Göteborgskravallerna tio år efteråt (pendang till Helena Granströms Det barnsliga manifestet)

Bland de många tankar som Helena Granströms Det barnsliga manifestet väcker är den om ideologins plats i samhället en av de mest intressanta. Den ideologi som beskrivs i Granströms skrift cementerar bland annat förhållandet mellan barn och vuxen. Den vuxne är en naturlig och nödvändig utveckling av barnet, för att individen ska bli en produktiv, duktig och välanpassad medborgare. Ett av Granströms mål är att beskriva hur den rådande ideologin fungerar och hur den befäster sin egen position som samhällets grundläggande men undanskymda tankebas.

Granströms pamflett påminner oss om att ideologierna är allt annat än döda i vår tid; tvärtom är ideologin så allenarådande och stark i det svenska samhället att det är svårt att urskilja den som just ideologi. Många tänkare och teoretiker – Gramsci, Foucault, Derrida, Adorno, Jameson, Eagleton, för att bara nämna några – har under 1900-talet påpekat att det just är ett kännetecken hos en styrande ideologi att den framstår som naturlig, som en given naturordning som bara finns där på plats och som verkar vara hur samhället självt vill ha det. En av de tänkare som gått igenom ideologins verkningar på staten och samhället är den franske filosofen Louis Althusser. Althusser var djupt påverkad av klassisk marxism, men eftersom han levde och verkade i 1960-talets Paris influerades han också av andra sätt att tänka utanför rådande system: Lacan inom psykoanalysen, Derrida inom filosofin och Foucault inom historieforskningen. Sina tankar om ideologin utvecklade han i en artikel vars titel på svenska översatts till ”Ideologi och ideologiska statsapparater”. Enligt Althusser är en individs önskningar, val, avsikter, smak och förhoppningar inte resultat av subjektets fria vilja, som det kapitalistiska samhället vill få oss att tro, utan istället konsekvenser av sociala krafter. Dessa sociala krafter skapar inte bara ett subjekt som det liberal-demokratiska samhället ser som autonomt, utan också ger olika individer olika förutsättningar för att röra sig och leva i samhället. Den rådande ideologin når ut till individen dels via det som Althusser kallar de repressiva statsapparaterna (regeringen, byråkratin, armén, polisen, domstolarna, fängelserna, etc) och dels via de ideologiska statsapparaterna (skolan, familjen, politiken, fackföreningarna, medierna, kulturen etc.). Inom de förstnämnda sektorerna befäster staten sitt våldsmonopol, men det är inom de sistnämnda som det ideologiska budskapet prånglas ut. Viktigt är att de repressiva krafterna utgör en enhetlig apparat, medan de ideologiska formas av en mångfald olika instanser. Dessutom tillhör de förstnämnda det allmänna, medan de sistnämnda först och främst opererar inom den privata sfären. Att de ideologiska statsapparaterna så tydligt kopplas till staten visar hur långtgående dess inflytande är på våra privata liv.

Det är inte särskilt svårt att göra ideologiska analyser av andra samhällen. Titta bara på USA med deras sorgliga tvåpartisystem, där lobbyorganisationer ändå sitter på den verkliga makten! Eller Italien, där Berlusconi äger fotbollslag, statliga och privata mediebolag, och skriver om konstitutionen som det passar honom! Eller diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern, där folket dör i sin kamp mot förtrycket (trots att vi fram till alldeles nyligen stöttat diktatorerna ekonomiskt och politiskt). Men när kan vi identifiera de ideologiska strukturerna i vårt eget samhälle? En fin möjlighet är att titta på hur de så kallade Göteborgskravallerna diskuterats, nu när tio år har gått sedan det begav sig. Det som kallades Antikapitalistmarschen var något så sällsynt som ett reellt (om än så gott som omöjligt att genomföra), politiskt hot mot EU:s samlade ledare och polismaktens våldsmonopol. Under marschen hade löst sammansatta grupper föresatt sig att göra en inbrytning på Svenska Mässan, där EU-toppmötet pågick. Efter konfrontationer med polisen övergick marschen till en omfattande stenkastning mot polisen och skadegörelse på Avenyn. Statens reaktion på denna utmaning av dess makt nådde oanade höjder av brutalitet. Flera gånger under toppmötets tre dagar spärrades aktivister in – godtyckligt, oförklarligt och under förnedrande former. Fler människor greps än på något tidigare toppmöte. Flera skarpa skott avlossades mot demonstranter, varav ett skadade en aktivist så allvarligt att han under flera veckor svävade mellan liv och död. Polisen avbröt dessutom dialogen med aktivisterna och Göteborgs stad som man byggt upp under flera månader. Därtill användes av polisen avlönade infiltratörer bland aktivister och nazianstrukna provokatörer som gång på gång kunde komma igenom polislinjen. Efterspelet blev inte mindre skoningslöst. Efter att förfalskat bevismaterial och tveksamma vittnesmål presenterats av åklagarsidan fälldes 70 personer för våldsamt upplopp, med straffsatser mycket högre än i de andra länder där kravaller utbrutit kring politikertoppmöten. Av de hundratals anmälningar som gjordes mot polisen lades de allra flesta ner. En handfull poliser åtalades för tjänstefel, men ingen fälldes. Ännu tio år efter har ingen ansvarig politiker eller polis erkänt att man begått något fel.

Var står vi då nu, tio år efter händelserna som så djupt skakade om delar av den svenska demokratin? Då som nu råder näst intill konsensus i medierna, där många vänsterdebattörer villigt spelar med, grundat på ett antal halvsanningar som ständigt upprepas. Ett vanligt, dystert konstaterande från vänsterhåll är att kravallerna tog medieuppmärksamhet från den uppsjö av fredliga och konstruktiva aktiviteter som pågick under mötesdagarna. Det förutsätter förstås antagandet att mötets aktiviteter faktiskt fått betydande medieutrymme i frånvaron av något så uppseendeväckande som stenkastning mot polisen och barrikader på Avenyn. Det finns dock inget, med tanke på hur andra alternativa forum behandlats (exempelvis European Social Forum i Malmö 2008), som tyder på att mötets fredliga aktiviteter inte skulle hamnat mellan nyheten om en översvämning i Härnösand och ökad glassförsäljning i det varma sommarvädret i Rapport. Däremot behöver man inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tro att polis och politiker på ett tidigt stadium insåg att ett fokus på svartklädda demonstranter skulle tjäna det dubbla syftet att avleda uppmärksamheten från regimkritiska aktiviteter och samtidigt skrämma Svensson till lydnad hemma i tevesoffan.

Ett annat argument som politiker, poliser och journalister upprepat under åren är att det inte fanns något politiskt syfte bakom kravallerna, utan att de endast anstiftades av ”kringresande huliganer” och ”förvirrade ungdomar”. Även bortsett från att den mest prominente stenkastaren, som sköts av polisen och låg sex veckor på sjukhus innan han sattes i fängelse, var son till en professor i medicin och överläkare på Sahlgrenska sjukhuset, är ett liknade omyndigförklarande vanligt när makten vägrar möta den kritik som riktas mot den. Det mest elastiska och användbara begrepp som staten införlivat i sin retorik under det senaste decenniet är terrorist. Sällan har demokratier och diktaturer slutit upp så enhälligt kring ett så passande sätt att få fri lejd att bete sig hur som helst mot sina fiender. Det finns hart när en regim som inte slängt upp terroristkortet när argumenten börjar tryta – elfte september populariserade förstås begreppet, men redan stormningen av Schillerska gymnasiet i juni 2001 gjordes under förevändningen att man letade efter ”tyska terrorister”. Hur töjbara begreppen terrorist och huligan än må vara är syftet med deras användning alltid att frånta motståndarna deras politiska intentioner, och sålunda reducera dem från ansvarstagande vuxna till irrationella barn. Därför är det också praktiskt att kalla människor ”ungdomar”, som Granström påvisar, eftersom alla då antas anse att personen inte kan tas på fullt allvar i politiska sammanhang. Ytterligare ett argument som hörs från mannen på gatan är att man genom stenkastning vänder demokratin ryggen. I Sverige har vi faktiskt demokrati – vi röstar ju vart fjärde år! Om de personer som torgför dylika påståenden verkligen tror att demokratin kan reduceras till rösträtten, då har den rådande ideologin varit mer framgångsrik än makthavarna förmodligen vågat drömma om.

Och så har vi argumentet att det var vänsterns eget fel att det gick som det gick. Fredrik Ekelund tog på tioårsdagen av kravallerna (i Sydsvenskan, 110614) i från tårna och kallade händelserna det ”värsta självmålet i den moderna svenska vänsterns historia”. Författaren är förtvivlad över första dagens demonstration mot George W Bush, som varit så ”bra och värdig”, förbytts i stenkastning och skadegörelse dagen efter. Han står oförstående och betraktar händelserna på Avenyn: ”Vad är meningen? Det finns naturligtvis ingen. Det är en tom, anarkistisk gest genomförd som om den vore planerad in i minsta detalj, inte bara ett självmål utan också ett slags offentligt politiskt självmord.” Vi har redan sett det vanliga knepet där man fråntar någons politiska legitimitet genom att säga att dennes handlingar är meningslösa och tomma; på så sätt behöver man varken möta någon argumentation eller bry sig om hur saken diskuteras i en efterföljande debatt. Mer uppseendeväckande är att man från en förment vänsterposition internaliserar tanken att den rådande ideologin bara kan ifrågasättas inom de strikt definierade ramar som ideologin själv satt upp. Till största del är det bara den välkammade vänstern som får komma fram i etablerade medier, den som är självrannsakande och skuldmedveten och förtvivlat försöker övertyga konsensussamhällets försvarare om att man lärt sig och mognat och förstått att det inte får hända igen. Den lydiga vänstern är lika mycket en del av den rådande ideologin som övriga politiker, makthavare och journalister; visst kan man kritisera jobbskatteavdrag och minskad sjukersättning, men hur skulle det se ut om vi började ifrågasätta hur själva systemet är uppbyggt? Omedvetet – eller är det kanske fullt medvetet? – spelar dessa vänsterns representanter makthavarna rakt i händerna, genom att rätta sig i ledet och bedyra att de inte ska komma med någon allvarligt menad kritik.

En mekanism som Göteborgskravallerna visat oss, under de tio år som gått, är att hela det samhälle som försvarar och förkroppsligar den rådande ideologin slog och fortsätter att slå tillbaka, hårt och bestämt, alla reella försök att utmana dess makt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Som Althusser påpekar är en av statens övergripande uppgifter att vidmakthålla sitt inflytande via alla de kanaler som står till dess förfogande, genom såväl repressiva som ideologiska statsapparater, där även kultursidor och kultursektorn ingår. Om vi för ett ögonblick återgår till Ekelunds artikel ser vi att den är mer politiskt pregnant än den vill göra sken av. Som fotbollsintresserad hittar skribenten sin metafor om vänsterns ”självmål”, vilket blir ett slagkraftigt sätt att återigen hamra in det gamla budskapet om att allt var vänsterns eget fel – skribenten blir rentav så förtjust att han använder den ytterligare en gång i sin politiska analys. I retoriska texter är det alltid misstänksamt när man använder ord som signalerar ett förmodat samförstånd mellan författare och läsare. När Ekelund frågar sig själv vad meningen är med stenkastningen svarar han, som om vi alla vore överens: ” Det finns naturligtvis ingen.” Sedan kommer han fram till att ”gesten” inte bara är tom och anarkistisk, inte bara ett sagolikt självmål, utan rentav ett noga planerat och genomfört självmord inför öppen ridå. Slår man fast något så anmärkningsvärt bör man förslagsvis även förklara hur man når den slutsatsen och vad man menar, men i det här fallet får läsaren själv räkna ut inte bara varför det begås ett självmord, därtill ett offentligt sådant, utan även vem som begår det. Vid en omläsning av artikeln framstår författaren snarast som en ulv i fårakläder; i början av texten anlägger han ett vi-perspektiv men visar sig mot slutet vara en ivrig försvarare av den rådande ideologins hela retorik.

Utan att nödvändigtvis försvara stenkastning mot polisen bör varje kritisk sinnad människa, åtminstone om hon är ärlig i sitt uppsåt, ta tillfället i akt att begrunda hur makten (repressiv och ideologisk) förhållit och förhåller sig till händelserna i Göteborg för tio år sedan. Hur ska man ifrågasätta ett system om man ständigt håller sig innanför systemet? Den svenska demokratin är en av de mest välfungerande i världen, men om målet är att bidra till och uppnå social rättvisa är det inte tillnärmelsevis nog. Om man tvivlar på det här bör man begrunda att vårt eget politiska system – här behöver vi inte sträcka oss till USA, Italien, Libyen, Syrien, Kina eller Israel – upprätthåller en rad orättvisor inom och utom rikets gränser: systematisk utsugning av utvecklingsländer, en europeisk civilisation byggd på historiskt och nutida våld, fritt spelrum för multinationella företag, förtryckande strukturer i förhållande till kön och etnicitet, ivrigt påhejad konsumism, en medveten miljöförstöring, tro på obegränsad och ohindrad tillväxt, privat ägande som samhällets bärande, en vidrig djurhållning ovärdig ett civiliserat samhälle. Vill man verkligen förändra samhället måste man förstå hur systemet fungerar, och då är Göteborgskravallerna en förträfflig fallstudie.

Christian Claesson

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *