Vad är du rädd för, Jasenko Selimovic?

Kulturdebatt

13 mars publicerades ”Bästa Beatrice Ask” i Dagens Nyheter – Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern. Teaterregissören och statssekreteraren Jasenko Selimovic svarade 27 mars med ”Jonas, min vän” i samma tidning. Malmöförfattaren Lalo Barrubia analyserar och skriver till Selimovic.

Efter Jonas Hassen Khemiris ärliga, berörande artikel ”Bästa Beatrice Ask” i Dagens Nyheter känner man nästan skam över att läsa Jasenko Selimovics allergiska svar. Förvirringen om han uttalar sig utifrån sin position som politiker eller konstnär har diskuterats i flera medier. Man kan påstå att en statssekreterare som skriver om diskriminering, sociala komplex och invandringspolitik oundvikligen gör ett politiskt uttalande. Dock tycks han tala som kulturutövande person. Han sätter sig vid sidan om Khemiri och lägger en arm över hans axlar i en gest som pendlar mellan medskyldig och ironisk. Texten publiceras på kultursidan och hänvisar till erfarenheter inom teatern. Därmed gör han både och: han företräder regeringen med avseende på en rad viktiga politiska begrepp, avsiktligt eller oavsiktligt, samtidigt som han markerar sin position i kulturdebatten. Men förvirringen kring detta är inte den avgörande frågan. Inte heller att Jonas Hassen Khemiri anklagas för saker han inte säger. Selimovics argument är så förolämpande att de måste konfronteras oavsett. Förolämpande för vem? I första hand för honom själv. Selimovic gräver ner sig så pass djupt i sin egen okunskap och ensidighet att övriga invändningar bara blir små detaljer.

Det är så mycket som borde sägas att det är svårt att hitta en utgångspunkt. Stora delar av Selimovics diskurs bekräftar Khemiris berättelser och upplevelser, liksom de orsaker som ligger bakom. När Selimovic berättar om hur han tog sig in i den svenska kulturvärlden bjuder han på inget annat än en beskrivning av strukturell diskriminering. Även om hans etniska identitet inte slutgiltigt stoppade honom, berättar han om en erfarenhet som många känner till: Det var inte det han hade med sig som gav honom tillträde, det behövdes en bekräftelse från ”en svensk institution”. Logiskt och genomförbart, enligt Selimovic. Det låter troligen inte lika enkelt och hoppfullt för de som är trettio eller fyrtio och tvingas läsa om långa utbildningar.

Ett annat exempel är när Selimovic spekulerar om möjliga orsaker till att en viss polisman behandlar en ung man med utländskt utseende på ett omotiverat kränkande sätt (om det nu finns ett motiverat sätt att kränka någon). ”Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för.” Det är exakt så det fungerar, när man känner sig nedtrampad av någon som samhället gett högre status än en själv, söker man sig till någon som samhället har gett lägre status för att göra sig av med frustrationen. Just det, status, det är vad strukturell diskriminering handlar om. Och det finns flera bevis på den diskriminering som han förnekar inbyggd i hans egen text. Men det är inte heller det jag vill lägga fokus på.

En konstnär har privilegierade verktyg för att avbilda verkligheten och kan på ett friare sätt förhålla sig till grammatiska strukturer och former, eller ta avstånd från allmänt accepterade tolkningar. En konstnär har en möjlighet att uttrycka sig genom upplevelser och känslor, använda sig av intuition, subjektiva mätningar, parallella världar, samt oändliga andra resurser. Därmed har hen också en skyldighet att göra detta. Betrakta. Ifrågasätta. Säga ifrån. Skildra med andra ögon, med ett annat språk. Synliggöra hål i nätet, det kvittar utifrån vilka ideologiska premisser man gör det. Ställa frågor. I första hand till sig själv (annars riskerar hen att göra en Lars Vilks). Det är vad Jonas Hassen Khemiri gör. När han ifrågasätter det svenska samhället sätter han sig själv på prov. Han synar sin uppväxt och identitet, döljer inte övertolkningar och fördomar han fick ärva, döljer inte sina motsägelsefulla skamkänslor. På det sättet visar han att han bryr sig, att han är en del av spelet. Eller ger tillbaka, som Selimovic kanske skulle uttrycka det. Men Khemiris åsikter blir inte tolkade som kommande från någon som ingår i samhället, och här bekräftas än en gång den förutfattade meningen. Att kritisera samhället är att ställa sig utanför, och det kan inte blattar göra, då är de otacksamma. Men vad ska Khemiri vara tacksam för?

Nu blir jag lite rädd för att missuppfattas. Jag är själv blatte från topp till tå, född och uppvuxen i ett utomeuropeiskt land, kvinna, bisexuell och poet. Ändå försöker jag ta plats i detta samhälle. Jag borde kanske ha börjat med en redogörelse för landets alla vackra och oskattbara kännetecken innan jag uttalar mig. Jag borde kanske nämna att vi är bäst i världen på någonting, det låter alltid bra och ger en billig inträdesbiljett. Om jag väljer att inte göra det riskerar jag att hamna i en ovärdig offerroll och kan komma att bli instängd i ett hörn, blatte for ever and ever. Har jag verkligen rätt att begära mer än så?

Är det inte detta som det hela egentligen handlar om? Har vi äntligen kommit fram till punkten? Vad är du rädd för, Jasenko Selimovic? Klarar du inte av litterära upplevelser? Klarar du inte av att byta skinn med Jonas Hassen Khemiri? Vilken öm punkt hos dig har blivit rörd? Var fick en så pass respekterad person som du i ett så pass rättvist och integrerat mångkulturellt samhälle som detta, du som äter turkisk mat i svenska trädgårdar, idén om att ironisera med att vara ”bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen”? För det är inte Jonas Hassen Khemiri som påstår detta. Han spelar inte offer som jag ser det, ifrågasätter varken sin position i kulturvärlden eller din.

Jag känner inte till ditt arbete inom teater eller dina insatser som medborgare. Har inte heller minsta anledning att misstänka att du inte förtjänar din position. Tycker inte att du behöver vara rädd för något, försvara dig. Du kommer inte att hamna i en offerroll enbart för att en annan författare beskriver en verklighet som du själv inte känner igen, eller anser passande att förtränga för samhällets bästa, eller av tacksamhet. Men tillintetgör inte andras perspektiv, för det är då det mångkulturella samhället lider som mest. ”Att vi tillsammans kan förändra det”, är ingen motsägelse till det som Jonas Hassen Khemiri beskriver och som vi, många andra, identifierar sig med.

Alla har en liknande historia. Det är inte enstaka polismän som beter sig som idioter. Det är strukturer. Tullpersonalen går igenom tåget från Köpenhamn en fredag sent på kvällen. De kommer in i den halvfulla vagnen, tittar runt. Två unga män blir uppmanade att stå upp, visa legitimation, visa upp sina väskors innehåll, kroppsvisiteras, tillfrågas om vad de gjort i Köpenhamn (Vad? Vadå jazzkonsert, jaha, och vardå nånstans?). Man behöver inte tillägga vad som utmärkte dem från alla andra resenärer.

Som förälder blir man upprörd. Har de verkligen rätt att kroppsvisitera människor på tåget? Varför frågade du inte? Vad har tullpersonalen att göra med vad du gjorde i Köpenhamn? Men man vet att det är bättre att hålla sig lugn. Jag har aldrig sagt åt mina barn att alla är rasister (som Khemiri fick höra från sin pappa). Jag har aldrig sagt åt mina barn att de ska prestera bättre än andra. Men budskapet finns där ändå. I det omedvetna. I mammans tysta rädsla att de ska misslyckas, fördömas. I samhällets strukturer. Du ska först visa att du inte är den de förväntar sig genom att hålla tyst, sen kan du se om det finns utrymme att säga något. Det är lättare så, att kunna komma hem och sova och ta sig dagen efter till Lunds Universitet, eller till någon teaterinstitution, där man betraktas som någon som kan bidra med fler saker än exotiska maträtter eller glada dansstilar.

För visst finns det massor med generösa, goda och fördomsfria människor i Sverige. Visst kan man känna sig trygg och uppskattad största delen av tiden. Visst kan inte poliser som jagar papperslösa kräva legitimation från alla som passerar förbi. Visst kunde inte tullpersonalen den där kvällen titta i alla resenärers väskor. Förmodligen är de inte ens rasister i strikt mening. De kanske trodde sig veta vem som är vem. De kanske var ute efter att kränka andra sorters människor och bara gjorde ett misslyckat val. Jag har jobbat i Malmös förorter i flera år. Jag kan urskilja med ganska stor säkerhet en ”förortsunge” från ett ”medelklassbarn”, oavsett om den förste råkar vara en av våra bortglömda fattiga svennar eller den siste råkar vara född av andra biologiska föräldrar i en annan del av världen. Man ser skillnader i andra saker: klädsel, kroppsspråk, attityd. Det kan tydligen inte alla inom tullpersonalen eller polisen göra, som på många andra ställen. De har huvuden mättade av bilder på onda, obildade, kriminella, mörka människor.

Men vad skulle det hjälpa om de klarade av att göra åtskillnad? Inte mycket. Då skulle diskrimineringen bara gälla en annan grupp. De som inte har en fördomsfri miljö att ta sig till dagen efter. Vi pratar om välkända mekanismer för att behålla makten inom de egna kretsarna, eller det man upplever som makt, hur obetydlig den än är. Vi pratar om att bli trängd och försöka tränga ner någon annan. Det är komplext, och mer komplext kommer det att bli, och man vill inte prata om det för man vet inte hur man ska hantera det. Hur kan man ta del av medelklassens fördelar och ändå få vara den man är. Man känner sig tvungen att välja sida. Där är vi. Medvetenheten om att man är offer innebär inte att man nöjer sig med sin offerroll. Etnisk diskriminering visar sprickor och gör mekanismerna synliga, just för att det drabbar också människor som tillhör ”de goda” i samhället. Det drabbar människor som har röst och verktyg att säga ifrån, människor som kan kasta stenar från insidan, som Jonas Hassen Khemiri.

Det han berättar är viktigt. Särskilt för att det är just han som gör det. Han som inte ens är blatte på riktigt. Han som inte placerar adverbet på fel plats i en bisats. Han som är en hyllad författare, som har en värdig plats i samhället, vilket jag vågar påstå inte bara beror på att han föddes i ett privilegierat land. Hans erfarenheter uppenbarar att det inte är individen som är problemet, eller att några kan ta sig igenom etniska barriärer som andra tar sig igenom andra barriärer och lyckas med allt man drömmer om. Det är barriärer i sig som bör diskuteras. Det är misstänksamhet mot varandra. Det är samhällets uppfattningar om ”de andra”, uppfattningar om vårt fenotypiska utseende, såväl som vår klädsel, klasstillhörighet, våra sexuella vanor, religion, kön och fysiska särdrag. Jag gör inte skillnad på dem. Våra avvikelser förstärker mekanismerna, lager på lager. Diskriminering fungerar på samma sätt, skadar på samma sätt, reproduceras strukturellt på samma sätt. Dessa strukturer måste ifrågasättas, förändras tillsammans. Att ställa diskrimineringsfaktorer mot varandra hjälper inte någon, det kan vi vara överens om. Men att förneka diskriminering är att inte ta ansvar. Så tolka försiktigt, min vän. Bind dig inte vid masten på vilka villkor som helst. Jag känner de riktigt förnedrade. De förtjänar bättre.

Och vi som har verktyg, vi som har möjlighet, vi som har tillgång till kunskap, till inflyttande, till nyanserade former att uttrycka oss på, det är vi som har det största ansvaret. Mörka och ljusa och även blattar som du och jag, tillsammans med alla andra. För vi har en röst i det svenska samhället, den måste vi ta i anspråk. Och jag kan inte läsa något annat i Jonas Hassen Khemiris artikel. Det faktum att den publicerades och spreds på en så synlig plats talar för sig själv. Och jag hoppas verkligen att han fortsätter utnyttja sin position, att han inte blir rädd. Eller som du säger: ”Jonas, min vän. Tack för din artikel. Stort tack”.

Lalo Barrubia

Bästa Beatrice Ask

Jonas min vän

This entry was posted in Kulturdebatt and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *