett sätt att lägga ner en verksamhet som kräver pengar år ut och år in, en fritidsgård kanske. Från vänster ger det möjlighet för uppmärksamhetstörstande politiker att verka goda och handlingskraftiga. (Media skriver om satsningar, inte om verksamheter som bara rullar på.) För byråkraterna innebär det större makt; de slipper jobba mot människor med rejäl erfarenhet och starka åsikter om hur något ska skötas, och har också rollen att lägga ner/inte förlänga ett projekt, samt starta nya. Svaret på misslyckade projekt blir en utredning, som drivs av byråkrater och sakkunniga – och så läggs ännu mer pengar på något, kanske ungdomar på glid, utan att det blir bättre för ungdomarna själva eller för eldsjälarna (om de inte är bra på pappersarbete och myndighetskontakter) som jobbar med dem. Mellan 2007 och 2014 gick 2,6 miljarder till jämställdhetsprojekt i Sverige.

Jag tror att gamla stora demokratier blir maktfullkomliga och omöjliga att förändra i politiska val. USA:s myndigheters egna utredning om de senaste krigen i Irak och Afghanistan visar att mellan 31 och 60 miljarder dollar av statens pengar har försvunnit i slöseri och bedrägerier. Företagen som tagit emot dem har inte producerat något alls. Journalisten Charles Simic inleder ”A Thieves’ Thanksgivings” med: ”It’s never been such a good time to be a crook.” Vad han menar framkommer i följande stycke:

It is now common knowledge that contractors were paid millions of dollars for projects that were never built, that the Defense Department gave more than $400 billion to companies that had previously been sanctioned in cases involving fraud, and that the beneficiaries of such past largesse have not only gotten fabulously wealthy, but continue to be invited to pursue lucrative business opportunities in the new homeland security–industrial complex.

Simic text publiceras i en ansedd och stor tidning: New York Review of Books.* Men det betyder inget. Att det beskrivna kan fortgå är inte i första hand på grund av att en massa giriga privata intressen tagit över världen utan på grund av att staten finns och överhuvudtaget kan fördela dessa pengar. Det är staterna som skänker bort folkets pengar till tjuvar i slips. Det är inte straffbart. Det är vårt system. SE-bankens chef Annika Falkengren höjde sin lön från 14 till 29 miljoner mellan 2013 och 2014. Utan skattebetalarnas insatser, senast för sju år sedan, skulle företaget inte ens existera.

Jag röstade inte i valet. Det var ett för mig väldigt dramatiskt beslut. Man kan jonglera med siffror eller uppröras av enskildheter men i slutändan handlar det om en känsla som rör relationen mellan mig och systemet. Det känns som en fars, som att jag ska låtsas att jultomten finns. Som att jag uppmanas ta rollen av ett menlöst barn, utan förmåga att se eller ta det jag ser på allvar.

Demokratin är ritualer och vissa tonfall, det är en grupp av politiker och journalister som säger de vackraste ord om vår samhällsform medan för många på marken går det åt helvete, vare sig de behöver akut psykvård på en avdelning som lagts ner eller som offer för en drönarattack.

Några hundra år in på vår tideräkning utkämpades strider som påverkade människor i hela Romarriket, från dagens England till Alexandria. Två falanger i den politiska eliten bråkade om hur man skulle beskriva Jesus. Kan Sonen sägas av evighet tillhöra och framgå ur Guds väsen eller är han något skapat? Olika svar användes av de högsta ledarna som förevändning för krig och delar av riket ödelades, igen och igen. 36 procent röstade i senaste mellanårsvalet. 61,4 procent deltog i valet som gjorde Obama till president i USA. Det var den högsta siffran sedan 1968. Och alternativen? Är detta demokrati? Är det rimligt att betrakta det landet som i grunden annorlunda, och därmed dess våldshandlingar, på grund av dessa sorgliga val?

Jag ser groteska problem i centrum av vårt system. Vänstern, som borde stå för ett alternativ, är upptagen med olika gruppers rätt att känna sig kränkta. För det kan de offra en stor del av yttrandefriheten. Den ägnar sig åt åsiktskontroll och ordmärkande istället för fokus på de stora linjerna. Den talar om offer, vissa grupper som ska kvoteras in, prioriteras, uppgraderas – då kommer allt bli bättre. Det finns en avgörande invändning mot detta tankesätt som har likheter med det problematiska i att peka ut SD som den stora ondskan. Kvoteringsivern skapar en tankefigur som är: Samhället som sådant är bra, rimligt. Kan vi få in homosexuella och unga kvinnor med invandrarbakgrund på viktiga positioner så har vi kommit långt. Ett sådant synsätt omöjliggör en grundläggande och universell kritik och för blickarna bort från systemet. Istället för att titta på det och diskutera dess lämplighet ska vi underlätta för olika grupper att komma in i det. I sig är detta underlättande inget problem, utan självklart lämpligt. Men så länge man tror att kvotering är lösningen lämnas systemet självt intakt. (Om man tycker systemet har allvarliga brister är det ganska liten vits att kvotera in någon i det, om den inte förändrar det.) Ett vidhäftande krux är den underliggande essentialistiska människosynen. Vid förra första maj skanderade vänstern i Malmö: ”Inga rasister på våra gator, fyll dem istället med bögar och flator!” Som om bögar, flator et cetera vore bärare av något radikalt och gott i sig själva. Som om de inte kan vara rasister. Jag satt på en bar då en kvinna högt och genom halva rummet sa till sin flickvän att muslimer inte var mer värda än apor, och så tillade hon att visserligen tycker om apor. De som hittade på 1 maj-ramsan möter uppenbarligen inte sådant i sin drömmångfaldsvärld, lika lite som de umgås i invandrargrupper där rasism uttrycks helt öppet. Enkel vänsterideologi har ett problem inbyggt i sig. Driven av patos vill man förändra samhället men märker att det är svårt att få en majoritet med sig. Att romantisera vissa grupper blir lösningen. Tidigare skulle arbetarna frigöras och upplysas och därmed bära den framtida revolutionen. Exotiserande och idealiserande av underklassen var en nödvändig del av ekvationen. Nu är det kvinnor, invandrare och queera som anses ha en revolutionär potential i sin själva essens. Den aura som getts till dessa grupper används inte bara av vänstern utan av etablissemanget i stort – och ofta för att kunna fortsätta med precis samma sak som tidigare men med ett skimmer av modernitet. En ung kvinna utses till chef på en tidningsredaktion men förändrar inget väsentligt i innehållet – ändå anses hon stå för ett alternativ, för utveckling. En sportjournalist gör Zlatan till sin hjälte, ständigt propagerande för hans stora värde som ”invandrare” – och kan därmed fortsätta bevaka herrfotboll som tidigare. Volvo köper Robyns och Timbuktus röster o.s.v.

Jag har svårt att se några alternativ i vårt samhälle. Däremot finns en massa företeelser som presenteras som alternativa. Då jag jobbat som journalist och driver en blogg om kultur (eftersom kulturjournalistiken är förutsägbar, dömande, samt stänger mig ute) blev jag intresserad då de etablerade tidningarna skrev om nystartade kultwatch.se. (Notera ”watch” trots att sidan är på svenska och mestadels handlar om svenska förhållanden – ett tecken på öppen internationell utblick eller tvärtom: typisk officiell svenskhet?) De som driver bloggen har hög svansföring och mycket positiv självbild. I deras manifest (som finns bredvid knappen ”Boka oss”) kan man läsa:

KULTWATCH är en plattform för kulturanalys och kulturdebatt
med en blick som är avkoloniserat, klassmedvetet och feministisk.

KULTWATCH vill utveckla den svenska kulturdebatten genom
ett kritiskt förhållningssätt till andras och vårt eget arbete inom kulturen.

(Ja, det är korrekturfel i första stycket.) Den första texten jag läser är en intervju med Farnaz Arbabi med rubriken: ”Vi måste satsa på barn och unga”.* För kultwatch.se är det tydligen inget problem att Arbabi är en av de tyngsta maktpersonerna inom sitt fält i Sverige, att hon tilldelats otaliga prestigefulla pris, också av etablerade konservativa krafter, att hennes konst kan beskrivas som konventionell och helt i linje med vad som produceras på institutionsteatrar, att hon drar en lans för sin egen verksamhet på Unga Klara, med inriktning på barn och unga, samt att alla inom teatersverige vet att om det finns pengar någonstans så är det inom barnteater. Den gängse uppfattningen om publiken, hos dem som håller på med teater för barn och unga, skulle jag beskriva som motsatsen till ”avkoloniserad”; barnen är vildar, mindre vetande och potentiellt farliga, som ska civiliseras med hjälp av det dominerande kultursveriges ideologi: en konflikträdd allt tolererande självgott progressiv harmlös ytlig folkhemsnostalgisk verklighetsfrånvänd och mycket svensk hållning till världen. Det är inte kultwatch.se eller självbilden inom svensk barnteater som är huvudsaken här, utan bara att belysa att kultwatch.se framställer sig själva som ett verkligt skarpt alternativ som ”vill utveckla den svenska kulturdebatten”, och de får också uppmärksamhet av etablissemanget som omedelbart sätter etiketten ”alternativ” på dem. Det finns knappast någon kulturskribent i Sverige som inte skulle kalla sig avkoloniserad, klassmedveten och feministisk (vilket tyder på begränsad självinsikt och en övertro på ord samt på proklamerande som sådant) – och som med lätthet skulle få publicerat en intervju som den med Arbabi i vilken svensk tidning som helst. I kultwatch.se:s artikel finns inte tillstymmelsen till ifrågasättande av en av vårt samhälles mest omhuldade godhetsstämplade och statsunderstödda företeelser: barnteater. På vilket sätt har bloggen ”ett kritiskt förhållningssätt till andras och vårt eget arbete inom kulturen”? Att kalla sig alternativ är inte alternativt. Men det finns väldigt många som vill betrakta sig själva så. Att vara alternativ på det viset som etablissemanget uppmuntrar, vilket nu för tiden är att vara feminist och mångkultursivrare, medför fördelar i form av en betydligt större chans att få pengar och uppmärksamhet jämfört med hur det är för andra, genuint alternativa. Otacksamt alternativa. Alternativa utan att vara inställda på att hela tiden kommunicera med mainstreamsamhället. Som inte har en knapp med ”Boka oss” på sin hemsida eftersom de vet att ingen skulle få för sig att boka dem, än mindre betala pengar för dem. De alternativa som räknas med är idag alltid alternativa inom systemet vilket gör det ännu svårare för någon att tänka utanför det. Detta förhållande spelar alla inom systemet i händerna eftersom systemet då tycks kunna inkorporera allt; det är öppet för självkritik och mångfald och alltså finns det bara idioter och världsfrånvända kvar, utanför det.

(avslutande tankar)

– Hälsan är mycket sämre. Jag har mardrömmar, har svårt att sova och hör röster mitt i natten, ibland vaknar jag av att jag skriker, jag tappar medvetandet och ramlar ur sängen. Det är mycket oro.

Inledningsvis jämförde jag individens relation till staten med den med Gud, så som den ofta tänks inom kristendomen. Liknelsen går att utvinna mer ur om man applicerar den på en människa som lever utanför systemet, i skuggan: Den lägsta och mest hopplösa är den som är avskuren från Guds nåd, som förlorat kontakten med Herren och därmed också med människorna och kärleken. Repliken ovan kommer från en papperslös somalisk kvinna efter snart fyra år i Sverige. Hon fortsätter: ”Jag känner mig som en galning som sitter i ett fängelse utan vakter.” I en artikel i Skånes Fria intervjuas tre kvinnor; de får inte uppehållstillstånd men kan inte heller återvända. Ibland kontaktar de polismyndigheterna men möts alltid av samma svar: ”Det finns ingenting vi kan göra.” Och myndigheterna gör heller ingenting, annat än väntar. Kvinnorna kan inte utvisas någonstans eftersom de inte har några id-handlingar eller pass. De har bett att få bli återlämnade till Migrationsverket men fått svaret: ”Nej vårt uppdrag är att utvisa dig.” Men de skulle inte bli mottagna någonstans och det vet de svenska myndigheterna, alltså är kvinnorna kvar i ingenmansland. En gräns finns: Fyra år efter att en asylsökande får ett avslagsbeslut preskriberas ärendet. Då öppnas möjligheten att söka asyl igen. ”Det finns inget liv, vi bara lever. Ingenting mer. Vi har ingen bostad, ingen familj och ingen hälsa. Bara kroppen och själen är kvar. Tänk själv – hur skulle du känna dig?”

Dessa kvinnors situation vore otänkbar om det inte fanns en instans som kan ta sig rätten att kräva att människor ska ha vissa sorters papper även om sådana inte finns. Staten skapar utanförskap som den i bästa fall försöker motverka. Det är svårt att tänka utanför denna situation, och se en lösning, eftersom vi är infantiliserade av systemet; vi är statstroende, och så indoktrinerade med idén om en stat och allt den ska göra att vi inte ser/tror på/fantiserar om alternativ och därför är dömda att fortsätta lösa problem som vi/staten är orsak till.

Jag har tagit upp saker som jag menar inte fungerar. De kan delas upp i två kategorier: å ena sidan problem som ingen etablerad (tycks) bry sig om, å andra sidan sådant som en stor del av befolkningen (också politiker och journalister) ser som problem men som systemet inte rår på och inte kommer rå på utan radikala förändringar. För att politisk förändring ska vara möjlig är vissa förutsättningar grundläggande: Att många ser något liknande och utifrån detta vill förändra samt att det finns en hygglig konsensus kring hur det ska gå till. Jag tror att enskildheter i min analys kan delas av många, men att när det gäller de större dragen och implikationerna av dem har jag få vänner (vilket gör mig till en politiskt menlös; det finns ingen grupp att tilltala/tillhöra). Mitt alternativ, vänstern, är djupt konventionell och lojal mot systemet. De ser fiender där det är bekvämt att se dem och tar strider som lämnar makten i fred. Det är att spela den rika eliten i händerna att fortsätta betrakta politik och samhälle med ett höger-vänster-perspektiv i förgrunden. SD å ena sidan, och V å den andra, hatar varandra innerligt, men makten finns i mitten, liksom pengarna, och denna mitt vill inte ha med någondera sidan att göra.

Då SD fällde regeringens budget i december efter valet var reaktionerna mellan ursinniga och besvikna. SD kallades ansvarslösa och “lågpannade” idioter. (Detta med “lågpannade” är hämtat från rasistiska tanketraditioner, men den ironin missar en arg vänsterskribent.) Detta för att de, för det första, stod upp för sina åsikter och, för det andra, störde ordningen, den ordning som vi i det här landet har väldigt mycket erfarenhet av. En upprörd måste rimligen tala utifrån idén att det vi har är riktigt bra – annars blev man väl inte arg? Allt ska vara som vanligt. Annars kastar man landet i kaos. Ett parti offrade lugnet för sin tro på något annat, och även om jag inte alls tycker som det partiet var det uppfriskande. En funktion med SD-hat är att det täcker över att vårt samhälle är skit och att vi inte gör något åt det. De flesta vill inte ändra sig men ha en fiende, som de kan lasta. Detta sätt att vara och se på världen torde vara ett av de vanligaste som finns.

Staten och storföretagen driver människor bort ifrån enkla samarbeten, mellan individer på samma nivå. Allt måste gå genom staten. Detta skapar osäkerhet inför andra, liksom rädsla och allmän ängslighet, som media stegrar. Försäkringsbolag och myndigheter trappar upp kontrollen, och utökar området som anses behöva kontroll, för trygghet efterfrågas av alla. I Danmark har antalet ungdomar som skadar sig själva ökat varje år sedan 2000 och är nu uppe i en sjättedel.

Demokrati är en idé som kan förverkligas mer eller mindre väl. Ibland har den varit revolutionär och kommande underifrån, eller från en ny framväxande elit. Idag läggs den på oss ovanifrån och systemets höjdare hämtas ur en allt mindre del av befolkningen.

Att någon får säga ja eller nej är nog bra – men till vad? Till en viss teleoperatör. Det är ett oviktigt val. Tillåts vi att göra några viktiga val? Borde valen vara viktigare? Att rösta är att samtidigt säga: Jag tycker att valet ni ger mig är vettigt, det får mig att tro på demokrati, det får mig att känna att jag kan påverka min framtid. Eller?

Det är naivt att tro att man kan få vad man vill när man röstar – inte heller tror jag att det är en demokratisk rättighet att känna sig ”hemma” i något parti. Att jag inte längre röstar beror på att inget parti ser de problem som jag ser som problem.

Det här är ett försök att tänka rätt och ärligare än vad jag brytt mig om att göra hittills.

Det enda sättet att bry sig om demokratin är att vägra rösta. En blankröst är att markera en tro på systemet.

Man kan välja att spela med i deras teater eller inte. Det är i första hand det mitt val handlar om.

En enskild röst påverkar inget i sig själv men har symbolisk betydelse. Dess innebörd vidgas om man samtidigt tycker att alla ska rösta, att systemet är ett sådant system som man bör rösta i, vilket de flesta som röstar tycker. Då innebär röstandet också ett uttalande i stil med: Vi tar hand om landet.

Om bara media fungerat. Men om journalisterna svalt propagandan och jobbar för kapitalet (och staten)? De skriver om att tröstshoppa, om att sminka sig på rätt sätt, om vilka flygsemestrar man bör välja. På pressbyrån finns hundraåttio olika tidskrifter, på läkarmottagningen finns tio, och ingen av dem talar om något annat, med en annan röst. Detta är den input som den stora mediaapparaten vill ge oss: Allting funkar, och om det inte funkar så läs om det hos oss, men fortsätt! Självklart är varje tidning beroende av systemet för att komma ut, liksom dess anställda är beroende av systemet för att få lön, och dagisplatser till sina barn. Inte vågar de göra något annat. Jag tycker inte det är skandalöst. Jag tycker bara att informationen om att media jobbar för systemet inte varit tillfredställande.

Detta med att flyga är symptomatiskt. Alla vet att det är ohållbart. Ändå flyger folk hela tiden och ändå är samhället så uppbyggt att många karriärer är omöjliga för den som säger nej till att flyga. Och människor verkar resonera: Alla andra flyger ju. Det är inte förbjudet (av staten). Det är bekvämt. Alltså flyger jag. Jag vet att det finns andra som är strängare än jag, och jag försöker inte framhålla mig själv som något föredöme, inte alls. Men samhällets inställning till flygande är ett intressant exempel. Och det är också intressant att jag inte ens vågar ta upp flygvanor med bekanta av rädsla för att någon ska ta illa upp. Vem vill förstöra festen? De goda människorna vill inte bli granskade. Därför är detta med att flyga väldigt likt demokratin av idag. Den bygger på att alla blundar, håller för öronen och kliver ombord.

En grundhypotes: Många människor blir förtvivlade av att leva i detta samhälle. Vad det kommer sig av är väldigt väldigt svårt att veta eftersom anledningarna går att söka i det enorma fält av allt som är. Men man vill ha någon att förlägga det onda i och vilka är då valen? De flesta ser inte det som är mest grundläggande i vårt samhälle och kan alltså inte komma på tanken att det ligger något fel där. De flesta är inte så sugna på att kritisera sig själva eller något som ligger nära, sin egen arbetsplats exempelvis, och de är heller inte angelägna om att rikta udden mot det som tycks omöjligt att ändra på eftersom det verkar nedbrytande på en själv. Alltså klagar man på något avgränsat och främmande, vare sig det är invandrare eller SD eller den nya regeringen. Det som är likt för dessa hållningar är att de är konservativa. Det ska vara som det varit. Det som jag föreställer mig har varit. Den som pekar ut SD som det stora problemet säger samtidigt att de andra partierna är rätt okej och att det var bättre förut, innan SD. De kanske inte tycker det egentligen men det är en del i innehållet, vare sig man vill det eller inte, för det är så människor tolkar utsagor. Jag märker gång på gång att om jag säger att jag är emot något så förutsätter lyssnare att jag är för något annat, nämligen den gängse andra polen i mainstreamkulturen. Att jag skulle företräda eller omfatta en tredje ståndpunkt, eller kanske ingen alls, är svårt att föreställa sig. Faktum är att folk är så övertygade om att de har rätt i sin tolkning att de snart börjar insinuera det ena eller andra om mig, och alla mina försök att räta upp diskussionen är fruktlösa – eftersom de känner sig attackerade av att någon inte tycker som dem och därför vill placera in mig i ett fack som passar dem varpå jag och mina ståndpunkter blir lätta att avfärda. De har överhuvudtaget inte lyssnat.

Jag har försökt få ut denna text i andra sammanhang. Jag fick svar från en kvinna som jag uppfattar som ovanligt intelligent, och som är knuten till ett förlag: “Du är egentligen bara en nyliberal.” Jag ska erkänna att jag inte kan jättemycket om nyliberalismen men jag tror att det finns många tankar här som inte är förenliga med den. Men etiketten gör något för henne, en vänstersinnad som inte tyckte att den skulle ges ut.

Mina resonemang har säkert brister som jag själv inte förstår. Men jag har försökt beskriva stora delar av samhället utan att låta det bli tusen sidor. Jag har också försökt få med en komplexitet på en nivå som regelmässigt förbises. En annan tidig reaktion jag fått på texten var: ”Du är toppen av näringskedjan. Du är så privilegierad, som man, vit, kristen har du allt. Varför ska vi tycka synd om dig?” Detta sades av en kvinna som haft mycket bättre karriär än jag, både vad gäller inkomst, uppmärksamhet och status. (Indirekt innebär det hon säger att hon är mycket mycket bättre än jag, som det gått sämre för trots mitt bättre utgångsläge. Jag har svårt att förstå det på något annat sätt. Men det spelar ingen roll!) Hennes reaktion beskriver väl hur debattklimatet är. Anta att hon har rätt, att jag är toppen av näringskedjan (och då spelar uppenbarligen inte lön, typ av arbete, namn, klass och en del andra saker roll), då skulle det väl åtminstone vara intressant att också en sådan som jag är djupt missnöjd med samhället? Om jag är i toppen av näringskedjan måste det väl vara signifikant att också jag känner mig så främmande inför det system som är gjort för mig? Det blir en ännu starkare samhällskritik jämfört med om den kommer från någon som har relativt större anledning att klaga. Men så tänker inte en kritiker som vill avfärda. Istället blir det en fråga om vem som har rätt att klaga. Och det har inte jag. För vi är motståndare, likt barn som kämpar för att bli rättvist behandlade av mamma/systemet. Som om det handlade om vem som har rätt att tycka synd om sig själv. (Obs, jag är inte kristen, och jag har också svårt att se att det skulle placera mig högre i näringskedjan om jag var det.)

Varför ska vi tycka synd om dig? Jag vet inte. Jag tycker inte särskilt synd om mig. Men jag har medkänsla med dem som inte känner sig hemma i det här samhället och bland dem finns jag, och jag vet hur lätt det är att skämmas för att man inte passar in. Poängen med min text är inte att någon behöver tycka synd om mig. Frågan återskapar det mönster som jag velat ifrågasätta genom att belysa några av identitetspolitikens inneboende problem. Jag upplever det som en insinuant och stark fråga, fylld med innebörd långt bortom sin bokstavliga mening. Den skulle givetvis aldrig ställas till någon som den som frågar tycker har rätt att tycka synd om sig själv. (Det skulle vara en skymf.) Att ställa den till någon som försöker ge sin bild av samhället tystar och förminskar den personen. Innebörden är att jag inte har rätt att känna som jag gör, att min röst är ointressant, går bort, eftersom jag är en som klagar men som inte har rätt att göra det. Alltså är jag en lite sorglig självömkande person och tar plats från dem som har giltiga skäl att klaga. Frågan blir från mitt perspektiv, med alla de idéer som ligger bakom texten, ännu knivigare eftersom just mitt känsloliv inte har med samhället att göra annat än som exempel. Jag har en tro på att det kunde vara betydelsefullt om människor började tänka och tala med allvar och så grundat i sig själva som möjligt och inte, som nu, överlämna diskussionen om samhället och verkligheten åt experter som talar utifrån mallar och förenklande missvisande mätmetoder; eller åt korta enkätfrågor i tv; eller åt de inom systemet framgångsrika figurerna i tidskrifternas långa intervjuer som säljer livsstilar och gottköpsvisdomar vilka lägger allt ansvar på den enskilde; eller åt de som ser sig som alternativa men som mest är högljudda och självgoda och som säger vad som gör dem populära i en viss grupp (och grupper byggs oftast kring fördomar och förutbestämda offerroller (som därmed cementeras)); eller åt konstnärer som är bakbundna av att ifrågasätta det som ger dem finansiering; eller åt akademiker som har ett så teoritungt språk att endast deras egen krets kan förstå. Det är inbyggt i systemet att det alltid förbigår individens djupare perspektiv, vilket får till följd att mycket i vårt samhälle är byggt för ingen. Därför har jag skrivit denna text utifrån mig, för det är det enda jag kan göra.
NMK

Det finns ett efterord som är betydligt mer radikalt och som är en fördjupning av mina tankar om avsändarpositionen och vidare om makt och språk och hur språk vilseleder då det ger sken av att vara transparent och opartiskt. Det kan skickas till den som vill ha det… Eller vi får se…

 

*Angående storbankerna
1
http://www.svd.se/ursakta-kan-vi-fa-tillbaka-vara-34-miljarder
2
http://www.svd.se/det-maste-bli-ett-slut-pa-daltandet-med-bankerna

*Angående skatteparadis

*Den här tandläkaren i Linköping visar vad som händer når någon försöker kompensera för systemets brister.

*Sedan början av 90-talet har antalet unga som lider av psykisk ohälsa tredubblats och självmorden hos dem mellan 16 och 24 år har nått den högsta nivån på 25 år, enligt statistik från SCB och Socialstyrelsen.

Till sist kom ett hårt inlägg från en mobbad flicka som verkligen avskydde att gå i skolan. Men trots att det väckte en storm av upprördhet och omtanke var det ingen som kom med en enda invändning mot skolan som sådan eller som plats.

Leif G.W. Persson

Trafikljus
1
http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1533248/Is-this-the-end-of-the-road-for-traffic-lights.html
2

Roads Gone Wild

*Angående byråkratins inverkan på konstnärer

Nyskapande kultur

*Om drönare
1
www.newyorker.com/magazine/2014/11/24/unblinking-stare
2
www.thebureauinvestigates.com/category/projects/drones/

*”Läs Margareta Zetterström i UNT för ett undantag”
http://www.unt.se/asikt/debatt/sakerhetspolitiken-morkas-3349694.aspx

*Ang SD och valet
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/maciej-zaremba-strutspolitiken-som-baddade-for-sds-raketval/

*Johan Ehrenberg om kostnader för invandring
http://www.etc.se/ekonomi/invandring-ar-en-investering-inte-kostnad

*Simic artikel:
http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2014/nov/26/thieves-thanksgiving/

*DN:s intervju med Snowden

*Angående kultwatch som var helt nytt när jag färdigställde min text första gången
http://www.kultwatch.se/2014/11/27/farnaz-arbabi-vi-maste-satsa-pa-barn-och-unga/

*Om de somaliska papperslösa…
http://www.skanesfria.se/artikel/116229
http://www.skanesfria.se/artikel/116230

Russel Brand röstar inte och hur han bemöts på grund av detta:
https://www.youtube.com/watch?v=3YR4CseY9pk

Johannes Nilsson skriver på bloggen detgodasamhället.com angående Hans Rosling och vänsterns utveckling.
http://detgodasamhallet.com/2015/09/09/gastskribent-johannes-nilsson-hans-rosling-vansterns-nyliberale-fralsare/

This entry was posted in Debatt, Kulturdebatt, Mediakritik and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Ett moget val

  1. Pelle Holmgren says:

    Wow. Det här är en text många borde läsa. En text som sätter fingret på mycket av vår tids dubbelmoral. Som på ett hisnande, bitskt, roligt och sorgligt vis kopplar samman alla möjliga fenomen — privatiseringar, sopsortering, tepriser i Istanbul, dåliga upplevelser på Företagsposten, Allsång på Skansen, you name it – och gör dem till en del av en helhet, utan åthävor och utan att bli konspiratorisk. Eller ja, kanske lite, men det är isåfall bara uppfriskande. Det är en text som ekar Pasolini och Göran Palm, och som framförallt präglas av författarens ärliga sanningssökande. Det måste få ta tid. Det måste få bli en lång text. Då hinner tankar väckas.

    Här är några.

    Det finns en idé om att vi ska lära oss att vara kritiska, att ifrågasätta, tänk utanför boxen, inte ta auktoriters ord för givna. Men det finns dubbla agendor. Läraren och rektorn är på pappret auktoriteterna, de som i viss mån kan kritiseras. Men de är galjonsfigurer. Den verkliga auktoriteten, bortom de synliga ramarna, är själva systemet. Ju mindre du ser det, desto större är dess makt.

    Jag funderar: Är den moderna människans besatthet av att bygga och inordna sig i system bara en ersättning för den den förindustriella (kristna) ordningens upphörande? En logisk internalisering av kapitalismens mekanik? Kanske är det de nuvarande systemens blotta storlek och räckvidd som försatt oss i den vördnadsfulla hållning som vi har till den enda vägens kapitalism, skolsystemets fundamentala lämplighet, det romantiska familjeidealet, den frikyrkeaktiga teknikoptimismen.

    Lockelsen i att låta sig behärskas av och i viss mån behärska ett system är förstås också lockelsen i att behärska en del av världen, göra världen till sin. Tänk på all unga hackares i mångas ögon underliga fascination för datorsystem och “ettor och nollor”. Här finns en magisk dimension. Att testa gränser för vad som tros vara möjligt, att spränga dem, att bli mästare.

    Men systemälskandet kanske ligger ännu djupare: en existentiell strävan mot ordning, permanens — odödlighet? Genom att hänge sig åt och bli en del av ett system fortsätter vi att leva. Vi återfinner kanske vår gud bland ettor och nollor. Eller i byråkratin.

    Den goda tanken med byråkrati är förstås att den ska motverka korruption och svågerpolitik. Detta mål är vad som legitimerar byråkratin hos gemene man, trots alla uppenbara baksidor. Det är till exempel något av en nackdel att endast vissa har förmånen (pengarna, tiden, språket) att lära sig förstå ett komplicerat, föränderligt system, t.ex skattesystemet eller bokföringslagarna, och utnyttja de kryphål som kommer att uppstå då systemen byggs upp och byggs om. Klyftor mellan systemvetarna och de övriga förstärks. Den andra, värre, nackdelen — som NMK utförligt beskriver — är att systemet tar över människans egna ansvar. Enligt allmän konsensus har denna konsekvens lett till mycket dåligt (“om detta må vi berätta”). Men grundsyftet med de system vi fortsätter att skapa idag liksom under folkhemsbygge och i Nazityskland, är ju just detta: att göra varje kugge umbärlig, oviktig, med minsta möjliga ansvar.

    Samtidigt är byråkratin, åtminstone i Sverige, kanske själva manifestationen av det där kittet som sägs knyta oss samman, genom våra krav och förväntningar på den, och som samtalsämne. Inte minst sedan “nation” och “svenskhet” blivit förlegade samlingsbegrepp (åtminstone för vissa av oss), när klassidentitet och partipolitik blivit osexigt och de kulturella arenorna blivit alltmer globala. Frågan är: Klarar vi att bo tillsammans, alltså lita på grannar och folk på gatan, utan att ha en gemensamt accepterad auktoritet, t ex en byråkrati, i ryggen? Räcker ett pass och ett landslag? Kan vi ha ett landslag UTAN byråkrati?

    I alla systems DNA finns återskapandet, regenereringen. System kan inte, tror jag, konstrueras med funktionen att en vacker dag avveckla, eller ens ifrågasätta, sig själva. Därför byggs lager på lager av kontrollsystem. Men i dessa cykler av “celldelning” sker också en förstärkning av tendenser (mutationer, kanske) i grundsystemet. Som den expansiva tendensen: att systemet ska växa, prägla och innefatta allt mer. Datorer ska sköta börshandeln, robotar tillverkningen, utbytbara byråkrater politiken och samhällsfunktionerna. På de mänskliga auktoriteternas död (politiker, lärare, hantverkare) följer digitala auktoriteter (datorsystem), styrda av en allt osynligare teknokratisk elit. Som i sin tur rättar sig efter en enda kraft: marknaden.

    En ögonöppnare för att denna utveckling startat kom för min del när jag såg Z-TV:s “Flipp eller flopp?” på 90-talet. Blandade stockholmskändisar tittade på de senaste musikvideorna och ombads svara på den korta, kärnfulla frågan i programmets titel. Om de nångång motiverade sin utsaga var det i form av varianter på hur det “funkade” (vilket alltså inte hade med sväng eller rytm att göra). Alltså: den personliga upplevelsen hade blivit ointressant. Att sia om marknadens reaktion (samtidigt som denna expertis härigenom ofrånkomligen påverkade den) var ett nytt (fräscht) sätt att förhålla sig till kulturuttryck. Och nu, tjugo år senare ser vi hur detta koncept ledigt låtit sig implementeras i (de flesta) mediers politiska bevakning. Ett partis senaste utspel funkar eller funkar inte.

    Om de senaste tendenserna får visa vägen framåt kanske vi ska låta utdelningen av konstnärliga stipendier styras av en algoritm som ständigt tweakas utifrån parametrar som genomslag i sociala och gamla medier, antalet googlelänkningar, publiksiffror, budgetreda. Det känns, när man tänker på det, redan gammaldags att det sitter folk i någon nämnd och TYCKER saker.

    Inom politiken, samma sak: Först får vi ett tjänstemannastyre, en enda vägs politik, och politiker som expertbedömda hästar på en travbana som är allt mindre viktig för realpolitiken. Och sedan, fas två: datorisering av byråkratin, där de kvarvarande problemen med mänskliga faktorer och personligt ansvar och ställningstagande suddas ut. Lite spelteoretiskt anpassad artificiell intelligens på det så är det politikerlösa samhället här.

    NMK:s påståenden om de självmotarbetande systemen är både klatschiga och klockrena. Läste häromdan om ett jordskred i en “ljusskygg” jadegruva i Burma. På bilderna syns några maskiner med Volvos logotyp på. Volvo ansätts med de sedvanliga frågorna på vinkeln “hur kan ni låta er maskiner användas där?” Det sedvanliga svaren följde om “underleverantörer” och “vi måste kontrollera noggrannare vilka vi säljer våra produkter till.” Allt reproduceras enligt den fetischistiska ritualen olycka – uppmärksamhet – syndabock – avbön. Ingen tror på den. Företag, vars mål är ett enda, kommer att sälja till de som vill köpa. Det kommer att hända, på ett eller annat sätt. All detta blingblingande om uppförandekoder etc går ut på följande: att den bekymrade medborgaren ska invaggas i en känsla av att “vi är på rätt väg” och att politiker ska slippa behöva visa sin maktlöshet i en fri marknadsekonomi.

    Den ekonomiska koncentrationen har aldrig varit så hög som nu. Helt i linje med kapitalismens grundrörelse, förstås.
    Politikerns uppgift i dagens kapitalistiska demokratier kan kokas ner till ett slags förvandlingsnummer: att medan han omformar sin roll från ledare och visionär till förvaltare locka ut lite pengar ur kapitalansamlingsapparaten och låta det trickla ner i tillräcklig snabb takt för att förvandlingsnumret ska kunna genomföras innan dagen då det växande prekariatet bestämt sig för att marschera mot regeringskansliet för att ställa honom mot väggen. Men vid det laget är politikern borta. På hans plats sitter en byråkrat. Eller en dator.

    Jag tror svar på några av de frågor NMK tar upp kan finnas i begreppet Den Store Andre, som bl a Slavoj Zizek använt flitigt. Detta hur folk rättar sig efter hur man tror att alla andra tänker. Typexempel: En ängslig mellanchef på ett public service-bolag som fått i uppdrag att hitta en programledare till nästa storsatsning och förklarar för kollegorna, efter att ha gissat sig till vad de vill höra, att han tänkte kolla efter (exempelvis) “en fräsch tjej med munläder och invandrarbakgrund” och kollegorna nickar instämmande, för de tror att alla andra — folket i TV-sofforna, de högre cheferna — tänker i samma banor som mellanchefen, som förstås bara gissade vad kollegorna kunde tänkas gilla.

    När de gamla auktoriteterna försvinner tar Den Store Andre deras plats. Den perfekta auktoriteten — den osynliga. (Bourdieu talade om hyperkorrigering, när borgarna eliminerar sin egen smak för att passa in. Samma tankegång.)

    Ja, dessa ständigt leende, ständigt hurtfriska programledare. Ju mer utslätade de är desto mer hyllas de. TV-monopolet hade sina nackdelar, men man slapp iallfall dessa humanoider. Minns någon Nattsudd?

    Jag såg ett tjoigt barnprogram nångång på 90-talet och tyckte det var flamsigt och ytligt i största allmänhet. Men så slog det mig att det här var nåt nytt: den typen av skrikiga programledare fanns inte tio år tidigare. Det var helt enkelt vuxna som betedde sig som barn, antagligen i hopp om att “nå ut” till dem. Och barn tar förstås över dessa vuxnas beteende, dessa vuxna som försökte bete sig som barn. Den loopen kommer få en konsekvens, tänkte jag då. Tittarsiffrejakt har väl säkert med saken att göra. Min slutsats: tvåhundra TV-kanaler gör oss barnsligare.

    Nyligen rapporterade den meriterade radioreportern Staffans Sonning om Labour-ledaren Jeremy Corbins pacifistiska hållning under en parlamentsdebatt. Staffan beskrev hur “det nya terrorhotet” gjort att Corbyn “hamnat i knipa i parlamentet”. Cameron påstods se ut som att han “fått en tårta serverad” när Corbyn lämnat talarstolen. De som ropar efter våld och vedergällning kommer alltid ha det lättare i en värld där dessa begrepp allt oftare likställs med “handlingskraft”. Behöver denna möjligen något skeva ekvation ytterligare förstärkas av en erfaren public service-reporter som påstås ha objektivitet som ledstjärna?

    En vacker dag har vi förstås inga gammelmedier längre. Om några år består svensk nyhetsbevakning av en förskrämd TT-redaktion. Journalister har redan börjat marknadsföra sig på egna bloggkanaler med hjälp av de tidningar de snart ska lämna. SVT jagar febrilt efter klick, men ungdomar kan göra sin egen succé direkt på Youtube, utan inbladning av nervösa chefer. Och behålla alla rättigheter och pengar själva, för den delen. Och det kommer de göra.

    På en social tillställning för ett tag sedan pratade jag med en gallerist och en regissör. Dessa båda var rörande överens om att det var skandalöst att inte DN, Svenskan, Expressen etc hade “tagit ansvar” och publicerat Muhammedkarikatyrerna när det begav sig. Jag invände att dessa är i grunden helt vanliga företag med sina agendor och bevekelsegrunder samt, inte minst, ansvar för sina anställdas säkerhet. De gör sina val och vi kan skriva en arg insändare eller sluta köpa tidningen. Men galleristen och regissören hävdade med bestämdhet att något stort och viktigt gått förlorat där. Muhammedkarikatyrerna måste ut, som ett statement för yttrandefriheten. Vad tyckte jag själv då? För mig spelar det ingen roll, sa jag. Det är upp till tidningarna. Jag är för full yttrandefrihet och jag fördömer mordhoten mot Vilks och de andra. Men jag måste inte se bilderna för det. För min del — den enda del jag kan prata om — är en symbolhandling som denna oviktig. De tyckte jag var relativist. Det är för eller emot som gäller. Är du inte det ena så är du det andra. Just detta däremot, tror jag, är det verkligt farliga.

    Klimatet i dagens debattprogram: Vilken revolution hade det inte varit om någon politiker, expert eller paneldeltagare, en enda gång, sagt “Okej, du har nog rätt, jag har fel.” Men det hade setts som ett misslyckande, inte minst från programmakarnas synvinkel. En sådan person hade misstänkliggjorts och antagligen inte varit välkommen till någon soffa igen. Dagens mediala debattform skapar och upprätthåller en falsk, människofientlig kommunikationsform och monotona positioneringar. Tanken är väl att läsarna/lyssnarna/tittarna ska, som det så fint heter, “dra sina egna slutsatser”. Men om man ALDRIG får uppleva en debattdeltagare/politiker/expert verkligen ta in samtalet och nångång just dra en egen slutsats och kanske erkänna en förhastad tankegång – hur kan man samtidigt tro att en sådan öppen inställning ska kunna uppmuntras hos publiken? Radion är än så länge snäppet bättre här, men min helhetskänsla är att vi bara idag bevittnar skendebatter och status quos upprätthållande. Systemet återskapas.

    Apropå människofientligt: dessa satans bänkar på Malmös tågstationer som helt skamlöst är konstruerade för att den sittande ska ramla av. Gissningsvis är syftet att hemlösa och andra dagdrivare inte ska förskansa sig på bänkarna och kanske — hemska tanke — lägga sig på dem. Allt, givetvis, för att den Goda Medborgaren ska slippa se och kommunicera med Den Hemlösa och — hemska tanke — behöva be henne sitta upp. Skånetrafiken löser ett av alla “trygghetsproblem” vi brottas med.

    Skolan: Skolans främsta funktioner är alltjämnt att vara en förvaringsplats och ett sorteringssystem för intagning till högre utbildningar. Eleverna är förstås i stor utsträckning lojala mot den första funktionen eftersom det är där de träffar sina vänner. Men då lärarna i brist på kompetens, tid och egen övertygelse tappat sin roll som inspiratörer – i den mån de haft den – har de också kommit att ses alltmer som de gatekeepers de också är: förmedlare av, i första hand, betyg snarare än kunskaper eller kritiskt tänkande. Tendensen förstärks förstås med betygsinflationen som marknadsanpassningen ofrånkomligen leder till. (Lösningen som vanligt: kontrollsystem.)

    För att motverka både det sistnämnda och den allmäna segregationen i samhället (vilket jag tycker är en av skolans viktigaste uppgifter), då cementeringen av socialklass efter bostadsområde vid det här laget blivit så pass utbredd, så är jag för att de relativa betygen återinförs. D v s ge de högsta betygen till de bästa i varje innerstads- och varje förortsklass. Då kan man skrota det på förhand dömda projektet att få socialt utsatta barn att söka sig till högstatusskolorna (dit de enligt närhetsprincipen ändå har svårare att komma in). Man vänder på spelplanen, helt enkelt, och det blir istället de priviligierade elevernas uppgift att söka sig till lågstatusskolorna.

    Apropå skola och lärarlegitimation: En vän till mig jobbade på en gymnasieskola för några år sedan, när lärarleg-reformen på pappret höll på att genomföras. (I praktiken tog det flera år till eftersom myndigheterna inte hann utfärda alla dessa leg.) Han ansattes ibland av elever och, tror jag, vissa lärare, med pikar om hans obehörighet. Det fina i kråksången var att chefen, rektorn, var en omdömesgill mänska som enkelt och tydligt förklarade för skeptikerna att “den är behörig som jag anser vara behörig.” Lärarlegreformen ogiltigförklarar förstås denna möjlighet. Samtidigt som man ålägger vissa (lärarna) alltmer betungande bedömningsarbete så tar man med andra handen bort möjligheten för annan skolpersonal att göra sin bedömning. För målet är att ingen ska behöva göra en bedömning som inte kan kontrolleras av en annan del av kontrollsystemet. Alla ska ha ryggen fria. Allt ska finnas i datorn.

    Och har du hört den här då: en lösning som blev ett problem och fick en lösning som eventuellt neutraliserat den första lösningen: Eftersom vi numera återvinner så bra i Sverige — vi har ju börjat tycka det är lite olustigt att bränna resultatet av vår överflödkonsumtion — får vi numera skeppa hit sopor från bl.a England, då våra värmeverk har för lite att bränna. Har vi eller klimatet verkligen vunnit något på denna manöver, kan man undra. Hjulen snurrar och skorstenarna ryker, åtminstone.

    Jag kanske inte helt håller med dig, NMK, i din avsky för “mitten” som sådan, i politiken. Visst, det låter lagom, ljumt, tråkigt, fegt — som ord. Men det är ju bara ett ord. Om man bedömer partierna utifrån fler dimensioner än de sedvanliga höger/vänster-polerna, så är det inte lika självklart vad mitten är. Minsta gemensamma nämnare, kan man väl kalla det. Punkten där kompromisserna möts. Men eftersom SD infört en tredje linje (eller fjärde kanske, om miljörörelsen införde en tredje) i skalan blir det problem eftersom deras 13% stöd (och 22% nu) inte får nåt inflytande i den flerdimensionella skalan. Då är det inte helt förvånande att de i frustration börjar söka sig mot “gräsrotsaktivism”. En klar fördel SD har gentemot andra partier, för övrigt, är ju att dess sympatisörer verkligen tror på det partiet står för.

    De punkterna NMK pekar ut under “politik och ekonomi” sammanfaller för övrigt rätt bra med de fyra punkter som nätverket Attac valde ut för sitt manifest för en femton år sen.

    Alla dessa skissartade tankegångar kom till som en väldigt direkt reaktion på att ha läst NMK:s text. Lungorna fylldes. Därpå följde en utandning.

    • Kulturkritik says:

      Tack Pelle!
      Många fina poänger. Detta med sopimport som du tar upp är ett exempel på när jag får lust att klia sönder skallen på mig. Vad är det de byråkrater som godkänner detta inte förstår? Tycker de att materiella sopor är en sak att ta hand om, men utsläpp från fartyg inte är något? Annars kan jag inte förstå att man vill skapa betydande sopor (utsläppen från fartygen) för att bränna dem i ett land långt borta. Det är just ett fall när något säkert verkar vettigt givet de kalkyler och regler de sitter med, men som sett utifrån är galopperande vansinne. En barnunge kan förstå misstaget. Men inte de som är utbildade och anställda för att bestämma om detta med sophantering i Europa.

      Nu när jag är i Fiji är det så lätt att se att en gammal livsstil vad gäller livsmedelshantering är så fullständigt överlägsen vad gäller att inte skapa sopor. Men när en fijian vill vara modern så slår den in det i plast som därefter stoppas i en plastpåse. Tidigare var det alldeles utmärkta blad som användes för ändamålet. Givetvis tror jag att plast eller olika moderna förpackningar kan ha en roll, men det blir bara så tydligt på en liten ö, att plast inte går att göra sig av med. Och att det är så otroligt svårt att undvika för alla som handlar i “moderna” affärer. Vid gatorna sitter fortfarande lantisar med sina grödor uppradade på bord. När moderniseringen är klar kommer dessa grödor slås in i plast och säljas via livsmedelskedjor som ägs från utlandet.

      Det verkar så misslyckat. Att sträva efter.

      I all hast.
      Från Levuka

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *