Refuserat #3: Vad kan just du lova att göra för skolan?

Denna höst driver Sydsvenskan kampanjen #minskola. De ställer frågan: “Vad kan just du lova att göra för skolan?” Och sen: “Vi uppmanar dig att avge ditt eget löfte om hur du vill visa att skolan är viktig!” De flesta inlägg som publicerats i tidningen, på sidan Åsikter, har varit engagerade och i linje med utgångspunkterna. Föräldrar har lovat att deras barn ska komma utvilade och med bra frukost i magen – så att lärarna kan undervisa entusiastiska elever. Lärare har försäkrat att de ska lyssna på och se barnen varje dag. Elever har skrivit att de ska anstränga sig mer, alltid le och alltid vara väl förberedda på proven. Till sist skrev en ung flicka ett annat sorts inlägg. “Jag lovar att försöka stå ut med att alla tjejer hatar mig trots att jag aldrig har gjort dem något.” // “Jag lovar att inte berätta mer för mina lärare, för de kan inte göra mer, de har försökt.” Hon avslutade med: “Och när Gustav Fridolin skriver att ‘skolan är den plats dit man går för att möta livet och få veta hur världen fungerar’, då vill jag bara dö.” Reaktionerna på flickans text var många och stöttande. Min text om dessa reaktioner togs inte in. Därför publiceras den här.

Refuserat

Också jag blev berörd av den där texten av flickan i årskurs åtta, den som inleddes med: ”Jag lovar att försöka fortsätta att gå till skolan trots att mitt liv där är ett helvete varje dag.” Men alla uppmuntrande svar gör mig nedslagen trots den kamplust som genomsyrar dem. Alla vill ni stoppa mobbningen, vilket givetvis är ett fint sätt att reagera på, men när ni berättar om hur det ska gå till blir jag tveksam.

För mig visar dessa svar på en vuxen attityd som inte kommer leda till att lösa problemet, utan tvärtom garanterar att det kommer att kvarstå för otaliga årgångar av små barn.

Den första responsen var redan samma dag. Redaktörens egna ord, intill flickans text: ”I framtiden kommer denna skribenttalang att beskriva en helt annan vardag, det är jag övertygad om.” Detta överslätande och avväpnande är mycket illa genomtänkt. Vilken annan vardag ska hon beskriva – en ljus och skimrande? Varför ska flickan skriva om den? Och hur är det med alla barn som kommer gå igenom samma sak? De hjälps inte av att flickan börjar skriva om annat. Och hur är det med alla som inte är talanger men som blir mobbade i skolan? Oj då, den här texten är hård, bäst att mildra den och försäkra läsaren om att den stackars flickan har en ljus framtid, tycks vara tanken bakom redaktörens kommentar.

Kanske visar redaktören här att hon följer linjerna för kampanjen #minskola: “Vi vill inte att det ska bli en diskussion där alla pekar finger åt varandra, utan ett konstruktivt samtal om hur vi kan hjälpas åt att visa att skolan är viktig.”

Attityden bakom redaktörens kommentar går igenom i flera svar. ”Det här kommer snart gå över, i synnerhet som du kan skriva så fint.” Kanske är det så. Men dels är detta ett förminskande av en mobbads verklighet och dels döljer detta att skolan stigmatiserar barn just för att de inte är lika begåvade som flickan. Skolan likriktar och sorterar ut dem som inte underordnar sig lydnadskulturen eller inte har just den begåvning som efterfrågas och gör dessa till andra klassens medborgare. Man får en stämpel för livet. Man får sämre lön, sämre möjligheter att bli något som någon kan se upp till. Om man inte passar in.

Gustav Fridolin, utbildningsminister, svarar flickan att vi inte får se åt andra hållet när det kommer till mobbning. Och han skriver att den nya regeringen kommer satsa pengar för att motverka problemet. Ingen ska behöva lida så som flickan. Han påpekar: ”det är vuxenvärldens ansvar”. Reaktionen från Lars Arrhenius, generalsekreterare i Friends, en organisation som ska motverka mobbning, påminner om Fridolins: ”Vuxenvärlden kan alltid göra mer.” Skolan är skyldig att agera, menar han. ”Händer ingenting så gå vidare till kommun eller huvudman. Som en sista utväg anmäl till Barn- och elevombudet.”

Alla dessa ord. Vuxna som hänvisar till system som inte fungerar. Ett mobbat barn försöker komma undan. Ett mobbat barn är redan i sig själv ett bevis på att de vuxna svikit, att ingen ser, att ingen gör något. De instanser som Arrhenius talar om tillhör en annan verklighet än den där barnet befinner sig. Det är som att be till högre makter. Tänker man bara efter lite lite inser man att Fridolins svar är ytligt. Som om detta är mandatperioden då det faktiskt händer. Som om lite extra pengar kommer få bukt med mobbningen. Minst 60 000 barn i Sverige känner igen sig i flickans beskrivning, enligt Arrhenius. Hur många av dessa ska hjälpas av den nya regeringen och av det system som faktiskt redan är på plats?

Vuxna läser en sorglig historia och svarar med klyschor, snabblösningar och sagor. En kvinna skriver att den unga flickan kan höra av sig till henne så att de kan starta en revolution. Andra påtalar hur viktigt det är att inte svika barnen, och de lovar att kämpa. Det är bara det att flickan inte beskriver något nytt. Visste ni inte det? Och enstaka kämpande människor kommer inte förändra systemet. Mobbning, utfrysning, bortstötning av vissa individer är gamla företeelser i människans historia och de kommer inte upphöra, de kommer vi inte kunna ta bort, men jordmånen för mobbning blir givetvis väldigt god om man klumpar ihop massa människor på liten yta och tvingar dem att umgås dag ut och dag in och sätter dem att tävla mot varandra. Det vill säga skolgång. Det finns säkert många barn som trivs, men lika säkert är att det finns många som inte gör det. Att dagligen tvinga en liten människa att med egen vilja gå till sitt eget helvete, det är svart. Psykopatiskt. Det är vuxet. Det är vad staten tvingar föräldrar att tvinga barnen att göra.

Hela Sydsvenskans kampanj är präglad av självhjälpsbokspsykologi – ansvaret läggs på enskilda, och ofta barn. ”Jag lovar att inte vara ointresserad och trött.” ”Jag lovar att komma till varje lektion med ett leende.” Vad är det för människosyn bakom att låta barn lova sånt här i tidningen? Som om de inte ansträngde sig redan? Som om ett löfte är vägen till förändring? Som om inte skolan är deprimerande? Och vad ska eleven känna när hon en gång kommer till lektionen och inte kan le? Att hon svikit, inte bara sig själv utan Sydsvenskan och dess läsare också? Att hon måste anstränga sig mer? Att hon måste le fast hon inte känner för det? Borde inte glädje vara en respons på en bra situation snarare än något barn känner sig pressade att visa upp?

Var är den vita elefanten? Som vanligt, mitt i rummet. Få människor förmår tänka utanför det de lärt sig. Ju mer grundläggande en sanning är i ett samhälle desto svårare är det. Föreställningen om skolans nödvändighet och godhet ligger till grund för hela vårt samhälle. När jag själv fortsatt till universitetet har jag förstått att det vi lärde oss i skolan inte ens stämde. Att det var nationalistiskt och ideologiskt färgat. De fina idealen vi fick lära oss (jag är född på 70-talet) visade sig senare inte vara aktuella i vuxenvärlden. Och jag vantrivdes hela tiden, med att vara tvungen att sitta still när man ville röra på sig. Ett statligt beordrat kroppsförnekande i tolv år i en ålder när det verkar rimligt att få flänga runt. Skolsystemet som vi känner det idag uppstod på 1800-talet, samtidigt med fabrikerna. Arbetarnas barn behövde passas och skolas till att ingå i industrin. Eleverna skulle göras enhetliga och användbara enligt vissa begränsade normer som sen har upphöjts till ideal.

Jag känner många människor som behövt tio-femton år för att komma över de djupa negativa spår som deras skoltid satte i dem. Jag vet också hur alla klasskamrater som var högpresterande drevs av ett förakt för sig själva om de inte lyckades så bra som de kände pressen att göra. Många av dem gick senare in i väggen på ett eller annat sätt. Jag vet otaliga som kände att deras nyfikenhet dog. Jag ser också hur många duktiga elever gör karriärer som för samhället vidare i den riktning som det färdats i decennier, mot stegrad konsumtion. Detta är helt logiskt: utbildningen syftar till att göra barn nyttiga i det system som råder. Skolsystemet har under hundrafemtio år slagit ut nästan alla andra sätt att tillgodogöra sig kunskap.

En vecka efter att flickan i årskurs åtta publicerat sin text har Sydsvenskan en nyhet om ett nu vuxet syskonpar i Svedala som stämmer kommunen för den mobbning de utsatts för. Den svarta ironin är att barnens situation blev betydligt värre då skolan satte in åtgärder som skulle hjälpa dem. Med detta i åtanke känns det något cyniskt när Fridolin, Arrhenius och många andra reagerar på flickans berättelse med: Det finns insatsprogram. Det finns hjälp att få. Rektorn måste följa lagarna. Skolan har ansvar för att ingen ska mobbas.

60 000 mobbade i Sverige. I USA lider 16 miljoner barn av depression eller emotionella störningar och av dessa går en tiondel på två eller flera mediciner. Det hjälper inte att satsa mer på skolan eller att föräldrarna lovar att lägga ner frukt i sina barns skolväskor. När ska polletten ramla ner?

En gång i framtiden kommer man se tillbaka på denna tids skolsystem med fasa. Hur kunde man tvinga sina barn till detta, och hur kunde man sprida systemet över hela jorden? Och hur kunde man tro att det var gott? Hur kunde man undgå att se att skolsystemet var ett recept för mobbning – och för att göra den mobbades situation fullständigt hopplös. Jag lovar att fortsätta jobba mot fördomen att skolan är något i grunden bra.

före detta elev

Jag lovar att inte berätta mer för lärarna för de kan inte göra mer

Fridolins svar

Lars Arrhenius, generalsekreterare, Friends

Mobbningen tog min sons liv

 

Kommentar:

Jag skrev alltså ovanstående och skickade till redaktören för Åsikter på Sydsvenskan. Jag var kvick för kommentarerna på flickans text var många och jag ville vara med i debatten. Men jag fick inget svar. Efter ett par påminnelser och en veckas väntan kom det korta:

“Tack för ditt engagemang. Jag kommer inte att publicera.”

Jag har jobbat som frilansjournalist och vet att man brukar få nån sorts förklaring så jag frågade varför texten inte bedömdes som intressant, ens i redigerat skick. För det är oftast så det går till. Man skickar en text och får tillbaka en kommentar: Gör si, gör så, så kanske vi publicerar den. Redaktören svarade: “Konkurrensen är stor och jag bedömer denna text som för spretig.”

Jag kan förstå vad hon menar, men tänker att här finns ett kärnproblem med media och samhällskritik. Min text måste vara spretig om jag på relativt kort utrymme ska få in så mycket som möjligt av hela bilden. De flesta tidningstexter är inte i närheten av att ta in hela bilden och kan därför aldrig bli rejält kritiska. De fokuserar på en enskild sak som är fel, men aldrig på helheten, aldrig på systemet.

Nils Markus Karlsson

This entry was posted in Debatt, Refuserat and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *