Mannen som förstår vad han själv skriver

Mediakritik

Analys av Per Svenssons tidningsartikel ”Malmös starke man”, om Ilmar Reepalus karaktär och tjugo år vid makten.

I slutet av Per Svenssons text apropå Ilmar Reepalus avgång uttrycks en förväntan om att den malmöitiske socialdemokraten kommer vara den siste i sitt slag. Reepalu beskrivs som en i en lång rad S-pampar och starka maktfullkomliga män som inte tål motsägelser. Anledningen till att denna politikertyp närmar sig bäst-före-datum är utvecklingen av ”en mediekultur där man inte bara förutsätts snacka hela tiden utan också helst bör förstå vad det är man själv säger.” Svensson menar alltså att Reepalu inte förstår vad han själv säger.

Denna text ska inte handla om Reepalu utan om en annan kraftfull karl och hans sätt att uttrycka sig. ”Malmös starke man” publicerades på Sydsvenskans kultursida 5 februari, dagen efter att den som styrt Malmö under två decennier förklarat att han lägger av. Ett bokslut och en analys ska formuleras. Fram kliver, inte oväntat, Per Svensson. Min förväntan om hårda ord väcktes omedelbart, men också om en genomtänkt text. Det kunde väl Reepalu vara värd? Hur man än ser på honom är han en av de mest inflytelserika figurerna i Malmös senare historia (som Svensson också antyder).

Först om humöret, det som ”får en marinkårssergeant att framstå som timid”. Reepalu beskrivs som bärare av ett våldsamt barns egenskaper, någon som inte kan kontrollera sig. Han ”kan helt enkelt inte låta bli att ständigt brusa upp och säga saker”. Att ”säga saker” borde väl vara kommunalstyrelsens ordförande förlåtet men Svensson fortsätter: ”Ilmar Reepalu ska ju egentligen helst inte prata. Att tala strider mot hans natur.”

Att tala strider mot hans natur. Det är svårt att föreställa sig ett sämre utgångsläge för en politiker. Man kan kanske invända mot ett sånt bruk av ”natur”, att så rama in en persons hela karaktär och utesluta talförmågan från denna. Men Svensson är påläst och spekulerar över naturen som prioriterar handling före samtal och kompromiss. Förklaringen finns hos Reepalus pappa, jägmästaren som flydde från Estland och tvingades bli fabriksarbetare i det nya landet. Ur detta föddes revanschlust. Dessa uppgifter antas förklara något väsentligt om Reepalus inriktning på resultatpolitik. (Det kan hända att det verkligen är så, men frågan om vad som formar en människa är komplex. Att lyfta ut något ur Per Svenssons pappas liv och i förbifarten låta det förklara ett stort problem med hans karaktär, vore inte det rätt billigt?)

Att avintellektualisera Reepalu är en central linje i Svenssons text. Å ena sidan den dådkraftige resultatinriktade mannen plågad av sitt häftiga och okontrollerbara humör, å andra sidan en gammal proggare som talar ”aktivistlingo”. Såna som Reepalu ska helst inte anförtros något så viktigt som att styra en stad, verkar Svensson faktiskt tycka. ”Ingen riktig politiker”, konstaterar han. Men vad är då en riktig politiker? Hur många kvalificerar sig om Svensson för döma? Det behöver han inte berätta. Det är fördelen med att sätta agendan som tyckande journalister ständigt gör med sina egna texter som av nödvändighet säger mindre än allt de undlåter att förklara men som ändå ligger bakom. Artikeln verkar vara en sammanfattning av Reepalus tid vid makten, och om människan, individen, karaktären – men är den det? Vad är det för sorts utsaga att Reepalu inte är en riktig politiker? Ska det tas bokstavligt? Och om inte, vad är innehållet i formuleringen?

Ibland sammanfaller intryck med liknande innehåll och man ser ett mönster. Jag var sängliggande i en av alla influensor som denna vinter plågat befolkningen då Reepalus besked kom. Alltså hade jag tid att följa en väns idoga rekommendationer att lyssna på Alex och Sigges halvt famösa poddavsnitt om livsfiender. Jag har ett par reservationer kring dessa herrars omdöme, men inte mer än i många andra fall. Sigge Eklund kom in på mottagandet av Lars Noréns En dramatikers dagbok. Jag citerar Eklunds text i Aftonbladet från 4 maj 2008. Efter underrubriken ”Dagboken är en stridsskrift mot kulturkarriäristerna – för kulturen” skriver han:

Totalsågad i DN av Leif Zern under rubriken ”Min skit är ditt guld”. Geniförklaradad i Sydsvenskan av Eva Ström, som kallar läsupplevelsen ”den mest omskakande [hon] haft på kanske ett decennium”. Hånad i SVT:s ”Gomorron Sverige” av Maria Schottenius. Hyllad i Svenska Dagbladet och Göteborgsposten. Bagatelliserad av Nils Schwartz i Expressen.

För den som inte läst boken, utan endast recensionerna, måste det upplevas som ett mysterium hur en grupp kritiker i samma ålder och med liknande bakgrund kan värdera en och samma texts litterära kvalitet på så diametralt olika sätt.

De omtalade kändisuthängningarna utgörs bara av en promille av texten. Av bokens cirka 30 000 meningar är kanske 30 hatiska. Långt många fler meningar är kärleksfulla (nåt som försvunnit i den uppblossade debatten). Kärlek till barnen, till skådespelarna i uppsättningarna han arbetar med, till yrket, till naturen.

Men hur ska man då förklara sågningarna – om texten är så bra och om endast en promille av innehållet är elakt? Hur kan det komma sig att några av landets mest belästa och erfarna skribenter väljer att fokusera på de 30 elaka meningarna, snarare än de 29.970 andra?

Svaret – för oss som läst boken – är uppenbart: För att elakheterna i boken handlar om dem.

Av alla kritiker som uttalat sig om boken har endast tre varit odelat negativa: Nils Schwartz, Maria Schottenius och Leif Zern.

Tre av de personer som kritiseras hårdast i boken.

En slump? Knappast.

Tvärtom upplevs deras respons naturlig. Deras heder har ifrågasatts av en person som genom sin 47-åriga produktion har visat att han har en närmast övermänsklig radar för falskhet. Klart de är rädda – de vet ju att vi kommer att lyssna på honom.

Kan det vara så att dessa journalister, med sin enorma prestige, använder sitt yrkes privilegier och opartiska anspråk för att sätta dit meningsmotståndare? Frågan låter kanske naiv. Men vem ska tala om det? Vem ska granska och sticka hål på dem? Tidningarna är lojala mot varandra, kanske för att slå vakt om sin gemensamma trovärdighet. Men varför ska media hållas högre än bloggar om inte dess mest ansedda företrädare står över den här typen av sandlådevåld förklätt till expertis? Fotbollsknattar får lära sig att sånt beteende är fel.

Jag sluter ögonen och i ett töcken ser jag en journalisttyp kliva fram, någon som var och varannan dag talar om det fria ordets underbara egenskaper men som inte själv tål att bli ifrågasatt eller att andra står på sig då de framhåller annorlunda perspektiv. Det spelar ingen roll hur uppburna de är, vilka maktpositioner de sitter på, blir de utmanade söker de hämnd och bryr sig inte om att det bara är de som har ett vapen i form av sina egna spalter. (Idag har detta förskjutits något med bloggar och poddar.) De använder ett visst tonfall, de uttrycker sig med pondus och den trovärdighet som deras position ger – trots att deras bevekelsegrunder är egoistiska och låga, och deras resonemangs hållfasthet undermålig. De har ett fantastiskt självförtroende. De har rätt att såga en annan människas karaktär och psykiska färdigheter. De är utan tvivel på det egna omdömet. De bidar sin tid tills de en dag kan sticka sin fiende, och de vet precis hur de ska göra, de har planerat länge, vägt olika fraser mot varandra för att till sist komma fram med den förgörande formuleringen, som ska frånta motståndaren all trovärdighet medan de själva framstår som sunda och balanserade. När journalisten är klar finns inget tvivel kvar om att den där (personen, boken, teaterpjäsen et.c.) inte är värd att tas på allvar, inte överhuvudtaget.

Per Svenssons ”gravskrift” är ett utmärkt exempel på när någon vill ha sista ordet och som vet sig kunna få det, som vet att han kan sparka ner motståndaren för domaren kommer inte visa ut honom. Han använder sin skicklighet som skribent och retoriker för att verka hederlig och objektiv. Alltså hyllas Reepalu för vissa saker. (Det vore omöjligt att bortse från Malmös uppsving under hans ledning.) Men allt som gör Reepalu bra har en betydligt mörkare baksida, det är vad Svensson får oss att förstå. Och Reepalus brister är så hårresande att Bo01 och Öresundsbron inte längre syns i skitstormen. Man kan tycka att efter 20 år vid makten, som kommunstyrelsens ordförande, att då om någon gång, kunde saker få rimliga proportioner. Men det verkar vara tvärtom. En slutdom ska skrivas, då gäller det att inte spara på krutet eller svartfärgen, för det är sista gången man har chansen.

Frågan jag ställer mig när jag läser Svenssons text är: Varifrån kommer detta behov att så förlöjliga en annan människas tänkande? (Eller snarare: ta hans tänkande ifrån honom.) Varför kan man inte godta att det finns de med andra perspektiv, och att vissa politiker är mer handlingsbenägna medan andra är inriktade på diskussion och debatt? Det innebär inte att Reepalu inte är en ”riktig politiker”. Under påståendet döljs ett isberg av ideologisk natur?

Kanske kan en förklaring anas bakom följande passage:

Å andra sidan har han genom en rad okänsliga och obehagliga uttalanden visat sig vara oförmögen att hantera ett av de största hoten mot och i staden: den i Mellanöstern rotade antisemitismen, de trakasserier och hatattacker som stadens judiska befolkning regelmässigt och regelbundet utsätts för.

Konsekvenserna av denna oförmåga är djupgående, inte bara för de människor som direkt drabbas, utan också för staden som sådan. I stora delar av världen förknippas ”Malmö” inte med fräcka byggnader och mysiga krogar utan med judehat.

För detta förtjänar Ilmar Reepalu kraftfull och djup kritik. Ansvaret är hans, men alla Malmöbor tvingas betala för hans förlöpningar. Hur många hotellövernattningar, hur många konferenser, hur många affärer kommer Malmö att gå miste om på grund av sitt rykte som en högborg för judehat? Det kan vi aldrig veta.

Tecken på att någon är ute i ogjort väder är att argumentationen inte alls är konsistent. Den som skriver i så mycket affekt att han inte tänker klart utan framlägger ogiltiga överdrifter och hårresande språng i både logik och etik är sannolikt inte ute efter att resonera eller bena ut något. Om man verkligen vill klarlägga något bör man utgå från en välvillig tolkning av sin motståndare och dessutom presentera tydliga tankelinjer för att underlätta för läsaren att döma själv. Men detta är åsikter förklädda till fakta och nedkörda i halsen.

Svensson skriver att Malmö i stora delar av världen förknippas med judehat. Hur har han kommit fram till detta? Är det verkligen så? Vilka människor i stora delar av världen är det Svensson varit i kontakt med? Påståendet är omöjligt att motbevisa. Jag har känslan av att det är en grov överdrift men, och det här är viktigt: hela resonemanget tar sin utgångspunkt i denna ”sanning”. Svensson bortser från ännu en rimlig invändning då han utan att tveka tar denna uppfattning i stora delar av världen för relevant i sig. Om det går omkring folk på gatorna i Seattle, Rio de Janeiro, Beijing och Amsterdam och förknippar Malmö med judehat – har de i så fall ”rätt” i någon väsentlig mening av ordet? Har de koll på Malmö? Eller har de läst dålig journalistik och tagit den för sanning? (I stora delar av världen förknippas Sverige med den svenska synden, med sharialagar, och Schweiz.) Därefter säger Svensson att den som bär ansvar för denna vitt spridda uppfattning om Malmö, som är omöjligt att veta något om, är Reepalu. Även om man godtar de första premisserna är detta ännu ett problematiskt påstående. Vad exakt är Reepalu ansvarig för? Har en kommunalrådsordförande omnipotens? Malmö Stad har tagit emot ett stort antal flyktingar från mellanöstern det senaste decenniet, kanske för många för att staden ska kunna hantera dem på ett fullgott sätt. Det har åtminstone Reepalu påpekat, (och fått mycket kritik för). Inte kan väl Svensson mena att Reepalu är ansvarig för ”den i Mellanöstern rotade antisemitismen” som dessa nyankomna sägs bära med sig? (Är man påläst i antisemitismens historia och rötter så bör man som europé vara försiktig med formuleringar som antyder en ondska emanerande från den delen av världen – befolkad av semiter. Det påminner inte så lite om vissa idétraditioner. Men det är en annan sak.)

Reepalu kan givetvis anses ansvarig för Malmös utveckling i stort men att föreställa sig att han har kraft att stoppa det våld som Svensson beskriver, det måste bygga på en nästan magisk föreställning om en politikers makt. Rimligtvis är det så att Svensson drar en rak linje mellan några av Reepalus uttalanden i besläktade frågor och dessa ”trakasserier och hatattacker”. Denna text handlar alltså inte om Reepalu och jag ska inte gå igenom dessa uttalanden men vill ändå påstå att sammankopplingen, sammanblandningen och lika-med-tecknet som Svensson sätter mellan det ena och det andra är drastisk. Och om man betraktar Svenssons fortsatta argumentation finns liten anledning att sätta tilltro till skribentens klarhet när det kommer till etik.

…alla Malmöbor tvingas betala för hans förlöpningar. Hur många hotellövernattningar, hur många konferenser, hur många affärer kommer Malmö att gå miste om på grund av sitt rykte som en högborg för judehat? Det kan vi aldrig veta.

Detta är cyniskt över alla gränser. Besöksnäringen!? Är besöksnäringen viktig i sammanhanget? I ett slag raseras Svenssons trovärdighet som moraliskt indignerad.

Hur kan någon som är så orolig för antisemitiska strömningar argumentera emot dessa med antalet konferenser? Väger inte antisemitismen så mycket tyngre än besöksnäringen så att de inte kan nämnas i samma argumentation? Är färre hotellövernattningar en anledning att inte göra Malmö till en ”högborg för judehat”? Om 100 000 rika nazister bokade in sig i Malmö i sommar och lovade ha spenderbyxorna på sig, hade det då ursäktat Reepalus ”förlöpningar” i någon grad? Och hur kan man tro sig stärka en tes med så lösa antaganden? Återigen är det rena spekulationer. Svensson har inga siffror att backa upp sina påståenden med. Och vem i hela världen skulle påstå – om det nu är besöksnäringen vi talar om – att Ilmar Reepalu haft negativ inverkan på antalet besökare till Malmö?

Föreställ er den sköna Malmösnubben som säger till sin utländske vän, som ännu inte har en klar bild av Malmö: ”Borgmästarn är okej, han har gjort mycket bra för stan, men han är ansvarig för att halva världen ser Malmö som en högborg för judehat.” Sen tillägger han: ”Och det är inte bra för affärerna, vi förlorar skitmycket pengar på det.” Den snubben skulle inte jag rådfråga om etik.

Kopplingen som gjorts de senaste åren mellan Reepalu och fel åsikter om judiskt-relaterade frågor började med tennismatchen i Davis Cup mellan Sverige och Israel. Mötet var i Malmö ett par månader efter den israeliska attack mot Gaza som dödade fler än 1 100 palestinier varav de flesta var civila, över 400 var barn och 50 000 blev hemlösa då deras hus bombades av flyg och raketeld. Matchen spelades inför tomma läktare, efter ett beslut i fritidsnämnden som enligt den endast var motiverad av säkerhetsskäl. Bedömningen gjordes i ljuset av att Malmö har en stor palestinsk befolkning och att frustrationen hos denna vid tidpunkten var särskilt stor. Det som väckte så mycket agg mot Reepalu var uttalandet: ”Min personliga åsikt är att man inte ska spela någon match överhuvudtaget mot Israel i det här läget.” Att döma av flera tidningstexter antog många journalister att fritidsnämndens beslut egentligen var politiskt motiverat och att Reepalu drog i trådarna.

Jag nämner tennismatchen eftersom redan då höjdes kritiska fingrar i Sydsvenskan mot Reepalu, och även då blandades korten ihop: Malmö som arrangörsstad skulle ta irreparabel skada. Detta sätt att resonera är inte bara etiskt tveksamt utan också problematiskt ur demokratisk synpunkt. Att Reepalu länge haft ett engagemang i konflikten mellan Israel och Palestina är välkänt. Frågan är då: Ska en folkvald politiker med starka övertygelser tänka på sin stads besöksnäring innan denna uttalar sig? Det kan man uppenbarligen anse. Men vad har man då för syn på demokrati? Att övertygelser av politisk och moralisk art ska vika för ekonomisk vinning leder tankarna till Sveriges hållning mot Tyskland under andra världskriget, eller till saudiaffären som uppdagades förra året. Att argumentera för att sätta möjligheter till inkomster före samvete är inte amoraliskt, utan antimoraliskt. Det Reepalu utmanar är just det sättet att tänka. Han inser givetvis att han kommer ifrågasättas och få tillmälen kastade mot sig men väljer att säga sin mening. Är det därför Sydsvenskans skribenter blir så rasande? Jag tar inte ställning i sakfrågan om tennismatchen utan vill bara visa på resonemangets dåliga konstruktion. Man kan självklart tycka att attacken mot Gaza inte bör ha någon inverkan på Sveriges idrottsliga relationer till Israel, det är en sak, och en åsikt som man då får stå för. Men jag tror knappast någon människa går med på en total åtskillnad mellan idrott och politik. Den moralfilosofiskt relevanta frågan måste därför vara: Vilka grymheter kan ett land begå innan det rimligen inverkar på idrottsevenemang? Reepalu tyckte gränsen överskridits i och med attackerna mot Gaza. Hans meningsmotståndare tycker inte det. Det är den relevanta diskussionen och i den kan man ha olika åsikter. Men Malmös möjligheter att arrangera seglingstävlingar och annat – sånt måste vara ganska oväsentligt om man går med på att moral är viktigt. Och det är väl moral indignationen handlar om?

”I stora delar av världen förknippas ‘Malmö’ inte med fräcka byggnader och mysiga krogar utan med judehat.” Jag har bott i Malmö i femton år. Ett sånt påstående får mig att vilja skrika: ”Vem kastar skit på Malmö? Det är ärekränkning!” Kanske är min bild djupt felaktig och enögd men jag har aldrig fått känslan att Malmö skulle vara en svårt antisemitisk plats eller mycket värre än andra städer. Om jag läser tidningar inser jag att problemen verkligen finns och att det är tragiskt. Men ”en högborg för judehat”? Det kan väl aldrig vara så att det är Simon Wiesenthal-centrets bild som Svensson tagit rakt av? Sydsvenskan har använt den Los Angeles-baserade organisationens uttalanden för att konfrontera bland annat Reepalu i flertalet artiklar. Det är först med denna hypotes som jag kan göra Svenssons utsagor om synen på Malmö i världen rimliga.

Simon Wiesenthal Center har utan tvekan stort inflytande i västvärlden. Men jag undrar om deras stämpel på Malmö slagit igenom i den utsträckning som Svensson tror. Och åtminstone jag har fått intrycket av att centret inte gjort en så där väldigt grundlig analys av Malmö då de kommit med sina utspel. Det visade sig bland annat att de agerat på ett brev från Reepalu som var översatt och förvanskat av den som gjort översättningen (på deras uppdrag). De kom till Malmö med en lång lista åtgärder som staden enligt dem måste genomföra, men flera av dessa var redan igång. Då verkar det mer som effektsökeri än en verklig vilja att påverka eller diskutera Malmö Stads policy.

Simon Wiesenthal-centret driver sin linje. Men en journalist bör väl inte koppla av sitt kritiska tänkande och föra deras perspektiv vidare som sanningar utan vidare? Centret stämplade förra året den tyske journalisten Jakob Augstein på Der Spiegel som en av världens tio värsta antisemiter. Orsaken var att han skrivit om inflytandet från ultraortodoxa judar på staten Israel och jämfört dem med fundamentalister från andra religioner. Rabbi Abraham Cooper från centret krävde en ursäkt av Augstein. Då ingen ursäkt hördes hamnade Augstein på den svartaste av listor. Så här refererades dispyten i Jerusalem Post 2 mars 2013:

The Der Spiegel columnist wrote last year, “But the Jews also have their fundamentalists, the ultra-Orthodox haredim. They are not a small splinter group. They make up 10% of the Israeli population.

They are cut from the same cloth as their Islamic fundamentalist opponents. They follow the law of revenge.”

Cooper said Augstein’s comments about haredim had nothing to do with Middle Eastern politics, and added that he was “shocked that Augstein was not called out by fellow German journalists” before asking the roughly 60 journalists in attendance at the Berlin press conference, “Where are you and what does this have to do with journalism?” Cooper said a significant number of the victims of the Holocaust were haredi and were singled out straight away for extermination because of their appearance.

Jag uttalar mig inte om haredims inflytande men kan bara konstatera att Coopers argumentation inte håller. Att ortodoxa judar mördades i Tyskland under andra världskriget innebär inte att man inte kan beskriva dem som fundamentalister idag. Vilken sorts logik är det? Just såna sammanblandningar och dålig retorik tycks dessvärre vara vanlig när det kommer till att peka ut människor som antisemiter, och det är kanske den mest förgörande stämpel en person kan ges. Simon Wiesenthal-centret placerar Augstein på en lista med uttalade fascister och de mest aggressiva arabiska och persiska Israelhatarna – några har svurit på att utplåna staten Israel. Är det verkligen rimligt? Med tanke på att attackerna mot Gaza dödade mer än 400 barn och att de var ett svar på raketer som dödat 13 israeler finns kanske fog för att hämnd är ett motiv som åtminstone är i spel. (Siffrorna varierar något beroende på hur man räknar men det oproportionerliga i förhållandet mellan dem är konstant.) Gamla testamentets ”öga för öga” är mer än infriat i det fallet. I Sydsvenskan i februari i år blandar sig Per Gahrton i debatten om Augstein:

Om beskyllningen mot Augstein för antisemitism skriver Clemens Höges i Der Spiegel nr 2/2013: ”De flesta kolleger anser att anklagelsen mot Augstein är absurd, men Henryk Broder, en gång medarbetare i Der Spiegel, jämför Augstein med en pedofil som påstår sig vara barnavän. En sorts slutord har sagts av Salomon Korn, viceordförande i det judiska centralrådet i Tyskland: ‘Jag har aldrig haft intrycket att Augsteins texter är antisemitiska, amerikanarna har inte undersökt saken tillräckligt.’”

Augstein har i tidningstexter försvarat den amerikanska filosofen och feministen Judith Butler och den tyske poeten Günther Grass mot beskyllningar om antisemitism och liksom den sistnämnda problematiserat Israels kärnvapen. Att sånt är otillåtet enligt somliga visar sig snart och nivån på ”debatten” blir snabbt oerhört låg. Att klistra ”pedofil” på Augstein är förstås inte för att underlätta en relevant diskussion. Tankefiguren på slutet av Der Spiegel-citatet är för övrigt ett symptom på hur dåligt ställt det är med samtalsklimatet. Endast en jude kan förstå och uttala sig vederhäftigt i slika frågor. Endast en jude kan fria Augstein från antisemit-stämpeln. Jag vet inte om Clemens Höges själv resonerar så men det enskilda fallet är inte viktigt här, däremot hur ofta detta förekommer i debatter om judendom eller Israel. Det är förstås en antiintellektuell hållning och lika dumt som att mena att endast kvinnor har rätt att uttala sig om kvinnoförtryck eller att deras utsagor per automatik äger väsentlighet. Kvinnor kan missta sig och förväxla det ena med det andra – och vad är det för essentialistisk inställning till kön eller blod och ras som ligger bakom tankefiguren? Greppet gagnar personen med den förutbestämda offerrollen men riskerar att cementera den istället för förändra eftersom det omöjliggör ett jämlikt samtal.

Tankefiguren går igen när ett center i Los Angeles skickar en grupp för att tala om för malmöbor hur de ska lösa malmöitiska problem. Anta att sinofoba stämningar grasserade i vissa delar av Malmö. Skulle en grupp kineser från Shanghai vara särskilt lämpade att tala om malmöförhållanden på grund av deras ras? Eller jag förstår inte…

”Skolad att tänka och tala i svart och vitt.” Det är Per Svenssons beskrivning av Ilmar Reepalu. Man kunde möjligen applicera det på Svensson själv. Åtminstone ibland.

I september förra året hördes en smäll utanför en av judiska församlingens lokaler i Malmö. Jag la själv märke till det då jag bor i samma kvarter och låg och läste, klockan var runt ett på natten. En detalj som inte kom fram i tidningarnas rapportering är att incidenten inträffade på en vanlig gata där folk bor och att det inte alls är tydligt att huset i fråga har med judiska församlingen att göra. Själv gick jag förbi i ett par år utan att göra kopplingen. Polisens benämning var ”ett mindre knallskott”, men explosionen var kraftig och ett fönster gick sönder. Under rubriken ”Malmö i pestens tidevarv” klargjorde Per Svensson situationen: ”Antisemitismen är ett malmöitiskt problem, en malmöitisk pest: Och det är antisemitismen som är problemet, som är pesten.” Formuleringarna är kraftfulla men drar åt mystik. Det är svårt att greppa vad dessa ord ska förklara. Han fortsätter: ”Problemet här är inte vad Israel gör eller inte gör. Pesten här är inte intolerans eller gruppkonflikter i största allmänhet.” Det hade varit intressant att läsa något matigt om vad problemet i Malmö verkligen är – Svensson har uppenbarligen bra koll. Istället ger han sig på Reepalu som visserligen fördömt attentatet men inte tillräckligt enligt Svensson. Först gör han en kort resumé: ”Malmö har i inflytelserik internationell press pekats ut som en av den samtida antisemitismens huvudstäder i Europa. Ilmar Reepalu har själv genom en rad uttalanden gjort sitt bästa för att bekräfta den bilden.”

Reepalu har alltså gjort ”sitt bästa” för att bekräfta den bilden. Svensson har svaret på vad Reepalu, som var i Spanien vid tidpunkten, borde ha gjort efter knallskottet:

Då måste en politiker, mån om att värna både sitt anseende och sin stad, agera betydligt mer kraftfullt. Då åker man genast på morgonen ner till brottsplatsen där man på stadens vägnar ber om ursäkt och slår fast att här finns det inget att diskutera, ingen ”dialog” att upprätta…

Reepalu ska alltså ta flyget hem från Spanien och en tidig söndagmorgon på en ödslig Kamrergatan be om ursäkt å Malmös vägnar och slå fast för alla som vill höra att det finns inget att diskutera. Samma dag (6 mars) som jag skriver detta hör jag genom Radio Malmöhus nyhetssändning att polisutredningen gett resultat. Händelsen rubriceras inte längre som hatbrott utan beskrivs som ett pojkstreck som spårat ur. Inget talar för att tilltaget var antisemitiskt och de första misstänkta unga männen har avskrivits.

Även om smällen varit motiverad av antipatier mot judar har jag svårt att förstå dessa krav på vad myndighetspersoner ska gå ut och säga. Vad förväntar sig Svensson och andra ska hända om Reepalu ställer sig där på gatan och fördömer? Att alla antisemiter tänker: ”Oj, det här var inte bra, vi har blivit en pest, och nu vill dom inte ens diskutera med oss, dags att tänka om…” Och hur ska de sen reagera när intermezzot visar sig vara feltolkat? ”Det är ett sanslöst fjäskande för judarna i Malmö, nån smäller en smällare och stans högste politiker rycker ut.” Hur många utryckningar skulle Reepalu vara tvungen att göra om han skulle följa Svenssons rekommendationer och dessutom behandla alla folkslag likvärdigt? Hur ska han göra bedömningen om det är fråga om ett hatbrott innan polisen hunnit utreda saken? Dessutom: Vad kan vara enklare än att göra den här typen av uttalanden? Men att en politiker säger sig vara feminist, antirasist och allt annat man måste vara idag – är det väsentligt? Blir man feminist för att man säger att man är det? Det måste vara betydligt viktigare vad man faktiskt gör, hur man agerar.

Förloppet och reaktionerna på knallskottet är intressanta. Om någon utsatte mig för ett pojkstreck och en rättrådig person gick ut i media och kallade det hatbrott och påstod att nu är Malmö i pestens tidevarv, hur skulle jag reagera då? Antingen skulle jag få storhetsvansinne eller tycka det var mycket genant. Om jag vågade skulle jag säga till den rättrådige att sluta bry sig om mig eller kolla upp saker innan han tog fram megafonen. Att bli utpekad som offer för ett hatbrott som visar sig vara en bagatell är inte roligt. Risken är så klart att man blir hånad och retad för det, i synnerhet om man redan är hackkyckling. Det är åtminstone vad som skulle hänt på skolgården i motsvarande situation. Fröken kallar till samling i aulan och talar om för alla hur synd det är om mig och hur vedervärdig hela skolan är. Sen visar det sig att den som kastade en sten på mig siktade på något annat. Att bli utpekad som offer av etablissemanget även när det inte är motiverat är en vansklig förmån. Det är knappast positivt för judiska församlingen. Att en handfull journalister byggt vidare på incidenten och överdrivit den (”bomb mot synagogan”) och att Per Svenssons text använts som en krok för att hänga upp Malmö till slakt gör saken än värre. I december nämner DN:s Erik Helmerson händelsen under rubriken: ”Malmö: Judehatet måste få ett slut” et.c.

Är det emot Per Svenssons natur att skriva? Att argumentera? När jag en gång skriver den sammanfattande texten om Svenssons journalistiska gärning kommer det vara mitt slutomdöme. Nej. Den antidemokratiska instinkten att smutskasta och ogiltigförklara personer med andra åsikter hoppas jag undvika. Men även om våra värderingar går isär anser jag mina invändningar mot hans argumentationskonst vara förhållandevis objektiva.

Att det skulle vara emot Reepalus natur att tala hade kunnat vara en syrlig överdrift som pekade ut ett reellt problem. Mycket tyder på att han som politiker inte varit särskilt enkel att ha att göra med, inte enligt meningsmotståndarna iallafall. Men om man påstår något sånt, bör man inte då ha lite bättre koll på sitt eget resonemang och inte bygga det på en så slaskig logik? Förstår Per Svensson vad han själv skriver?

Reepalu har inte dansat efter Sydsvenskans pipa. Det som stört Svensson mest av allt, gissar jag, är att han inte gått ut och ”tagit avstånd” på det sätt som många av tidningens företrädare krävt. Han har vägrat krypa i stoftet för alla som trott sig ha rätt att döma honom. Själv har Reepalu medgett misstag och klumpigheter men sagt att frågan om antisemitism inte bör banaliseras på det sätt som sker i tidningarna.

Svensson menar att Reepalus typ är passé inom politiken. Detta eftersom det numera finns ”en mediekultur där man inte bara förutsätts snacka hela tiden utan också helst bör förstå vad det är man själv säger.” Som vanligt har Svenssons formulering flera lager av tveksamheter och därför är det svårt att se och ta ställning till dess grundpremisser. När jag läste stycket första gången tänkte jag inte på att han förutom att säga att Reepalusorten är daterad också gör ett uttalande om medias utveckling. Är det verkligen den mediekulturen vi ser växa fram? En mer eftertänksam och substantiell, fokuserad på innehåll?

Motivet bakom Svenssons karaktärsmord på Reepalu är omöjligt för mig att uttala mig om. Vad jag har förstått har Reepalu en släng av maktgubbe. Hur rejäl och hemsk denna släng är vet jag inte. Men att han varit en framgångsrik politiker går inte att förneka. Jag har inte heller kunnat låta bli att uppskatta hans tjurskallighet och stolthet. Svensson presenterar sin bild av framtidens politiker: en som känner av tidens ph-värde som ett lackmuspapper. ”Man ska lyssna in, ta till sig, vara ödmjuk och rätta munnen efter konjunkturen. Kort sagt: Man ska vara Reinfeldtmässig.”

Politikens tillbakagång de senaste decennierna är väldokumenterad, något som illustreras mycket väl av alla sorgliga klimatkonferenser. Även om politiker vill så har de allt mindre reell makt. De folkvalda styr inte utvecklingen annat än i detaljer. Marknadstänkande och mediastrategier har blivit viktigare än innehållet i politiken. För den som gillar hur allt är, för en konservativ borgerlig tänkare, är detta inget stort problem. När politikernas manöverutrymme minskas blir verkligt progressiva idéer omöjliga. Medborgarna får allt svårare att se skillnad på alternativen och blir likgiltiga. En skendemokrati uppstår. Reepalu har varit en riktig politiker i så måtto att han stått för saker även när det varit medialt hopplöst, när överdrifterna haglat över honom. För demokratins skull tror jag det är viktigt att det fortsätter finnas såna, lika hårdhudade och emellanåt klumpiga. Men att behöva stå ut med drevet och de osakliga självrättfärdiga journalisternas makt, deras formuleringsföreträde och arrogans, får nog många att backa. I kontrast till Svensson ser jag en annan mediekultur vinna kraft. Det är en kultur där journalister refererar till andra journalister, och där den mediala bilden av någon är lika viktig eller viktigare än den komplexa verkligheten. Journalister tycks utgå från devisen: Det vi rapporterar är sanning och om någon svartmålas i media är personen själv ansvarig för det. Alla måste spela efter mediernas regler. I sammanhanget är därför en så eftertänksam och balanserad text som Svenssons om Reepalu ganska allvarlig. Det är en nästan helt vanlig tidningsartikel som legat framför näsan på alla, och som kommer skrivas igen och igen.

Nils Markus Karlsson

Det här inlägget postades i Mediakritik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mannen som förstår vad han själv skriver

  1. Kulturkritik skriver:

    1. 16 mars, 2013 kl 17:39 Christian Claesson skriver:

    Maria Schottenius tar bladet från munnen i dagens DN: ”Vår vackra tryckfrihet äventyras av människors lust att prata skit”. Vänta nu, vem är det som använder sin ”vackra tryckfrihet” för att just prata skit? Varför tror journalister att de är de som är de mest utsatta, mobbade och nedtystade när det i själva verket är de som sitter på maktpositionerna? http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-var-vackra-tryckfrihet-aventyras-av-manniskors-lust-att-prata-

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *