Refuserat #2: Varför har vi inte fått veta något?

I kulturkritik.se:s serie Refuserat publiceras endast refuserat material. Det finns en kulturkritisk dimension i texter som inte getts plats i etablerade medier trots att de är välskrivna. Varför anser etablerade kanaler att dessa texter inte håller måttet? Det kan finnas goda och mindre goda skäl, men refuseringen säger något om vilket sorts informationsflöde vi har, var trösklar och murar finns. Så kolla igenom byrålådor efter gammalt material och skicka till oss!

Refuserat

Normalt sätter media tilltro till prominenta personer inom vetenskap och politik. När naturvetare förklarar saker som faller inom deras domän eller när människor som är placerade högt upp i statsapparatens hierarkier uttalar sig brukar journalister försöka återge vad dessa människor berättar så objektivt som möjligt. Det är journalistikens uppgift att förtydliga, och att korrekt rapportera för att låta mottagaren själv bilda sig en uppfattning om en händelse eller ett sakförhållande. Så varför gör medierna i Sverige avsteg ifrån journalistikens principer, som mångfald och allsidighet, opartiskhet och saklighet, när de närmar sig kritiken av den officiella amerikanska versionen av 11 september-attackerna?

I USA, Storbritannien och Tyskland pågår en omfattande debatt om 11 september, där vetenskapsmän, politiker, intellektuella och engagerade medborgare anordnar möten och demonstrerar. Dokumentärer som skildrar motsägelserna i den officiella versionen har tagit internet med storm. Den mest kända är Loose Change som mellan augusti förra året och januari i år hade fyra miljoner tittare på Google Video, (enligt en artikel i The Guardian). Filmen har visats i tv i tolv länder med sammanlagt 50 miljoner tittare, bl.a. i belgisk, irländsk och portugisisk statstelevision.

När The Guardian presenterar en balanserad beskrivande artikel om filmens framgångar och innehåll blir DN:s rubrik: ”Vildsinta teorier” och filmmakarna klumpas ihop med den typ av människor som  frågar sig: ”Förutspådde Nostradamus 11 september?” I Sydsvenska Dagbladet publiceras en liknande artikel: ”Vilda fantasier också en tröst”.

Loose Change har visats i svensk TV4 Fakta en kanal som få kan ta emot, och den har getts en undanskymd plats i tablån. Filmen har dessutom påannonserats som en kuriositet. Trots TV4:s försiktighet har etablerade medier reagerat med fördömanden av kanalens val att visa filmen. I Sydsvenska Dagbladet sätts rubriken: ”Sockerbit för dårfinkar” och i GP: ”Varför deltar TV4 i kampanjen?” Denna strategi att blott avfärda kritikerna av den officiella versionen som knäppskallar (om det nu är en strategi eller bara brist på kunskap och respekt) har medier i USA och Storbritannien övergivit.

Bland de prominenta 11-september-kritikerna märks bland andra Tysklands tidigare statssekreterare i försvarsdepartementet, Andreas von Bülow; Paul Roberts, utarbetare av reaganomics och tidigare anställd vid amerikanska skattemyndigheten; den f.d. brittiska miljöministern och Labour-parlamentarikern Michael Meacher som även ingick i Tony Blairs krigskabinett och på ett stadium tävlade med Blair om nomineringen för premiärministerposten; Morgan Reynolds, ekonomichef vid arbetsmarknadsdepartementet under George W Bush; en av George Bushs CIA-analytiker, Ray McGovern, samt den forne kanadensiske diplomaten, Peter Dale Scott. Bland forskare märks Steven Jones, fysikprofessor vid Brigham University och MIT-ingenjören Jeff King, samt lektorn i kemi vid Københavns Universitet, Niels Harrit. Köpenhamnslektorn menar liksom övriga att naturlagarna är på kollisionskurs med den amerikanska administrationens beskrivningar av WTC-byggnadernas kollaps.

Till dessa kan läggas ett antal kändisar som framträtt i olika tv-kanaler och utmanat myndigheternas version av 11 september, däribland Charlie Sheen, tvkändisen och skådespelerskan Rosie O’Donell samt filmregissören David Lynch. Men ett ifrågasättande är förenat med risker. I sändningar på Fox i The O’Reilly Show har både Sheen och mediemogulen och ägaren av Magnolia Pictures, Marc Cuban, fått ta emot hot. Vid den tidpunkt när Cuban hade planer på att distribuera Loose Change på biograferna i USA tillsammans med Sheen hade Bill O’Reilly bjudit in en f.d. polis till sin tv-studio. Cuban och Sheen varnades med ”att de inte skulle ha någon karriär kvar om de fullföljde projektet”. Sedan lade polisen till att ”om jag var den där Charlie Sheens unge skulle jag ha anledning att akta mig”. Vad är det som är så farligt med filmen att den inte kan tillåtas att ges nationell biografdistribution? Cuban uttryckte i en intervju: ”Jag vill få ut filmen och låta den amerikanska allmänheten bilda sig sin egen uppfattning.” Och var kan faran ligga i det? Kanske att folket skulle dra andra slutsatser än myndigheterna?

Exempel på märkligheter

I Sverige har de flesta inte en aning om att det fanns en tredje byggnad utöver WTC 1 och WTC 2 som rasade ihop samma dag och med samma våldsamma förlopp, byggnaden WTC 7. I det holländska tv-programmet ”Zembla”, som kan jämföras med ”Uppdrag granskning”, visades en dokumentär 10 september 2006 med namnet Het complot van 11 September. I programmet medverkar den nederländske experten på kontrollerade rivningar (controlled demolitions) Danny Jowenko. Han förevisas en filmsekvens där WTC 7 störtar samman. Experten säger att han är ”tvärsäker” på att det han bevittnar är en kontrollerad rivning och att det ”inte finns något tvivel om det”. En kontrollerad rivning görs med sprängladdningar som riggas på en byggnads alla våningsplan och därefter sprängs enligt ett schema så att byggnaden faller lodrätt ned. Riggandet av laddningar tar dagar. Hur kan det förklaras att de som i så fall demolerat byggnaden WTC 7 har haft tillgång till byggnaden och området i dagar före 11 september utan att upptäckas?

Först efter 11 september uppdagades att US Secret Servic och CIA haft hemliga kontor i WTC 7. Sedan tidigare var det känt att borgmästare Giulianis speciella bunker och kontrollrum för terroristattacker, Mayor’s Office of Emergency, var beläget i denna byggnad och att det var därifrån insatserna vid en terroristattack mot New York skulle ha koordinerats. Trots byggnadens strategiska värde och dess  högst besynnerliga kollaps – då byggnaden inte träffades av något flygplan – försvann rapporteringen om denna byggnad från medierna.

Det har varit helt tyst i svenska medier också om andra besynnerliga omständigheter kring 11 september, bl.a. den märkliga avsaknaden av vrakdelar från planet som påstås ha träffat Pentagon och som enligt den officiella teorin ska ha förångats. På liknande sätt har man vid Flight 93:s påstådda olycksplats vid Shanksville inte kunnat finna något plan överhuvudtaget. De amerikanska medierna rapporterade om detta redan på dagen den 11 september och det har skildrats i den tyska tv-dokumentären Aktenzeichen 11.9 Ungelöst som visades en enda gång på WDR – en regional public servicekanal – för att därefter göras otillgänglig.

Endast i Stockholms Fria Tidning har den svenska massmediepubliken kunnat läsa om dessa märkliga händelser och allvarliga avvikelser från de amerikanska myndigheternas officiella rapport om 11 september. Vad har andra svenska medier sysslat med i den här frågan? Att lägga locket på?

Jonny Sundell

fil. kand. sociologi

 

Länkar:

Aktenzeichen 11.9 Ungelöst http://www.youtube.com/watch?v=vjx-PSh8FN8

The Guardian, Friday 26 january 2007 –They are forced to listen to us http://www.theguardian.com/media/2007/jan/26/digitalmedia

Loose Change- final cut http://topdocumentaryfilms.com/loose-change-final-cut/

Marc Cuban, Charlie Sheen i O´Reilly show http://www.youtube.com/watch?v=Eezqu68XVqE

Zembla- Het complot van 11 September.  http://zembla.incontxt.nl/seizoenen/2006/afleveringen/10-09-2006

 

Kommentar sex år senare

Den 14 november 2007 skriver jag en artikel som jag skickar till SvD:s Brännpunkt. Debattinlägget kallar jag: ”Varför har vi inte fått veta något?”. Artikeln handlar om hur de svenska medierna, vid tidpunkten, väljer att spegla debatten om 11-september-attackerna. Eller snarare om hur de väljer att avstå från att spegla den. Kritikerna av den officiella versionen av händelserna tycks enligt vad författaren då kan erfara, ha samlat på sig information, som om den stämmer med verkligheten, kullkastar vad vi fram tills dess tror oss ha vetat om det inträffade.

SvDs svar:

Hej och tack för ditt inlägg.
Nätet är fullt av den här typen av spekulationer om 11 september, Estonia, Kennedymordet, Palmemordet etc. Men de måste ha rimlig substans för att vi ska överväga publicering. Vi tackar nej till ditt inlägg.

Med vänlig hälsning
Sune Olofson
SvD Brännpunkt

Jag resonerar som så att om fakta tycks peka på att USA förvrider det inträffade eller, än värre, på något sätt kan vara inblandade i händelserna borde detta självklart lyftas fram och diskuteras. När jag då, 2007, läste refuseringsmejlet blev jag road över nivån på svaret. Jag tänkte att det här kan komma till användning någon gång i framtiden och att tiden knappast skulle verka för den tankestruktur med lättvindiga avfärdanden som mejlet signalerar.

Brännpunkts redaktör viftar bort min artikel med påståendet om att kritiken av de officiella versionerna av Kennedymordet, Palmemordet och 11 september är ”spekulationer” som ”nätet är fullt av” och som ”saknar rimlig substans”. Mejlet kan läsas mot en rad anmärkningsvärda förflyttningar i den offentliga debatten kring dessa händelser. Inte minst kan man peka på det mycket stora antal människor i västvärlden som gör bedömningen att kritiken av de officiella framställningarna verkar så substantiella att de tror på dem. En majoritet av USA:s befolkning tror att Kennedymordet var en konspiration. Även Palmemordet har med tiden diskuterats som en konspiration. Inte minst hände något med debattklimatet kring mordet i samband med Leif GW Perssons tv-serie: ”En pilgrims död” då Inga Britt Ahlenius på DN debatt krävde att ett högerkonspiratoriskt nätverk med kopplingar till Nato skulle utredas.

Ett år efter mitt debattinlägg visade en omfattande internationell undersökning att 54 procent av de tillfrågade anger att de inte vet vem som ligger bakom attacken, eller anger andra alternativ än al-Qaida.

Min strävan med artikeln var att ett större antal människor skulle få möjlighet att uppmärksamma de omständigheter kring 11 september som pekar på att den officiella framställningen har allvarliga brister och det faktum att en seriös genomgång av det inträffade faktiskt aldrig har ägt rum. Sammantaget innebär detta att vi fortfarande vet väldigt lite om vad som inträffade den dagen.

Som rationella varelser bör vi givetvis inte tro på vad etablerad massmedia eller myndigheter delger oss och för den delen inte heller tro att ”de där uppe” bara ljuger. Vi bör pröva verkligheten och bygga argument som vi kan stödja på empiriska iakttagelser och detta så fördomsfritt som möjligt och därifrån bygga upp vår kunskap om världen. Det var en sådan syn på kunskap som jag hoppades att debattsidor i Sverige 2007 skulle stödja och samma önskan har jag inför framtiden.

P.S. Artikeln ”Varför har vi inte fått veta något?” har för publicering på Kulturkritik.se redigerats och utökats något. Däremot har inget i sak lagts till eller förändrats.

Länkar till kommentaren:

Angående 11 sep

Angående Kennedymordet

Angående Palmemordet

Det här inlägget postades i Mediakritik, Refuserat och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *