Nytt om barn och vuxna

Det barnsliga manifestet, Helena Granström

Litteratur

I åtta korta kapitel avhandlas barnet och den vuxne samt de processer och påbud som gör en individ till det ena eller andra. Manifestet är en kritisk essä om vår kulturs förhållningssätt till lek, mognad, beroende, kropp, utbildning, teknologi – och samtidigt en analys av det innehåll vi vanligtvis lägger i begreppen barn och vuxen. Författaren tar avstamp i psykoanalytiskt präglade tänkare såväl som i antropologi, poesi och pedagogik.

Läsning kan vara att tvingas till en ny plats, och att behöva baxa med sig hjärnan dit, vilket är ett mödosamt arbete eftersom hela ens tankeapparat är präglad av en annan miljö och dess outtalade förutsättningar. Därför bjuder första sidan motstånd. Ögonen fladdrar över orden. Vad står det? Man undrar verkligen. Den nya platsen utifrån vilken man utmanas tänka och se är främmande och medan man är där framträder företeelser och samband i ett nytt ljus. Av ansträngningen uppstår en spänning som om man drog hjärnan från en plats där den fortfarande är fästad med gummiband. Därefter trötthet. Så – några dagar senare – läser man återigen den där meningen som man tyckte var särskilt givande och upptäcker att den är poänglös, obegriplig. Då har gummibandet gjort sitt.

Helena Granströms Det barnsliga manifestet kräver mycket av ett konventionellt arbetande och klassificerande psyke. Dess innehåll och utgångspunkter är främmande för allt en människa dagligen måste betrakta som fullständigt normalt. Varje stavelse befinner sig i konflikt med den rådande ordningen och är en förolämpning av det västerländska samhället och dess strukturer. ”Varje stavelse” eftersom Granström inte ställer upp på hur vissa ord används, hon bygger om deras betydelse. Givetvis har den inte tagits på allvar i svensk debatt eller på de stora kultursidorna.

Vår tid framstår och framställs som en tid bortom politiska ideologier. Helhetslösningar med ambitionen att omkullkasta avfärdas som drömmerier eller fascism. Yttandefriheten tillåter grundläggande kritik, men verkliga och djupgående kursändringar tycks vara avskaffade. Politik handlar om procentenheter, inte paradigmskiften. Därför utspelar sig en bok som Det barnsliga manifestet på en idéernas lekplats; den potentiella konflikten är flyttad till en skyddad verkstad, utan kontakt med ”den riktiga världen”, den vuxna världen. För i den vuxna världen gäller vissa regler som man antingen godtar eller avfärdar – väljer man det senare kan man knappast göra anspråk på att spela en större roll i den. Ett alternativ för en egensinnig tänkare med ett uppsåt är att skriva en text som i kraft av sin inneboende kvalitet och klarhet ändå på sikt kommer påverka utvecklingen. När John Stuart Mill gav ut Förtrycket av kvinnorna 1869 innebar det inte någon omedelbar frigörelse eller omvälvning i det politiska landskapet. Ändå har texter som den bidragit till verkligt omstörtande förändringar. Helena Granströms lilla bok har revolutionär potential. Den innehåller kanske inte många nyheter, men textens densitet i kombination med intrycken av otaliga och olikartade källor ger Det barnsliga manifestet en energi långt utöver det vanliga. Boken knockar mig, trots att den är så svår att det är mycket jag inte förstår med en gång. När jag började läsa kände jag en overklighetskänsla som satt i i flera dagar. Den lämnade mig inte för ett ögonblick. Och jag kände ett behov att prata med andra om detta fantastiska. Vad är det som påverkar mig så och varför?

Det är min övertygelse att samhället vi lever i på ett systematiskt vis är skadligt och nedbrytande för dess medlemmar. Det är förvisso också underbart. Men att växa upp och in i den rådande kulturen är en prövning för varje individ. För somliga tycks det ske utan motstånd – detta att ”bli vuxen”, att ställa upp på och omfamna det som krävs för att bli en duktig framgångsrik yrkeskategori, förälder och så vidare. För andra är det så svårt att de aldrig uppnår ett ”normalt” liv, de blir utslagna, dör i förtid. De flesta befinner sig mittemellan dessa ytterligheter. Konflikten, vare sig den stannar i det inre eller leder till utagerande, talas om i nedlåtande termer, den förminskas som något som endast hör en omogen ungdom till. Ordvalen avslöjar att det är en kamp där individen får stryk. Man tvingas ”sälja sin själ” för att fungera på jobbet, man måste ”sluta tänka och bara göra” eller ”lära sig kompromissa” och ”välja sina strider”. Erfarenheter och stämningar som hänger ihop med denna anpassningens konflikt är så sammansatta och individuellt präglade att de inte på ett tillfredsställande sätt kan studeras inom en vetenskaplig kontext. Detta innebär inte att konflikten inte finns. Inte heller att det är flummigt eller barnsligt att kännas vid den. Tvärtom, misstänker jag, ryms inom konflikten det mest centrala med att vara barn eller vuxen, det vill säga människa, idag och ingenting torde vara mer ideologiskt genomsyrat än just hur vi ser på konflikten och vilka frågor vi godkänner som relevanta. Varje tid har sina blinda fläckar där lögner och missförhållanden kan frodas utan att uppmärksammas. Från dem utgår en osynlig eter som präglar vår syn på allt från konst till vetenskap. Denna eter gör oss blinda för dess källa, istället är vi säkra på att ”det är så det är”, bara. Mitt i våra liv och samhällen finns en vit elefant. Det är den rådande ideologin. Den syns inte just eftersom den är rådande. För att se den behöver man lite fantasi.

Två skilda världar
”Att förstå hur man gör för att bli vuxen är att glömma hur man gör för att vara barn.” En av Granströms hypoteser är denna: mellan vuxen och barn går en skarp linje som gör dem obegripliga för varandra, till och med då den vuxna och barnet är samma kropp, bara åtskilda av tid som gått. Så många föreställningar omgärdar kategorierna ”vuxen” och ”barn” att det är omöjligt att få syn på dem alla, inte minst som det är begrepp som genomsyrar den som själv tänker på eller i dem. Om man granskar begreppen märker man snart att de inte håller tätt, men att de trots detta verkar orubbliga. Det spelar nästan ingen roll hur kortsiktig, inkonsekvent, grinig och omättlig den fyrtiofemårige mannen är – han är ändå ”vuxen”, och därmed rationell och förnuftig, åtminstone i jämförelse med ett ”barn”.

Jag hade tidigt föreställningar om hur det skulle vara. Samtidigt var det omöjligt att riktigt tänka sig in i att man en dag skulle bli något kvalitativt annorlunda och väsensskilt. Det var lika lätt att greppa som att man en dag kunde förvandlas till ett djur. Vuxna är ”dom andra”. Med tonåren knuffas den unga personen allt närmre kanten där skillnaden ska materialisera sig, där barnet först stapplar och faller men snart ikläder sig rollen av vuxen. Individen finner sig sällan i vuxendomen, som Granström kallar det, utan att göra motstånd, utan att skrika. Men för varje månad blir kampen allt svårare att vinna, tiden är obönhörlig. Alla vet att det finns en tid för ungdomsrevolt och att den inte kan fortsätta för evigt. Vet man inte det så får man lära sig tids nog, annars blir man omöjlig i samhället. I en svenska-uppsats på gymnasiet (mot mina intressen gick jag ekonomisk linje för jag var tydligen tvungen att ”bli något”) skrev jag ungefär: ”Jag gör allt för att slippa hamna under det hjul som kallas mognad som deformerar individer till hjulspår i vägen som kallas den rätta.” (Jag minns det eftersom en kompis som läste det där blev imponerad, gjorde det till toalettpoesi på en lapp i föräldrarnas hem och citerade mig på fyllan.) Under samma tid hade jag en intuition om alla människor jag mötte. Jag kunde omedelbart se om de ”gett upp” eller inte. Med en finkalibrerad blick, eftersom jag själv präglades av flytande svajiga identiteter, tyckte jag mig se något visst om jag bara gav akt på ansiktet och blicken. Med detta att ha ”gett upp” avsåg jag en samling ostyriga karaktärsdrag; jag såg om personen hade övergivit sig själv, och förlorat kontakten med sitt barn, eller sin ungdom, om tankebanorna stelnat så att hon inte gick att prata med. De som blivit ”vuxna” hade inte längre en aning om hur man pratade om livet, känslorna och moralen – som då var oundgängliga ämnen för mig. I tankebanan ingick föreställningen om något tappat, något som kunde gå förlorat. Jag föreställde mig att alla människor någon gång, oftast under tonåren, levde öppna och frågvisa och liksom blottade för sig själva; att de upplevde livet som svårt, plågsamt och ovisst, att de såg mycket i samhället som var fel och som de inte tvekade att ifrågasätta. Perioden var olika lång, för vissa pågick den i fem år, för andra i ett halvår och för en del infann den sig aldrig. Och jag föreställde mig att det fanns två vägar från positionen, de som bejakade och tog den på allvar, och därmed trodde eller hoppades på förändring – och de som gav upp konflikten, stängde dörren om den. Det var vilket val de gjort som gick att se i varje människa. De som gav upp gav också upp kontakten med sitt inre ärliga jag, och slocknade ansikten skvallrade om en begränsad konversation. De kunde bara prata om väder, bilar och kändisar.

Jag har lämnat bakom mig allt det där eftersom jag insett hur många inflytanden som påverkar en människa och att också ett upproriskt sinnelag kan vara begränsat och låst. När man förstår att den egna blicken är färgad på sätt som man själv inte förstår blir man i bästa fall mindre tvärsäker om andra. Eller har jag bara förlorat sensibiliteten för att kunna se det som jag då såg. Men som med många av de upptäckter man tycker sig göra i ungdomen lever den underliggande figuren kvar i mitt inre som ett av många sätt att förstå en människa. När jag läser Det barnsliga manifestet inser jag att min ungdomliga hypotes är kompatibel med bokens centrala tankar. Granström beskriver mognadsprocessen som ”ett organiserat uttåg ur den egna varelsen”, att bli vuxen är att lära sig av med förmågan att lyssna till sina behov, och ett lyckat vuxenblivande är beroende av en minnesförlust. Som vuxen förlorar man inte bara en rad egenskaper och färdigheter, man förlorar också minnet av dem, hur de upplevdes inifrån. Minnesförlusten möjliggörs genom det artificiella steget mellan barn och vuxen; i den senare positionen blickar man tillbaka på barndomen som något som oundvikligen måste gå förlorat. Banden dem emellan är kapade, kontinuiteten bruten. Barndomen har blivit en annan värld, något som måste tolkas, inte något man själv varit med om.

Att lära och veta
Det barnsliga manifestet är en något missvisande titel. Boken handlar inte om att finna barnet inom sig själv, den är inte en hyllning till det barnsliga i människan. Bara lite. Den är inte heller ett manifest i traditionell mening, där en tydlig avsändare proklamerar imperativ från en ideologisk plattform. Framförallt är den en analys av kategorierna barn och vuxen, och därmed berör den allt i vår kultur. Boken förefaller besvara frågan: Varför går det så fel? Alltså en fråga som utgår från att något verkligen är fel, eller snarare, att en hel del är rent åt helvete. Om man inte instämmer kanske bokens poäng är otydlig, jag vet inte. Boken vill svara på en serie frågor man som vuxen inte kan ställa sig, frågor som samhället inte har mod att rikta till sig själv, frågor som var och en måste lämna kvar i ungdomen. Några av dessa skulle kunna vara: Varför styrs världen av män som i stor utsträckning beter sig som barn? Varför har vi skapat ett samhälle där individer stressas till och över utbrändhetens gräns? Klimathotet riskerar att göra planeten obeboelig inom några generationer, varför förmår vi inte ställa om? Hur kan vi förvänta oss harmoniska barn när vi systematiskt utsätter dem för motstridiga budskap? Eller på en mer specifik nivå: Varför tvingar de flesta föräldrar sina barn att somna vid en viss tid trots att det innebär daglig kamp och gråt? Varför kan de inte bara få somna när de somnar? Det underbara med Granströms bok är att den ger plausibla förklaringar till slika undringar. Så den yttersta frågan blir: Är vi ens intresserade av att ställa frågorna? Är vi kapabla att ställa dem och ta konsekvenserna av eventuella svar? Tänk om det finns orsaker till samhällets inkonsekvenser och rovgirighet som inte måste formuleras som att det beror på den mänskliga naturen utan istället på den mänskliga kulturen som den har råkat komma att se ut? Om svaret är jakande följer en ny fråga: Kan vi och bör vi göra något åt det?

Men egentligen går jag för långt. Man måste inte läsa Det barnsliga manifestet som en svidande kritik av samhället och uppmaning till revolution. Då jag under en kväll på Hedmanska gården hörde Helena Granströms tala utifrån några av utgångspunkterna i boken fick hon en mängd frågor men där ett särskilt tema var tydligt urskiljbart. Det är lätt att misstänka henne för en romantiserad och naiv hållning inför det vilda och ociviliserade, för att idealisera barnet, djuret, det ursprungliga och för att vara bakåtsträvare och teknikfientlig. Men hon slog bestämt ifrån sig: ”Det handlar inte om att välja sida – men att se vad som händer och görs.”

Dualism och dikotomier är ytterst kraftfulla tankefigurer som tänker åt oss på många djupgående sätt. Vi tenderar att tro att den som beskriver a i ofördelaktig dager måste omfatta dess motsats, b. Det är ingen nödvändig slutsats, kanske är den kritiska personen inte ens förespråkare till motstånd mot a. Hamnar man i sånt tänkande har man gått för hastigt i sitt lyssnande eller läsande, tagit ett steg i tolkningen som förhindrar ett tillgodogörande av innehållet och gör det lättare att förkasta det – vilket troligtvis är precis vad vi vill. På liknande sätt vill vi placera in människor och företeelser i fack som vi redan vet vad vi anser om. Men Granström måste inte vara en x (även om det är möjligt) då hon säger saker som liknar det som en x brukar säga. Låt oss istället titta på y, det hon säger, utan att omgående sticka hål på det och placera det i ett fack med etiketten ”idealism och barnsligheter” bara för att det motsäger invanda tankespår.

De sammansatta förlopp Granström söker förstå är fulla av motsägelser. Texten pekar samtidigt i olika riktningar och berör samtidigt skilda storheter och man kunde önska att hon höll sig till en sak i taget. Men kanske bortser en sådan önskan från hur tillvaron är hopfogad, hur begrepp är beroende av varandra, och hur ett enskilt fenomen kan gå från oproblematiskt till katastrofalt genom en ökning i kvantitet, som bilismen, eller hur ett slags mördande hyllas medan ett annat, snarlikt, innebär livstids fängelse. En tes hon driver är att många fenomen är motsägelsefulla, att de samtidigt kan bära på varandras motsatser, lyckobringande och sorgliga, snarare än antingen eller – och att just detta är något som ett konventionellt vuxet tänkande har svårt att acceptera. Hon skriver:

”Människan blir vuxen genom att till stora delar avsäga sig sin autonomi och inordna sig i tvingande strukturer, genom att med teknologins hjälp iscensätta det lilla barnets föreställningar om allmakt och oberoende samtidigt som hon för sin överlevnad är fullständigt utlämnad till denna teknologi.”

Så hos Granström kan teknologi vara samtidigt frigörande och beroendeframkallande. En annan orsak till att texten är svår att ta till sig är att hon skriver om begrepp som ”teknologi”, ”civilisation” och ”barndom” – och när hon gör det lägger hon mer och annat i dessa ord än vad som är brukligt. Emellanåt förefaller hon gå för långt och bli allt för tillspetsad, nästan manierad. Men då jag funderat ett varv till över dessa misstänkt radikala formuleringar har jag till sist funnit dem välgrundade. Min ryggmärgsreflex har gått det vanemässiga tänkandets ärenden. Då man kommer på sig med sådana sekvenser av tankar kan man komma att befara att man ständigt går omkring och har fel för sig, indoktrinerad att titta på kulisser istället för något verkligare, så att man oavbrutet ser x istället för y, fred istället för krig, utveckling istället för utarmning, uppfostran istället för maktmissbruk, exempelvis. Det är både banalt och revolutionärt, detta att inse att man faktiskt kan ha fullständigt fel. Men att vara en varelse präglad av och kompetent i symbolhantering har såna implikationer. Om man tänker på exempelvis skolan så är det en bild av skolan man tänker på, inte på vad det faktiskt är som försiggår i en viss skola, i ett visst klassrum – eller man kan helt missa att skolsystemet regelmässigt utsläcker en naturlig nyfikenhet och ersätter den med något begränsat och av samhällets ekonomer efterfrågat – eller att skolan i stor utsträckning är barnpassning i den meningen att samhället är tvunget att ha dem nånstans hela dagarna, om föräldrarna ska kunna jobba, och den platsen kallar vi för skola. Den gängse föreställningen om skolan kan ha väldigt lite med den faktiska verksamheten att göra, trots detta tror de flesta på föreställningen, dessutom samma eller liknande föreställning. Detta är självklarheter. Ett gemensamt språk fungerar så. Frågan är vad som döljer sig bakom ordet, vilket det än är.

Kritiskt tänkande lär oss att rikta blicken mot olika ord, begrepp och fenomen. Som upplyst svensk 2011 reflekterar man vanemässigt på flera olika nivåer om genus, etnicitet och klass. Uppfattningar om hudfärgens betydelse har gått från enfaldiga till flerbottnade under de senaste hundra åren. Den intellektuella utmaningen att plocka isär begreppen vuxen och barn är kanske nästa nödvändiga uppgift – för att förhindra utarmandet av miljarder individers potential till ett gott liv och en god förståelse av världen och sin plats i den. Granströms perspektiv på barn- och vuxendom är en pusselbit utan vilken bilderna av begrepp som genus, etnicitet och klass inte kan bli annat än gravt ofullständiga.

Vilden och skolan
Europeiska tänkare har haft för vana att likna teknologiskt torftiga kulturers medlemmar, så kallade vildar, vid barn. Båda är i behov av civilisation enligt den vuxna logik som inte förmår se bortom sina egna begränsningar utan tvärtom är bergssäker på det egnas förtjänster. Oavsett vad civilisation för med sig. Ett hänsynslöst dominerande möjliggörs genom fysisk och/eller materiell överlägsenhet och förkläs till omtanke om de stackars små som man omedelbart försöker omforma till sina avbilder. Alla sorters barn måste växa upp. Bakom detta att ”växa upp” ligger en tanke på att det finns en, och endast en, naturlig utveckling vars riktning och innehåll är given. Det simplaste sättet att beskriva denna kurva är ”från barn till vuxen” eller ”från vilde till civiliserad”. Granström visar att analogin mellan barn och vilde, och hur de skolas, fungerar på många olika nivåer. Gemensamt är att inställningen hos individen förändras i förhållande till olika centrala aspekter av mänskligt liv; från att ge uttryck för sina känslor till att förtrycka dem, från lek till plikt, från gott om tid till erfarelse av stress, från kropp och rörelse till hjärna och stillasittande. ”Vuxenblivandet är en civilisationsprocess i miniatyr.” Granström hänvisar till Sigmund Freuds tanke om hur den mänskliga individens utveckling speglar den mänskliga artens. Vi föds som nakna vildar men bär snart korsett, stay-ups och slips. Skolan är samhällets viktigaste institution i processen då ett barn omdanas till vuxen. Det är mycket som behöver läras in.

”Hur lär sig barnet? Genom att sitta still i nio år. Barnet lär sig om kroppen genom att tysta sin egen så att den förmår bli sittande inför genomgången av en anatomisk plansch. Barnet klipper ut en lever i papper och tillverkar en njure av papier maché, allt medan dess hjärta falnar, det lär sig alla Asiens länder, Europas huvudstäder och alfabetets bokstäver, det tittar ut genom fönstret och upphör efterhand att längta efter att springa ut och rulla sig bland löven. Till slut tittar det inte längre ut genom fönstret.”

Granströms tänkta barn är det så kallat välanpassade. Alla slutar inte titta ut, eller längta efter något annat. Men de som inte förmår kuva sina impulser blir de sämre eleverna. ”Sitt still!” torde vara en av de vanligaste ordkombinationerna i svenska språket sen skolplikten fastlades 1882. Nog är det märkligt ändå, när många vuxna får en hel skolklass av fysiska åkommor på grund av dåligt stillasittande, och när idealet samtidigt är att röra på sig, vilket uttrycks genom föräldrars förtvivlan inför sin avkommas datorvanor. ”Ut och lek!” Så lär sig barnet att vad de vuxna tillåter en att göra är knutet till vissa tider på dagen, inte till lusten att göra det. När de en gång blir vuxna har de förstått att sitta still (annars är de inte vuxna). Sen tvingas de till sjukgymnasten för att om möjligt motverka följderna av ett så ensidigt bruk av kroppen.

Den som går från grundskolan till universitetet för att studera humaniora förstår snart att det man lärt sig i flera centrala ämnen inte stämmer. Antingen är det pedagogiska innehållet så förenklat att det blir förvanskat eller är det i grunden missvisande och präglat av ideologi. Ändå fortsätter vi. Och ändå är alla överens om att skola måste vi ha. Inte nog med det, den är bland det finaste som finns och lär lära ut demokratiska värderingar, ett fritt och kritiskt tänkande samt solidaritet med svaga och utsatta. (Nytt i skolornas läroplan är det så kallade ”entreprenöriella lärandet”, som lär barnen att hitta sin ”inre motivation”, och så bli framgångsrika egna företagare. Svenskt Näringsliv är en ivrig förespråkare och lyfter fram de framgångsrika resultaten av denna pedagogik. Deras utspel i juni i år om att sänka studiebidragen till humaniorastudenter möttes visserligen av skepsis från många håll men är ändå tecken på en förändrad syn på utbildning – humanistiska ideal hamnar i periferin medan den ekonomiska nyttan ställs i centrum.) Skolan är en viktig skillnad mellan oss och mindre avancerade samhällen, vildarna. Utan allmän utbildning kan inget land kallas modernt. Den är ett av civilisationens sakrament. Ett populärt narrativ i västerländska böcker och filmer är den om den vite mannen eller kvinnan som mot alla odds startar en skola på någon gudsförgäten och efterbliven plats – skolbyggaren är hjälte och missionär. Trots att skolan är kroniskt otillräcklig för de begåvade och en odugligstämpel för de obegåvade, och trots att den för många är en daglig källa till oro, stress och lidande är det så svårt att föreställa sig att skolan i sig skulle kunna vara ett problem eller åtminstone olämplig. Det hänger samman med bilden av det något och ovärderliga som den ger eleven. Granström formulerar det som att skolans funktion är att förvandla det hopplösa icke lönsamma barnet till modern användbar vuxen människa. Barnet måste förstå att det ska lyda de vuxna innan det själv kan bli en vuxen. På köpet får man ”kunskap”, det som samhället kallar för kunskap, oavsett dess giltighet. Men enligt Granström är det inte huvudsaken.

”Snarare än den kunskap som förmedlas är undervisningens viktigaste budskap dess ton av självklarhet: det är så här det går till att lära sig, det är så här man gör för att bli människa. Budskapet är ett eko av en övergripande idé om att det endast är inom den civiliserade kulturen som människan har förutsättningar att bli riktigt mänsklig.”

Jag tänker att kanske är skolans främsta uppgift att täcka för den förvandling som inte sker. Den är en dimridå bakom vilken vi föreställer oss att något storartat äger rum, den metafysiska metamorfosen då barn blir vuxen. På samma sätt kan inget land bli modernt utan ett skolsystem av västerländsk modell. Kolonialiseringen, ”civilisationsprocessen” fortgår, även när tropikhjälmarna blivit museiföremål.

För lite mer än tio år reste jag mellan Suva och Savusavu. Färjeöverfarten tog en halv dag och det fanns tid att studera medpassagerarna. Jag la märke till en fijiansk man med ett rejält och vackert ansikte som var ovanligt öm mot sin son som såg ut att vara fem-sex år. Mannen var son till en hövding på en liten ö utanför Vanua Levu, dit vi var på väg, och han hade studerat i Oxford. Då han efter några år utomlands återvänt till Fiji hade han märkt att istället för de traditionella boningshusen av lokala naturmaterial hade korrugerad plåt blivit mode i många byar. Han var kritisk och menade att den gamla hustypen var bättre avpassad för Fijis klimat. De inte helt täta väggarna medförde luftcirkulation medan temperaturen i de mörka ”konservburkarna” blev olidlig och den stillastående luften var ohälsosam. Byborna tvingades köpa elektriska fläktar. Eftersom många byar saknade ström skaffade man elaggregat som drevs av bensin och som lät som om någon hade igång en stor motorcykel i timmar. Det senaste decennierna hade också skolsystemet fått brett genomslag och han kunde se dess avigsidor. Problemen var många. De unga hade blivit oregerliga på ett sätt som de inte varit förut och levde rövare på kvällarna. De lärde sig inte de traditionella sysslor som varit nyttiga för ett gott liv i byarna, som hur man bygger hus och båtar, eller ger sig ut och fiskar, kunskaper som tidigare överförts från en generation till nästa. Läroprocessen hade varit enkel och naturlig då barnen varit delaktiga i de vuxnas aktiviteter. Nu var de trötta och retliga efter att ha suttit stilla i en skolsal hela dagen. De lyssnade inte på sina föräldrar längre och orkade inte bry sig om hur man byggde båtar, som på farfars tid. Jag minns inte hur jag reagerade, troligtvis med indignation och skam inför vad den vite mannen fört med sig, och känslan av ett paradis som höll på att gå förlorat. Men jag försökte också föreställa mig själv som tonåring på en liten ö och insåg att jag skulle känt mig väldigt instängd i en sån liten värld och med familjen så nära inpå. Och litteratur och musik! Hur skulle jag klara mig utan dem?

Allt vi måste göra – och allt barnen måste förstå
Centrala begrepp i vår västerländska kultur (hur vi själva beskriver den) är demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, utbildning, teknologi, konst, juridik, utveckling, jämlikhet. De hänger ihop. Alla dessa positivt laddade ord är tecken som ingår i ett cirkulärt språkspel där det ena stöttar och motiverar det andra. Om man genom undersökningar eller grubblande kommer fram till att skolan är skräp så är det med de andra begreppen som mätare. ”Skolan har ett demokratiskt underskott och genomsyras av ojämlikhet”, kan vi säga. Demokrati kräver utbildning och god utbildning kräver demokrati. Alla begreppen förutsätter varandra i olika utsträckning och man kunde tänka att om ett av dem visar sig bräckligt så skulle de andra också skaka. Men istället tycks det vara tvärtom. Tillsammans utgör de en väv som inte går att se igenom. Väven bildar en jättelik kokong uppspänd ovanför ett tomrum mellan fyra träd i universum och hela vår kultur vilar tryggt i denna fjädrande värld vars golv och väggar är konstruerade av dessa begrepp. Eftersom de är abstraktioner kan det inte gå hål på dem alla samtidigt, de kan i själva verket inte gå sönder alls, bara om man koncentrerat fäster dem under sin blick och granskar dem vart och ett för sig. Om alla blev trasor samtidigt skulle det tangera galenskap. Det djupt radikala med Det barnsliga manifestet är att samtidigt som Granström stirrar ut våra föreställningar om ”barn” och ”vuxen” så sveper hon med lätt (nåja) hand över ett stort antal angränsande begrepp och får dem alla att se sköra ut. Jag tror att det är just för att alla dessa begrepp är sammanlänkade på så många och ogreppbara vis som det är så svårt att verkligen se vad en verksamhet som exempelvis barnuppfostran innehåller.

”Relationen mellan barn och förälder bygger i den moderna kulturen på en tydlig över- och underordning. Barnet fråntas möjligheten till självbestämmande eftersom det inte antas veta sitt eget bästa – således övergår ett föräldraskap som skulle kunna innebära stöttandet av barnet i dess sökande efter uttryckssätt för att gestalta sina behov, i maktutövning och effektiviserad manipulation. Det passar föräldrarna att barnet sover – om det inte passar barnet tillgrips utstuderade strategier för att ändå få det att somna.”

Modern barnuppfostran handlar om betingning snarare än förståelse, säger Granström. Dåligt beteende ignoreras eller bestraffas, gott beteende uppmuntras. Istället för att göra den vanskliga ansträngningen att försöka förstå barnet styrs det mot ett önskvärt resultat. Utan att blanda in för mycket värderingar beskriver Granström den inkonsekventa och känslofrämmande moral som tycks ligga bakom de flesta föräldrars metodik. Grunden hon står på är forskning kombinerat med resonemang och exempel på konkreta scener mellan förälder och barn. De sistnämnda är bekanta men mekanismerna bakom handlandet är dolda för oss eftersom de är alltför bekanta. Vi är produkter av dem; de är definitionen av hur barn behandlas och bör behandlas. Om man ställer sig frågan varför angående ett visst beteende som är fullständigt accepterat och som återfinns inom varje förälder-barn-relation, och om man fortsätter, som ett barn, att fråga varför för varje nytt och otillräckligt svar man får, märker man hur samhället tränger sig på, liksom fördomar, in i allt. Vi tvingar in barn i burar och sätter bojor kring deras halsar av inga nödvändiga eller ömsinta skäl utan bara för att alla andra gör det, för att det är ”så man gör”, och känner sig pressad att göra, alltifrån att styra deras sömn till att pracka på dem kläder de inte vill bära. Målet må vara att skydda men istället kväser man deras förmåga att ta hand om sig själva, att känna sig själva, förvägrar dem att ”snubbla fram i världen” som Granström skriver, och lära känna den med egen hand. Att klä sig varmt handlar i första hand om att göra som mamma säger, om det samtidigt skyddar barnet från kylan är det bra, om barnet blir för varmt är det inte mammas fel, hon har bara krävt det varje mamma måste kräva. Som om ett barn inte kan känna kyla, och säga att det fryser. Igår satt jag på en krogs uteservering. Vid bordet intill satt en pappa tillsammans med sin sjuåriga dotter. På en timme sa han åt henne att ta på sig jackan tio gånger, trots att hon inte visade några tecken på att frysa och trots att det var en skön kväll. Utgångspunkten är, menar Granström, ”en fundamental misstro mot barnet, i en föreställning om dess bristande kompetens när det gäller att förstå och förmedla sina behov.” Från yngsta ålder stör vi ut barnets förmåga att känna efter själv.

Samhället och vår kulturs ”inre logik” är svårt störd och förvriden så många varv att det är mycket komplicerat att ens börja räta ut den. Det är svårt att ge ett gott råd till en vän i nöd eftersom goda råd inte leder till bättre liv, inte som samhället i grunden är inrättat. Om jag uppmanar min vän att ta sina känslor på allvar, exempelvis, så kommer han sannolikt inte kunna vara kvar på sitt jobb och därmed försörja sin familj, inte heller behålla sin artiga relation till sin pappa och så vidare. Resultatet av mitt goda råd blir att störta honom i än större bekymmer och samvetskval för att inte räcka till. Samhället är inte inrättat för människan. Alltså kan jag inte råda honom till något som förefaller sunt och verkligt humant (såna råd kallas ”verklighetsfrånvända”), jag kan råda honom att bita ihop. Alltså att bortse från sina känslor och hur hans kropp reagerar och mår av vissa situationer.

Granström menar att vilden och barnet är syskon i den vuxna föreställningsvärlden. Intill dem ställer hon djuret. Barn och djur är båda ”förgulligade och förtryckta”. Det finns en utbredd uppfattning att barn idag skäms bort och säkert ligger det något i det, men samtidigt sker motsatsen. När det gäller att tillgodose barns materiella eventuella önskningar finns få gränser – till deras känslomässiga behov är inställningen dubbel. Parallellt med att barnet får mycket uppmärksamhet bortses regelmässigt från deras känslouttryck. Granström ger bilden av ett skrikande motvilligt barn som ska tas till dagis. Samtidigt som föräldern gullar och fjäskar går den rakt mot barnets vilja som den vuxne antingen inte förstår eller väljer att ignorera. Om föräldern verkligen ville begripa eller åtminstone försöka skulle ansträngning och tid krävas, så mycket att avlämningstiden på dagis sannolikt skulle missas. Alltså överträds barnets vilja för hela den apparat som är bygd för att samhället och ekonomin i stort ska fungera någorlunda friktionsfritt. Granström skriver att inställningen som föräldrar har, att man inte bör skämma bort sitt barn, är nödvändig för att kunna avvisa barnets reaktioner och gör ”en bristande lyhördhet inför barnets uttryck till någonting närmast eftersträvansvärt, som vore det skadligt för det att få sina behov tillfredsställda.” Jag tänker att kanske är det så det måste vara, kanske går det inte att fostra barn på annat sätt. Men man bör åtminstone se det – allt det som är normaliserat i vårt samhälle och som inte går att ifrågasätta. För att inse att man åtminstone kan – önskvärt eller ej – göra på annat sätt krävs stark fantasi, eller exempel från antropologisk forskning om jägar- och samlarsamhällen. Ett av flera beteenden Granström tar upp rör barnens insomning. Någon godnatt-ritual existerar inte i dessa annorlunda kulturer utan barnen får helt enkelt vistas bland de vuxna tills de blir för trötta och somnar självmant. I ett modernt samhälle, påpekar Granström, skulle dessa barn räknas som bortskämda.

”Barnet vet inte sitt eget bästa – så kan kärnan i modern barnuppfostran sammanfattas. Det är detta antagande som gör det möjligt att låta bli att ta upp det skrikande spädbarn som med hela sin varelse uttrycker ett behov av omhändertagande, omfamning, av att hållas kropp mot kropp. Den vuxne tror inte på barnets känslor som sanna. Underkännandet av barnets känsloupplevelse är omöjlig att separera från den vuxnes underkännande av sin egen…”

Den stackars vuxne
Med dagens omsorgsfulla curlingföräldrar kan man få intrycket att vuxna är lika mycket slavar under sina barn som tvärtom, att de knappast kan kallas auktoritära, som Granström gör, utan snarare svaga i förhållande till sin avkomma. Men varje förälder vet också att han eller hon dagligen tvingar sitt barn till en mängd olika saker som det inte tycks finnas några alternativ till. Den vuxne beklagar att den tillfogar barnet lidande men ser inte hur det kunde vara annorlunda. Själva lyder de också under en auktoritet: samhällets krav, internaliserade, bejakade och svåra att rucka på om man ska föra ett fungerande familjeliv. Den vuxne upplever inte att den är en hård och auktoritär figur som kör över barnet gång på gång eftersom det finns ett stort antal måsten att lyda. Jag gissar att om den moderna människan var mer självständig i förhållande till sin omgivning skulle barn behandlas annorlunda och med större variation sinsemellan. Men den vuxne individen är inte oberoende och stark, tvärtom är hon utlämnad åt samhället för sin överlevnad, till och med för att få de mest grundläggande av sina behov tillfredsställda.

Granströms perspektiv på teknologins betydelse för den vuxna människans osjälvständighet är både radikalt och upplysande. Hon visar hur somliga egenskaper och känslolägen som vi förknippar med barn är förbjudna för den vuxne, medan andra lever vidare i nya skepnader och tillåts få groteska dimensioner. Inom den senare kategorin hamnar den vuxnes till synes omättliga behov av teknik och konsumtion. Barnets ohämmade skrikande ”jag vill ha!” har transponerats men fortlever och förverkligas i den moderna konsumentens gudalika köpkraft. Men här lämnar jag tekniken för att istället knyta an till de trådar som rör inställningen till den egna kroppen. Det lilla barnet tillåts vara svagt, suktande efter tröst, och får ge uttryck för sina kroppsliga behov. På vägen till vuxenhet måste man förstå att lägga av med sånt. För att greppa processen är det nödvändigt att ha i minne hur det växande barnets kroppslighet kuvas och kontrolleras av den vuxne. Granström menar att en genomsnittlig uppfostran i själva verket är ett sabotage mot många naturliga färdigheter som ett barn rimligtvis äger. Är sabotaget lyckat blir vi användbara vuxna – som lärt sig läxan så grundligt att vi förlorat förmågan att lyssna till våra egna kroppar. I samhällets och civilisationens och karriärens namn ställer den vuxne in sitt liv på en mängd saker som måste göras. Istället för att sikta mot lugn, lycka och lättja drivs vi av oro och prestationstvång som vi samtidigt söker undkomma på retreat, semestrar, yogakurser eller framför tv:n. Det är sorgligt att tänka på allt människor känner sig tvungna att göra trots att deras kroppar skriker: ”Nej! Stanna! Inte mer.” Ropen studsar mot bettskenor och begravs i svalgets mörker vaktat av spända käkar. Utbrändhet – vad är det annat än en kropp som systematiskt förnekas av en hjärna som med sin högre status har makten att driva på kroppen som en slavdrivare (och som inte förstått att slaveriet är avskaffat och att det inte finns andra slavar att tillgå när denna nyttjats sönder)? För att komma till rätta med problemen, det vill säga oss själva, köper vi självhjälpsböcker. Dessa lär ut positivt tänkande, vilket är synonymt med ett okritiskt tänkande visavi samhällssystemet – ett tänkande som återigen lägger skulden och ansvaret på individen. Som Granström förklarat undervärderas barnets självbevarelsedrift oavlåtligt i modern barnuppfostran – och många vuxna tycks vara oförmögna att ta hand om sig själva och sina kroppar på ett framgångsrikt sätt. Det förefaller rimligt att leden hör samman. Eller hur ska man förstå att den art som dominerar planeten och uppfunnit darwinismen är så ytterligt dålig på att ta hand om sig själv? Hjälplös som ett barn, utan vårdapparat, arbetsgivare, antidepressiva, datasupport, elektricitet och Icas kyldiskar faller den vuxne samman i en sönderstressad liten hög. Är detta skapelsens krona? (Det måste vara något fel, antingen med Darwin eller på det samhälle som frambringat denna nervösa ynkliga varelse.)

Med viss envishet pekar Granström ut hur kulturen och dess grundläggande förutsättningar skapar en vuxen människa som är infantil och hjälplös men samtidigt i alla meningar överlägsen barnet (myndigbegreppet är den tydligaste symbolen). Hon menar att denna sorts vuxen är en följdriktig produkt av sin miljö och de mekanismer som knuffar avvikande in i fållan. ”För att till fullo delta i kulturen krävs av människan ett omfamnande av auktoritet, omättliga materiella önskningar obekymrade om fysiska begränsningar och tron på det egna jaget som tillvarons nav.” Den som prövat att gå emot något eller samtliga av dessa tre imperativ blir snart varse om att det är till egen nackdel. Den med egna tankar och den alltför kritiske gör sig omöjlig på arbetsplatsen; den som väljer bort eller inte förmår hänga med i pryltakten riskerar bli socialt nedgraderad eller utfrusen; den som tänker på andra före sig själv hamnar längre bak i kön jämfört med dem som prioriterar omvänt. Granström menar att samhället uppmuntrar infantilitet i den vuxne, exempelvis ansvarslöshet i konsumtionen och kortsiktighet, ett direkt tillfredställande av begären. Samtidigt frammanar det en människa som är hänsynslös mot andra, men också mot sig själv, som tävlar mot andra men inte mot samhället, utan underställer sig dess krav i en sån utsträckning att hon helt tystar den egna kroppens signaler.

För att ge Granström en chans måste man föreställa sig att den moderna människan är formad av sin kultur på ett sätt som inte är nödvändigt, snarare än den gängse uppfattningen att människans natur med nödvändighet skapat det samhälle som är vårt. Hon söker grunderna till den människotyp som västerlandet producerar i fyra olika tätt sammanflätade händelser/begrepp. Utvecklandet av ett språk och i förlängningen språkets och symbolernas dominans har lett till en människa som är orienterad mot representationer snarare än sin egen kropp. Då jordbrukssamhället blev dominerande inleddes annekteringen av människans tid och samtidigt föddes föreställningen om egendom och det privata ägandet. De stora patriarkala monoteistiska religionernas genomslag är också de steg på vägen mot en egocentrisk världsbild fixerad vid ägandet; Gud styr över och äger oss, i första hand kungen och männen, som var och en i sin tur äger sin mark och styr över naturen, sin hustru och sina barn. Den kausalitet Granström ser mellan kultur och människa ger med sina implikationer en hoppfull öppning för framtiden och de problem som samhället står inför. Synsättet möjliggör en annorlunda analys av en mängd olika mänskliga mönster. Exempelvis: Om människan var en så hänsynslös konsument som hon onekligen gör intryck av, och som vi kommit att tro är en grundläggande komponent i hennes själ, hur kommer det sig då att både stater och företag lägger biljoner på att uppmuntra slösaktighet och motverka sparsamhet? Reklambranschen har gjort sig till en makt med lika stort inflytande som stat och media, den är oumbärlig i så många sammanhang genom sin sponsrande roll att snart ingen verksamhet klarar sig utan den. Det enda möjliga sakförhållande som kan förklara detta är att reklam fungerar. Den får oss verkligen att konsumera. Vad skulle hända om samhället tömdes på reklam? Och om samtidigt stat och media slutade trumpeta ut att vi måste höja takten och få igång hjulen samt upphörde att mäta framgång i ekonomiska termer? Tänk om det visade sig att människan inte är den giriga naturförstörande omättliga varelse hon blivit? Vem skulle förlora på den insikten? Stat, företag, reklambransch – alla som skor sig på apparaten och som vill att den fortsätter fungera. Men ställt mot att jorden inte tål människans exploatering och att många i hjulen är så sönderstressade att det krävs bettskena och antidepressiva för att hålla farten förefaller det som ett val som ändå inte är helt givet. Men det är den. Självfallet kommer vi fortsätta i de invanda spåren.

Den kreativa känsligheten
Somliga av oss undrar när vi ska bli vuxna, när det väsensskilda något man föreställde sig som liten ska infinna sig. Vi väntar och väntar. Återigen refererar jag till människor jag umgås med och förstår, till skillnad från alla de andra som jag bara har föreställningar om. Är mina exempel därför oväsentliga? Är det ett futtigt och missvisande underlag? Tvärtom tror jag att många tenderar att undervärdera sina närmaste som exempel på hur människor i allmänhet är, man betraktar dem som undantag, kanske som bättre eller annorlunda på nåt fräckt sätt. Samtidigt definierar man de andra som ”klabbet”, massan utan styrsel – och som varelser distinkt annorlunda, kanske de som orsakar ”problemen med samhället”, vilka de än är. Så sätter man en mall på mänsklighetens alla medlemmar som endast bygger på fördomar som inte har prövats särskilt hårt. Kanske utgår man från mediernas representationer av ”de andra” men den som själv blivit intervjuad vet hur bilden av vem man är eller vad man vill säga blir skev och otillräcklig. Man är inte sig själv. Då är det bättre att utgå från dem man känner. Det kan hända att det bara är mina bekanta som är si eller så, men det är åtminstone sant om några människor, kanske finns det fler. Alltså: Bland mina vänner, framförallt de kreativa, finns en skepsis mot vuxenhet kombinerad med en längtan efter att en gång få uppgå i den. De är trötta på att den osäkerhet och vilsenhet de burit sen barndomen inte går över, trots att de nått över trettiostrecket. De vill mogna, bli tillfreds med sig själva, sluta fred med omvärlden. Det synes vuxet.

”Den kreativa människan förblir i viss mening alltid ett barn; det som mer än något annat kännetecknar skapandeprocessen är dess ovisshet om sitt eget slutmål. Kreativiteten äger därmed en formlöshet som den har gemensam med den ännu inte vuxna människan, en tillblivelsens öppenhet.”

Granström menar att den nyfikenhet och sensibilitet som hör barnet till är nödvändig för att kunna förhålla sig kreativt till omvärlden. Men en bibehållen känslighet och öppenhet, mot omgivningen eller den egna historien, innebär också en arbetssam exponering för smärta. Resonemanget om kreativitet ger en plausibel förklaring till varför skapande och lidande faktiskt hör ihop. Idag tycks många anse att det hör till en omogen och omodern syn på det konstnärliga arbetet. Att ”romantisera lidandet” är helt förlegat i en tid av utbildade, ergonomiska och varumärkesbyggande konstnärer. Jag menar att det finns en, ofta reproducerad, ytlig, nostalgisk och glorifierande bild av vad det innebär att vara konstnär, men samtidigt: de som påstår att en koppling mellan lidande och skapande inte finns förnekar samtidigt att det skulle vara något grundläggande fel med världen eller samhället – vilket de givetvis får göra hur mycket de vill, men det är, om inte lögn, så i alla fall oärligt, eftersom de inte medger att de gör just detta. Granström antyder också varför många konstnärliga individer är mer barnsliga än andra, än vuxna vuxna. Den kreativitet som är öppen och oviss, lekfull och möjligen meningslös, står i naturlig motsättning till vuxenhet. Men många kreativa verksamheter är inte ovissa. De är kreativa endast i grund mening och kallas så eftersom de tillhör en konstnärlig sfär. Men har blivit industri och massproduktion. Slutmålet står klart redan från början och det gäller för alla medverkande att fylla i sin roll, vare sig det handlar om Hollywood, Bollywood eller Stadsteatern. När en konstnär blir institution eller fabrik tvingas den samtidigt minimera det ovissa momentet i processen. Med en schemalagd premiär ett visst datum måste en rad frågor strykas och det förutsättningslösa utforskandet uteslutas, liksom konstnärens egna nyfikenhet. Konstverket som produceras är sprunget ur en ”vuxen kreativitet” som är resultatfixerad, kvantitetsfokuserad – och inte så intressant och öppet som den kan vara. Å andra sidan efterfrågar inte publiken något verkligt omskakande eller utmanande, det passar inte in i deras liv. Barnvakten väntar därhemma. Det går inte att öppna sig för förändring om man har ett livspussel där alla bitarna sitter ihop, tätt tätt och perfekt. Både den vuxne producenten och konsumenten minimerar ovissheten i konstupplevelsen, det skulle bli för besvärligt annars.

”Den okunskap om utgången som karakteriserar kreativa processer kan förstås som samma obestämdhet som kännetecknar det mänskliga mötet, konsten som ett specialfall av detta i vilket den utövande konstnären ställs ansikte mot ansikte med sig själv. För att ett levande ska kunna röra vid ett annat, förmå att se liv i detta andra trots att det är skilt från det egna jaget, krävs att denna osäkerhet uthärdas. Det krävs en öppenhet inför motsatser som inte är varandra uteslutande utan varandra förutsättande, inför den smärta som är varje avstånds – och därför också varje närhets – kärna. Det krävs av människan att hon klarar av att inte veta också då ovisshet gör ont, att hon klarar av att minnas även det som inte låter sig förlåtas, förklaras eller förstås.”

Om samhället och dess familjer skapar oförstådda barn som lever kvar som rudimentära minnen inuti den vuxne innebär det en smärta att känna och erkänna detta barn – och fortsätta ställa de frågor som detta barn ställer. De flesta måste ge upp barnets undran och känslighet för att bli stympade vuxna. Det är en förutsättning för att kunna reproducera den rådande kulturen. Och det hörs inga protester när man kapar bandet till sitt eget frågande barn. Tvärtom. Ett milt erkännande av en vunnen mognad är belöningen.

Manifest, stil och anspråk
Det barnsliga manifestet är idédrivet; det för ett resonemang, upplyser och söker övertyga. Författaren har ansträngt sig för att koka ner materialet till dess essenser. När jag på Hedmanska gården frågade Granström om boken var värd att läsa (jag hade precis hört talas om den) svarade hon att hon inte visste men tillade: ”Den är iallafall kort, så du behöver inte lägga så mycket tid.”

”Stilen uppenbarar, på ett sätt som vore omöjligt med direkta, medvetna medel, den kvalitativa olikheten i vårt sätt att uppfatta världen, en olikhet som, om inte konsten funnes, för evigt skulle förbli vars och ens hemlighet.”

Även om innehållet har högsta prioritet, har givetvis Granström en stil. Hennes språk röjer vem hon är, så som Marcel Prousts formulering beskriver. Det finns något matematiskt i hur hon ställer upp sina teser, hur ord bollas runt som utbytbara storheter. Resonemangen är akademiska i sin uppbyggnad. Under de hisnande sprången kan man ana en enkel formel i botten. x+y+z=å. Detta kommer vara en kursbok om femtio år, under andra terminen på praktisk filosofi.

Men boken är också ett manifest och en stridsskrift. I textens kroppsspråk, i dess gester (det som syns i ögonvrån eller bisatsen, medan något annat formuleras på ytan), finns något domderande och ilsket. Texten är full av en energi som vill mangla meningsmotståndare. I ordens mungipa syns ibland en antydan till hån eller överlägsenhet, men mycket hastigt. Kanske är det därför som tonfallet samtidigt är tekniskt och fastslående, så orubbligt och självklart. Vissa påståenden formuleras så säkert att man både köper dem och misstror, som när man står inför en alltför övertygande person man just träffat och känner att om någon uttrycker sig , då måste det stämma, men har samtidigt en eftersläpande tanke, hack i häl: Kan man verkligen uttrycka sig så? Det är något misstänkt. Så konstaterar hon i förbifarten att något är färgat av ”den civiliserade vuxenhetens reduktionistiska rationalism” och ser sig inte nödgad att förklara närmare, eller kan helt frankt påstå: ”Barnet föds helt.” Hon är allt annat än svävande. I värsta fall tillsluten. Den kreativitetens öppna ovisshet om sitt slutmål som hon beskriver kan knappast ha varit hennes egna metod. Men kanske gör hon rätt. När motståndarsidan uttrycker sig med arrogans och ogrundad självsäkerhet, och när den dessutom anför den hegemoniska synen på saker och ting, är det kanske inte ändamålsenligt att vara klädsamt ödmjukt. Måhända måste man ta över deras språk, ett språk som samtidigt hävdar ett specifikt innehåll och att det, innehållet, är sant, den enda sanningen, vilket det kan göra utan att ifrågasättas.

Textens centrum är ett svart hål, eller vitt, den cirkulerar runt en kärna, som kanske också är läsarens blinda fläck, och ger illamående, svindel.

Frågor inställer sig: Vad är det boken påstår? Vad utgår den ifrån? Vilka är beläggen? Vilken sorts text är det? Är det en text som påstår något om världen som kan verifieras och som kanske redan är belagt? Vad innebär det att använda sig av poesi för att förklara hur världen är beskaffad? Kan man räkna det som bevis? Bokens svaghet och styrka är att den är beroende av läsarens egna omdöme. Man tvingas hela tiden fråga sig: Är detta riktigt? rimligt? Hur stämmer detta med mina erfarenheter och intuitioner? Man tvingas också uthärda en ovisshet då man följer Granström, för givetvis vet hon inte allt detta, eftersom mycket av det som påstås inte går att veta. Som fysiker och matematiker är hon medveten om att detta med att veta inte är så entydigt och självklart som hela världen vill få det till. Det ger väl henne frihet att formulera sin teori om människorna? I synnerhet som detta görs oavbrutet av akademiker och reklamare, av stat och marknad, av föräldrar och skola.

Att kräla fram under en sten
Helena Granström är ung. När Det barnsliga manifestet publicerades var hon 27 år. Åldern är intressant av två olika anledningar. För det första undrar jag: Hur kan hon förstå allt detta? Åldern får mig att ifrågasätta valutan, värdet av allt som hon så självsäkert påstår. Mig veterligen har hon inga barn. Kanske borde hon vänta tills dess? Har hon jobbat på dagis? (Som jag.) Hur många barn har hon verkligen träffat? För det andra är hennes relativa ungdom kanske en förutsättning för att kunna skriva så klarsynt. Ett ungt geni som ännu har det stora ungdomskrigets, vuxendomsprocessens, alla delstrider skarpa i minnet, aktiva i sig, upplevda i första person. Att hon inte sjunkit ner i åldrandets gegga är en fördel. Boken är för mig en tidsresa. Den lyfter frågor som jag lämnat, som jag resignerat inför. Den påminner om min ungdoms strid som fick utkämpas ensam. I ett litet samhälle på halländska landsbygden fanns ingen som kunde förklara varför allt var så fel. Det fanns ingen analys inom ett par mils omkrets, åtminstone ingen som jag hörde talas om. Över huvud taget fanns inte en enda vuxen människa som öppet medgav problem, det var snarare vi som var problem, vi skulle lära oss trafikvett och att inte prova droger.

Det barnsliga manifestet borde läsas av femtonåringar. Men språket är avancerat och de tanketraditioner den refererar till svårtillgängliga. Den är skriven för vuxna. Däremot är innehållets kärna för tonåringen inom läsaren. Jag undrar om det skulle gå att skriva om boken för unga, i en vardaglig språkdräkt. En sådan version av Det barnsliga manifestet skulle bli ett sant manifest, en räddning för västerlandets alla ungdomar med intuitionen och trotset intakt, ett vapen mot de inflytanden som vill omänskliggöra, underkasta, ekonomisera och infantilisera individen – mot samhällets vuxendom. Den skulle irritera mänsklighetens osynliga tonårsförälder, liksom dem som inte vill höra frågorna eftersom de har accepterat och blivit blinda för systemets djupa dubbelmoral och inkonsekvenser, de som exempelvis vet att två miljarder människor lever på ett värde mindre än en caffelatte om dagen men ändå anser att det viktigaste är att Sverige får igång hjulen, trots att vår fart är helt beroende av utsugningen av ”lattemänniskorna” och naturresurserna i deras länder. Som tycker allt är okej bara för att ”det är så det är.”

Mötet med en krävande bok påminner om när man träffat en människa man inte kan läsa. Ingenting hon säger är begripligt förrän man förstått något grundläggande om kroppen från vilken uttrycken kommer. Efter två läsningar känner jag mig någorlunda bekant. Jag umgås med boken avslappnat, inte som i början när jag satt förlägen och försökte verka smart, nickande som om jag hängde med när jag inte gjorde det. Jag inser att jag måste fortsätta med den, för den är skriven av min kropp, av mina erfarenheter likväl som Granströms. Den är en upprättelse eftersom den sätter ord på och förklarar flera av de upproriska intuitioner som omvärlden förvandlat till skam. När jag efter gymnasiet åkte till Lund för att studera filosofi frågade mina kompisar: När ska du sluta fly från verkligheten och göra nåt riktigt? De menade inte illa, och jag tog heller inte så illa vid mig, för jag visste redan: Att vara vuxen är att vänja sig vid att inte tänka på det som är väsentligt i människolivet eller sina egna känslor – för att vara en arbetande fungerande vuxen måste du tvärtom diskvalificera sånt som flum. Intill Granströms barn, vilde och djur står ytterligare en typ: Den misslyckade konstnären, någon som skulle behöva växa upp, som får nedlåtande kommentarer av folk i karriären, som behandlas som ett barn, nästan omyndig, som får höra: ”Klipp dig och skaffa dig ett jobb” men i tusen olika versioner, och som får klappar på axeln endast för framgångar som han själv inte värdesätter det minsta. (Det är jag.) För dum, för klok, för arg, för svag – för att ha en karriär.

Läsning kan vara när en text knackar på stenen under vilken ett litet halvdött kräk ligger och tiger, en nedtryckt bortglömd figur med så låg status i personlighetens karaktärsgalleri att han ofta förväxlas med skam. För mig fungerar Det barnsliga manifestet så. Granström lyfter bort stenen, tar kräket i armen, ställer honom på benen, borstar av kläderna, tittar honom i ögonen, och går sen därifrån. Istället för att förneka samhällets groteskerier tar Granström dem för givna och visar hur grundläggande de är, hur de vuxit fram och blivit normaliserade. Vilken läsupplevelse är bättre än den som sätter ord och förklarar ens innersta och bortträngda erfarenheter, men som dessutom pekar framåt mot nya fält som man inte förstått eller ens anat att de existerade?

Vart leder boken? Som manifest har det släktskap med andra, det kommunistiska och surrealistiska till exempel. Det finns en emancipatorisk grundtanke som ställer den enskilda individen mot samhällets förtryckande och skadliga inflytande. Samtidigt är det inte ett manifest i traditionell bemärkelse. Här finns inga imperativ, inga skyltar mot barrikaderna, inga svavelosande haranger – istället en intellektuell och analyserande essä om samhällets mekanismer. På detta vis är den väldigt mycket en produkt av sin tid. Jag undrar hur detta formulerats om Granström varit verksam under tidigt 70-tal. Men trots sin betraktande hållning – snarare än omstörtande – finns en revolutionär potential. De centrala tankegångarna delas kanske framförallt med det samhällskritiska hos Freud och hans efterföljare. I ett av få partier som antyder en uppmaning till handling talar Granström om det barnsliga trotset.

”Trots uppstår först när det finns någonting att trotsa, en högre, maktfullkomlig instans vars påbud står i tydlig konflikt med den egna längtan. Den enda boten mot ett sådant trots är glömska: att sluta minnas att världen skulle kunna vara, har varit, på ett annat sätt.”

Denna glömska är en betydande del av vad vuxendomen utgörs av och som kulturen, i form av skola, vänner, reklambilder, föräldrar, media och marknad, övertygar oss är nödvändig. Granström citerar Freud som säger att civilisationen är ”något som pålagts en motsträvig majoritet av en minoritet som har förstått att tillförsäkra sig kontrollen över makt- och tvångsmedel”. För den som mår dåligt av samhället och vars intuitioner ständigt förnekas av det är Det barnsliga manifestet en undergörande kur mot förträngning och glömska. Jag vet vad min kropp ser, den ser hur tusentals leende annonspelare dagligen översköljer mig i en kampanj som försöker slita loss min röst från mig själv, alla de där leendena är en subtil uppmaning att ge upp och börja le, jag med – som en vuxen som har lärt sig glömma. Jag mår illa av dem och alla säger åt mig att det är mitt fel, att det är jag som är fel. Men jag vill inte tysta min kropps ögon, min mages klokhet, och äntligen finns det någon som talar till min hjärna om just detta: ”…om mänsklighetens trotsålder tycks ha övergått i ett liknöjt vuxenskap, ligger dess protest som en vilande potential i varje människa – också vuxenheten kan vara en trotsålder.”

Nils Markus Karlsson

Det här inlägget postades i Debatt, Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *