Har du eld?

Några tankar om det totala rökförbudet på uteserveringar; om slutet på en månghundraårig kultur, en utrotningslagstiftning samt vad den kommer föra med sig.

Samhällsdebatt

Alla de gånger som ett samtal påbörjats med en cigarett i handen. Kanske inte i min hand, det spelar ingen roll. År efter år efter år. Jag har älskat att sitta på en uteservering och jobba. Själv. Inte så ofta, men ibland. Då och då rökande en cigarett. Ibland inte. Det finns ett sätt som rökare börjar ett samtal som är otvunget. Det kan för all del hända med icke-rökare. Men det är inte så vanligt.

Problemet är förstås inte att dessa samtal kommer att upphöra helt, men integrationen, spontaniteten kommer inte finnas där – och naturligheten helt försvinna. Det är detta sista som är den verkligt betydande signalen, för den som pratar med någon på en uteservering med en cigarett i handen ska veta att den inte har rätt att göra det, inte i samhället som Socialdemokraterna (och en del andra i den styrande klassen) vill ha. Bilden av att myndigheterna vill ha bort de där mötena är vad som når fram till mig, och får mig att tycka att det här landet är inget jag vill leva i. Jag är helt allvarlig, faktiskt. ”Vadå, är du så beroende av en cigarett, varför går de inte lika bra med ett glas öl, utan cigarett?” Ja, det är frågan. Sanningen är förstås att erfarenheten är entydig, eller nära på. Det finns ett samband mellan trivsamma samtal och tobak. De som bara betraktar saker utifrån kan aldrig förstå sådant. De tror att man kan operera bort det dåliga ur alla företeelser, och så blir det goda kvar. Utan att något gått förlorat. Det är precis sådan världen inte är. Samhället, kulturen och människorna är beroende av många småsaker som kommer samman, saker som inte är entydigt goda eller dåliga. Utifrånmänniskorna, som styr utvecklingen, lever med en schizofren syn på sig själva, då de helt enkelt blundar för det svaga inombords – endast så kan de förbjuda andra människor sådant som är petitesser, medan de själva håller på, fortsätter.

Jag tog upp en liten detalj om rökförbudet med en bekant som är knuten till sossarnas topp i Malmö. Jag förklarade, att på Ölkaféet brukar det alltid sitta några gubbar, med latinsk bakgrund, och några är från mellanöstern, de brukar sitta där när jag cyklar förbi vid tolvslaget och prata, dricka kaffe och röka en cigarett. Men nu var bordet tomt. Han sa: ”Där du ser gubbar som inte får röka ser jag barn som kan fika med sina föräldrar utomhus utan att känna obehag.”

I denna kommentar ryms en hel värld. Den är inpyrd av så djupa fördomar att jag inte ids börja förklara. Där är också maktutövning. För han utgår från att jag ska utgå från det han utgår från. Jag försöker säga emot men det går inte riktigt. Det spelar ingen roll att Ölkaféet, enligt mig, inte är till för barnfamiljer – för allt måste tydligen vara till för barnfamiljer. Det spelar ingen roll att hans syn på vad som skapar obehag i barn är den mest snäva känslofrämmande prydlighetstillbedjande och kulturellt inskränkta jag kan tänka mig. För han är ändå en sosse som säger sig älska mångkultur. Bara det att allt ska vara anpassat efter ängsliga svenska medelklassföräldrar. Det är inte rasism. Nej, jag tycker inte det. Men att motivera lagar med sin oförmåga att ta in att andra människor inte är som en själv… Den brutala okunskapen. Mångfaldsföraktet. För dem är det vi som vill kunna ta en cigarett på en uteservering som är egoister. Jag förstår det. Om varenda plats i landet måste vara tillgänglig för en viss idé om barnfamiljer så är det logiskt att tänka så – även om ett sådant arrangemang samtidigt skulle omöjliggöra andra typer av människors leverne.

Något med rökare är coolt. Och jag har ingen aning om det beror på cigaretten eller om det är så att den personlighetstyp som då och då tar ett bloss skiljer ut sig. Ett utmärkande drag är att det är människor som kan prata avslappnat om saker. Exempelvis har de inte den här ansträngda tillrättalagda rösten när de pratar med barn. (Så märker man att rösternas ägare har samma röst när de pratar med vuxna – det obehaget!) De ansträngda rösterna tar för givet att deras bild av allting är den som gäller. Och då menar jag verkligen tar för givet. Det går inte att stoppa dem. De ska styra allt. De nöjer sig inte med att så gott som allt i offentligheten är anpassat efter deras barnfamiljer; de små luckor som finns kvar vill de stänga igen, för att få stopp på sitt obehag. (Men det kommer aldrig gå, jag lovar, för det sitter på insidan av er.)

En rökare är ofta lite… street-smart. Det skrämmer förstås de ansträngda typerna. För det är deras motsats. Och det är just det. För att vara lite street-smart behöver man ta in att folk är olika. En del rökare tycker om att sitta och prata. I timme efter timme. Vad är det vi pratar om egentligen? Saker förbudsmänniskorna inte förstår. Alltså, saker de inte är i närheten av att förstå. Ibland får vi för oss att det system som de driver är korrupt, att de som styr håller på att köra planeten och/eller kulturen i botten. Ibland pratar vi om känslor. Ibland får vi för oss att vår livsstil är sundare än deras, för vi flyger inte utomlands så fort vi behöver slappna av eller träffa kolleger. Och när vi hör om hur dåligt deras barn mår, så förstår vi förstås att felet är de vuxnas stress och prydlighetsmani. Oftast snackar vi skit. Det är klart att sådant inte ska få förekomma i det offentliga rummet. En av tobaksrökningens effekter är uppenbarelser av samband. Medan giftet verkar är det lättare att se kopplingar mellan A och B, som tidigare såg främmande ut, för varandra. Det är lite märkligt. Liksom att de som röker någon gång då och då, i allmänhet är mer nyfikna än andra. Liksom att 4 av 5 av dem är mer intressanta än 4 av 5 som aldrig röker. Kanske beror det på ett slags acceptans. Av dödligheten. Vi lever, och dör. Vi umgås. Vi lever inte på att skapa kurser för hur man ska umgås, så att de som deltagit kan fylla i blanketter om att integration har förekommit, därute, på pappret. Vi håller krogarna vid liv genom att ge dem våra pengar för att få sitta där och leva. Inte som ni, som besöker dem en gång om året när ni släpper loss. Vi är helt värdelösa. Men ni verkar tycka om oss lite då, att vi finns, som en kuliss.

Om Malmö-politiker hade minsta känsla för sin stad skulle de inse att det finns delar av den som inte är svennebanan-land – utan ett slags mellanland och att vi är många som tycker det är skönt. Att det finns gatuliv. Istället gentrifiering. Mer hemmasittande. Mer tv-tittande. Mer av allt det vanliga. Det ni gillar. Malmö-sossen Andreas Schönström vill gå ett steg längre än lagen och förbjuda rökning överallt, förutom på vissa avgränsade platser. Om man går runt i ett område som Möllevången är det slående med alla kulturer förstås, och också slående hur människor med annan bakgrund än svensk rör sig överallt, och de röker (männen). Vad Schönström säger är: ”Gå härifrån, dra er bort från centrum, så att det ser ut som vi vill!” För självklart kommer det vara omöjligt att förhindra dessa män att röra sig ute och röka – myndigheterna kan inte kontrollera varenda kvadratmeter, inte än – men det går att få bort dem från vissa platser.

Men det handlar inte bara om hudfärg – i grunden knappt alls, tror jag. Schönström har nog inget emot människor med olika bakgrund, men de ska vara propra och sunda! Gamla Möllanbor, Larsen och Jönsson, måste också bort! Och vi andra, inflyttade, men som här hittat den enda platsen i Sverige där vi känner oss lite hemma. Där skit och glam och liv hör ihop. Där allt inte är så jävla uppstyrt och segregerat. Självklart kommer många krogar tvingas stänga. Den som tror att barnfamiljer (och de som hindrats att gå ut på grund av rökningen) ska hålla igång utelivet vet inte vad den talar om. Och det är en viss sorts krogar som kommer stänga. De som drivs av såna här personliga krögare som ser det som sitt jobb men också ett sätt att leva, att år efter år ta emot sina gäster, varav de flesta är (ofta) återkommande. Det behöver inte sägas att de är rökare. Det är klart att de inte kommer fortsätta, deras typ är i högsta grad utpekade som olämpliga människor, och de kommer ersättas av en mer affärsinriktad, och opersonlig typ, med hälsoprofil! Och de krogar där vi gärna sitter, vi missanpassade, kommer försvinna. Vi som sällan har råd att äta ute men som tycker om att vara ute. Särskilt lite senare på kvällen, när de duktiga har gått hem till sina tv-serier. Det är ju en dag i morgon också.

En sak ska ni förbudsivrare veta: Ni gör det svårt för oss att andas. Pyrande tobak är inte det enda som skapar andningsproblem hos andra. Vi andas ut när ni inte är i närheten längre. Det blir lättare att prata. För det är något med hela er styltiga uppenbarelse, ert fokus på nytta och rationalitet (hur irrationell den än är), och framförallt ert sätt att inte i lugn och ro acceptera andra som de är, som är stressande.

En annan sak ska ni politiker veta: Den grad av exkludering vi kan känna inför ett familjetillvänt Malmö Stad-evenemang är så hisnande att ni aldrig i era förtorkade präktighetssjälar kan föreställa er den. Jag skulle dra mig i det längsta för att ens ta ett barn till ett sådant spektakel av rädsla för akut infantilisering. Ert belamrande av offentliga platser med kulörta manshöga skyltar som instruerar om att ni gillar olika, eller var man ska pussas, eller hur man ska integreras. Ni kommunicerar med befolkningen på det viset. Eller nja, en del av den. Kanske. Ni stöter bort folk, också. Det är givet att det är så, och att ni inte bryr er det minsta om vår känsla eftersom det är vi som är konstiga, som inte tycker om allsång. Men jag trodde vi hade en överenskommelse. Vi låter er hålla på (med kommunala medel!) utan att påtala det imbecilla, mot att vi får vistas ute, i staden. Men nej.

Bland kritiker har det totala förbudet beskrivits som att rökning inte passar in i politikernas bild av hur de vill att staden ska se ut. En plats som Västra hamnen är idealet. Rent och snyggt. På ytan hälsosamma människor. Medborgarna har blivit till dockor som politikerna leker med i sina digitala bildspel om framtiden. Vissa saker ska sopas bort från gatubilden, suddas bort ur bilden. Det verkar ligga något i det, i synnerhet som e-cigg och vattenpipa förbjudits. Men återigen blir de styrandes okunskap om människors djupa olikhet tydlig. Så här under sommartid är det en del turister i stan, och jag kan bara relatera till mig själv, om jag kommer till en främmande plats: Ser jag ett café eller en bar där det sitter en dam och röker, eller ett par unga män, då vet jag att där kan jag växla ett par ord, få höra vad de tycker är nåt att kolla in – ofta blir det andra barer, och hela kvarter som det inte står om i guideböckerna. En god socialdemokrat förhör sig om det närmsta gymmet, eller nyaste köpcentrat, eller nej förresten, dem kan de hitta i sin luktfria app! Men nu då, när jag ser dessa resenärer komma till Malmö – en del av dem vill se och delta i folkliv för sydlänningar är oftare som jag. Jag skäms så innerligt att jag vill krypa in under en kudde. De kan inte sätta sig ner med en öl och en cigarett (om de händelsevis skulle vilja) – och ta det därifrån. De kan inte heller prata med någon av alla rökare, för det är framförallt det de gör på en uteservering, när de röker: sitter och röker. Men framförallt detta att leva i ett land där det styrande skiktet är så inpiskat trivialt i sina tankesätt att de kan tro att de gör något viktigt med ett förbud som detta. Det skvallrar om en fullkomligt bisarr intellektuell småskalighet. Om en oförmåga att se större perspektiv, som det heter. Och att förbjuda en central del i den europeiska café-kulturen – har vi verkligen råd med det, i hopplöst okultiverade evigt nyttomaximerande Sverige? Att sossar inte förstår den är en sak, men kanske att ni just därför borde låta den vara? Och var ska det sluta? Om förbudsivrarna får för sig att deras barn känner obehag av sjavig klädsel – ska det lagstiftas mot det också?

Det finns en meta-nivå av detta uteserveringsrökförbud. Och jag är övertygad om att förbudsivrarna inte tänkt på det – eftersom de föreställer sig att deras värdering av vad som är obehagligt i någon mån är objektiv. En vilja till förbud tycks ligga latent i svensk kultur. Mellan varven ligger byråkrater och viktigpettrar stilla men så ibland, som nu, löper de amok. Istället för acceptans för att det ska kunna finnas olika platser i ett samhälle: förbud. Men att driva igenom förbud är ett virus. Jag känner det. Att jag blir som er. Ska ni förbjuda mitt enkla nöje ska jag fan i mig förbjuda allt ni hållt på med alldeles för länge. Lita på att jag ska jobba för det! Nej, jag kommer inte det, för jag tål olikhet (och har intressantare saker för mig, halleluja!). Men, lusten är väckt i mig. Ska ni sitta där framför Mellon, på Espresso House, i era karriärer, utan en aning om vad som pågått år ut och år in på uteserveringar runt Möllan, men ändå ta er rätten att bestämma över dem, då ska jag fan i mig bestämma över er också. Det är den mentalitet ni föder. Och visst är det skönt att bestämma över andra? Därför kan det finnas skäl att vara lite försiktig med den där lusten att förbjuda det som man själv inte gillar. Jag vet förstås att det ni håller på med – sådant som är helt självklart i era liv – inte tål en granskning. Er inverkan på planeten är långt värre än uteserveringscigaretter… Så förbered er på att få era liv inskränkta. Eller visst fan, ni är normen, ni kan göra vad ni vill. Ni gör vad ni vill.

Så adjö Möllan. Adjö du långe bosniske man som jag pratat med många gånger under rökandet av en cigarett men vars namn jag är osäker på. Jag har aldrig förstått när du hittar på och inte. Adjö du från Togo, Hanoi och Södervärn, och du från Tomelilla, Damaskus och Lund. Vi har setts hundra gånger, och till sist börjat nicka bekräftande. Inte en enda gång har jag sett er lumpna, aggressiva eller obehagliga, tvärtom. Ibland lite nedslagna kanske, men leende när vi hälsat. Man är mans gamman! Vi gillar att höra ihop på ett diffust sätt, mötas ibland, bortom kontroll, och inte stänga in oss i de föreskrivna enheterna. Men ni hör inte hemma här längre. Inte jag heller. Vi tänkte för lite på karriären, för lite på att sluta leva runt, så vi satt och pratade ett par timmar till, och drack ett par öl till. Adjö alla feströkar-väninnor, ett tjog, minst. Jag kommer nog åka mer till Köpenhamn. Inte så ofta förstås men… Jag kommer knappast sitta ute på krogen och jobba, och det kommer aldrig hända att en granne, med en cigarett i handen, lutar sig fram och frågar om eld, ser mina papper med korrekturnoteringar och så: ”Vad håller du på med egentligen? Skriver du en bok?”

Och adjö Sverige. För vi finns inte mer.

 

Här är en spontan lista på saker som politiker kanske borde ha funderat på att förbjuda före cigarettrökning på uteserveringar:

Anläggning av köpcenter när det redan finns för många

Jobb som kräver flyg till meningslösa konferenser (och i synnerhet om dessa konferenser betalas av skattemedel)

Öl i kombination med fotboll (jag älskar båda, och i kombination, men det är givetvis helt oförsvarligt)

Grundskolan (snacka om att barn känner obehag!)

Storbankernas decennielånga svindlerier i miljardklassen (ni känner till dem va?)

Köttindustrin

Pratande med tillgjord röst

Att politiker och deras kompisar kan tjäna otaliga miljoner på att bygga sjukhus för skattemedel

Politiker som lägger kraft på att försvåra integration och spontana möten

Köp av fler än hundra plastleksaker

Tittande på fler än hälften av melodifestivalprogrammen (det skadar hjärnan!)

Allt som stressar barn

Barnfamiljsparkeringsplatser (att uppmuntra barnfamiljers redan osunda förhållningssätt till konsumtion, nej nej!)

Att socialdemokrater lobbar för en månghundramiljoninvestering för att drastiskt öka flygtrafiken mellan Sverige och USA (gick igenom)

Ja, ta elsparkarna också (tänk på folkhälsan!)

Det här inlägget postades i Debatt, Kulturdebatt, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *