Skoningslös utmaning i en skitig värld

I städernas djungel av Bertolt Brecht
Teater Foratt, Malmö

Fem skådespelare gör samtliga roller i en pjäs som vill diskutera hur djävligt livet kan vara när medkänsla saknas och vad offer innebär. Det görs i form av en existentiell thriller där handlingen är förlagd till Chicago under ett par års tid på 1910-talet. Det handlar om att slåss för livet med alla medel som står till buds. Kampen, uppbyggd ungefär som en boxningsmatch i flera ronder, står mellan en ung utmanare och en åldrande tungviktare mot bakgrunden av pulserande livemusik och en scenkonstruktion i stål och trä.

”Vi är i Chicago 1912. Bry er inte om motiven för kampen, fokusera på insatserna. Bedöm utmanarnas teknik på ett opartiskt sätt, och håll ögonen öppna mot slutet”. Uppmaningen ingår i den korta prolog som föregår den strid som pjäsen kretsar kring. I ena ringhörnan står Charles Shlink (Göran Forsmark), en förmögen trävarufabrikant som har sett allt, gjort allt och som är van att kunna köpa både människor och material. Shlink letar efter en ny utmaning i livet och har därför utsett ett mindre bemedlat antikvariatsbiträde, George Garga (Anders Blentare), till potentiell motståndare. I den första scenen avlägger Shlink visit till antikvariatet med sina hantlangare i släptåg för att se om Garga har stake nog att anta utmaningen. När Garga vägrar sälja sin åsikt om en bok vet Shlink att han har hittat rätt man för kampen. Shlinks hantlangare slår sönder bokaffären och Garga får sparken av antikvariatets ägare. Han står nu på bar backe.

Den underliga utmaningen som ska få djupt gående konsekvenser tar sin riktiga början i följande scen när Garga nästa dag tar över Shlinks trävarufabrik efter att ha hotat denne med pistol. Shlink är så imponerad att han med omedelbar verkan släpper sitt livsverk ifrån sig. George Garga gör då genast misstaget att sälja samma timmerlast två gånger. Det bedrägeriet blir så småningom ett laddat vapen i Shlinks skrupelfria händer.

Foratts uppsättning på Bastionens scen är mycket fysisk, trots sin relativt traditionella inramning. Den skitiga och svettiga kampen mellan Garga och Shlink i Chicagos dimmiga betongdjungel som spiller ut över anhöriga och anställda känns ända ut i publikraderna. På Bastionens scen har det skapats en värld i trä och stål där allt och alla kan fås till vad som helst i dollarns tecken. Den första att stryka med i spelet är Skinny (Luiza Stanescu), Shlinks sekreterare sedan många år. Hen blir avskedad strax efter att Garga tagit över Shlinks affärsrörelse. Bakom trävarufabriken skjuter Skinny sig i huvudet utan att tveka. Tydligen är livet inte värt att leva utan den trygga men förmodat oärliga inkomsten från Shlinks djupa fickor.

Inte heller pjäsens protagonist George Garga står ovanför konsumtionssamhället och pengarnas makt. I en uppskruvad och smått absurd scen intar den nyrike Garga familjehemmet på bröllopsfesten med sin nyblivna fru Jane Larry Garga (Luiza Stanescu). George äntrar skrytsamt boet med stora gester och är inte att känna igen, klädd ungefär som en hallick i pälsliknande frack (!) och pimpad med glittrande halsband och ringar. Georges föräldrar har under tiden låtit den hemlöse Shlink flytta in i deras hem, mot att han betalar deras hyra och mat. Familjen har därmed fått det gott ställt för första gången sedan de flyttade in ”från prärien” till Chicago och det är också första gången som Georges pappa John Garga (David Weiss) har något gott att säga om sin son. Annars är det mest klagomål om vilken värdelös skithög han är. Den minst sagt bräckliga idyllen krossas emellertid snart av Shlink som anländer med ett brev vars innehåll skickar George i fängelse. Hans föräldrar kastas åter nedför förtvivlans brant medan den olyckligt nygifta Jane gråter så att sminket rinner medan hon försöker hitta botten på spritflaskan. ”The harder they fall” alltså, för att citera en känd boxningsroman och Hollywoodfilm. Kontentan här är att det gäller att inte sticka upp, för då åker man på röven, på ren skånska.

Den psykologiska kampen mellan Garga och Shlink böljar alltså fram och tillbaka i ett samhälle där det mesta är skit och där alla kan offras utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Det skoningslösa utnyttjandet drabbar inte minst Georges yngre, anemiska syster Marie (Kajsa Ericsson). I början av pjäsen är hon djupt förälskad i Shlink och har även en slavliknande anställning i hans företag. Shlink i sin tur verkar mest betrakta henne ungefär som det åldrande, lätt ledbrutna och mätta rovdjuret ser på ett bytesdjur. Han är medveten om att hon är där, men orkar inte bry sig nämnvärt. Det är inte förrän han själv befinner sig på botten utan pengar och affärsrörelse som Shlink tar sig an Marie sexuellt. Det sker i några buskar och utan större entusiasm från hans sida. För Maries del får det långt mer långtgående konsekvenser och bryter ytterligare ner hennes redan bräckliga personlighet.

I städernas djungel skrevs redan under 1920-talet, men texten vi får ta del av på Bastionen känns förvånansvärt aktuell även idag. Det har säkert en hel del att göra med Brechts särskilda förmåga att ta upp och beskriva tidlösa teman som rör maktförhållanden och offer/förövare. Att han lyckades så väl redan i så unga år får väl ses som ett tecken på en alldeles speciell dramatisk ådra som han sedan kultiverade framgångsrikt under hela sin karriär. Jag tror också det har att göra med den kontext som Foratt har valt att sätta in pjäsen i. De har låtit föreställningen utspela sig både i Brechts bild av tiotalets Chicago och i ett slags nutida Malmö. Och här känner jag mig, som Malmöbo, naturligtvis mest hemma i den senare arenan.

Att de här två världarna möts är dock inte problemfritt för föreställningen, även om det för med sig intressanta aspekter också. Enligt texten är Shlink inflyttad kines-amerikan född i Yokohama och detta är enligt mig mindre intressant då jag har en annan ingång till uppsättingens tid och rum. I så fall tycker jag det ligger närmare att se Shlink som en pengahungrig lokal byggherre eller industripamp som kör sina golvanställda i botten. En Charles Shlink är inte på något sätt ovanlig i Sverige, varken förr eller idag. Det är den tolkningen jag ser hos Göran Forsmarks Shlink, denna vardagsmarodör som plågar sin omgivning till synes utan ansträngning. Detta tycker jag kolliderar med texten där man har behållit vissa referenser till att Shlink faktiskt är född i Kina, vilket aldrig känns särskilt förankrat i iscensättningen, som är mer allmänt lagd. Med det menar jag inte att Shlink ska spelas på ett särskilt sätt bara för att han född i Yokohama och är kines; det ligger nog snarare på det dramaturgiska planet. Några strykningar för att renodla med andra ord. Kanske hade man också kunnat ta det lokala anslaget ännu längre i textbearbetningen och skalat bort några lager till av detta amerikanska samhälle som en svensk publik idag i mångt och mycket saknar relation till.

Det finns där redan i form av skådespelarnas egna dialekter, i flera fall skånska, och avsaknad av de typiska teaterröster man ofta tar del av på institutionsteatrar och som ibland känns onaturliga och krystade. I flertalet scener får vi också bekanta oss med Georges familj som verkligen känns som lokalbefolkning med igenkänningsbara dialekter och manér. Shlink blir ”inkräktaren från norr” tack vare Görans Forsmarks dialekt och fysiska närvaro. Det är både spännande och roligt och där känns Foratt verkligen som Malmös egen teater med egen inriktning. En radikal förändring hade varit att nästan helt låta känslan av Chicago försvinna och ägna sig ännu mer åt Malmö utan att för den sakens skull hänfalla åt skånsk buskis. Ja, det är naturligtvis en svår balansgång men det tål ändå att reflekteras över om man siktar på att göra teater med stark lokalfärg.

”Det spelar ingen roll vad motiven till kampen är”, menar Brecht i prologen. Han vill att vi fokuserar på insatserna och att vi bedömer utmanarnas teknik. Indirekt säger Brecht att vi ska förhålla oss kritiskt till det som händer på scenen och inte bli allt för känslomässigt indragna i handlingen. Som jag ser det så är det budskapet som förmedlas som spelar roll. Kampen. Offrandet. Offren. Det affärsmässiga förhållningssättet till människan. Allt detta ser jag i Niclas Sandströms regi och genom ensemblens utspel. Karaktärerna tvingas av omgivningen på olika sätt att sälja ut sig. John Garga visar sig till exempel vara en sjukskrivningssimulant, men vi förstår också varför. Det är det enda sättet att klarar sig i en skoningslös omvärld. George Garga måste sätta sin själ i pant under striden med Shlink för att matcha dennes överlevnadsinstinkt. Marie Garga är pjäsens verkliga offer och kanske pjäsens enda verkligt ”goda” person. Hennes fel och brister är resultatet av den värld hon lever i.

Det är gestaltande snarare än inlevelse som förmedlas och här är det menat som en komplimang. För mig går det helt i linje med Brechts syn på teater som förmedlare och skapare av ett kritiskt tänkande. Det är lättare som publik att koppla över till en självgod George Garga på bröllopsdagen och ta till sig hans nyrika skrävlande när vi inte redan har en tydlig känslomässig bild av honom som en schysst person eller hjälte. Vi tar emot gestaltningen i den här scenen, men vi kan också släppa den lika fort. Kanske är Kajsa Ericssons tolkning av den olyckliga Marie Garga undantaget som bekräftar regeln. Brecht ville inte att teatern skulle sakna förmåga att engagera, den fick bara inte överskugga budskapet och lärandet. Maries känslomässiga sårbarhet behöver kanske kännas i magtrakten som en motpol till de övriga gestaltningarna, som tål att vara mer härdade kroppar i det komplicerade maskineriet kring Georges och Shlinks förödande kamp. För mig är den starka rolltolkningen i alla fall mycket välkommen i sammanhanget.

Scentekniskt kretsar I städernas djungel kring Jafer Taouns snillrika scenografibygge. Med snabba byten på en vridscen kan konstruktionen bli till nästan vad som helst från lågprishotell ur flera vinklar till trävarufabrik eller till en skog vid Lake Michigan. Den kan till och med brinna med hjälp av Jens Leeb Lundbergs uppfinningsrika ljussättning. En scen förvandas till flimrande bioduk från spelfilmens barndom. Minst sagt snyggt! Tillsammans med Kiki Desplats suggestiva musik som framförs live, ibland tillsammans med ensemblen, skapas en stämningsfull atmosfär som ramar in föreställningen på ett effektivt sätt. Jag skulle gå så långt som att säga att musiken är rejält viktig för pjäsens helhet. Den understryker och förstärker många scener samt in- och utgångar. Jag inbillar mig också att skådespelarna lyfts av den här inramningen som ger extra färg åt deras repliker och handlingar. Sandra Haraldsens kostymer bidrar även de till det lyckade helhetsintrycket. Designmässigt leder de på ett oblygt sätt tankarna till amerikanska dagstidningar med sitt svartvita tryck, ännu en bild i bilden av den framväxande moderna storstaden. Det är inte särskilt subtilt alltså, men det fungerar. Allra roligast är kostymerna när de får flippa ut ordentligt, som på mamma Maë Garga (Kajsa Ericsson) på sonen Georges bröllopsdag. Finklänningen sitter som ett skånskt ålaskinn på hennes kropp som tillsammans med den extrema kragen ser ut att strypa all naturlig lufttillförsel.

Det är tunga livsfrågor Foratt tar sig an i pjäsen samtidigt som genren är ganska klassisk thriller, med sin tydliga antagonist, protagonist och den livshotande utmaningen från den förstnämnda. Tillsammans med kanaliseringen in i nutida Malmö skulle det lätt kunna bli spretigt, men uppsättningen som helhet håller ihop på ett bra sätt. Ensemblen är samspelt och verkar trivas i Niclas Sandströms regi. Tempot är bitvis högt, speciellt i början. Där är det tyvärr vissa repliker som faller bort när för mycket händer på en gång, men när uppsättningen landar efter ett litet tag så trivs jag verkligen i Brechts och Teater Foratts sällskap. Det här är bra teater, som lyckas förmedla närmast eviga diskussionsfrågor vilka tål att tas upp och stötas och blötas i en ensemble för att sedan sändas ut till publiken. Det är frågor som: Vem är jag? Vad är i min roll i samhället? Hur undviker jag att gå under i en dog-eat-dog-värld? Hur mycket är jag beredd att offra för mina närmaste? Det ges inga tydliga svar, men det är inte heller Brechts stil. Det är snarare upp till oss själva att hitta våra egna och personliga svar i diskussionen efter föreställningen. Jag hade i alla fall många tankar om vår samtid efter det här besöket på Bastionen i Malmö. Hur kan vi till exempel undvika att låta oss uppslukas av material och konsumtion när vi får det allt bättre ställt, personligen och i samhället i stort? Vilka värden är egentligen viktiga i våra liv idag? Vad innebär det att vara, eller ta på sig rollen som ett offer? Att lära publiken tänka kritiskt var en av Brechts absoluta käpphästar och den traditionen för Niclas Sandström och hans ensemble vidare med I städernas djungel. Föreställningen visar på att pengar och makt kanske är helt meningslösa saker om det inte parallellt får råda en medkänsla och mjukare världen i samhället. Det blir den förmögne Charles Shlink en tydlig symbol för, som inleder en lång kamp med dödlig utgång med en enda uttrycklig anledning. Han är uttråkad och har inget annat i sitt liv att ta sig för.

Mathias Meyrell, journalist, teatervetare

This entry was posted in Teater and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *