Refuserat #4: När tilläggstid blev stopptid – vem styr över medierna egentligen?

Ligorna i Europa kickar igång och allsvenskorna går in i den avgörande höstsäsongen. Det är den tiden. Men vad säger sportkommentatorerna, och varför? Kulturkritik.se publicerar här ett mediakritiskt dokument från 2003…

Refuserat

Det var antagligen för tre år sedan, ingen vet riktigt säkert, men mycket talar för att det var någon gång innan EM i Holland/Belgien 2000. En snabb och tyst revolution drog över fotbollskommenterandet. Det gällde tiden som kommer efter att matchklockan gått till 90 minuter. Den tidsrymd som ofta tycks godtyckligt utmätt men som ska svara mot längre och onödiga fördröjningar av spelet.

Tilläggstid blev stopptid.

Som på ett kommando, oklart vilket, började kommentatorer på alla kanaler att använda ”stopptid”. Vissa sa till och med: ”…vi spelar på stopptid, som det heter numera.” Vad hade hänt? Varför var det ändrat? Som konservativ fotbollsidiot är man mot förändringar och stopptid lät konstigt. Efter något år var ordet etablerat och började dyka upp även i tidningstexter. På tv hördes knappt något annat. När jag på en pub protesterade mot användandet av ”stopptid” fick jag till svar: ”Vadå, det har det väl alltid hetat.” Jag kände mig ensam. Var jag den ende som mindes att ordet bara till för några år sen aldrig använts? Jag började ifrågasätta mina egna minnen. Men så bestämde jag mig för att gå till botten med ordskiftet.

Det visade sig att Staffan Lindeborg på SVT inte hade gått över till det nya ordet, men att han reflekterat över det.

– Ja, jag har hört att vissa använder “stopptid” ja. Men jag har aldrig använt det. Däremot har jag fått kritik i brev för att jag inte gör det. Jag säger ”tilläggstid” som det står i Svenska fotbollförbundets statuter, det är det korrekta.

Var kommer ”stopptid” ifrån?

– Jag tror det är okunnighet bara. Vi har diskuterat det på redaktionen och jag har kritiserat någon kollega för att använda ”stopptid”. Det rör sig nog om en direktöversättning av engelskans “stoppage time”. Antagligen är det resultatet av ett kreativt sökande efter nya ord som inte bara är av ondo. Det finns ju många andra sådana exempel. På 80-talet myntade jag och några kolleger ”kvalificerad målchans”, men det används inte längre.

Min ensamhet blev mindre kompakt, tack vare Staffan Lindeborg. Det fanns en tid när det hette ”tilläggstid” och Lindeborg använde det fortfarande. Men många frågor var fortfarande obesvarade. Om det är som Lindeborg säger, hur kommer det sig då att så många säger ”stopptid”? TV4-sportens Ola Wenström är en av dem.

– Jag var skeptisk till ordet i början. Jag tyckte att det låg konstigt i munnen. Men folk hörde av sig och tyckte att ”tilläggstid” var felaktig. Vi tog en diskussion på redaktionen och kom fram till ”stopptid”. Jag vet inte var ordet kom ifrån riktigt – kanske var vi först med att ta upp det till en seriös diskussion.

Vad tycker du om ”tilläggstid”?

– Det är fel. Det är ju inte tillagd tid det handlar om, utan vad domaren har kvar på sin klocka. En match är 90 minuter och inte mer.

Kanske var det TV4-sporten som etablerat ordet? Efter att ha talat med Wenström pekade mycket på det – och sen skulle de andra kanalerna bara hängt på… Men bilden är ytterligare komplicerad. Niclas Holmgren som använder ”stopptid” för Canal+ säger:

– Grejen med ”stopptid”, det är nåt som domarkåren har inplanterat. Jag är tämligen övertygad om detta. Det var ju så att sa man fel fick man brev av nån domare som menade att det skulle heta ”stopptid”.

När började man med det?

– Det slog igenom helt plötsligt, precis som du säger. Jag tror det var Bosse Karlsson, domarbasen, som på ett upptaktsmöte inför allsvenskan kom med nya direktiv. Kanske var det så, jag minns inte.

Om det skulle komma från domarhåll skulle ”stopptid” få en hel del tyngd. Henrik Strömblad kommenterar fotboll på Viasat och Tv 3. Han är en av dem som har gått över till det nya ordet.

Låter inte ”stopptid” lite klumpigt och onaturligt?

– Jag håller med dig. Personligen tycker jag tillägg låter bättre. Men det är väl bäst att rätta sig efter det eftersom det nu är korrekt.

När började du med det?

– Det var i slutet på 90-talet nån gång då det började användas i tidningar och referat. Jag vill minnas att jag talade med domarbasen Bosse Karlsson och att han rekommenderade ”stopptid”. Men jag har inte tänkt så mycket på det. Jag ligger på samma linje som kollegerna för att det ska bli lätt för tittarna att förstå vad man talar om.

Fyra kommentatorer med ganska olika svar. Jag lutade först åt att det var Wenström och hans kolleger på TV4 som hade myntat begreppet ”stopptid”. Men då två referenter nämnt domarna och självaste Bosse Karlsson lät det som den rimligaste förklaringen. Ett initiativ från centralt håll skulle dessutom förklara ordets stora genomslag. Det fanns bara en person kvar att ringa och gåtan skulle vara löst. Bo Karlsson, ordförande i domarkommittén.

Vad heter det som kommer efter att matchklockan står på 90 minuter?

– Tilläggstid kallar vi det i svenska regelböcker och dylikt. Det är en enkel översättning av FIFA:s ”additional time”.

Hur är det med ”stopptid”?

– Då låter det som att vi är på väg mot effektiv tid, tycker jag. Och det är inte det det handlar om.

En del sportjournalister jag pratat med säger att det kommer från domarkåren.

– Det låter tokigt, det är aldrig något vi har initierat.

Några säger att du har sagt att det är ”stopptid” som gäller.

– Då kan du vända dem upp-och-ner nu. Det stämmer inte… hm, myter växer fram… du vet hur det är. ”Stopptid” är inget vi använder.

Domarspåret var utsuddat, uppluckrat som straffpunkten på en vattensjuk plan. Jag hade talat med kommentatorer från fyra kanaler, och alla hade varit vänliga och intresserade av mina frågor. De ville veta och försökte inte hålla undan någon information. Ändå stämde inte bilden. Att ”stopptid” hör ihop med engelskans “stoppage time” är ganska självklart. Men hur kunde så många vara övertygade om att ”stopptid” var det korrekta? Utan hopp att förstå gåtan slog jag numret till Radiosportens Lasse Granqvist. Han var stressad och på väg till lunch och verkade inte tycka att frågan var av större vikt. Han berättade att de hade fått brev från lyssnare som hade rekommenderat både ”tilläggstid” och ”stopptid” och han använde båda orden. Språkavdelningen på Sveriges Radio hade tydligen kommit fram till att båda var korrekta.

– Det viktiga är att lyssnaren förstår vad det handlar om.

Jag sa inte så mycket mer, försökte förlänga samtalet i hopp om att något betydande skulle komma fram medan Granqvist flåsade mot lunchen och förklarade att man inte bör säga ”två minuter kvar av matchen” eftersom det kan vara förvirrande.

– Det var någon som drev det här väldigt hårt för några år sedan, kanske var det då det fick genomslag. Men jag tycker inte det är så viktigt vilket man säger.

Det klack till i mig.

Sa du att det var någon som drev på att man skulle säga ”stopptid”?

– Ja, det var kanske en tre-fya år sedan någon som skickade mail till alla kommentatorer. Det finns ju inte så många så man når ju lätt ut till alla, men jag minns inte riktigt hur det var.

Granqvist verkade lite besvärad men jag anade att det fanns något där så jag fortsatte.

Var det en domare?

– Nej, en privatperson.

Rädslan för ensamhet är en stark drivkraft hos människan. Därför fanns inget annat val än att gå till botten med gåtan. Av “stopptids”-användarna har jag fått höra saker som: ”Det är kanske inte förbjudet att säga ’tilläggstid’”, och ”Jag mår inte dåligt av att säga ’tilläggstid’”. Såna uttalanden tyder på att det nästan är förbjudet – men av vem? Efter samtalet med Granqvist hade jag den sista pusselbiten. Det slog mig att flera av kommentatorerna redan gett mig svaret. Liksom Granqvist hade Lindeborg, Wenström och Holmgren sagt att de fått brev från folk som hävdat att det heter ”stopptid”. Vid första påseendet viftade jag bort detta med argumentet att ”folk” givetvis måste ha fått det från kommentatorerna i första ledet, att det var fråga om omvänd kausalitet. Det kan rimligen inte vara så att människor runt omkring i Sverige plötsligt uppfylls av en längtan efter kommentatorer som byter ut ”tilläggstid” mot ”stopptid”. Ändå är det där sanningen ligger. Med förbehållet att bakom ”folk” döljer sig en person eller en liten grupp med en egen dagordning. Kanske är denna ”privatperson” domare eller utger sig för att vara det. Denna person har lyckats övertyga landets sportjournalister om att det som är inkorrekt är korrekt. Det har blivit en så stark övertygelse att den fått flera att tro att ”tilläggstid” är fel, trots att de säger sig tycka bättre om det gamla uttrycket. Dessutom har två personer vaga minnen av att det i själva verket är domarbasen Bosse Karlsson som har drivit på ordbytet, vilket alltså inte är fallet.

Därmed betraktar jag fallet som avslutat. Gåtans lösning måste finnas i denna ”privatperson” vars identitet jag inte hoppas utröna. Men om någon har viktiga upplysningar så kontakta för all del undertecknad. Själv funderar jag på att dra igång en kampanj för ”eftervärme”. Vid 90 minuter “stänger man av plattan” och spelar då på eftervärme. Det skulle också föra med sig att spelet kan fortsätta så länge matchen är ”het”.

Markus Karlsson

 

Fotnot. I Svenska fotbollförbundets ”Spelregler för fotboll” från 2003 finns inget av orden ”tilläggstid” eller ”stopptid” med. Däremot står det att läsa om ”tidstillägg”. På förbundets hemsida är det inte heller lätt att hitta termen vi söker. Men går man in på Övrigt och därefter Arenor står att läsa under punkt 41: ”Arenan ska vara utrustad med elektronisk skylt för spelarbyten och eventuell tilläggstid…” I övrigt nämns damlandslagets förlust på ”tilläggstid” mot Tyskland i EM-finalen 2001, men det är också allt.

Händelse: VM i Tyskland 2006. Det täta fartfyllda mötet Tyskland-Polen går mot sitt slut. Chris Härenstam på SVT säger: ”Bara tre minuters stopptid blir det. Eller tilläggstid som det ska heta. Tre minuters tilläggstid.”

Kommentar:

Jag skrev texten med det då nya fotbollsmagasinet Offside i åtanke, där jag tidigare publicerat en uppskattad intervju med tränaren Tom Prahl. Redaktören Mattias Göransson avböjde min nya text eftersom den var “för mycket”. Det förvånade mig då jag tyckte texten var otroligt rolig, särskilt med det nördiga fotarbetet som utgör dess kärna. Extra knäckande var det eftersom knappast några andra sporttidningar skulle kunna tänkas ta in en så här udda text. Jag fick också nej från alla.

Jag försökte med en annan vinkel och vände mig till olika kultursidor som skulle kunna uppskatta texten för dess mediakritiska dimension, typ: journalister följer andra journalister också när det kommer till ordtrender. Men ingen nappade.

Idag, 2015, tycker jag slutklämmen är lite lustig. Redan 2003 var det gott om såna här spishällar och ugnar där eftervärme är bortbyggt. Så i mitt förslag fanns en (omedveten) nostalgisk dimension som kanske snart, med den kökstekniska utvecklingen, blivit obegriplig för yngre läsare. En annan kvalitet med texten är de olika tonfallen som jag hör genom citaten från sportjournalisterna, vars röster är deras främsta verktyg och som man så många gånger tagit del av: rappheten, stockholmsdialekten, de olika attityderna, Lindeborgs ryggrad och optimism. “Stopptid” används knappt längre.

This entry was posted in Mediakritik, Refuserat and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *