Refuserat #5: Maktens blinda språk

Bengt Ohlsson har gjort det förr. Skrivit om en flockartad och för verklighet okänslig kulturvänster. Han har också kritiserats förr, även här på kulturkritik.se. Nu skrev Ohlsson en text på DN Kultur som undrade vad som är okej att säga i konstnärliga verk nu för tiden. För en som tycker att Ohlsson har poänger blir ett svar som Sara Abdollahis otroligt intressant.

I kulturkritik.se:s serie Refuserat publiceras endast refuserat material. Det finns en kulturkritisk dimension i texter som inte getts plats i etablerade medier trots att de är välskrivna.

Refuserat.

Bengt Ohlsson skrev i DN (17 feb: ”Vad får man egentligen säga nu för tiden?”) om sin egen och andras rädsla för de röster som så ofta intar en moraliserande och nedgörande hållning i debatten om hur konst bör eller får vara. Sara Abdollahis svar (22 feb: ”Det står dig fritt att säga vad du vill, Bengt Ohlsson”) var retoriskt skickligt. Tonen gav intryck av öppenhet och välvilja. Men läser man noggrant märker man att hon inte tar Ohlsson på allvar, alls.

Det är vanligt, när två träter, att själva grunden för grälet finns bortom det som faktiskt sägs. Svaret från Abdollahi är ett svar, men inte i orden hon använder, utan i utgångspunkterna för hennes resonemang, och därför uppstår ingen inlyssnande och väsentlig diskussion. Påståenden hon fäller kommer från en plats mitt inne i det som Ohlsson betraktar med sådan skepsis. Ett exempel på vad som fungerar i Abdollahis värld är att hon kan konstatera att ”det står en vit man fritt att säga vad han vill. Alltid gjort.”

En sådan fras får applåder bland många med makt i kulturen idag. Tagen på allvar är den förstås ett rungande svar till Ohlsson: Du får säga vad du vill! Vilket också är rubriken på Abdollahis text. Så frågan är avgjord. Bengt, du kan sluta undra!

Det är svårt att tänka sig ett mer köns- och hudfärgsstereotypt påstående än Abdollahis. Det är allt annat än queer, om man säger så, att påstå att alla av ett visst kön ALLTID har fått säga vad de vill. Att tala om kön och hudfärg som metafysiska storheter låter som tyskt 30-tal, men är gängse i kulturkretsar idag. Vad Abdollahi skriver är ett hån mot historiens och samtidens alla personer med blek hy och snopp som tystats, torterats, dödats. Listan över dessa som inte har fått säga vad de velat är faktiskt jättelång. Sokrates? Jesus, kanske? Eller är de för mörka? Är det bara riktigt ljushylta män som alltid fått säga vad de vill? Hur var det i Ådalen? Eller i Gulag? Snowden? Eller alla författare och journalister som plötsligt ”försvunnit” för att de granskat makten för närgånget. Vad jag inte förstår är om Abdollahi tror på det hon skriver eller om hon medvetet hittar på. Om hon tror på sitt axiom: Hur har hon kommit fram till det? Säkert är att hon inte bryr sig om sådant som historieforskning, ett oändligt antal dokument i tusentals arkiv eller mäns erfarenheter av och berättelser om tortyr, eller decennier i fängelser.

Om Abdollahis påstående inverteras kan man undra: Vad får en mörkhylt kvinna säga? I sin text nämner Abdollahi faktiskt stalinismens 40 miljoner döda men konstaterar samtidigt att vita män alltid fått säga vad de vill. Jag vet inte hur många vita som transporterades till Gulag men nog var det en del? Den här typen av historierevisionism kan tydligen en mörkhylt kvinna framföra; den är till och med uppskattad.

(Maktanalys utan maktanalys)

Men ja, det är sant, Abdollahi erbjuder en utväg från sitt dogmatiska påstående: Män får säga vad de vill MEN ta konsekvenserna. Vad innebär nu detta? Om konsekvenserna är att någon måste fly från sitt land, då går det fortfarande att säga att personen fick säga vad den ville. Eller? På samma sätt om man förlorar jobbet? Eller om man blir stämplad som nazist fast man inte är det? Eller om ens familj blir trakasserad? Hur är det om man blir betraktad med äckel, av en stor grupp människor med inflytande?

Om en så grund maktanalys som Abdollahis läggs på exempelvis feminismen omintetgörs legitimiteten i otaliga påståenden om kvinnors underläge. Alla kan ju säga allting! Kvinnan som blir misshandlad för att hon utmanar sin man, likväl som hon som aldrig blir lyssnad på, hon som blir utfryst. Men det är nog inte så Abdollahi menar. En kvinna kan bli tystad. En icke-vit kan bli tystad. Med en arsenal av härskarstrategier. Men vita män kan det tydligen inte.

I hennes resonemang är klassperspektivet utraderat, betraktat som betydelselöst. Liksom ideologier. Liksom maktens olika former av censur och uppmuntran. Själv har Abdollahi varit redaktör för Svenska Författarförbundets magasin och hon får skriva på Dagens Nyheters kultursidor, och som många där, på insidan, talar hon den blinda maktens språk. Makten som försäkrar oss om att systemet är bra, allt fungerar.

Den som går i takt med det hegemoniska kan utan att darra tala om estetisk verkshöjd* – så länge den finns får ett verk utmana, går resonemanget. Som om det var en enkel sak att avgöra vad som är estetisk verkshöjd. Det kan inte vara så att det är en fråga om makt? De som får bestämma vad som är konst med tillräcklig kvalitet brukar vara myndigheter, fin-media, konservativa tyckare, prestige-skolor – och normaltillståndet har varit att dessa institutioner haft svårt att förstå sin samtids banbrytande konstnärer. Otaliga har motarbetats. Listan över dem som senare höjts till skyarna men som av sin samtid inte har ansetts nå upp till estetisk verkshöjd eller liknande är också den oerhört lång. (Det har drabbat otaliga kvinnor.) Detta självklara tas inte hänsyn till när Abdollahi beskriver hur världen är – och hur lekande lätt det är för Ohlsson att säga vad han vill. Hon verkar inte heller besväras av att själva idén om ett slags objektivt mått på konstverk är kulturkonservativ och typiskt patriarkal (vilket inte nödvändigtvis gör den dålig, men så kan den beskrivas) eller att det i varje tid har funnits de som är rätt i stunden men som inte har minsta begrepp om att det faktiskt är just i stunden, och att deras uttryck och innehåll är platt och ointressant. Samma människor tenderar till att tro att nu, just i vår tid, har vi nått fram till sanningen om allting, det är bara att sprida den så kommer allt bli bra. Till tankefiguren hör att de som har tillgång till maktens informationskanaler, som Abdollahi själv, har det på grund av sin kvalitet. Det är förstås ett ljuvt egoklappande.

(Etiketter som klistras på)

Vad Bengt Ohlsson försöker lyfta är hur människor blir skrämda av det ständiga fingerpekandet och de nedgörande etiketter som frikostigt delas ut. Jag känner också många som helt slutat säga sin mening eftersom de vet att de kommer bli stämplade som det fulaste som finns. De säger heller inget om att de känner sig tystade eller trampade på för de har märkt att det möts av hån, och till sist har de lämnat bordet för samtal. Ohlsson försöker alltjämt nå fram med något till de som ser ner på honom. Jag förstår det som att han önskar en gemensam spelplan där människor med lite olika åsikter faktiskt kan samtala på en hygglig nivå, och utan att den andras fantasier om honom blir sanningen bara för att han har ljus hy och är man. Men för många är lockelsen att använda ord som sätter dit andra för stor. Att anklaga någon för att vara rasist eller misogyn, eller ännu hellre något nytt modeord, är lätt gjort, framförallt genom antydningar. Effekten liknar den när antisemit-kortet spelas i en debatt om israelisk politik. Vem vill försvara rasisten? Den som ändå framhärdar med att försöka argumentera, möts ofta av generaliseringar: Du har fel – vilket beror på att du är vit eller man eller medelklass eller något annat olämpligt. Det spelar ingen roll om de är med verkligheten överensstämmande, de här etiketterna. Så länge ens åsikter gillas är det aldrig någon som tycker sig behöva påpeka att ”som vit man har du faktiskt inte rätt att uttala dig”. Vad som är nedgörande är inte att det finns enskilda intellektuella ras som resonerar så här utan att det blivit accepterat i en stor grupp människor inom kultursfären. (Och som sociala varelser är vi känsliga för bortstötning. Det är livsfarligt ur evolutionärt perspektiv. Att vara utanför är ett slags död, symbolisk eller helt verklig.) Om en person med rätt attribut pekar ut något som ondskefullt följer i regel andra – fem eller hundratals eller tiotusentals – efter, höjande sina fördömande fingrar. Att starta en sådan här mobb, eller att vara med i den, är i allmänhet ett smart karriärsdrag, det finns otaliga exempel, idag och i historien – vilket för vidare till ett komplex som ligger inunder Ohlssons frågor. Vad för kultur anses god idag?

Somligt av det är så klart både hyggligt och berömvärt men vad Abdollahi menar med ”den estetiska verkshöjden” kan gärna vara centimeterhög och den underliggande analysen knappt skönjbar. Den ytligt tillrättalagda konst som får stöd och som få vågar ifrågasätta – i det offentliga – riskerar att göra många kulturformer fullständigt irrelevanta då en övergripande vägledande princip är att inte stöta sig med någon, utom på förhand bestämda kategorier av människor som man får eller bör stöta sig med. Än mer befängd blir den här situationen av att tvärtemot vad mycket moraliskt certifierad konst utger sig för att vara så kan de lika gärna skapa köns- och rasstereotyper (som Abdollahi gör i sin text). Men de är korrekta på rätt plan, för att byråkrater med sina blanketter ska ge tummen upp, liksom ängsliga kulturkritiker med samma perspektiv. De som är skärpta nog att inte tro på att något är antirasistiskt bara för att det går under sådan flagg eller att det är enkelt att stöpa om könsroller med hjälp av ett tydligt budskap, hamnar i bakvattnet av dem som vet att fylla i rätt nyckelord i sina projektbeskrivningar. En skiljelinje går mellan dem som är säkra på att de är goda och dem som är osäkra på vad godhet ens är, och som har förstått att även dåliga människor är övertygade om sin egen godhet. De framgångsrika blankettkonstnärerna och deras påhejare liknar bokstavstroende gammelkristna: Den som använder ett visst ord är ond och den som använder ett annat är god. Men moral, rätt och fel, sitter inte i enskilda ord, och bokstavstroende har heller aldrig varit de som förstått en religions djupare och vackra aspekter.

(Hudfärg istället för ideologi)

Abdollahi lutar sig framförallt mot två tankar då hon avfärdar Ohlssons oro. Dels en ultraliberal idé om frihet/frånvaron av förtryckande krafter: Det går bra att säga vad som helst, bara ta konsekvenserna! Vi är helt fria. Men då detta underminerar så mycket av maktkritisk samhällsanalys måste det räddas upp med den andra ingrediensen: essentialism. Det gäller bara en viss grupp: alla vita män, alltid. Så har det ultraliberala blivit modernt och progressivt. Nej, det är fortfarande ogrundad essentialism, vilket är grunden för rasism, och påminner så mycket om den att det är svårt att se någon skillnad. Därtill tas präktig kulturkonservatism i bruk genom en försäkran om att konst med ”estetisk verkshöjd” klarar sig fint.

Det som på ytan verkar vara ett svar från Abdollahi är inte informativt, eftersom det bygger på påhitt och en hopplöst naiv föreställning om makt. Att det går att saluföra dessa idéer som relevanta och maktkritiska, som kommande underifrån – är det verkliga och beklämmande svaret till Ohlsson. Att ideologi och innehåll eller ens att ha tänkt igenom vad man säger är oviktigt visar Abdollahis gottköpsvandring till argumentation. Hon kan ta till lite vad som helst. Det är ändå en vit man hon resonerar mot så hon kommer uppfattas som god och intelligent. I den förvirrande tid vi lever kan makten påstå sig vara maktkritisk, och normkritisk, den till och med måste det för att verka legitim, och därför har vägen att göra karriär blivit att hålla upp denna yta av maktkritik samtidigt som du till punkt och pricka följer det offentliga Sveriges normer, i form av jämställdhetsblanketter och liknande som konstutövare på allt fler håll måste fylla i. Men då detta är hopplöst cirkulärt, och det i slutändan är omöjligt att veta säkert om en viss teaterpjäs störtar de urmodiga könsrollerna eller återupprättar dem, träder den aggressiva identitetspolitiken in som en räddning. Då kan det räknas som antirasistiskt att uppfinna lögner om vita för att vinna en diskussion, och antisexistiskt att önska att cis-män dör bara för att de är cis-män. De som säger sig hata att bli tillskrivna en grupptillhörighet är de som hårdast slår fast dem. Den enda garanten för att den som talar är genuint alternativ och en röst som behöver höras är att den är icke-vit icke-cis icke-man. Så kan Abdollahi ersätta ideologi med hudfärg – och kulturvänstern gör tummen upp. Det är helt gängse idag. Därför finns de som låtsas att de har avvikande sexuell läggning, för att det ser bra ut då de söker kulturstöd, vilket de får. Kanske är Ohlssons pjäsidé om den ratade manliga stjärnskådespelaren som får vara med för att han bär burka en väsentlig kommentar till samtidens kultursfär? Kan Abdollahi fullständigt ha missat att kampen om att få definiera sig som offer idag är knuten till makt? Det må vara en generalisering men jag är rätt säker på att det genom mänsklighetens historia inte varit så att de förtryckta haft tillgång till prestige-informationskanaler där de kan uttrycka falsarier om dem som förtrycker dem.

(”Ni har fullständigt fel och bara fel”)

”Vår tid är en svår tid för ‘fel’ åsikter”, skrev Åsa Lindeborg 25 februari i Aftonbladet. Hon refererade till att Kajsa Ekis Ekman uteslutits från att tala vid en konferens om porr och prostitution, men också till Bengt Ohlssons text i DN. Självklart förlöjligas hon – liksom Ohlsson – av Erik Berggren i samma tidning några dagar senare (1 mars). Liksom Abdollahi öppnar Berggren en avgrund mellan sig själv och de som känner det svåra med tiden, för, menar han, sådant prat är parodiskt och utan verklighetsanknytning. Han och Abdollahi upprätthåller en kultur där den som uttrycker oro hånas. En gäckande fråga är hur det kan komma sig att det som är verkligt och nästan helt kvävande för somliga är ingenting för andra. Varken Abdollahi eller Berggren verkar ha någon som helst erfarenhet av vad de på andra sidan talar om. Det säger mer om deras umgänge och intressen – och blindhet för klass och ideologi – än om något annat. Bland deras bekanta finns uppenbarligen inga dissidenter med ljus hy av manligt kön. För dem är det som fördöms i kultursfären identiskt med det som bör fördömas. Kanske har de för vana att instämma i de upprörda körerna, i dessa drev-tider, då det är lätt att göra sin röst hörd, åtminstone litegrann, genom sociala medier. Dessa ständigt arga, men utan konsekvens. Ena dagen rasar de på grund av vår tids sjuka skönhetsideal och nästa dag är det minsann varje kvinnas rätt att hänge sig åt detta ideal. En annan dag är de hånfulla på grund av hur någon delar upp mänskligheten i två kön och nästa dag sprider de budskap om hur hemska män är. Självklart finns poänger med dessa olika åsikter, men lika självklart blir kontentan att fler än någonsin är emot väldigt många saker, då få bryr sig om ens en rudimentär raserihygien. Få verkar ha slagits av hur lätt det är att hitta fel i något, som ett konstverk, jämfört med att skapa något som inte har några fel. I de flesta situationer då konstnärliga uppslag diskuteras finns vetskapen om denna felsökande mobb med, för den har makt. Någon säger: Det där kan faktiskt uppfattas som kränkande, vilket visar sig stämma, om så bara av dem som påstår att andra blivit kränkta.

För Abdollahi och Berggren är det Ohlssons (och andras) känslighet som är problemet. Först och främst för att den bygger på vanföreställningar (vita män får alltid säga vad de vill, och är parodiska om de tror något annat) och egentligen: Det enda Ohlsson och andra behöver göra är att strunta i att de utmålas som sexister och rasister. En del lyckade konstnärer i historien har varit rabiat olyssnande, men är det verkligen ett ideal att följa?

(In i ledet, eller ut i kylan)

Jag är fascinerad av olika kulturer och gillar dem och anstränger mig verkligen för att sätta mig in i dem. Jag är också djupt sympatisk inställd till kvinnokampen. Den som vill granska mitt liv och mina handlingar får själv döma om detta är en väsentlig beskrivning. För mig, i mig, är antirasism och jämställdhet självklara ideal, även om det är allt annat än enkla saker. En anledning till att diskussioner då konst, ras och kön är ingredienser blivit så irriterande, och infekterade, är att vi är rätt många som tycker att de vanliga gapande moralisterna är halvdana eller undermåliga antirasister och feminister, för att inte tala om tänkare – men ändå tycker de sig ha rätt att döma andra. Påfallande ofta använder de tankefigurer som borde lämnas kvar långt ute på högerkanten. Vackra ideal smutsas ner till oigenkännlighet. Sådana som Abdollahi och Berggren skyddar denna idioti genom att konsekvent påstå att Ohlssons sida är den enda med problem. Jag tror att varje rörelse som regelmässigt avvisar kritik som nonsens dödar sig själv. Ni håller på att straffa ut er från den väsentliga debatten, och det har pågått länge. Enda anledningen till att ni ännu inte märkt det är att ni tillhör en homogen elit med makten att styra stora delar av det offentliga samtalet.

Tillbaka igen, till Ohlssons fråga: Vad får en vit man säga? En hel del. Verkligen. Men du måste ta konsekvenserna om du undersöker känsliga saker på fel sätt. Som att bli bemött av identitetspolitikens såväl inkonsistenta som ultraliberala och kryptorasistiska påståenden förklädda till upplyst humanism. Du kommer få fula etiketter klistrade på dig, som är som gjorda för att alla rättänkande ska tänka illa om dig. Och du kommer givetvis få svårare att få jobb.

NMK

knegare, författare

*Det är uppenbart att Abdollahi inte har koll på vad verkshöjd faktiskt betyder. Hon använder det som någon form av objektivt kvalitetsmått – och det är så jag också använder det i stycket i fråga, för att inte krångla till det för mycket. Men rätt ska vara rätt: Verkshöjd är ett upphovsrättsligt begrepp, och har inget med kvalitet att göra, endast med huruvida ett verk skiljer sig tillräckligt mycket från andra för att kunna anses vara ett eget, enskilt, och därmed möjligt att upphovsrättsskydda.

 

Refuserat-kommentar.

Jag skickade en betydligt kortare version av denna text till DN Kultur, och en något längre till Aftonbladets kulturredaktion. DN avböjde utan någon som helst kommentar om vad jag skrivit och Aftonbladet läste den överhuvudtaget inte. Jag är inte förvånad, inte alls. Men givetvis är det ironiskt att om jag vill bemöta Sara Abdollahis påstående om att alla vita män får säga vad de vill så tas jag som författande vit man överhuvudtaget inte på allvar. I anslutning till detta är det likaledes ironiskt att det är en idag ganska vanlig hållning som Abdollahi fullständigt förnekar. Att vita mäns röster eller perspektiv ska tystas eller negeras är utgångspunkten för otaliga konstnärliga projekt och anses progressivt. Attityden är gångbar även i andra sammanhang. Jag har själv ansetts otillförlitlig på grund av min hudfärg och kön, av alltifrån förläggare till kvinnliga bekanta till okända på krogen. Som vit man bör jag inte uttala mig – inte ens om det samhälle jag är uppvuxen i. Och ja, jag kan förstå åsikten att vita mäns åsikter inte ska räknas. Men vad jag kräver av en intellektuellt hederlig människa är att erkänna vad de håller på med. Det går inte att framgångsrikt driva att vita mäns åsikter inte ska räknas – och samtidigt säga att vita män alltid får säga vad de vill. Som grädde på moset anser samma person sig också vara en självkritisk varelse. Denna typ av självmotsägande är djupt mänsklig, och allmänt förekommande. Folk vill kunna förbjuda något men samtidigt, och helt fanatiskt, påstå att inget är förbjudet. De vill kunna frysa ut alla som inte tycker som dem men samtidigt hävda att de inte fryser ut någon.  I en debatt där man vill hålla någon som helst nivå så bör sådant självklart undvikas.

(Ett isande klart exempel på detta närmast patologiska dubbeltänk är att Abdollahi inte har några som helst problem att uttala stöd för att Staffan Heimersson fick sparken OCH driva tesen att vita män alltid får säga vad de vill.)

Men många tidningsredaktörer verkar sakna vilja eller förmåga att analysera argumentation. (Grundkursen i filosofi skulle räcka långt.) Jag förstår inte varför svenska kultursidor låter publicera så mycket undermåligt material. Är det för att det ska skapas debatter till varje pris – även om de är osakliga? Med de ideal jag har blir jag också förtvivlad av att det publiceras sådan smörja som Abdollahis. Antirasism och feminism är inte förtjänt av texter som slår fast lögner om hudfärg och kön, tvärtom är det pinsamt och kontraproduktivt. Tycker Björn Wiman att detta är en bra text, eller bryr han sig inte? När Åsa Linderborg 25 mars skrev om metoo och bevakningen av Benny Fredriksson framställde hon makthavande journalister på riksdominerande medier som en svag trendföljande samling människor utan förmåga att ifrågasätta det för stunden rådande idealet. Och ja, så verkar det vara. Men dessutom verkar deras redaktörer ointresserade av vad som är argumentation på något slags nivå. Också Linderborg gör sig skyldig till att släppa igenom texter som inte bygger på ens hyfsade resonemang. Debatten hade kunnat höjas om krav ställdes på den klick människor som regelmässigt får sina texter publicerade. Det borde vara en kulturredaktions vilja, kan jag tycka.

Det här inlägget postades i Debatt, Kulturdebatt, Mediakritik, Refuserat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *