Refuserat: Om en viss generation och ”dagens ungdom”

Kulturkritik.se startar en ny serie: Refuserat. Det finns en kulturkritisk dimension i texter som inte getts plats i etablerade medier trots att de är lika välskrivna som de som kommer in (vilket faktiskt inte säger så mycket). Varför anser etablerade kanaler att dessa texter inte håller måttet? Det kan finnas goda och mindre goda skäl, men refuseringen säger något om vilket sorts informationsflöde vi har, var trösklar och murar finns. Så kolla igenom byrålådor efter gamla älsklingar och arga pamfletter och skicka till oss! Men endast refuserat material.

Refuserat

En icke publicerad text om sprickorna i samhället – för tio år sen.

Alf Svensson förfasar sig i ett inlägg på Sydsvenskans ledarsida (03-11-26) över det moraliska moras som Sverige befinner sig i. ”Korruption och girighet sköljer över Sverige, våg efter våg…” skriver Svensson. Anledningen till dagens förfall är enligt kristdemokraten att dagens föräldrar inte har tillräckligt med tid med sina barn. Som om det var barn som är problemet! ”Dagens svenska samhälle har berövat föräldrar, hem och familjer deras mest självklara och angelägna uppgift: att lära barnen att leva. Staten för en politik som medför att föräldrar blir bestulna på sin tid för barnen.” Ju mindre tid Skandias chefer har spenderat med sina barn, desto bättre är det sannolikt för dessa små stackares moral. Har Alf Svensson tänkt efter alls eller bara reflexmässigt utsett dagens ungdom som det stora problemet?

Med jämna mellanrum hörs på såväl politiker- som insändarnivå upprörda röster som förfasas över dagens lata ligistungdomar som har det alldeles för lätt. Man talar med avsky om anarkin i skolan efter 20 års nedskärningar. Medicinen är strängare disciplin och hårdare tag.

”Dagens ungdom” har i tusentals år betraktats som bortskämda, dekadenta, vilda, lata och sedeslösa av de kultiverade äldre som slagit sig för bröstet och sagt: ”Annat var det på vår tid”. Vår tid är inget undantag. Däremot, skulle jag vilja hävda, har det antagligen aldrig varit mer felaktigt. Idag är det snarare tvärtom.

I statens utredning om välfärdssamhället under 90-talet kan skönjas ett mönster. Ungdomar är den grupp som drabbats värst av alla nedskärningar. De har inte bara fått uppleva en skola i riktigt dåligt skick. Om de sen mot alla odds lyckats få jobb så har det varit med löner som blivit allt sämre. Inkomstfallet har under perioden varit störst bland de allra yngsta medan de äldres löner har höjts. Bland dem som förlorat i ekonomiskt hänseende finns också barnfamiljer, ensamstående mödrar och människor med invandrarbakgrund. ”Generellt sett skedde en åldersförskjutning i välfärdens fördelning. Utvecklingen av inkomster och ekonomiska resurser tenderade att vara mer gynnsam ju högre upp i åldrarna man befann sig.” Dessutom ökade inkomsterna av kapital markant under perioden. Och vilka är kapitalstarka?

En konspiratoriskt sinnad skulle kunna säga att de födda på 30- och 40-talen omfördelade landets rikedomar på 60- och 70-talen för att sen på 80- och 90-talen se till att själva ta ett fast grepp om slantarna. Och denna utsaga skulle ha visst fog för sig.

Dagens elit har styrt välfärdspolitiken efter vilken fas de själva är i livet. När deras barn lämnat skolorna – skit i den. Det är ingen överraskning att pensionerna ökade rejält under 90-talets sista år. Den pensionsreform som drevs igenom därefter har beskrivits som ett demokratiskt haveri och enligt Dan Josefsson gör den ”att breda grupper riskerar att få leva sina sista 20 år i fattigdom”. Men de nya reglerna gäller inte för folk födda innan 1954.

Dagens elit, hemmahörande på 40-talet och däromkring, är ena kriminella typer som aldrig har fått lära sig hyfs, eller eftertanke, utan tvärtom verkar övertygade om att problemet alltid är några andra. Oavsett om de sitter i företagsledningar eller kommunstyrelser så tycks de vara så uppfyllda av sin egen förträfflighet att sådant som snusförnuft, omtanke och rim och reson inte är saker som de behöver befatta sig med. Och det är begripligt med tanke på att de själva alltid tycks vara situationens herrar.

Medan marginalerna minskat i ena änden av samhället har de bara ökat i andra. Svångremmen dras inte åt runt alla. På Skandia liksom andra stora företag betalar man ut fantasisummor till folk som inte ens jobbar längre. På Sveriges Radio behöver man bara vara påtänkt som chef för att få en jättelön i två år – utan att arbeta – medan personalen hukar under nya sparkrav. Och offentliga medel tycks finnas i högar när det gäller extravaganta projekt, men inga pengar finns till fritidsgårdar i nedgångna stadsdelar.

När Göran Persson säger att ”det går bra för Sverige” så talar han definitivt inte till svenskar under 25 men kanske till de över 50. Och det är ju kul att det går bra för dem. Men för dem som kommer att vara Sverige om 20 år så går det ganska dåligt. Och sprickan mellan de båda grupperna är för stor för att det över huvud taget ska vara möjligt att tala till båda samtidigt.

Förra året ökade antalet unga långtidsarbetslösa i Skåne med 188%. I landet i stort har andelen unga som varken jobbar eller studerar dubblerats på tio år. Den start i vuxenlivet som dagens unga får är i många fall ett slag i ansiktet. I en studie från Ungdomsstyrelsen slår man fast att det skett en klassförskjutning när det gäller vilka som pluggar vidare. Idag räcker det inte längre med talang. Vad pappa heter har återigen blivit viktigare. I decennier har klassklyftorna minskat i Sverige, nu är det inte så längre. Under den svenska ekonomiska kräftgången under 90-talet fanns det många förlorare men också några vinnare. Samhällets nedskärningar drabbade inte de redan välbärgade, de som fick skörda frukterna av välfärdssamhället för några decennier sedan. Det kan vara ganska frustrerande för en ung människa som fått lära sig att klassamhället är avskaffat. Det var kanske avskaffat.

När jag häromveckan satt i ett väntrum och bläddrade igenom tidningar slog det mig hur självklar lyxen verkar ha blivit. Själv oroade jag mig för vad sjukhusräkningen skulle innebära för mina möjligheter att betala hyran. Men i de här tidningarna åkte folk omkring i stadsjeepar eller på vinprovarresor. ”Feminakvinnan”, exempelvis, är enligt tidningen själv en livsnjutare som är intresserad av livets goda sidor – resa, umgås och unna sig lite lyx. Feminakvinnan ”har pengar över för att unna sig lite extra”. Andra intressen är mode, hår, inredning, trädgård, matlagning och kultur. Vilken tur då att de har tid och råd att åka på vinprovarresor till Bourgogne, eller att gå den där kursen i exotisk matlagning. Vilken tur då att de äger så många hus så att de kan få utlopp för sin renoveringsiver på sommartorpet och så att de kan piffa upp åtminstone ett kök enligt tidens mode. Femina är ett magasin med över 250 000 läsare.

I en av de senaste Sköna Hem, som är dubbelt så stor som Femina, fascineras ledarskribenten av italienarnas känsla för förpackningar. Hon konstaterar att ”Guccis minimala underkläder till exempel skulle lätt gå ner i ett kondoleanskuvert om man var lagd år det snåla hållet.” Men efter att ha bevittnat inslagningsproceduren med 50-gramsnät, silkespapper, sigill, och styvpapp med matchande snören utbrister hon: ”Lycklig stiger jag ut, rippad på en förmögenhet, men med en utsökt svart lackkartong till min samling.”

Det här kunde ju vara ganska charmerande om det inte var för att antalet människor på marginalen blir allt fler och att det börjar bli snudd på omöjligt att ”komma in” i det överflöd som vissa lever av.

De som närmar sig pensionsåldern i Sverige i dag har levt under en ofantligt framgångsrik ekonomisk epok. Den materiella standarden har höjts kontinuerligt. Och när alla behov tillgodosetts har nya behov växt fram. De är som barn på skolgården som alla vill ha den senaste jackan. Efter mikrougnarna och videokamerorna vill alla ha nya videokameror och mikrougnar. Och sen vill alla ha ett nytt kök, antagligen med en fristående ö med spishäll och diskmaskinen inbyggd bakom en träpanel. Idag måste de uppgradera sommartorpet för att ha något att göra. Eller skaffa ännu nyare hushållsmaskiner. Det har aldrig köpts så mycket köksredskap som nu. Men det har heller aldrig köpts så mycket halvfabrikat.

Själv kommer jag inte från något rikt skikt av samhället. Trots det är jag väl förtrogen med den här oreflekterade synen på lyx. De flesta 40-talister jag känner åker på en golfsemester om året – lägg därtill en vanlig semester och en matresa. Och de skryter gärna med hur de skämmer bort sig, och verkar också övertygade om att de förtjänar det. De har ju jobbat så hårt. Tidigare tjänade man kanske på att göra ett gott jobb. Idag tjänar man mer på att ha pengar. Och dessutom, på 60-talet exempelvis, verkar det som att det var svårt att undgå att få jobb. Det var inte ovanligt att dåtidens invandrare blev uppsökta av arbetsgivare efter bara ett par dagar i landet. När man idag kommer till en gammal arbetsplats är historierna alltid desamma: på 70-talet var arbetstakten en helt annan, mycket lägre, det fanns utrymme för att slappa, ta en öl till lunch. Det fanns de som misskötte sig men som ändå fick vara kvar, o.s.v.

I min värld finns många unga ambitiösa, utbildade och med idéer om ett bra samhälle och ett intressant liv. Efter några års jobbsökande och kamp med godtyckliga myndigheter är idéerna oftast skrotade. Kvar finns ströjobb som vaktmästare, skötare och diskare. Jobb utan någon som helst framtid. Råden att vidareutbilda sig blir ganska ihåliga när man redan har en utbildning som ändå inte ger några jobb. Att pengar finns i samhället, därom skvallrar alla fallskärmar, golfbanor och tunnelbyggen. Feminakvinnan ”har pengar över för att unna sig lite extra”. Att många samhällsinstitutioner som är till för att hjälpa de som har det sämre ställt håller på att läggas ner eller krympas är inget som bekommer de som har råd att åka på tre semestrar.

En i samhället ökande girighet och egoism kan inte gärna skyllas på dagens tonåringar utan snarare på den allt bredare spricka som uppstått mellan folk med resurser och de utan, samt på de signaler som utgår från de välmående. Medan dagens unga oroar sig över vad som händer då det offentliga rummet kommersialiseras intill minsta skrymsle åker deras föräldrar omkring i stadsjeepar. Medan marginalerna för somliga blir allt mindre sticker de huvudet i sanden. Sanden i en golfbunker.

Markus Karlsson

P.S.

Kommentar tio år senare:

Jag skickade en kortare version av texten till Sydsvenskan men de tyckte inte om den. Aftonbladet var inte heller intresserade om jag minns rätt. Magasinet Svensson var det först, men slutade plötsligt svara på mejl.

Texten skrevs runt årsskiftet 03-04 som en reaktion på den höstens avslöjanden om samhällets toppars möjligheter att förmera sina tillgångar samtidigt som jag själv närmade mig 30 och började få syn på att många jämnåriga inte hade någon väg in i samhället och att det vi lärt oss i skolan och blivit itutade från äldre generationer om hur samhället fungerade kanske inte riktigt stämde. Universitetsutbildningarnas värde var kraftigt devalverad. Detta med skolgång var något vi fått höra dagligen sen sexårsåldern var jätteviktigt. Aktuella skandaler berörs som nu är bortglömda. Flertalet statliga utredningar som just släppts pekade i riktningen som här kritiseras. Göran Persson var statsminister. Själv var jag nybakad journalist och trodde att ilska och ledsamhet gick att uttrycka så här.

Skillnaden från liknande texter som publicerats är kanske att jag pekar ut en skurk som inte är på behagligt avstånd från många läsare. Eller var det bara sånt som alla visste, och osmakligt framfört. Eller var det för hårt mot dem med fin självbild som sitter på slantar och makt: annonsörer och redaktionschefer. Jag hoppades väcka debatt, starta ett generationskrig. Jag tycker fortfarande det finns något uppfriskande i greppet att vända på begreppen, och byta ut vilken grupp som är ligisterna. Det är inte ungdomarna, invandrarna, rasisterna, huliganerna eller konstnärerna utan just dessa vanliga ”samhällets stöttepelare”. Kanske kan massmedia aldrig godta en sån premiss?

Det som hänt sen texten skrevs är väl bara fler och djupare sprickor i samhället. Utförsäljningarna av gemensamt bekostade institutioner har trappats upp under den borgerliga regeringen och bankernas vinster och löner har nått än högre nivåer. Med folkpartisten och förre militären Jan Björklund som utbildningsminister har rop på ordning och reda inom skolan hörsammats men med dåliga resultat. Arbetsmarknaden för unga styrs i större utsträckning av bemanningsföretag som gör individens position svag och möjligheter att påverka mycket liten. Sannolikt är det som beskrivs i texten mer akut i länder som Grekland, Spanien och Portugal där ungdomsarbetslösheten är högre än här. Samtidigt som det talas om djupa ekonomiska kriser tycks vissa klasser aldrig beröras nämnvärt av dem.

Det här inlägget postades i Refuserat och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *