Våld och konst

De stränga anteckningarna
Teatr Weimar/Ars Nova, Malmö
Jörgen Dahlqvist, text /Kent Olofsson, komposition/Peter Jönsson, måleri
Teater (Hörspel-Musik-Konst)

En stor rektangulär sal, publiken sitter en fjärdedel in från ena kortsidan, i två rader. De två skådespelarna sitter på varsin stol med mikrofoner framför sig och läser från papper, uppställda i notställ. De fyra sångerskorna rör sig under föreställningens gång till olika notställ runt om i rummet. Några återkommande ord i texten är sorg, plats, nåd, jord, salt, blick, tystnad, skuld, gäddskalle, tid. Sången är mestadels bara ljud utan ord. Ljudlandskapet är suggestivt, organiskt och stundtals dramatiskt. Längs väggarna hänger över trettio stora dukar, mörka porträtt av en och samma plågade man i olika ställningar.

Platsen. Teatr Weimar har flyttat. Från den trånga gränden vid Sankt Gertrud till den renoverade Chokladfabrikens lokaler och Inter Arts Center där de sätter upp sin andra föreställning på kort tid. De gamla rummen var slitna, skabbiga, låg alldeles intill gatan, man hörde ljud utifrån genom väggarna. Porten och den lilla gården/schaktet innanför entrén var en utsökt miljö för en liten teater med höga konstnärliga ambitioner men små ekonomiska medel. Nu släpps man in med hjälp av koder, man åker hiss, kommer ut i trånga fula små utrymmen där allt är modernt och halvdant planerat, inte utan charm, men känslan är kommunal skola och – framförallt – tryggt, etablerat, rikt, gynnat och slutet från omvärlden. Det rum teaterhändelsen utspelar sig i är vitt och hårt och ligger någonstans mitt inne i det stora byggnadskomplexet. I Weimars gamla lokaler var träplankorna i golvet ojämna, ruttnande, man skulle fått flisor i fötterna om man gått barfota. Toaletten var halvtrasig och man fick gå tre våningar upp i en gudsförgäten mörk trappa för att nå den.

Föreställningen. Hur närmar man sig krigets platser och lidande? För det är kring extrem smärta, sorg och utsatthet som texten kretsar.

De två skådespelarna, Linda Ritzén och Rafael Pettersson, läser. De sitter båda inledningsvis med ena benet lagt över det andra, i helt vardagliga kläder. Som ofta i Jörgen Dahlqvists texter är språket uppbrutet, med upprepningar och ordsammansättningar av typen: ”Jag redan saltet”, och med felsägningar inbyggda: ”tystlanden… naden”. Snart hörs kvinnoröster något oväntat, de kommer bakifrån. Rösternas innehavare står bakom publiken. Men ljudet kommer från överallt i rummet, liksom allt ljud, man sitter inne i ett ljudskåp. De fyra sångerskorna sjunger och väser och hummar. De går runt publikens stolsrader och vi får se dem, de har alla stora pälsar på sig, med nakna ben och fötter som sticker fram. De rör sig bland rekvisitan av stora plasthinkar, svarta notställ, en stor salthög med en spade instucken, ett par grå gummistövlar. Det är lite av ett spektakel. Ritzén och Pettersson driver föreställningen framåt med sitt mässande, man lyssnar till orden, försöker fånga upp sammanhanget. ”Gäddskalle” rimmas på ”älskande”, ljudet av ett ord ger andra ord, somliga återkommer. Någon ska till att dö, eller har redan dött. Någon sörjer hårt i ett ödsligt kargt landskap. Brott begås eller har begåtts. Hundskallar och gäddskallar men aldrig grönska eller frukter. Man hör fraset och fladdrandet av alla papper i notställen, bladen som vänds. Det ljudet är en del av föreställningen, det påminner oss om att något framförs, något som redan är skrivet, att allt som sägs och sjungs är resultatet av tecknen på ett papper. Annars är föreställningen upplagd för att ge maximal suggererande effekt, alltså ljudet och sången och tajmingen och isoleringen från omvärlden ger publiken direktkontakt med verkets innehåll, med ljuden av verket, man är inuti verket, omsluten av ljuden, utelämnad åt dem. Rök väller in i rummet från ena bortre hörnet (estetiken med pälsarna, rödblodigt sminkade bara ben, och så röken – för tankarna till hårdrock från 80-talet, eller opera), den täta röken väller längs golvet, kring sångerskornas ben, den är vacker för den är ojämn och skir med vågtoppar som kröker sig och faller ut. Den drivs av sin egen tyngd, framåt, och når till oss i publiken. Röken värms upp av kropparna och börjar stiga, fötterna är nästan försvunna i rök, och mellan mig och kvinnan till vänster kommer smala tungor av rök slingrande, avtecknar sig mot hennes tröjas mörka tyg. Jag känner mig uppmärksammad av röken och den luktar milt, innan den sticker i näsan, en aning om bränt spunnet socker.
Halvvägs in i föreställningen är jag ganska förlorad. I ljudet. Musiken är för det mesta jämnt fördelad på något sätt, hela tiden berörande, kraftfull, och med några sällsynta teatrala crescendon. Sångerskorna tar papper från notställen och slänger ner dem, vårdslöst, på golvet. Det pågår länge och pö om pö. Papper ligger på golvet, kastas. Slängda papper, papper som ingår i något system, vare sig det är ett manus eller från ett arkiv, har alltid gett mig känslan av tid som går och med den händelser som går förlorade, minnen som spills ut och dör.

Men finns kriget och döden här?

Orden ger förtvivlan, upprepningarnas malande ger hopplöshet, känslolägen vidgade av ljud på en matris av mytologiska scener – ett frammanande av misär inom den ombonade konstens ramar. Det starkaste intrycket av skräck fås då den manlige skådespelaren tillsammans med kompositionen höjer volymen och intensiteten; känslan av sorg, desperation, ilska och smärta stegras. Röstens finare nyanser försvinner i det stigande ljudet och kvar blir ett rytmiskt och halvt behärskat skrikande av ord, röstens kvalitet och läte är rasp, brus, skorr, virke, träflisor – i sin ansträngning och kraft blir den muskulös och samtidigt omänsklig, men organisk, men hänsynslös, som en naturlag människan inte förstår eller ens uppfattar men ständigt lever under.

Nils Markus Karlsson

(publicerad 26 januari 2011)

This entry was posted in Teater and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *