Prousts frånvaro

På spaning efter den tid som flytt, Marcel Proust

Litteratur

Marcel Proust är frånvarande och grandios i lika omfattning. Han är självskriven på listor över modernismens, och kanske historiens, viktigaste författare, men skrapar man lite på ytan märker man att han är oläst även bland folk med stor läsvana. Hos de som läst och uttalar sig om honom fungerar han snarare som en motpol än någon man försöker efterlikna, eller någon som gjort ett grovarbete man inte själv behöver göra. Författaren Marcel Proust blandas i sin tur allt som oftast samman med berättaren i hans stora roman, På spaning efter den tid som flytt, och berättaren är snarlik romanens huvudperson, som ett fåtal gånger ges namnet Marcel. Försöker man sedan definiera vem som finns bakom det ”jag” som används så ofta i romanen märker man att någon drar sig undan, och ibland rentav lämnar sin roman i sticket. I den här texten försöker jag spåra dessa instanser av frånvaro och se hur de speglar varandra.

 

Romanens status

Prousts plats i litteraturkanon är vid första påseende fullständigt ohotad. Är man bara någorlunda litteraturintresserad vet man som sagt att han räknas till modernismens mest inflytelserika författare. Man vet också att hans oerhört omfångsrika roman tar avstamp i det tillfälle då berättaren doppar en madeleinekaka i en kopp lindblomste och därmed får ett utsnitt ur det förflutna uppspelat för sig med en detaljrikedom som gör att han förstår ett och annat om förhållandet mellan nu och då. Därför tror vi oss även känna till romanens huvudteman – tiden, minnet, skrivandet – och dess betydelse för litteraturens, och läsarnas, möjlighet att greppa livets gång.   Problemet är att den allmänna kunskapen om verket verkar vila på hörsägen. Under de två år som jag sysselsatt mig med romanen har jag försökt diskutera den här komplexa romanen med min litteraturvana omgivning, men häpnadsväckande ofta märkt att folk inte läst den. Fast det är inte rätt att säga att nästan ingen med ett seriöst litteraturintresse läst Proust; mer korrekt är att många läst första boken, Swanns värld, men att väldigt få har gått vidare till de romanens övriga sex böcker. (På spaning är inte en romansvit bestående av flera fristående romaner med exempelvis samma huvudperson, utan en enda lång roman, av praktiska skäl uppdelad på flera volymer. Många av volymerna innehåller därtill flera olika delar. Eftersom de tre sista volymerna utgavs postumt, utan att författaren hunnit redigera dem, är det omöjligt att tala om en ”definitiv” eller ”korrekt” version, både vad gäller kapiteluppdelningen och texten i sig.) Inte ens människor som rimligtvis borde ha läst hela romanen har alltid gjort det. En docent i franska som under många år använt Swanns värld i sin undervisning berättade nyligen, utan omsvep, att hon aldrig kommit förbi första bandet. Är det symptomatiskt för Prousts ställning idag att docenten inte bara inte har läst det verk hon undervisar om, utan även att hon inte, med tanke på sin ställning på ett svenskt universitet, ser det som ett problem? Om inte ens personer som sysslar med Proust professionellt har läst På spaning, varför ska då allmänheten göra det?   Läser man första delen får man en bra bild av romanen i stort och kan avgöra om man tycker om det eller inte, men trots det verkar det vara så att få av de som är positiva till första delen läser resten av romanen. Är inte det som att säga att man älskade de första 75 sidorna av Joyce Ulysses, men att man inte orkade läsa hela boken? Nej, även om det är en lockande jämförelse är det är inte riktigt samma sak. 800 sidor, även av en svår roman, kan man läsa på ren vilja, men för att läsa 3500 sidor är det nödvändigt att man är oerhört förtjust i verket eller läser det i ett adekvat sammanhang, som en läsecirkel. (Inget hopp kan ställas till universiteten – inte ens doktorander i franska förväntas eller uppmuntras ta sig igenom hela texten). Häri ligger ytterligare ett problem med Prousts ställning i vår västerländska litteraturkanon: hur många skeptiska, negativa läsare orkar nå slutet av romanen? Är det inte så att På spaning, mer än någon annan roman, skapar vänligt inställda läsare, och därmed utestänger eventuella kritiska röster? Tycker man händelsevis efter första boken att den visserligen har sina stora stunder men också sina svagheter – det affekterade språket, snobberiet, de överspända känslobeskrivningarna, de oändliga dialogerna, vanan att ständigt beskriva världen i liknelser – får man veta av människor som läst till slutet att allt det där får sin förklaring i fjärde bandet. Eller kanske i sjätte, om man har läst de fyra första. Även berättaren, och därmed Marcel Proust själv, medverkar i den här ständiga förskjutningen. I På spaning är ”löftet om framtida reflexion en återkommande formel”, som Arne Melberg noterar, men ”oftast återkommer aldrig det utlovade resonemanget”[1]. Både Proust och hans dogmatiska försvarare är medskyldiga till att försvåra, förskjuta och fragmentera en kritisk överblick. Längst har det här förstås drivits i Frankrike, där seriösa bedömare förväntas hänvisa till den 7300 sidor långa Pléiade-utgåvan, i vilken fotnoter, kommentarer och alternativa passager utgör en större del av texten än Prousts roman[2]. Utan att insinuera en konspiration för att försvåra kritik kan man gott säga att både romantexten och många av läsarna – i synnerhet de som utger sig för att verkligen tycka om den – gör sitt bästa för att försvåra för nya läsare och därmed behålla exklusiviteten i gruppen.   På spaning dyker jämt och ständigt upp i litteraturhistoriska och –kritiska texter, laddat med en uppsättning betydelser, men få tar sig tid att sätta sig in i om dessa betydelser är korrekta och överensstämmer med ursprungstexten. Prousts text existerar snarare som iögonenfallande frånvaro än närvaro; han är någon man borde känna till men inte har läst, någon som haft enorm betydelse för litteraturen utan att man riktigt förstår varför, någon som man känner till för att andra känner till honom. Han är helgonförklarad men avskuren från verkligheten, förvandlad till en gaggande farfar som alla respekterar men få bryr sig om att lyssna på. I jämförelse med Kafka och Joyce, som ofta nämns i samma sammanhang och som fortfarande säljer och lånas ut på biblioteken, är han ytterligt oläst. Det har sannolikt att göra med den otympliga formen. Kafka är bäst i det korta formatet och om man inte orkar igenom hela Ulysses kan man i alla fall läsa det avslutande kapitlet och få ett hum om vad en medvetandeström innebär. I Prousts fall är det tvärtom så att det är själva längden som gett romanen dess plats i kanon; paradoxalt nog blir alltså verkets styrka också dess svaghet.   I fallet Proust blir en litteraturvetenskaplig fråga kanske extra viktig: vad vill det säga att ha läst en bok? Måste man läsa hela På spaning för att uttala sig, eller räcker det att ha läst första boken eller kanske rentav endast episoden med madeleinekakan för att säga att man ”läst Proust”? Kan man hoppa över valda delar och ändå säga att man läst hela verket? Vad händer om man verkligen för ögonen över varje ord men inte kan redogöra för innehållet? Och framför allt: vad får det för betydelse för kanon och vår syn på läsning och litteratur att en författare är så självskriven men samtidigt så ringa läst? Olika former av ickeläsning torde vara mycket vanligare än vad man kanske vill tro och måste därför beaktas i vidare resonemang om litteratur. Ett argument som brukar anföras för Prousts betydelse (och som förklaring till hans begränsade popularitet hos den läsande allmänheten) är att han är en författares författare, det vill säga att författare tar sig tid att läsa honom, beundrar och lär sig av hans hantverk och sedan omsätter kunskaperna i sin egen diktning. Många författare tar också med Proust på listor över sina inspirationskällor och föregångare, men influensen är allt som oftast indirekt: antingen är Proust relevant för deras förståelse av det ena eller andra men utan att det för den sakens skull syns i själva texten, eller så fungerar han tvärtemot som en negativ pol, som något man måste ta avstånd ifrån. Men om vi för en stund försöker åsidosätta nedärvda åsikter om Proust och hans ställning i litteraturen och går till själva texten, vad blir det då kvar? Ärligt talat – håller den för en genomläsning hundra år efter att första volymen kom ut?   I fallet På spaning är det dock inte lätt att helt sonika gå till ”själva texten”. Förutom det kanonbestyckade bålverk som omger romanen är det också omöjligt att helt och hållet särskilja den biografiske Marcel Proust från romanens berättare och från dess huvudperson. Först och främst hade det enorma minnesprojektet varit meningslöst om det rörde sig om pur fiktion; då funnes det inte längre någon anledning för berättaren att så ofta resonera kring sin egen minnesprocess och dess minutiöst redogjorda resultat. Det enklaste vore kanske att karaktärisera På spaning med den idag populära termen autofiktion, om det inte vore för att Proust, trots minnesprojektets autenticitetskrav, gör sitt bästa för att sopa undan spåren efter sin biografiska existens.[3] Litteraturkritiker låter sig ibland styras av lättja, vilja till förenkling eller okunnighet och kallar huvudpersonen för Marcel, men endast två gånger i hela romanen används det här egennamnet. Första gången är i femte boken, Rymmerskan, då berättaren och Albertine upplever en av sina ljuva stunder: ”Hon återfick talförmågan och sade: ’Min’ eller ’Min älskade’ och mitt dopnamn, vilket, om berättaren får samma namn som författaren till denna bok, skulle bli: ’Min Marcel’, ’Min älskade Marcel’” (V, 77). Det andra tillfället är i samma bok och återfinns i en biljett där Albertine kallar sin älskare ”En sån Marcel, en sån Marcel!” (V, 165) Två så indirekta omnämningar ger knappast stöd för att likställa författare och huvudperson. Det första fallet är rent hypotetiskt (och tillför därtill ingen information i sammanhanget), och eftersom det andra kommer så snart efter och uttalas av samma person i samma emotionella sammanhang kan man inte utesluta att det är ytterligare en användning av samma berättartekniska konvention. Dessutom återfinns bägge i en av de postumt utgivna volymerna, som författaren inte hade tillfälle att slutgiltigt redigera. Andra försök att lägga boken som en karta över verkligheten och definiera biografiska personer bakom fiktiva karaktärer skevar också; till syvende och sist kan en samvetsgrann kritiker inte sträcka sig längre än till att den och den personen ”stått modell” för någon av bokens figurer men samtidigt bär drag av andra, vilket försvårar ett betecknande av romanen som autofiktion. Romanen kan alltså sägas ha en tydlig grund i den biografiska författarens liv och samtid, utan att för den sakens skull vara en lätt maskerad självbiografi. Eftersom författarens och berättarens skrivarambitioner så svårligen kan skiljas åt kommer jag dock mot slutet blicka mot den verklige Marcel Prousts levnadsförhållanden för att förstå romanens förtjänster och tillkortakommanden. [4]  

 

Sänggåendets drama

Som tur är brukar litteraturen ha kapaciteten att överraska oss när vi tränger igenom åsiktsmassan och läser själva texten. Ibland framstår just det här som litteraturens räddning, undan alla de läsare som larmar och gör sig till. Om romanen bekräftar klichén om sig själv är det ett säkert tecken på dess bristande kvalitet. Oftast blir överraskningen positiv: vi känner att vi faktiskt är i sällskap av en mästare, även om vi ogärna använder sådana ord.   Att lokalisera Proust må vara svårt. Ett bra ställe att börja på är där romanen börjar och författaren slutar: i sängen. ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs.” lyder romanens förstamening, och med den inleds ett långt och suggestivt resonemang som glider mellan sömn och vaka, olika tidsepoker och rum, identiteter som samtidigt är samma och olika, och mellan läsning och yttre verklighet. Men den för också in oss på vad berättaren kallar ”sänggåendets drama” och som snart ska beskrivas ingående. Det är rentav så att meningen, bakom sin neutrala fasad, omedelbart för in oss på den djupa psykologiska smärta och den tragik som ska komma att bli romanens bärande känsla. Kort efter det inledande resonemanget kommer berättaren in på sin barndoms oändliga somrar i det lantliga Combray, långt från den mörka våningen i Paris. (Man kan inte låta bli att tänka på Ingmar Bergman, ett annat konstnärskap där liv och verk sammanblandas: en klen, privilegierad, begåvad pojke som läser under täcket och pillar med sin laterna magica, och förflyttas mellan den murriga borgerliga våningen där alla går runt i frack och stiliga toaletter och det ljusa och trevliga lantstället där man promenerar i linnekostym.) Mitt i idyllen inträffar så en av de mest traumatiska händelserna i berättarens liv. I andras närvaro får pojken endast kyssa sin mamma på kinden en enda gång innan han går och lägger sig, och inte ett otal gånger som han får när de två är ensamma – han lider av en nervös läggning som enligt pappan inte bör förvärras genom onödigt klemande. Även den här kvällen sitter gossen och tänker på hur han maximalt ska utnyttja den korta kyss han ska få ge sin moder, exakt var på kinden han ska sätta den och hur det kommer kännas när hans läppar möter huden, men eftersom familjen har gäster glömmer fadern reglementet och skickar upp sonen direkt till sängs: ”Och jag måste gå min väg utan den sista vägkosten; jag måste stiga upp för varje trappsteg med motsträvigt hjärta – ty mitt hjärta ville återvända till min mor, därför att hon inte genom sin kyss givit det tillåtelse att följa med mig” (I, 34).(Ja, det är oklart vem som egentligen kysser vem – när han fantiserar om saken är det han som ska kyssa henne, men när han sedan grämer sig är det hennes kyss han saknar.) Pojken försöker diskret få mamman att komma upp till rummet och låta honom kyssa henne men hon ignorerar de biljetter han skickar med tjänarinnan, Françoise. Flera timmar senare, när Françoise står och häktar upp mammans klänningsliv för natten, står inte pojken ut utan tar risken att gå ut i korridoren, trots vissheten om att han redan nästa dag kommer bli skickad till internat. Men då inträffar den ofattbara ynnesten. I stället för att bli rasande fattar pappan sympati för pojken och ber mamman sova hela natten i dennes rum! Det hårdaste straffet byts med ens ut till den ljuvligaste belöning! Pojken borde vara himlastormande lycklig men… nej, han inser tvärtemot att detta är vuxenblivandets första steg, bort från mamman: ”Jag hade plötsligt nått ett slags sorgens pubertetsålder, en tårarnas emancipation” (I, 46). Här bryts förtrollningen: från den trygga barndomen träder han nu in i ett liv av saknad, brist, frånvaro, tårar och olycka.   Den andra traumatiska barndomsupplevelsen är när berättaren en sommardag sträcker ut sig och somnar på en sluttning ovanför den gamle pianoläraren Vinteuils hus. Vinteuil, en vän till berättarens familj, har nyss dött och hans dotter bor nu ensam i huset. När berättaren vaknar till är det nästan mörkt och genom fönstret på huset ser han mademoiselle Vinteuil tillsammans med en väninna, och hur dottern ställer fram ett porträtt av sin far på soffbordet. Berättaren börjar nu redovisa en rad saker om deras inbördes förhållande som han omöjligen kan veta, som vad de egentligen tänker om varandra. Vad som följer är svårförståeligt: väninnan kysser mademoiselle Vinteuil i urringningen, de två flickorna springer runt i vardagsrummet och landar till slut på varandra i soffan, då väninnan plötsligt pekar på faderns porträtt och säger ”Skulle jag inte våga spotta på den där, på den där?” (I, 188). Vi får aldrig veta varför väninnan ogillar fadern, om hon ens gör det, men det spelar ingen roll – för den här berättaren är direkt kunskap underordnad fantasin: ”Jag hörde inget mera, ty mademoiselle Vinteuil kom med trött, tafatt, brådskande, hederlig och sorgsen min fram till fönstret för att stänga det” (188). Därpå följer en lång reflektion baserad på hugskott om sadism, ”det onda” och det för berättaren fruktansvärda fenomenet lesbisk kärlek. Det onda paras också med, eller resulterar kanske i, vad som här kallas sadism och åsyftar ”grymheten i dess mest fasansfulla och varaktiga form”, att låta en väninna spotta på porträttet av ens döde far. Detta kan tyckas något överdrivet, rentav halsbrytande, men då ska man också komma ihåg att berättaren inte vet om det faktiskt händer, utan precis som då porträttet ställdes fram bara redovisar sina fantasier kring ämnet. (Det kan vara värt att förtydliga att det varken här eller någon annanstans i romanen finns textuella markörer för att signalera att berättaren inbillar sig, utan allt berättas på samma förment sakliga sätt.) Som läsare kan man vid den här punkten i romanen bara ana att det är just lesbianismen som gör berättaren så upprörd.

 

Svartsjuka och ägande

Efter dramat kring den uteblivna godnattkyssen och så, omkring hundra sidor senare, berättarens skandaliserade reaktion på något han totat ihop på lösa boliner börjar man, fråga sig om berättaren, och författaren, inte saknar känsla för proportioner. Men kan det verkligen vara så? Kan det här gälla Proust, som man trodde vara den mänskliga själens exakte uttolkare, känd för sin psykologiska insikt? Framåt mitten av första boken kommer en två hundra sidor lång inskjuten berättelse kallad ”Swann och kärleken”, om familjens vän Charles Swann och hans bekymmersamma kärleksförbindelse med den vackra Odette. Bland Proust-läsare verkar ”Swann och kärleken” fungera som ett test: tycker man om den och kan relatera till den i ett litterärt och personligt perspektiv är det också troligt att man tycker om resten av På spaning. Här etableras nämligen svartsjukan som romanens huvudtema. Prousts uttolkare är förstås många, men för att ta spjärn mot någon har jag då och då vänt mig till Harold Bloom, den amerikanske litteraturprofessorn som skrivit den tunga (men omdiskuterade) The Western Canon. Att ha Bloom som ledsagare har åtminstone tre fördelar, förutom hans uppenbart enorma bildning: han förhåller sig ständigt till kanonbegreppet, som titeln på hans bok antyder; han uttrycker sig utförligt men någorlunda kortfattat, eftersom hans bok går igenom tjugofyra författarskap; och han är inte fransos, vilket torde befria honom från onödig chauvinism och närsynthet. (Det sista visade sig vid närmare påseende vara helt fel: alla fransoser är faktiskt inte närsynta och Bloom är otvetydigt chauvinistisk.) Bloom anser att ”Swann och kärleken”, ”the extraordinary account of Swann’s jealous sufferings”[5], är den centrala delen i Swanns värld, vilken också sätter tonen för resten av romanen. För att helt förstå Blooms resonemang måste man känna till hans syn på svartsjuka:   [Proust] also rivals Shakespeare at portraying sexual jealousy, one of the most canonical of human affects for literary purposes […]Proust, like Freud, can be said to join both Shakespeare and the Hawthorne of The Scarlet Lettering confirming the canonicity of sexual jealousy. It is hell in human life but purgatorial splendor as material poetica.[6]   Bloom är i grunden svårt anglofil och hävdar alltid Shakespeares överhöghet (inget kan alltså vara mer positivt än citatets inledande omdöme), bland annat för att han så sinnrikt kultiverar svartsjukan som litterär resurs, väl medveten om hur den greppar tag i publiken. Även om den funnits innan verkar svartsjukan, åtminstone ur mannens perspektiv, vara den borgerliga kärlekens, och kanske rentav den borgerliga människans, mest genuina uttryck. 1600-talet var en tid då den urbana, europeiska medelklassen höll på att etableras, och med den vår moderna idé om att ett förhållande ska grundas på kärlek, parat med den för den framväxande kapitalismen grundläggande tanken om privat ägande. Hos Proust kopplas kärlek ständigt samman med uttalat ägande, både där ”äga” betyder att en man har sex med en kvinna (en kvinna ”äger” dock aldrig en man) och i mer långvarig mening:   På så sätt betydde hennes sömn i viss mån att kärleken var möjlig; när jag var ensam kunde jag tänka på henne, men jag saknade henne, jag ägde henne inte; när hon var närvarande talade jag till henne men var alltför frånvarande från mig själv för att kunna tänka. (V, 72)   Svartsjukan lämpar sig utomordentligt för litteratur. Samtidigt som den inbjuder till en mängd komplexa förvecklingar och utforskningar av den mänskliga psykologin appellerar den också till åskådaren eller läsaren (på samma sätt som Aristoteles rädsla och medömkan för den antika publiken) genom att han – för det här är ju en på alla håll helt manlig affär – kan relatera till sitt eget liv och bli upprörd tillsammans med de fiktiva figurerna. Att säga att det här skulle vara ett västerländskt eller europeiskt drag är dock alldeles för brett. I den spanska traditionen, exempelvis, är det istället la honra, hedern, som tar svartsjukans plats. Från 1500-talet och framåt är hedern den viktigaste litterära och känslomässiga angelägenheten och den som ofta driver fiktionen framåt. Redan premissen att svartsjukan skulle vara ”kanonisk” eftersom den är dominerande för ett västerländskt psyke är alltså felaktig. Den är istället grundad i vissa specifika kontexter, precis som att Freuds psykologi inte alls är universellt mänsklig eller ens västerländsk, utan djupt rotad i sexualmoralen i sekelskiftets Wien. (Detsamma gäller förstås alla kulturella dokument, och inte minst den i historisk mening verkligt kanoniska texten, Bibeln.) Däremot bör man komma ihåg att litteraturen, som stundom psykologin, är minst lika konstituerande som deskriptiv, och alltså tenderar att modellera och rentav skapa vissa mänskliga känslor som dissemineras i det extralitterära livet för att sedan fångas upp av litteraturen igen, i ständig dubbelspegling. Svartsjukans tradition går att följa från Shakespeare och barocken, över Proust och naturligtvis Strindberg, fram till, säg, Ingmar Bergman – det moderna Sveriges kanske främste och mest idoga uttolkare av det borgerliga, manliga kärlekslivet. Marcel och Ingmar följs åt från laterna magican till den där välkända blandningen av raseri och ynklighet inför en älskarinnas potentiella svek, kombinerad med en egocentrisk överkänslighet maskerad till sensibilitet.   Till och med i kulturer som tidigare tillerkänt den en ledande plats inom och utom litteraturen verkar svartsjukan ha försvunnit tillsammans med kulten av det grandiosa, självupptagna manliga egot. När jag läser Blooms utläggningar om svartsjukan får jag samma bild som när jag läser om hedern i den spanska traditionen: det är en faktor som är historiskt viktig men i dagens läge mest känns löjlig och smått barnslig. Även bortsett från mina personliga invändningar mot intresset för svartsjukan (inte sällan sätter man ju sig in i en tids- och platsbunden logik för att förstå och uppskatta litteratur som ligger långt från oss själva) känns ”Swann och kärleken” som det första tecknet på att skeppet På spaning börjar ta in vatten. Det som innan var oroväckande signaler – det affekterade språket, den överdrivna känslosamheten, bristen på proportioner – blommar här ut i all sin tveksamma prakt. Värst av allt är dock, och det här är min kanske största invändning mot På spaning i stort, är att det är vansinnigt tråkigt. En studie i svartsjuka kan visserligen vara kittlande, men Proust drar ut den i det oändliga, med överlånga och ovidkommande dialoger mellan människor vi inte ges någon anledning att bry oss om och beskrivningen av hur Swanns förälskelse övergår i en allt djupare och mer patologisk svartsjuka. Visst ligger ältandet i svartsjukans natur, och det är sannolikt det Proust försöker återskapa, men jag tror de flesta av oss hade fattat poängen även om den inskjutna berättelsen vore hälften så lång. Som med en hel del annat är det vid den här punkten i romanen dock inte helt tydligt varför den långa berättelsen om Swanns svartsjuka ens finns med. Olof Lagercrantz påpekar i Att läsa Proust att ”Swann och kärleken” förebådar förhållandet mellan berättaren och Albertine, men i själva verket är det blott en antydan om något mycket, mycket större. Det är rentav så att om man subtraherar svartsjukan från På spaning blir det knappt någonting kvar. Andra boken, I skuggan av unga flickor i blom, är den enda som är förskonad från svartsjukan, och därför också den mest läsvärda i hela romanen. Här får vi en inblick i de där ljuva ungdomsåren, så präglade av nostalgi och livsglädje, om än en glädje färgad av försiktighet (det är trots allt Proust vi talar om). Framför allt handlar det om somrarna i badorten Balbec, där berättaren lär känna den grupp av unga flickor som åsyftas i titeln och där hans framtida kärlek Albertine ingår. Men delen tillåts också vara ljuv för att det ingår i en uträknad dramaturgi. För att svartsjukan ska bli effektfull och förståelig måste den föregås av en period av relativ lycka, där den kärlekskranke utvecklar de känslor som sedermera hotas.

 

Oproportionerlig smärta

En kulmen på svartsjukans inflytande på huvudperson/berättare och roman nås i den fjärde delen, Sodom och Gomorra. I början av boken upptäcker berättaren homosexualiteten. Till en början handlar det bara om manlig homosexualitet, introducerad genom att berättaren återigen står som osynligt vittne, den här gången till mötet mellan baron de Charlus (romanens kanske viktigaste person, vid sidan av berättaren) och västskräddaren Jupien. Åsynen av deras kurtis föranleder en lång, förvirrad och ack så daterad jämförelse med biologin, tydligt influerad av dåtidens vetenskap, samt en ännu längre utläggning om de manliga homosexuellas natur. Här och var framstår resonemanget föraktfullt. Berättaren anser manliga homosexuella lida av en ”obotlig sjukdom” och vara en ras eller en sekt, som judarna eller frimurarna, där man skyr sina ”stamfränder” men samtidigt tvingas till dem, och som lismande, undergivna och vedervärdiga (Bloch, vän till Marcel och jude, är romanens mest osympatiska person, vilket inte sällan kopplas till hans judiskhet). Det hamras också in att det i själva verket är ”kvinnomän” vi har att göra med, lika långt från vanliga män som ”de apor med gripfötter och melankoliska ringar under ögonen, som klätts ut i smoking och svart halsduk” (IV: 28). Det värsta som berättaren vet är dock, kanske något överraskande, den lesbiska kärleken, som vi redan mött i episoden om Vinteuils dotter. Vår berättare och huvudperson ser lesbianismen som det mest vedervärdiga, syndiga och onaturliga en kvinna kan ägna sig åt, långt värre än den manliga homosexualitet som han trots allt vänjer sig vid och kommer att acceptera. Han har precis börjat upptäcka att denna hemliga sekt, ättlingar i rakt nedstigande led till invånarna i Gomorra, finns överallt i samhället. Här börjar man ana att ett av Prousts huvudsakliga syften är att gestalta känslomässig smärta utan like i världslitteraturen. Med kombinationen av svartsjukan, vars bäring i litteratur och verklighet vi redan sett, och den förhatliga lesbianismen närmar han sig vad han söker. Alldeles i slutet av fjärde boken, när han precis sagt att han bara väntar på ett tillfälle att bryta definitivt med Albertine, inser han att hon faktiskt kan ha lesbiska böjelser:   Och samtidigt kände jag mig nästan högmodig, nästan glad över denna kulminerande smärta, likt en man som av en stöt slungats så kraftigt i höjden, att han nått en punkt dit han aldrig med egen styrka kunnat ta sig upp. Albertine, väninna till mademoiselle Vinteuil och till dennas väninna, professionell utövare av den lesbiska kärleken – proportionerna mellan detta och vad jag kunnat föreställa mig i mina värsta stunder av tvivel var desamma som mellan den lilla akustiska apparaten från världsutställningen 1889, som man nätt och jämnt vågade hoppas skulle nå från ena änden av ett hus till den andra, och telefonlinjerna som svävar över gator, städer, fält och hav och förbinder länder med varandra. Det var en fruktansvärd terra incognita, där jag plötsligt landat, en ny fas av oanade lidanden som öppnade sig. Och likväl – hur oerhörd den verklighetens syndaflod som störtat över oss än må te sig i jämförelse med ens blyga och oansenliga antaganden, så har dessa dock innehållit en föraning därom. (IV: 578)   Det kan tyckas som att han tar i lite för mycket, men berättaren stannar inte där utan gräver ner sig ytterligare i den smärta som ”sönderslet mitt hjärta på ett outhärdligt sätt” (579); orden smärta, martyrium, lidande, tårar, olycka, plåga, snyftningar återkommer gång på gång i det påföljande resonemanget. Förutom att detta vältrande i olycka blir alltmer tröttsamt, som det brukar bli när en författare höjer volymen till max, är problemet också, liksom tidigare, att berättaren faktiskt inte har en aning om vad Albertine har gjort. Allt han föreställer sig bygger på häpnadsväckande spekulationer kring lösryckta detaljer. Litteraturen innehåller många gestalter som lider av ett eller annat vansinne, som går in så djupt i sin skruvade värld att natt ter sig som dag. Det tillhör litteraturens små mirakel att en skicklig författare så övertygande kan beskriva tankesätt så att man som läsare faktiskt kan identifiera sig med romanfiguren och, om än för en kort stund, kan förstå och gå med på hennes förryckta logik. Men då måste det finnas just en logik som förklarar romanfigurens handlingar enligt de intralitterära spelreglerna, och det gör det inte i den här centrala delen av På spaning. Hela det smärtsamma scenariot bygger på tolkningen av en enda mening, och efter att ha jagat upp sig än mer kommer han så till en slutsats: ”Nu kunde jag inte längre tvivla på att hon hade denna last” (592). Inga nya bevis har tillkommit, inga nya argument har presenterats, men ändå säger han att han inte längre kan tvivla. Är inte tvivla det enda han kan göra? Han utger sig hela tiden för att tänka rationellt, men som läsare har man svårt att fördra alla logiska krumsprång. Märk väl att jag inte kritiserar huvudpersonens känslor, för det är ju en dimension man inte kan komma åt, utan att jag ifrågasätter berättarens, och därmed Prousts, gestaltning av den känslomässiga situationen; det kan inte räknas som en galen huvudpersons skruvade logik utan måste snarare ses som en berättares bristfälliga förmåga. Bristande logik hindrar dock inte den här berättaren från att känna en smärta bortom alla gränser:   Jag tänkte på alla de likgiltiga landskap som skulle övergjutas av strålarna och som ännu dagen förut bara skulle ha väckt min reslust, och kunde inte återhålla en snyftning när solens guldägg, liksom slungat av en jämviktsbristning framkallad av massans förändring i koagulationsögonblicket, omgivet av en lågande krans liksom på en tavla, med ens vibrerande av liv och berett att storma in på scenen, sprängde den förlåt bakom vilken det varit dolt, och skingrade dess stelnade purpurdunkel med sina ljusfloder. Solens uppgång syntes mig som en mekanisk offergest symboliserande det blodiga offer av all glädje, som jag varje morgon till mitt livs slut skulle tvingas frambära, en med varje gryning högtidligt firad pånyttfödelse av min dagliga plåga och mitt blödande sår. (IV, 592)   Även härdade läsare löper risk att bli lomhörda efter den här attacken på känsla för rim och reson. Låt mig bara upprepa att det inte är något världskrig vi har att göra med (det är inte oviktigt att romanen skrevs under och strax efter första världskrigets enorma skyttegravsslakt), eller ens ond bråd död, utan lesbiska böjelser hos en kvinna som berättaren precis föresatt sig att lämna – vilka han dessutom fantiserat ihop själv. Det är nog så obehagligt att få sans och vett rubbade, men konsekvenserna blir mer långtgående. Ofta heter det som sagt att Proust är en så finkänslig betraktare, som i den bok som vanligtvis används på litteraturvetenskapliga grundkurser, Olssons & Algulins Litteraturen i världen: ”Nyanserat och subtilt slingrar sig berättelsen fram, omsorgsfullt kartläggande såväl personernas egen psykologi som framför allt det centrala medvetandet Marcels psyke, hans känslor och förnimmelser och självupptagna lust att ständigt dissekera och diagnosticera”. Det parti vi just sett, som dessutom är centralt i hela romanen, måste dessvärre karaktäriseras som allt annat än nyanserat och subtilt. Det ska i sanningens namn sägas att Proust har sina fina stunder, då han briljerar med insiktsfulla kommentarer, men bristen på proportioner är emellertid långt vanligare. Som läsare av ett av litteraturhistoriens mest berömda verk måste man därmed ställa sig en besvärlig fråga: kan man säga att en text är nyanserad och subtil om den visserligen innehåller partier som motsvarar beskrivningen men långt fler som motsäger den? I Prousts fall är det så att dessa överdrifter inte bara är störande i sig, utan att de också, genom att författaren i mångt och mycket slösar bort sin trovärdighet, undergräver de goda partierna.

 

Leda

En annan del av den här problematiken, lika frustrerande men annorlunda, är den leda berättaren låter oss känna under långa stunder av läsningen. Jag har läst många monotona, långsamma och svårforcerade romaner, men ingen som så högaktningsfullt struntar i sin läsare. Sällan finns det något som drar oss med eller ger oss en anledning att läsa vidare, som förklarar eller åtminstone antyder varför vi överhuvudtaget ska bry oss eller att författaren bryr sig om oss. Långa partier tas upp av societetssamtal mellan hertigar, baroner, professorer och läkare som allt som oftast är ointressanta för en nutida läsare och på sin höjd hade skvallervärde för en samtida. Då och då kommer det förstås upp teman av allmänvärde – Dreyfus-affären och antisemitismen, de tekniska landvinningarna, första världskriget – men även de överskuggas av samtal som endast torde varit intressanta för de närmast inblandade. Varför kan de då tänkas vara med? Berättaren har alldeles uppenbart en ambition, från sin position längre fram i tiden där han enkom ägnar sig åt att skriva, att försöka nagla fast tiden genom att beskriva vissa tillfällen i det förflutna med så stor detaljrikedom som möjligt. Det är inte ovanligt att författare gräver ned sig i vissa perioder för att uppnå så stor autenticitet som möjligt, om det så också ska vara på bekostnad av konventionell berättarekonomi eller framåtskridande. Karl Ove Knausgårds Min kamp, för att göra en jämförelse med ett aktuellt verk, har med sina sex band och 3600 sidor i original (fler än På spaning) rent proustska ambitioner, och använder sig då och då mycket riktigt av tekniken att över hundratals sidor återge ett enda begränsat skeende. Skillnaden mellan Min kamp och På spaning är att djupdykningarna i den förra alltid relateras till berättarjaget, det nav kring vilket romanen snurrar; i bägge fall rör det sig om självupplevda skeenden (även om På spaning gång på gång bryter mot den enkla men viktiga konventionen där förstapersonsberättandet begränsas till ett vittnesbörd, som vi sett i exemplen ovan), men i Prousts fall försvinner jaget under långa stunder, med följden att vi inte förstår hur det som återges ska kopplas till honom eller historien han håller på att berätta. Istället för ett undersökande av det förflutna som, för att bli intressant, underkastas det faktum att en roman måste ha någon slags framåtrörelse – eller åtminstone en intern logik – blir det bara en manisk, tom, futil registrering. I andra fall, som med Albertine och svartsjukan, blir det alldeles för mycket av samma sak: trots att svartsjukan kan vara repetitiv och förryckt är det svårt att ur läsarsynpunkt uthärda berättarens ständiga tjat.

 

Det frånvarande jaget

I takt med att den skrider fram sluter sig berättelsen kring sin egen tomma kärna. Det som gör att På spaning blir så svår att tycka om, trots partier av bländande prosa och skarpa insikter, är framför allt resultatet av två problem: berättarens påfallande brist på proportioner och intern logik, vilket undergräver hela romanbygget, och romanens många sjok som är ovidkommandeför romanens utveckling och därmed ointressanta för läsaren. Dessa två faktorer är sannolikt sammantvinnade. En förklaring till den ständiga förskjutning som redan omtalats i den här textens inledning och som ständigt pågår i På spaning är att vi hela tiden är osäkra på var berättaren befinner sig någonstans. Trots hans påtagliga egomani vet vi förvånansvärt lite om honom efter 3500 sidor. Han kan försvinna som romanfigur under flera hundra sidor i sträck, trots att han hela tiden påstås delta i sociala sammanhang. Han är omtyckt och åtrådd av både män och kvinnor men vi får aldrig veta vari alla hans positiva egenskaper består. Han kan snöa in på minsta detalj i sociala och amorösa sammanhang men skeenden som torde vara omvälvande nämns i förbifarten; bara i bisatser märks hans pistolduell, Albertines död eller det faktum att han under sommaren då han lär känna Albertine i Balbec och gör sexuell debut helt plötsligt säger att tretton flickor ”skänkt honom en stunds vällust på stranden”. Till och med när han är trygg med Albertine, som i det citat ovan där kärleken beskrivs som ägande, märker han själv att han är frånvarande (”när hon var närvarande talade jag till henne men var alltför frånvarande från mig själv för att kunna tänka”). Hans brist på närvaro för oss som läsare beror i sin tur på att han har så svårt att vara närvarande för sig själv. En i hela romanen genomgående grammatisk och metafysisk tendens hos berättaren är att ständigt se världen inte för vad den är, utan för vad den liknar. Det är som om berättaren inte klarade av att se vad han faktiskt har framför sig utan hela tiden måste lägga ett avstånd mellan sig själv och tingen och referera till något annat för att förstå verkligheten runt omkring – och detta andra är allt som oftast Konsten. Tidigt i romanen beskriver han sin ungdoms fanatiska beundran för romanförfattaren Bergotte och skådespelerskan Berma, i synnerhet hennes roll i Racines Fedra. Han erkänner att ”av Berma, liksom av Balbec och Venedig, andra föremål för mina drömmar, väntade jag mig uppenbarelser av sanningar från en värld verkligare än min egen” (II, 20).   Konsten blir på flera sätt det som rycker berättaren från hans här och nu, ibland för att han söker det och ibland mot hans vilja. Det här ska visa sig få allvarliga konsekvenser. En av de grundläggande linjerna i På spaning är att berättaren från början när en dröm om att bli författare, vilket han till och från kämpar med under hela romanen, tills han i slutet av sista delen sätter sig och skriver den roman vi just är i färd med att avsluta. Vi får dock aldrig veta om han verkligen har behovet av att uttrycka något, utan den stora, och kanske enda, anledningen till att bli författare är just berättarens stora beundran för Konsten. Själva sysselsättningen är alltså viktigare än innehållet. Dessutom är berättaren en obotlig nostalgiker som älskar att begrava sig i det förflutna och som inte kan försonas med tanken på att tiden går och att människor försvinner. Även här kommer Konsten väl till pass. Hans sätt att vinna över tiden, som avslöjas i titeln på den avslutande delen, Den återfunna tiden, är att distansera sig från det futtiga världsliga livet och mer och mer gå upp i Konsten. Det här hade kanske varit en spännande tanke om det inte vore för att den tänkts och uttryckts av västerländska konstnärer alltigenom historien, med sin sista storhetstid under Romantiken. I Prousts fall går det här hand i hand med en annan central tanke för ett manligt grandiost ego, gemensam för alla sanna despoter: den om Odödligheten. Att inte acceptera ens kropp och tid är att negera dödligheten, och därmed är det lätt att falla i fällan att söka odödligheten i måhända förståeliga men i slutändan patetiska handlingar. Tänk bara på diktatorers sorgliga försök att behålla sin totalitära makt bortom döden, genom att resa monument eller säga att historien eller Gud minsann kommer att frikänna dem.

 

Den ensamme despoten

Svagheten hos berättaren, och därmed hos Proust, är att han redan från början siktar på Odödligheten och Konsten istället för att ta fasta på var han egentligen befinner sig. Här återkommer jag till kopplingen mellan bristen på proportioner och intern logik, å ena sidan, och läsarens stora leda å den andra. Redan från början känner man som läsare av de högt uppskruvade ambitionerna hos författare och berättare, i förtvivlade försök att bli något stort och viktigt, trots att dessa ambitioner inte alls motsvaras av väsentligheten i själva ärendet. Han har kort sagt inte tillräckligt mycket att säga för att fylla en så lång roman. Trots att biografiska läsningar alltid är vanskliga kan det vara värt, med tanke på att Proust är ett så speciellt fall i det här avseendet, att ta omständigheterna kring romanen i beräkning.[7]Själva tillkomstprocessen berättar en del om varför romanen faktiskt blev så lång. Första delen publicerades 1913 men första världskriget omöjliggjorde publikationen av fler delar, vilket gav Proust utrymme att frenetiskt lägga till mer text, utan den konstruktiva kritik som en publikation kan ge, till en redan otymplig roman. Här kommer tanken om odödlighet in, paradoxal i sin kombination av grandiositet och ynklighet. Redan vid trettio års ålder, flera år innan han började skriva På spaning, var Proust en excentrisk man som hade för vana att stiga upp på eftermiddagen och gå och lägga sig i gryningen, och kom till sin broders bröllop i tredubbla överrockar. Strax efter arbetet med romanen påbörjats, 1910, tillkännagav han för sina vänner att han ämnade isolera sig och lät klä sina sovrumsväggar med kork för att stänga ute alla ljud. Därefter tog romanen i accelererande grad över hans liv. Trots att han sedan barnsben dragits med andningsproblem och en svårt nervös läggning höll han sig så gott som alltid inomhus, medan han bortsåg från sin bror läkarens alla råd om medicin och motion och istället förlitade sig på mystiska örtdrycker. De sista åren av sitt liv tillbringade han i sängen, där han maniskt (det bekom honom knappt att han vann Goncourt-priset för romanens andra volym 1919) fortsatte att skriva fram till sin död 1922, femtioett år gammal.   En så benhård tro på konsten och det egna skrivandet är tilltalande för romantiskt lagda läsare, inte minst om de är författare själva. Även om många prisar den här besattheten är det dock färre som liksom Proust praktiserar den in i döden. (Redan nämnde Karl Ove Knausgård är en av de som värdesätter Prousts besatta skrivande. Hans eget romanprojekt har onekligen likheter i ambition och genomförande, med den lilla skillnaden att hans projekt bara tog tre år och delades med omsorgen om fru och tre barn.) Också här överlappar modet dumdristigheten, för att även om det tveklöst kräver viss tapperhet kan man fråga sig om det är särskilt klokt ens ur konstnärlig synpunkt. En så nonchalerad hälsa som Prousts är väl illa nog ur ett mänskligt perspektiv, men allvarligare är vilka konsekvenser den här inställningen till livet, döden och konsten fick för romanprojektet. Som läsare av den här gigantiska, ojämna, illa strukturerade, överlånga, pladdriga och oformliga textmassan önskar man att en redaktör haft mandatet att gå in och säga vad som håller och inte, och kanske framför allt haft en pågående dialog med Proust om vart han egentligen ville komma med sin roman och hur det bäst kunde uttryckas. Man önskar också, för människan såväl som för författaren, att någon gått in på hans rum med en spegel och sagt: Det här är du! Se vilken människospillra du blivit i ditt ständiga förnekande av att du har en kropp och lever i ett nu! I efterhand hade den personen också kunnat lägga till: Verklig och väsentlig odödlighet som författare når man bara om man inte så öppet siktar på den, utan istället försöker skriva angelägna, koncentrerade och fokuserade verk om vad det är att vara människa. Ditt försök att skriva ett verk som i tragik endast ska kunna jämföras med antikens stora dramer, genom att använda svartsjukan och lesbianismen för att appellera till vår beläsenhet, vår manlighet och vårt ego, blir bara ett sorgligt försök att vara något stort när du egentligen inte har något ärende, eller åtminstone inte kan utveckla det. Hade du som Shakespeare gjort det med lätt men känsligt handlag eller förmått dig att skriva utifrån en verklig, upplevd erfarenhet istället för något du läst i en bok hade det kanske gått. Men för det är du alltför valhänt: du missar att en läsare inte ställs inför smärta, lidande, tårar, olycka, plåga bara för att man säger dessa ord rakt ut eller, etter värre, skriker ut dem så att rösten spricker; det övertydliga och teatraliska tillvägagångssättet hör snarare hemma i renässansen än långt in i det tjugonde århundradet, när de som brukar inkluderas i kanon tillsammans med dig skrev verkligt banbrytande och originella romaner.   Det är kanske symptomatiskt att Proust tillbringar sina sista år i sängen, där hans stora roman också tar avstamp. Halvvägs in i drömmen, på väg bort från vår verklighet, kan han utforska minne, intellekt, språk och fantasi till förmån för kropp, känslor, värme och samvaro. Hans utgångspunkt är strikt cartesiansk: endast tänkandet definierar existensen. Vilseledd av den cartesianska illusionen om den frikopplade metafysiska tanken missar han att vi inte kan leva i ett vakuum utan måste finnas tillsammans med andra människor. I och med att jaget så ofta är frånvarande blir konsekvensen att det också saknas ett du. Proust må skriva för evigheten, för hypotetiska, lärda läsare i samtid och framtid, men sällan för den läsare av kött och blod som sitter med boken i sin hand. Som ensam despot försöker han kompromisslöst driva igenom sin vilja, utan att märka att han tappar den nödvändiga kontakten med både läsare och medmänniskor. Eller rättare sagt: läsare och medmänniskor är i det här fallet samma sak. Genom de andras blick får vi syn på oss själva. Först då uppnår vi verklig kommunikation.

 

Christian Claesson

 

[1]Arne Melberg, Läsa långsamt. Eslöv: Symposion, 1999, s. 129. [2] För ett utförligt resonemang om det här, se Roger Shattuck. Proust’s Way. London: Allen Lane, 2000. [3] Intresset för autofiktion torde höra samman med de teknologiska distributionsformerna för skvaller i dagens samhälle. Skvaller är dock i allra högsta grad ett grundläggande element även i På spaning, både för romanfigurerna och för romanens samtida läsare. [4]Om föreställningen av en författarpersonlighet är tillräckligt grundmurad räcker det ibland inte med att gå till själva texten för att skingra förvirringen. ”Kafka hade det inte så roligt han heller” heter det på unga grubblares tischor, men det verkar faktiskt som att han hade det ganska kul. Då och då samlade han sina vänner för att presentera ett nytt kapitel på en roman som han jobbade på, med den komiskt intetsägande titeln Processen. Sammankomsten var enligt vittnesmål en festlig tillställning: alla åhörare skrattade högt under uppläsningen, och högst av alla, intill tårarna road, skrattade Franz. Missar man den aspekten av Kafka, och det gör man ofta i och med att hans rykte föregår honom, går man också miste om den absurdistiska och komiska kontext han skrev in sig i. [5]Harold Bloom, The Western Canon. New York: Riverhead Books, 1995, s. 370 [6]Bloom, s. 367-368 [7] Mer eller mindre biografiska läsningar har varit en del av Proust-forskningen sedan romanen kom ut. Redan första meningen i Walter Benjamins tidiga ”The Image of Proust” (1929), oöverträffad i sin korta karaktäristik av romanen, pekar på det här: “The thirteen volumes of Marcel Proust’s A la Recherche du temps perdu are the result of an unconstruable synthesis in which the absorption of a mystic, the art of a prose writer, the verve ofa satirist, the erudition of a scholar, and the self-consciousnessof a monomaniac have combined in an autobiographical work” (203). Ett par meningar senare uppehåller han också sig vid de ohälsosamma omständigheterna: “The conditions under which it was created were extremely unhealthy: an unusual malady, extraordinary wealth, and an abnormal disposition” (203).  

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Prousts frånvaro

  1. Leif skriver:

    Mycket intressant artikel. Tack för givande läsning!

  2. Per skriver:

    Tack! Håller med. Jag får reda på mycket om tankens vindlingar, men nästan inget om faktiska milstolpar i berättarens/ författarens liv. Därav en känsla av frånvaro.

  3. Mattias Maxe skriver:

    Extremt intressant läsning! Håller med om mångt och mycket av det du skriver, efter att ha läst klart fyra band av romansviten. Min uppfattning av Proust är just att han inte når fram till läsaren – först och främst eftersom kopplingen mellan form och innehåll är icke-existerande.

    Det som stör mig mest med detta är att min favoritförfattare, Samuel Beckett, ägnat en ”uppsats” till hans ära… Enda trösten är att Beckett fortfarande var ung och gjorde allt för att imponera rent intellektuellt, vilket han sedan lämnade åt sidan för konsten.

    Tack.

    Maxe

Lämna ett svar till Leif Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *